Deltidsbrandmännen och a-kassan

Fru talman! Carina Adolfsson Elgestam har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att deltidsbrandmän inte ska behöva lämna sina uppdrag på grund av reglerna i a-kassan. Jag vill börja med att beskriva regelverket. Deltidsbrandmän som blir arbetslösa omfattas vanligen av bisysslebestämmelserna. Det innebär att de kan ha beredskap och delta i övningar utan att rätten till arbetslöshetsersättning påverkas. Däremot måste de deklarera arbete vid utryckning och får därför inte arbetslöshetsersättning för den dag eller del av dag då en utryckning har skett. Under de veckor som en utryckning sker kommer ersättningsdagarna att räknas som deltidsdagar. Som mest kan 75 dagar av ersättningsperioden användas som deltidsdagar. En deltidsbrandman som har beredskap var tredje vecka och rycker ut en gång varje beredskapsvecka kommer att kunna få arbetslöshetsersättning i cirka ett år innan deltidsdagarna är slut. När deltidsbegränsningen är nådd kan personen inte längre få arbetslöshetsersättning de veckor som han eller hon också deklarerar arbete. Jag vill dock poängtera att deltidsdagarna inte påverkar den totala ersättningsperiodens längd. Därför kan en deltidsbrandman ha ersättningsdagar kvar när deltidsbegränsningen nås. Han eller hon kan då få fortsatt arbetslöshetsersättning under de veckor som inte innehåller utryckning. Under beredskapsveckorna har personen beredskapsersättning och därutöver lön om det blir utryckning. Det är därför inte självklart att personen tvingas säga upp sig trots att deltidsdagarna förbrukats. Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring och jag tycker att reglerna är rimliga även för deltidsbrandmän som blir arbetslösa. Jag avser därför inte att vidta några åtgärder på detta område.

Fru talman! Att vara deltidsbrandman, vad innebär det? Jag tror att det är viktigt att man startar i den änden. Efter svaret jag har fått från arbetsmarknadsministern tycker jag att det känns lite grann som att ministern inte är fullt insatt i det, och inte heller i den stora insats som de här männen och kvinnorna som är deltidsbrandmän gör. Att vara deltidsbrandman är inget vanligt yrke. Det handlar inte om att det finns någon möjlighet till heltid. Det handlar om vanliga träindustriarbetare, verkstadsindustriarbetare, målare, snickare och så vidare som utöver sitt ordinarie arbete frivilligt ställer upp i räddningstjänsten och på det sättet gör en insats. Man har var tredje vecka - eller var fjärde som det är där jag bor - beredskap dygnet runt under en hel vecka. Då ska man vid ett larm kunna infinna sig på fem till sju minuter. Det är klart att man så att säga måste brinna för det man gör för att ställa upp på detta. Om det nu är så olyckligt i dessa kristider att man blir arbetslös blir det på något sätt en dubbel bestraffning när den här regeringen har utformat regler som gör att det både blir krångligare för den enskilde brandmannen vad gäller det som är kopplat till regelverket kring deltid och att han eller hon kanske får en känsla av att insatsen som man har gjort för samhället inte betyder något. Att vara deltidsbrandman, fru talman, är inte som en anställning, utan det handlar mer om, som jag ser det i alla fall, att man gör en samhällstjänst. Jag skulle nästan vilja likna det vid det som man gör i civilförsvaret. Därför borde man se på själva deltidsbrandmannaengagemanget med andra ögon när man ska bedöma rätten till a-kassa. Vad jag kan förstå är en av arbetsmarknadsministerns motiveringar till att han inte är beredd att vidta några åtgärder på detta område just att alliansregeringens politik ska leda till jobb. Men i det här fallet är man ju arbetslös, för det som är själva deltidsbrandmansuppdraget är inte det vanliga arbetet. Det är det här som måste tydliggöras och faktiskt göra skillnad mellan de olika uppdragen, och man måste se det här med speciella ögon. Man skulle kanske kunna fundera över hur det ser ut runt om i Sverige. Om jag har förstått det hela rätt har de orter som har färre än 25 000-30 000 invånare deltidsbrandmän. De får en utbildning som är samma som de som är heltidsanställda exempelvis i Stockholm får. Alla förväntar vi oss mycket av de utryckningar som ska göras vid brand i bostad eller någon annan typ av byggnad, trafikolyckor och så vidare. Då ska deltidsbrandmännen göra en insats, och de ska göra samma insats som en heltidsbrandkår. Då borde man se på deras insatser med andra ögon än vad jag kan utläsa att man gör i det svar som ministern här har lämnat och som visar att ministern inte är beredd att se över villkoren i a-kassan.

