Den psykiatriska tvångsvården

Fru talman! Ann Arleklo har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka resurserna till den psykiatriska tvångsvården, så att den utvecklas och förbättras med hänsyn till de omfattande vårdinsatser som denna patientgrupp kräver och har behov av. Det är en mycket viktig fråga som Ann Arleklo tar upp. Insatserna för att förbättra psykiatrin har varit en prioriterad fråga för regeringen. Sedan 2007 pågår den största enskilda satsningen på psykiatrin nationellt. Redan under 2007 och 2008 satsades 1 miljard kronor extra på psykiatrin. Därefter har en ambitionshöjning gjorts. Under 2009, 2010 och 2011 avsätter vi 900 miljoner kronor per år för att fortsätta och intensifiera det utvecklingsarbete som inletts. I den samlade psykiatrisatsningen ingår insatser riktade till barn och unga, satsningar på kompetensutveckling, kvalitetsregister och tillsyn och satsningar på arbete och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. Den psykiatriska tvångsvården är en fråga som är angelägen för mig och för regeringen. Precis som Ann Arleklo skriver i sin fråga har de patienter som vårdas där särskilt stora behov som de ansvariga huvudmännen måste se till att vården klarar av att möta. Min och regeringens ambition är att stödja och stimulera landstingen i deras arbete med att utveckla en patientsäker, effektiv, ändamålsenlig och kunskapsbaserad heldygnsvård. Ett första steg i den riktningen togs i december 2008. Regeringen ingick då en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, om att SKL under 2009 ska kartlägga den psykiatriska heldygnsvården. Kartläggningen syftar bland annat till att belysa tillgången till heldygnsplatser i landet, vilka variationer som finns mellan olika delar av landet samt tänkbara orsaker till sådana variationer. Genom kartläggningen ska vi också få veta vilka olika samarbeten och arbetssätt som finns inom heldygnsvården och hur de påverkar behovet av vårdplatser. Regeringen har också nyligen givit Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, i uppdrag att bland annat kartlägga vilket vetenskapligt stöd det finns för olika strukturer och arbetssätt inom heldygnsvården. Med kartläggningen från SKL som grund avser regeringen att gå vidare för att se hur vi kan stödja och stimulera systematiskt förbättringsarbete inom inte minst den psykiatriska heldygnsvården. Ett viktigt område är utbildning av personal. Därför satsar regeringen bland annat 100 miljoner kronor per år 2009-2011 på att utveckla kompetensen hos personal inom socialtjänsten och den psykiatriska hälso- och sjukvården, som i sitt arbete kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Jag vill också säga att regeringen har tagit initiativ till en översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (dir. 2008:93). Utredningen (S2008:09) ska bland annat göra en översyn av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt lämna förslag till ny lagstiftning på området. Detta är en viktig fråga och jag vill lyfta fram att regeringens avsikt är att göra lagstiftningen så pedagogisk och lättillgänglig som möjligt och dessutom anpassad till de etiska, medicinska och juridiska krav som bör ställas i samband med tvångsomhändertagande av personer med psykisk sjukdom. När det gäller tvångsvård infördes en ny vårdform inom den psykiatriska hälso- och sjukvården i september förra året. Patienter som tidigare vårdats i sluten psykiatrisk tvångsvård kan nu vårdas utanför sjukvårdsinrättningar, genom öppen psykiatrisk tvångsvård eller öppen rättspsykiatrisk vård. Eftersom den nya vårdformen ska anpassas till varje patients individuella behov krävs ett nära samarbete mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Det ska också finnas en samordnad vårdplan där det ska framgå vilka insatser patienten i fråga behöver från hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Regeringen har tillfört kommunerna 145 miljoner kronor 2007 och 75 miljoner kronor 2008 för att kommunerna skulle kunna förbereda sig för den nya vårdformen. Under 2009 och 2010 satsar regeringen ytterligare 150 miljoner kronor för detta. Det är ett angeläget reformarbete som vi har inlett och regeringen kommer att fortsätta att följa utvecklingen inom psykiatrin.