Den nationella infrastrukturplanen

Fru talman! Magnus Jacobsson har frågat mig när jag avser att ge besked om inriktningen för infrastrukturplaneringen och om jag avser att låta riksdagen ta ställning till infrastrukturplaneringen i form av en proposition under 2020.

Jag har tidigare, den 25 november och den 6 december 2019, svarat på en skriftlig fråga respektive en interpellation från Magnus Jacobsson om den nationella infrastrukturplaneringen. Mitt svar är detsamma nu som då.

Arbetet med kommande nationell infrastrukturplanering bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Just nu genomförs den beslutade nationella trafikslagsövergripande planen för transportinfrastrukturen för perioden 2018-2029 med satsningar på över 700 miljarder kronor. Det är över 100 miljarder kronor mer än den föregående nationella planen som den borgerliga regeringen beslutade om.

Fru talman! Det är helt korrekt att jag har ställt samma fråga vid tre tillfällen. Orsaken till att jag har lyft upp frågan så återkommande - och tyvärr finns det med tanke på svaret en risk att jag får ställa frågan igen i höst - är det faktum att den nationella planen är tolvårig. I den tolvåringen gör man en revidering vart fjärde år, och då rullar på så sätt det långa perspektivet.

Den metoden har vi varit överens om i politiken, och det är en metod som gör att regioner, kommuner och näringsliv kan se åt vilket håll den nationella politiken går. Vad är det man pekar ut? Vad är det som är viktigt?

Låt mig ge några exempel i nuvarande plan som blir problematiska när de så fint bereds i Regeringskansliet eller ligger i byrålådan.

Exempelvis är det bra att man muddrar i Göteborgs och Luleås hamnar. Fast det vore bra att också få besked om hur isbrytarna ska finansieras och när de kommer.

Det är jättetrevligt att halva slussen i Trollhättan är finansierad, och det vore glädjande att få besked om den andra halvan. Man har byggt en fin hamn vid Norvik. Det finns budgeterat 4 av 10 miljarder för en tvärförbindelse. Det är klart att det vore bra att få besked om de sista 6 miljarderna, som ligger i nästa planperiod.

Stockholm har också behov av en östlig förbindelse. Just nu tror jag att den till och med är uttagen ur plan.

Vi är många som pratar om elvägar. De var inte ens framme när planen togs fram. Det är ny teknik. Min uppfattning är att vi är överens om att vi vill ha dem.

Skåne befinner sig i ett helt nytt läge där man har börjat diskutera en tredje fil på E6:ans motorväg. Man ser ett sådant tryck av både nationell och internationell trafik.

Vi har samma dilemma i Bohuslän, där jag kommer från. Det är uppe vid Svinesundsbron. Antingen sker det något med en förbättrad järnväg till Norge som kan lyfta mer gods, eller så står vi förr eller senare och måste diskutera en utbyggnad av E6:an eftersom vi inte klarar trycket från de norska lastbilarna.

Ölandsbron är inte med, men de flesta av oss börjar inse att det kanske behövs en ny Ölandsbro. Ostkustbanan ligger så sent i plan att även slutet av Ostkustbanan inte är med i planen eftersom det är svårt att veta vad som händer. Snart behöver vi få någon form av besked om hur man tänker sig gå vidare med höghastighetstågen.

Sedan är det Arlandas utbyggnad, den fjärde banan. Jag tror att vi är många i denna kammare som inser att om Arlanda ska bli ett nationellt nav för flyg behöver vi också göra dessa investeringar. Lite grann som vi hörde i den tidigare debatten, kära åhörare, finns frågan om den långsiktiga finansieringen av det lokala och regionala flyget.

Det finns alltså ett stort antal frågor som vi måste hantera. Flera av dessa frågor är påbörjade i nuvarande plan, men det finns inget besked om att fullfölja dem. Tanken med metodiken är tolv år med återkommande uppgradering vart fjärde år. Då återkommer jag till min fråga. När kommer den nationella planen så att man kan planera hos myndigheter, regioner, kommuner och i näringslivet?

Fru talman! Jag uppskattar verkligen engagemanget och nyfikenheten hos Magnus Jacobsson. Jag delar också uppfattningen att det finns otroligt många spännande projekt framöver som också behöver lyftas in i kommande nationella planer. Det finns en utveckling som är spännande när det gäller elektrifieringen och elvägar. Det var inte aktuellt vid den förra nationella planen.