Fru talman! Låt mig säga att jag också brinner för deltidsbrandmännen! De gör en oerhört bra och viktig insats, och de är väldigt värdefulla, inte minst som Carina Adolfsson Elgestam påpekar, på mindre orter. Samtidigt finns det två aspekter på detta. För det första är det så att de som i dag har heltidsarbeten och har arbetat minst tolv månader får deltidsbrandmannaskapet klassat som bisyssla, så de är inte problemet. Det som är problemet som Carina Adolfsson Elgestam lyfter upp är de personer som har kombinerat arbetet i brandförsvaret med deltidsarbete. De omfattas inte av bisysslebestämmelserna, och det gör heller inte de som har haft heltidsarbete parallellt med detta uppdrag mindre än tolv månader. De omfattas av deltidsbegränsningen om de förlorar sitt huvudsakliga arbete och fortsätter med arbetet i brandförsvaret. Det är alltså väldigt många led som ska vara uppfyllda för att man ska omfattas av det problem som Carina Adolfsson Elgestam beskriver. Däremot förtjänar det att påpekas att man i dag kan dela upp tjänsten som deltidsbrandman på olika sätt för att klämma in deltidsbrandmännen också i bisysslereglerna. Det har man gjort under lång tid. Det är en Amspraxis från 70- och 80-talen. Detta fanns beskrivet i Ams regelbok under den perioden. Denna regel togs bort från 90-talet, men Ams hävdade vid ett möte i maj 2001 att den fortfarande gällde. Den här frågan har tidigare, alltså långt före den borgerliga regeringen, prövats i domstol, och det är inte alldeles uppenbart att domstolarna tycker likadant i den här delen. En dom anger att hela tjänsten kan vara en bisyssla, en annan fastställer att det enbart är jourtiden som kan godkännas och så vidare. Det viktiga i detta är i så fall frågeställningen vad arbetslöshetsförsäkringen är. I min värld är arbetslöshetsförsäkringen en omställningsförsäkring som man har under en kortare period mellan två arbeten. Den är inte till för att lösa branschspecifika problem. Den är inte till för att hantera situationen att arbetsgivarna i det här fallet har besvärligheter, utan den är till för att den enskilde under en period ska kunna söka sig till ett nytt heltidsarbete. Det där trodde jag att vi var överens om, men Socialdemokraterna har ju alltid en förmåga att vilja ha mer utan att tänka på grunderna för den här försäkringen. Då är min fråga lite retoriskt tillbaka: Varför ska ansvaret och kostnaden för arbetsgivarrelationen lämpas över från arbetsgivaren till skattebetalarna? Det är för mig en gåta. Om det är så som Carina Adolfsson Elgestam beskriver det, att man har jour dygnet om, en vecka i stöten, var tredje eller var fjärde vecka - det förefaller ju vara fallet på många ställen - har vi bestämmelser i arbetstidsdirektivet och arbetstidslagen som säger att inaktiv jourtid också ska betraktas som full arbetstid. Och då är det väl upp till parterna att diskutera ersättningen för detta. Är det så att man arbetar, som i det fall Carina Adolfsson Elgestam beskriver, var tredje eller var fjärde vecka ska man väl ha en lön för det arbetet. Och den lönen ska utgå enligt de avtal som finns på arbetsmarknaden. Det är trots allt så att ska man få a-kassa är det en omställningsförsäkring, och man ska också stå till arbetsmarknadens förfogande. A-kassan är inte tänkt att lösa kommunernas ansvar för räddningstjänsten.