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialministern för svaret på min interpellation, även om svaret mest är en redovisning av vilka psykiatrisatsningar regeringen har gjort. Det handlar inte så mycket om Socialstyrelsens rapport som visar på allvarliga brister i den psykiatriska tvångsvården. Det är utifrån den rapporten som jag ställer min interpellation. Det är ett stort ansvar att vårda med tvång. Vården av människor som har berövats sin frihet på grund av psykisk sjukdom måste ägnas särskild uppmärksamhet och den vård som erbjuds måste vara av väldigt hög kvalitet. Socialstyrelsen offentliggjorde nyligen en rapport som visar på allvarliga brister i den psykiatriska tvångsvården. Socialstyrelsens endagsinventering och den analys som gjorts visar att de flesta som vårdades den aktuella dagen endast fick läkemedelsbehandling. Bara en mindre grupp patienter fick också psykologisk behandling och omvårdnads- eller rehabiliteringsinsatser. Socialstyrelsen betonar i sin rapport att vård som ges mot någons vilja måste vara allsidig, planerad och kunskapsbaserad. Med anledning av de allvarliga brister som inventeringen visar föreslår därför Socialstyrelsen att regeringen bör överväga att stödja huvudmännens arbete med att utveckla innehållet i den psykiatriska tvångsvården. Rapporten visar att de patienter som hade en vårdplan, vilket alla patienter ska ha, fick insatser på fler områden än de som saknade vårdplan. En vårdplan saknades i 37 procent av fallen. En stor grupp av patienterna hade också barn. Men det var få som fick till exempel familjestöd eller psykologiska insatser. I rapporten pekas också på att andelen personer inom den rättspsykiatriska vården som fick behandling för sitt missbruk har minskat. Vid den senaste inventeringen 2005 fick 32 procent av patienterna med missbruksproblem behandling för sitt missbruk, men det var endast 22 procent som fick det 2008. Det innebär att ca 80 procent inte fick någon behandling för sina drogproblem under vårdtiden. Den psykiatriska tvångsvården är mycket tungt belastad med en hög beläggning. Det påverkar vårdmiljö, vårdinnehåll och patientsäkerhet. Därför säger Socialstyrelsen att det är viktigt att alla aktörer hjälps åt för att förbättra situationen inom tvångsvården. Den 6 maj 2008 när denna endagsinventering gjordes tvångsvårdades 3 066 personer. Ca 40 procent av dem hade permission på inventeringsdagen. Av psykiatrins totalt ca 4 000 vårdplatser upptogs alltså 1 800 av tvångsvårdade patienter. Fru talman! Min fråga till socialministern är: Vad anser socialministern som ansvarig minister om bristerna i den psykiatriska tvångsvården som rapporten så tydligt visar? Vilka konkreta initiativ tänker socialministern ta för att se till att kvaliteten ökar i den psykiatriska tvångsvården?

Fru talman! Som Ann Arleklo tog upp i sitt inlägg förespråkar Socialstyrelsen allsidiga insatser. När man tittar i denna utvärdering ser man att det tyvärr inte är allsidiga insatser. Om man till exempel tittar på personer som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, är det 39 procent av patienterna som får endast medicinsk insats. 46 procent av patienterna får medicinsk insats, omvårdnad och rehabilitering. Men där saknas det psykologiska insatser, och jag delar socialministerns uppfattning som han beskrev i en tidigare interpellationsdebatt, nämligen att detta behövs. Det var endast 2 procent som fick medicinska och psykologiska insatser, och det var inte en enda procent som fick psykologiska insatser, omvårdnads- och rehabiliteringsinsatser. Om vi tittar på ungdomarna, som vi har talat om här tidigare under kvällen, finns det en tabell när det gäller unga vuxna, men det finns även enstaka barn från 12 till 25 år. Där är det så många som 23 procent som får endast medicinska insatser. 38 procent får medicinska insatser, omvårdnadsinsatser och rehabilitering. Det är 2 procent som får psykologiska och medicinska insatser, och det är 4 procent som får psykologiska insatser, omvårdnads- och rehabiliteringsinsatser. Tyvärr lyser de allsidiga insatserna med sin frånvaro när det gäller patienter som tvångsvårdas. Det är bra att SBU nu har fått uppdraget att kartlägga vilket vetenskapligt stöd som finns för olika strukturer och arbetssätt inom heldygnsvård. Men redan nu tror jag att vi kan vara överens om här att det är stora brister. Socialministern har själv tidigare tagit upp bristen på psykiatrer. Det finns också en väldigt stor brist på rättspsykiatrer, och det är inte en utbildning som man klarar av i en handvändning. Nu hoppas jag att socialministern inte anklagar mig som har stött tidigare regering utan tar sitt ansvar som socialminister. Vad tänker socialministern göra för att förbättra situationen för tvångsvårdade patienter?