Vi har från regeringens sida arbetat med en godstransportstrategi, som faktiskt leder till ett antal slutsatser för hur godstransportsystemen kan utvecklas i Sverige. För att inte tala om sjöfartens ökande betydelse. Regeringen har gett tydliga signaler eftersom hela transportsektorn måste ställa om. Det finns en gällande klimatlag. Nu pågår den största järnvägssatsningen i modern tid, och det är ändå bara början på den transformering vi kommer att se i transportsystemet, det vill säga klimatsmartare resor, transporteffektivitet, biobränsle och en långtgående elektrifiering.

Planerna och planinstrumentet har förvisso inte alltid varit tolvåriga utan tidigare varit tioåriga. Det är inte alltid så att regeringar har lagt fram en inriktningsplanering tidigt. Mellan 2010 och 2014 gjorde faktiskt den borgerliga regeringen ingen inriktningsplanering alls. I stället gjorde man kapacitetsutredningar och kom sedan med en proposition till riksdagen.

Jag kan försäkra Magnus Jacobsson om att vi bereder frågan i Regeringskansliet. Men det är också viktigt att dra slutsatser av den snabba tekniska utveckling som sker just nu.

För dem som följer debatten via medierna ska man ändå vara noggrann med att säga att det inte är så att det saknas besked om den framtida infrastrukturen. Den plan som finns i dag sträcker sig fram till 2029. Ja, jag förstår engagemanget och intresset, men jag tror också att de flesta inser att vi kommer att kunna ge besked långsiktigt, men just nu pågår ett genomförande av en historiskt stor infrastrukturplan på över 700 miljarder kronor. Nu görs stora satsningar i järnvägssystemet. Det läggs 164 miljarder i vägunderhåll. Därtill skjuter vi till extraresurser för att säkra kvaliteten i vägarna framöver.

Med all respekt för engagemanget och intresset för planeringen kan jag garantera att när väl arbetet med Trafikverkets underlag blir publikt kommer också jag att få åka land och rike runt, precis som Magnus Jacobsson, och lyssna in synpunkter, önskemål och prioriteringar från olika regioner.

Det medskicket vill jag passa på att göra i sammanhanget: Det är viktigt att man nu arbetar regionalt med vad som är de viktigaste prioriteringarna framöver och att man hittar gemensamma uppfattningar över blockgränserna om vad staten behöver prioritera.

Jag säger detta mot bakgrund av den historia vi hade med Norrbotniabanan, där det fanns bred uppslutning 2004 och 2005. Regeringen fattade beslut om en satsning på Norrbotniabanan. Men så kom det en borgerlig regering 2006 och slog undan benen på förutsättningarna för Norrbotniabanan. Det kan jag verkligen beklaga. Hade man inte gjort det hade vi kanske haft en fungerande Norrbotniabana i dag med järnvägstrafik längs Norrlandskusten. Nu fick vi vänta tills det blev ytterligare ett regeringsskifte 2014, då vi kunde träda till och därmed ge klartecken för Norrbotniabanan, som just nu byggs.

Jag eftersträvar bred uppslutning i infrastrukturplaneringen, i nära samverkan inte minst med regioner och med handelskamrar, och jag hoppas och tror att vi framöver kommer att ha bred uppslutning i fråga om vikten av att satsa på infrastruktur. Den ska vara hållbar och klimatsmart och finnas i hela landet.

Fru talman! Det är helt korrekt, det som redogörs för här - planen går fram till 2029. Det var också det jag redogjorde för i mitt inlägg.

Problemet är att flera av de projekt som jag nämnde är med i planen men ligger så sent i planen att stora delar av finansieringen egentligen ligger i nästa plan. Då är det svårt för Trafikverket och olika regioner att påbörja projekten, när man de facto inte riktigt vet när resten av finansieringen kommer.

Jag har lyssnat på både regionpolitiker och regionala tjänstemän och på företrädare för näringslivet och olika lobbyorganisationer. Nu för tiden får man väl säga att man träffar lobbyorganisationer och lyssnar på vad de ser för behov framgent. Jag får en jättetydlig signal om att man upplever det oerhört frustrerande att den här planen inte rullas fram.

Jag tror att vi alla här i kammaren har haft ett antal debatter, både förra året och i år, där vi pekat på det klimatsmarta. Jag kommer ju från Västsverige, där vi haft ett jättebra samarbete i Västra Götalandsregionen. Jag satt tidigare med i den regionala utvecklingsnämnden. Vi har samarbetat med näringslivet och tagit fram olika tekniker för elektrifiering. Vi har bussar som går på el och till och med har hållplatser inne i bibliotek och sådana saker. Vi är alltså många som är positiva till den nya tekniken. Men det hjälper inte att vara positiv om vi inte får fram planeringsförutsättningarna.