Fru talman! Detta är en interpellation som berör mig djupt. Det gör den för att jag ser många problem med att rätt försöka tolka ut detta på några få minuter. Först vill jag tacka socialministern för svaret. Jag tycker, precis som socialministern själv har beskrivit, att man har en stor åtgärdsarsenal som är på gång och som enligt mitt sätt att se det, utifrån min civila position som professor i psykiatrisk behandlingsforskning, är precis rätt väg att gå. Det som är problemet som lyfts fram här är en interpellation som tar sig uttryck i något som jag mest vill beteckna som en storm i ett vattenglas. Delvis är det direkt desinformation utifrån att man läser upp en massa uppgifter utan att egentligen ha funderat över vilket fundament som man utgår från. I Socialstyrelsens egen innehållsförteckning över den psykiatriska tvångsvården står det i sammanfattningen väldigt tydligt: Resultatet av en inventering kan dock inte användas för bestämda omdömen om hur den psykiatriska tvångsvården fungerar eller om patienterna generellt får god vård eller inte. Det är alltså så att man redan från början säger att just den typen av tolkningar som görs i interpellationen och som socialministern ställs inför är fullständigt omöjliga att göra enligt denna rapport. Det har inte varit dess syfte. Det egentliga syftet har varit att titta på en dag och spegla tillbaka tio år i tiden för att få en uppfattning om den longitudinella utvecklingen. Då visar det sig att vad som egentligen har hänt är att man i princip har färre intagna till exempel inom rättspsykiatrisk vård, alltså den delen av lagrummet. Samtidigt har man något längre vårdtider. Men man säger också att det kan finnas viss osäkerhet i en del uppgifter, till exempel när det gäller omvårdnads- och rehabiliteringsinsatser med mera som kan ha underrapporterats på grund av bristande kännedom om dessa insatser hos chefsöverläkaren eller den som fått chefsöverläkarens uppdrag att fylla i enkäten. Fru talman! Detta vittnar om att inte ens man själv riktigt vet hur man ska våga sätta ned foten baserat på dessa resultat. Då kan man, måste jag tyvärr säga till mina politiska kolleger, få en massa siffror och tolka dem efter eget huvud som om detta vore allvarlig kritik som faktiskt inte går att utläsa. En kompetens som är vida överlägsen den samlade kompetens som står bakom denna rapport har professor Sten Levander som är professor i både rättspsykiatri och allmänpsykiatri och en internationellt erkänd forskare på området. Han har i en artikel i Dagens Medicin den 11 mars kritiserat sönder och sammman problematiken med underlaget för det som nu debatteras här. Underlaget är på många punkter felaktigt och medger inte denna typ av uppspaltning. Alltså blir de siffror som läses upp här ganska ointressanta. Nu tycker jag att det är tråkigt att mina kolleger inte har möjlighet att se det från ett sådant perspektiv där man också kan granska underlaget för att sedan komma fram med en tolkning om huruvida man lever upp till tanken bakom rättspsykiatrins och den slutna tvångspsykiatrins ambitioner, nämligen det faktum att man ska ha och alltid har en individualiserad terapi. Men i många av de fall som här är aktuella handlar det om folk som är intagna för tvångsvård. Varför blir man intagen för tvångsvård? Jo, det blir man naturligtvis för att man har en så allvarlig psykisk åkomma att man i grund och botten just i det läge då man intas med tvång inte har en möjlighet att själv bilda sig en uppfattning om hur verkligheten runt omkring ser ut. Då är det inte läge att gå in med psykologiska metoder. Då är det i princip läkemedel som gäller. Det är precis det som professor Sten Levander trycker på, nämligen att det tyvärr är så att man egentligen har lyft ut ett material som är mer lämpat för läkemedelsbehandling även om man också naturligtvis, som Sten Levander säger, kan syssla med och ska syssla med en mycket mer mångfasetterad psykiatrisk vård för alla de andra patienterna som sannolikt är helt exkluderade från detta material. Sammantaget vill jag säga att det är tråkigt att debatten ska bli så polariserad när det gäller ett bristande vetenskapligt underlag.

Fru talman! Det som Finn Bengtsson gjorde i sitt inlägg var att han beskrev den osäkerhet som kan finnas och manade till en klok hantering av tämligen osäkra uppgifter. Jag tror att det är viktigt att börja i den ändan. På den nationella nivån har vi tyvärr en bristande kunskap om den samlade bilden. Därför är det väldigt angeläget att vi skaffar oss en bättre bild av vad som faktiskt händer och sker och av hur det ser ut. En del i det är det uppdrag som SKL har tagit på sig genom den överenskommelse som vi har träffat med SKL. Det kommer att ge oss en väsentligt bättre bild av hur det i dag ser ut i Sverige när det gäller heldygnsvården. Det är naturligtvis också extremt viktigt att vi stryker under det uppdrag som SBU fått när det gäller kunskapsöversikterna inom området psykiatrisk vård, behandling och rehabilitering. En första del av det här arbetet ska senast den 31 maj i år redovisas till regeringen. Den 31 mars nästa år ska vi få en delredovisning. I december 2009 ska man vara färdig med sitt arbete. Det tar alltså ganska lång tid, men det är också en knepig materia som vi hanterar. Detta innebär inte att vi i övrigt är overksamma, utan det pågår ett brett arbete med att förbättra på de områden som vi tidigare här i kväll har diskuterat. Bland annat gäller det utbildningssituationen som i dag inte är tillfredsställande. Där har vi betydande brister. Ann Arleklo frågar vad jag som minister anser om bristerna i den psykiatriska vården. Jag tycker att det finns tydliga brister. Dessa finns inom psykiatrin som helhet. Anders Milton och psykiatrisamordningen har pekat på det. Där har vi ett bra underlag för det fortsatta arbetet. Elina Linna frågar om utbildningssituationen. Precis som jag beskrev i en tidigare debatt har vi förstärkt läkarutbildningen som helhet och också på psykiatrisidan - ett område som genom åren kanske inte har lockat tillräckligt många. Vi behöver göra området mer attraktivt och se till att man får mer under läkarutbildningen när det gäller just den här disciplinen just för att om möjligt attrahera fler läkare till det område där vi i dag ser stora brister och där vi framöver kanske ser ännu större brister. Jag vill också, som jag gjorde i mitt svar, peka på de större frågorna. Översynen av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen är ett otroligt omfattande och betydelsefullt arbete där vi naturligtvis måste ha en stabil grund för när det offentliga griper in och berövar en person dennes frihet - detta för att kunna ge den personen vård. Där finns det en lång rad frågor som behöver belysas och som också kommer att belysas av utredningen. Dit hör även finansieringen av det här området och, till sist, också frågan om huvudman för verkställigheten när en person begått ett brott. Summa summarum: Det här är en del av psykiatrins område som behöver förbättras.