Sedan har jag all respekt för diskussionen om pengar, men då vill jag i all ödmjukhet påpeka att mig veterligen har väl i princip alla partier i denna kammare ställt sig bakom den budget som är antagen - möjligtvis med den skillnaden att i den kristdemokratiska budgeten för de tre närmaste åren lägger vi 1 miljard mer än regeringen. I de här sammanhangen är 1 miljard så pass lite pengar att man kan säga att vi har samma budget. Det som är intressant med vår miljard är att vi satsar på just elektrifiering - av flyg, av lastbilstrafik och av enskilda vägar. Det var det vi valde att fokusera på, för i de stora dragen har vi känt att där ska vi försöka vara så eniga som möjligt om både järnvägs och väginvesteringar.

Men, återigen, vi måste få fram de långsiktiga planeringsförutsättningarna. Det här är så stora frågor att det inte riktigt duger att det bara bereds i Regeringskansliet. Det behöver komma till riksdagen så att vi kan processa det vidare. Och jag delar förhoppningen att det här kan vara frågor där vi har stor enighet, särskilt över tid. Jag är väl medveten om att det kan uppstå problem när man inte har enighet över tid när det gäller stora investeringsprojekt. Det kan man ha synpunkter på; det kan jag ha, och det kan andra ha. Men jag tror att det är viktigt att den här typen av debatt kommer till kammaren i form av en proposition så att vi kan se vad som är regeringens planering och prioriteringar.

Tyvärr är det min upplevelse att det bakom de vackra orden om klimatsmart finns ett visst förakt mot biltrafik och flyg. Jag upplever det egentligen inte från socialdemokratin. Min bild av socialdemokratin efter att ha jobbat ihop med socialdemokrater kommunalt och regionalt och även vad jag ser i denna kammare är att man har stor förståelse för att infrastruktur är ett system som hänger ihop.

Det finns dock ett parti till i regeringen. De är inte här just i dag och har därmed svårt att försvara sig. Men min upplevelse är tyvärr att den delen av regeringen blockerar viktiga investeringar i flyg och i vägtrafik, och det duger inte.

Fru talman! Om man ska vara ärlig kan man ju säga att det största bekymret när det gäller förutsägbarheten och svårigheterna för kommuner och regioner att veta vad som gäller är den kovändning som Kristdemokraterna och Moderaterna har gjort.

I regeringsställning inför valet 2014 aviserar man Sverigebygget. Man ger tydliga besked om att det ska byggas stambanor och höghastighetståg och bjuder in kommuner och landsting för att förhandla om detta. Det är signaler som man tror på i Jönköping, i Tranås, i Linköping, i Norrköping, i Hässleholm, i Göteborg, i Borås och i andra delar av landet. Därför sätter kommuner och landsting, det lokala näringslivet och handelskamrarna igång att arbeta tillsammans med statens förhandlare HG Wessberg och Catharina Håkansson Boman för att plocka fram planer med bostadsbyggande och detaljplaner.

Det som sedan händer är att Moderaterna och Kristdemokraterna byter uppfattning. De ansluter sig till Sverigedemokraternas linje att man inte behöver satsa på det som man nu arbetat med och drar undan grunden för det som borde vara långsiktiga planeringsförutsättningar. Så med all respekt för diskussionen om en nationell plan: De politiska uttalanden som partierna gjort har också påverkat den osäkerhet som funnits.

Vi har varit tydliga. Vi fullföljer det projekt som Alliansen påbörjade. Vi tycker att det är viktigt att det byggs nya stambanor, inte minst eftersom vi före corona kunde se hur vi slog i kapacitetstaket för det svenska järnvägssystemet. Det var fullt på spåren. Det var fullt på spåren, och det räcker inte att gå tillbaka till Trafikverkets gamla utredningar om att sätta ett litet extraspår längs Södra stambanan eller Västra stambanan. Då flyttar vi bara flaskhalsarna. Det behövs helt ny kapacitet som separerar långsamtgående tåg från det som kan vara snabbare tåg, som förbättrar persontransporterna och som på några sträckor till och med kan konkurrera med flyg.