Fru talman! Jag utgår från att Socialstyrelsens rapport inte är ett bristande underlag eller desinformation, som Finn Bengtsson antyder. Fru talman! Jag vill lyfta fram några grupper i rapporten, nämligen de yngre och de äldre som tvångsvårdas. Vid inventeringen fanns det en större grupp unga, personer i åldern upp till 25 år, och en liten grupp äldre, personer över 65 år. De vårdades antingen med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, eller lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Socialstyrelsen anser att vården måste utformas med hänsyn till dessa gruppers åldersspecifika behov och förutsättningar. För äldre är till exempel omvårdnads- och rehabiliteringsinsatser av väldigt stor betydelse. En majoritet av de äldre inom den rättspsykiatriska vården angav man fick sådana insatser, medan det angavs att majoriteten av de äldre patienterna vårdade enligt LPT enbart fick del av läkemedelsinsatser. Vidare pekar man i rapporten på att ett antal personer med demensdiagnos samtidigt behandlades med antipsykotiska läkemedel trots att både Läkemedelsverket och Socialstyrelsen gått ut med skärpta anvisningar om att antipsykotika ska undvikas vid demenssjukdom. Anmärkningsvärt när man läser rapporten är att det i flera fall rör sig om personer som inte hade någon psykosdiagnos vid sidan av sin demensdiagnos. När det gäller unga vuxna fanns det vid inventeringstillfället 292 personer i åldern 12-25 år. Allsidiga insatser bör, påpekar Socialstyrelsen, innehålla såväl medicinska och psykologiska behandlingsmetoder som omvårdnads- och rehabiliteringsinsatser då det är helt avgörande för prognosen. Detta förekom dock för bara 31 procent av de unga vuxna som vårdades enligt LRV. Beträffande dem som vårdades enligt LPT var det så lite som 18 procent. Socialministern, jag tycker att rapporten visar på väldigt allvarliga brister inom många områden, men i den här debatten har jag bara hunnit lyfta fram några exempel. Min fråga är: Har socialministern någon tidsplan för när det ska ske förbättringar och för när dessa ska vara genomförda, och hur tänker socialministern följa upp att det blir förbättringar inom tvångsvården?

Fru talman! Jag tänker ta upp en vårdform som inte utvärderats i rapporten. Vårdformen tvång i öppen vård startade man med så sent som i september förra året. Därför är den inte utvärderad. Socialministern redovisar i sitt svar att man under 2007 och 2008 har satsat 220 miljoner. Det här året satsar man 150 miljoner och nästa år 210 miljoner. Det görs alltså satsningar på den här vården. Därmed måste det väl också finnas något slags tanke om hur de här pengarna kommer att gagna den grupp personer som vårdas enligt vårdformen tvång i öppen vård. Socialministern kommer säkert ihåg att Vänsterpartiet inte förespråkar mer tvång, något som vi anser att den här vårdformen innebär. Vår kritik bygger väldigt mycket på att det inte finns någon evidens, inga vetenskapliga undersökningar, som visar att vårdformen tvång i öppen vård speciellt mycket gagnat gruppen i fråga. De här personerna har inte blivit bättre genom vårdformen tvång i öppen vård. Jag undrar därför om socialministern i dag, då den här vårdformen är införd, känner till fler vetenskapliga undersökningar än jag - undersökningar som visar på att vårdformen tvång i öppen vård gagnar de patienter som vi här talar om.

Fru talman! Vi brukar säga att interpellationer är bra därför att vi då tar upp en diskussion - må så vara. Men jag är fortfarande väldigt bekymrad över den här interpellationen. Det bygger på att jag faktiskt lider med interpellanten och interpellantens allianskamrat. Vi har inte för lite ideologi inom psykiatrin, utan vi har för mycket ideologi och för mycket partipolitik där. Det gagnar definitivt inte dem, som Ann Arleklo säger och som jag instämmer i, som mest lider av att det blir en polariserad debatt, nämligen den patientgrupp som är utsatt och som behöver evidensbaserad vård. Fru talman! I inledningen till rapporten beskrivs en massa olika anledningar till att man inte kan använda siffrorna på det sätt man sedan gör. Ann Arleklo har säkert läst varenda redogjord siffra. Men siffrorna tolkas inte på ett, kan vi säga, ödmjukt sätt i förhållande till de problem som bland annat Sten Levander belyser i sin kritik mot materialets sammansättning. Ytterst speglar det att detta är en produkt som inte tillåter den typen av långtgående kritik mot regeringens ambitioner på området. Låt mig då i stället sammanfatta det som är positivt, nämligen att socialministern och alliansregeringen sätter av resurser som är mycket större än som någonsin tidigare avsatts, i alla fall i modern tid, av någon opposition av dagens snitt. Dessutom måste vi konstatera att det är just genom en framåtsyftande diskussion med SKL, expertgruppen där, och Statens beredning för medicinsk utvärdering som man kan få en grund för att ta den här diskussionen i sansad form så småningom. Förhoppningsvis finns då mer av psykiatrisk expertis inblandad som också ger en möjlighet att reflektera, så att inte siffrorna som delges kan användas i politiskt syfte till att lyfta fram ideologier framför kunskap, som de här patienterna behöver.

Fru talman! När det gäller Ann Arleklos beskrivningar tror jag, som sagt, att det är klokt att ta alla enskilda siffror med en nypa salt men att ändå ta dem till intäkt för att vi behöver göra saker och ting. Det första vi behöver göra är att säkra kunskapen om hur situationen ser ut. Jag har också redogjort för många, inte alla, av de åtgärder som regeringen vidtar på psykiatriområdet. Många av dem berör naturligtvis också den psykiatriska tvångsvården. Det är en räcka insatser som kommer att ha en stor betydelse för att kunna höja det här området, som under alltför lång tid har varit satt på undantag. Ann Arleklo ställer frågan om tidsplaner. Där är svaret helt enkelt att det är en mängd olika åtgärder, och de har naturligtvis alla sina olika tidsplaner. När det gäller SKL:s uppdrag, som jag har redovisat, ska det vara redovisat den 31 mars 2010. När det gäller SBU:s uppdrag har jag redan redogjort för det. En del saker är redan genomförda. Varje del har sin tidsplan. Vi är också väldigt noga med att det som vi gör följs upp. Det handlar ju om att säkerställa att de insatser som vi gör och de beslut som vi fattar leder till rätt sak. Är så inte fallet ska man ändra sin politik. Men därför är vi noggranna med att satsa resurser också på att göra utvärderingar av de beslut som vi faktiskt fattar. Elina Linna är kritisk mot reformen eller lagstiftningen när det gäller tvång i öppen vård. Det är ingen nyhet. Jag tycker att det är viktigt att stryka under att det för en del personer som i dag finns i det öppna samhället och som får restriktioner naturligtvis innebär ett ökat mått av tvång - ja. För personer som har varit i slutenvården och som är på väg ut innebär det ett mindre mått av tvång, alltså en större frihetsgrad. Detta gör - och det måste ju vara syftet med all behandling - att de här personerna så småningom ska kunna fungera helt och fullt ute i det öppna samhället. De restriktioner som man kan åläggas kan till exempel handla om att visa upp att man inte återfaller till ett missbruk, att visa att man sköter medicineringen eller kanske rent av att man får hjälp med medicineringen. Det är åtgärder som syftar till att hjälpa den här personen utan att för den sakens skull kränka vederbörandes integritet. Det finns dock något som jag tycker tillhör det verkligt viktiga i sammanhanget. När det gäller tvång i öppen vård kräver vi också, för att detta ska vara en reform som är möjlig för den enskilda personen, att det finns en plan som kommunen och landstinget tillsammans har kommit överens om, där man visar vad respektive enhet ska svara för. På det sättet ska man upprätta en plan med den enskilda patienten i centrum. Historien visar tyvärr att personer många gånger hamnar mellan stolarna. Landstinget har gjort sitt vårdmässigt. Kommunerna svarar kanske inte riktigt upp när det gäller boende, sysselsättning och så vidare. Det kan förstås också finnas brister på landstingssidan. Personer bollas fram och tillbaka eller faller helt mellan stolarna och försvinner ur systemet. Detta är inte tillfredsställande. Därför är det av en oerhörd betydelse att de här behandlingsplanerna upprättas. Det tror jag kommer att spela en väldigt viktig roll.