Här finns också ett ansvar att inte byta uppfattning utan skapa bra långsiktiga förutsättningar för kommunerna. Regeringen kommer att göra detta när vi så småningom landar i direktiven till nationell planering. Då kommer jag också, precis som förra gången, att åka runt och träffa regionala företrädare, kommunföreträdare, handelskamrar och många andra - och väldigt gärna, det ska understrykas, sätta mig med Magnus Jacobsson och hitta bra gemensamma uppfattningar. Det tror jag säkert att vi har, för utgångspunkten vare sig vi pratar energi, försvar, pensioner eller infrastruktur måste vara att det är bra för Sverige om vi hittar breda överenskommelser om det som är långsiktiga beslut.

Det är klart att alla inser att en utmaning framöver kommer att vara att bedöma ny tekniks genomslag, inte minst efter den senaste tidens förändrade beteenden, men också vara tydlig om hur klimatomställningen snabbt ska kunna hanteras genom att ställa tuffa krav på infrastrukturutformningen men också på transportörerna för väg, för järnväg, för flyg och inte minst för sjöfart.

Signalerna från mig och från regeringen är tydliga: För oss är det klimatomställning som gäller. Vi vill ta vara på det starka engagemanget och det arbete som bedrivits inte minst hos branscherna i Fossilfritt Sverige där flygets aktörer säger att man vill ställa om, där vägtransporterna ställs om och järnvägstransporterna byggs ut och där sjöfarten nu tar nya tag för att bli hållbar. Det är den möjlighet som finns för Sverige att uppgradera transportsystemet men naturligtvis också se till att det blir hållbart framöver. Där har Sverige chansen att visa vägen. Låt oss göra det, och låt oss göra det tillsammans!

Fru talman! Jag satt ju med i Västra Götalandsregionens utvecklingsnämnd när Sverigeförhandlingen pågick, och jag är väl medveten om det svar som regionen gav. Det var att man var positiv till ytterligare järnvägskapacitet.

Men man har egentligen aldrig svarat ja på frågan om höghastighet. Det är intressant att alla inte riktigt noterat den tonskillnaden. Det berodde bland annat på att vi, när vi diskuterade regionalt, konstaterade att ingen riktigt har pekat på själva teoribildningen om vad nya fastigheter på något sätt ska kunna skummas av och finansiera.

På Kristdemokraternas riksting var vi väldigt tydliga med att vi är positiva till ytterligare järnvägskapacitet. Men vi sa nej till Sverigeförhandlingen, och det gjorde vi därför att vi, trots att vi inledningsvis var positiva, fortfarande inte har kunnat få fram ett tillräckligt bra underlag som visar att samhällsnyttan uppnås och att det verkligen fungerar ekonomiskt. Risken är snarare att det positiva man pekar på, drömmen om det perfekta, resulterar i att andra projekt inte blir genomförda.

Fru talman! Jag högaktar Tomas Eneroth och tycker att han är en av Sveriges skickligaste politiker. Men det duger inte att denna plan inte kommer till kammaren. Vi behöver få planen så att vi får planeringsförutsättningarna. Tack för en god debatt!

Fru talman! Tack, Magnus Jacobsson, för de värmande orden! Jag ser fram emot fortsatt gott samarbete när det gäller infrastrukturplaneringen framöver. Det kommer att behövas, för det finns ett gäng - Magnus Jacobsson är nog inte med där - som inte vill att vi ska kraftigt öka satsningen på förnybart och hållbara transporter utan drömmer sig tillbaka till ett 50-tal där vi inte behövde ställa krav på fordonsindustrin eller flyget.

Jag tror att det är viktigt att vi över blockgränserna är väldigt tydliga med detta. Vi behöver ställa om. Det är till och med en fördel för Sverige, ur tillväxtsynpunkt, ur näringspolitisk synpunkt och ur industriell synpunkt. Det är därför vi skjuter till resurser till elflygets utveckling och möjligheter, till elektrifieringen av vägar och inte minst till sjöfartens snabba tekniska utveckling.

Det är så Sverige ska konkurrera, dels för att ha bra kommunikationer ut i världen, dels för att visa omvärlden att det går med svensk teknik. Sedan är det inte bara svensk teknik, utan det handlar om samarbete med andra. När det gäller elvägar är vi kloka nog att utveckla samarbetet ihop med Tyskland och Frankrike så att standarden blir europeisk. Detsamma gäller naturligtvis på flygområdet och andra transportområden.

Vi tar lead i omställningen. Det kan vara till fördel när vi sedan ser transportsektorn ta fart. Då ska vi stå redo med både resurser och vilja till omställning. Detta kommer att skapa både jobb och ett bättre klimat. Tack för en bra diskussion, Magnus!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.