Fru talman! Den psykiatriska tvångsvården är en del av psykiatrin. Men jag saknar en tydlig linje för framtiden från regeringen när det gäller psykiatrins utveckling. Psykiatriutredningen är nu 28 månader gammal. Vi socialdemokrater är övertygade om att det behövs en samlad proposition eller handlingsplan för hur hela psykiatrin ska utvecklas på sikt. Det behövs gemensamma mål för flera olika samhällssektorer och en nationell plattform som slår fast vad som är psykiatrins uppdrag och hur den ska utvecklas på sikt. Det behövs en ambitionshöjning för psykiatrin. De olika tillfälliga satsningar som har gjorts de senaste åren var befogade som en förstärkning under den tid som Miltons psykiatriutredning pågick. Men nu behöver vi framtidstro och tydlighet. Problemet med Göran Hägglunds satsning 2009-2011 är inte innehållet utan att det är en ny tillfällig satsning som socialministern kallar katalysatorpengar eller morotspengar. Vi tror inte att psykiatrin kan utvecklas och bygga upp en varaktig, bättre organisation genom dessa ständigt tillfälliga satsningar. Det behövs alltså en samlad proposition, med bland annat en handlingsplan för psykiatrins framtid, och resurstillskott som måste vara permanenta. Vad är den långsiktiga strategin? Varför är det inte permanenta pengar utan katalysatorpengar 2009-2011? Och slutligen: Kan landsting och kommuner med trygghet göra satsningar för att stärka psykiatrin? Eller ska de anpassa den psykiatriska vården efter regeringens budskap om katalysatorpengar fram till 2011?

Fru talman! Ann Arleklo saknar en tydlig linje. Ja, nu finns det en linje. Det fanns det inte tidigare. Hon säger att det behövs en samlad proposition. Ja, nu kommer det propositioner. Det kom inte tidigare. Det behövs en plattform. Ja, plattformen finns. Det behövs ambitionshöjningar. Ja, de är här genom regeringens politik. Det behövs framtidstro. Den finns i dag. Den finns inte överallt inom psykiatrin. Men när jag reser runt i Sjukvårdssverige och träffar människor som jobbar inom den här sektorn och människor som är berörda som patienter eller anhöriga har vi sett ett stämningsomslag. Många är oerhört glada och tacksamma över de insatser som har gjorts och entusiastiska över den inriktning som det här har. Det är äntligen någon som tar tag i den här frågan. Äntligen är det saker och ting som inte bara är ord utan som sätter avtryck i den tillvaro där man finns. Ann Arleklo tycker uppenbarligen att staten borde ta ansvaret för psykiatrin. Det tycker inte jag, utan psykiatrin är landstingets ansvar. Frågan om huvudmannaskap när det gäller den psykiatriska tvångsvården har vi lämnat till en utredning att titta på. Det är en stor, allvarlig och väldigt besvärlig fråga som vi vill ha ordentligt genomlyst. Men i övrigt tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att det är huvudmännen som har ansvar. De kan inte fly det ansvaret, inte prioritera ned det ansvaret. De har ansvaret. I ljuset av de brister som vi har sett gör vi nu en kraftinsats när det gäller att förstärka utbildningen, när det gäller att förtydliga lagstiftningen, när det gäller att genomföra ett nytt arbetssätt som baserar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet i stället för på terapier som har varit ytterligt varierande över hela landet. Så nu finns det skäl att se framtiden an med tillförsikt.