Fru talman! Stå till arbetsmarknadens förfogande ska man göra, arbetsmarknadsministern. Det kan man mycket väl göra under sin beredskapsvecka. Det är inget problem. Det är under den tid då man är på utryckning som man inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Under den tid då man är på utryckning får man ju så att säga lön. Så däri finns inga bekymmer. Det är inte där de ligger. Jag tycker att det svar ministern ger här visar så oerhört tydligt att ministern faktiskt inte vet vad en deltidsbrandman är och hur det ser ut, därför att då skulle inte ministern raljera med exempelvis frågan varför detta ska läggas över på skattebetalarna. Men vem är det som betalar och finansierar räddningstjänsten i Sverige? Det är väl ändå skattebetalarna. Vi betalar väl till räddningstjänsten. Deltidsbrandmännen har sitt uppdrag från kommunerna. Alldeles oavsett är det väl skattebetalarna som betalar för detta, precis som vi betalar för den utbildning som vi ger våra brandmän. En fullvärdig utbildning kostar en kommun ungefär 100 000 kronor. Det är en bra investering. Många kommuner är nu drabbade av krisen eftersom problemen i industrisektorn slår så hårt - på vissa orter har det slagit oerhört hårt. Hur tror ministern att man klarar rekryteringen och att jobba med deltidsbrandkåren nere i Olofström till exempel utifrån hur det ser ut? Jag tycker att ministern tar lite för enkelt på hela den här frågan, därför att precis som jag sade i mitt första inlägg handlar detta inte om att de här personerna är arbetslösa för att de är deltidsbrandmän. Det är inte det som är problemet. De är arbetslösa från sitt ordinarie arbete som målare, snickare eller träindustriarbetare. Det är ju där de är arbetslösa, och det är utifrån det de står till arbetsmarknadens förfogande, inte som deltidsbrandmän. Det är det som är skillnaden. Visst kan vi räkna upp olika regelverk som man har tittat på under årets gång. Det är alltid viktigt att titta på regelverken och att förbättra och förnya utifrån samhällsutvecklingen. Men här är det fråga om ett enda problem, och det är det problem som den borgerliga regeringen, som arbetsmarknadsministern är en del av, har skapat. Det handlar om 75-dagarsregeln. Det är den som nu ställer till problem, och det är också detta som ministern inte verkar vara beredd att se över. Det handlar om ett frivilligarbete som deltidsbrandmännen håller på med, och det är en form av samhällstjänst. Därför borde man kunna se på detta med andra ögon och se hur vi kan hitta en bra lösning så att vi inte tappar en massa kompetens i dessa tider. Vi har ju satsat på detta med skattepengar. Försök inte smita med något retoriskt om att vi inte ska använda skattemedel till detta, för det handlar om att förvalta de skattemedel som vi har gjort investeringar i de här personerna med. Fru talman! Det kanske är så att arbetsmarknadsministern skulle sätta sig ned tillsammans med försvarsministern, som nog är den som har ansvaret för säkerheten i landet, för redan i dag har vi stora bekymmer på vissa orter med att rekrytera deltidsbrandmän på grund av den samhällsförändring och utflyttning vi ser i glesbygden och så vidare. Det här är en angelägen fråga.

Fru talman! Låt mig konstatera att Carina Adolfsson Elgestam vill att staten tar över stora delar av ansvaret för räddningstjänsten. Det är precis det hon beskriver, nämligen att det inte är kommunerna som ska ta arbetsgivaransvaret enligt arbetstidsdirektivet eller den arbetstidslagstiftning som vi har i Sverige. Det är trots allt så att när man har inaktiv jourtid ska det räknas som arbetstid. Det säger arbetstidsdirektivet oerhört tydligt. Då är min fråga: Om inte a-kassan ska vara en allmän medborgarlön utan är en omställningsförsäkring mellan två arbeten då man ska stå till arbetsmarknadens förfogande, och om det är så att arbetsgivaren i det här fallet har ansvar för att hantera beräkning av jourtid på ett sätt som överensstämmer med lagstiftningen, varför ska det arbetsgivaransvaret lyftas bort från kommunen, som är arbetsgivare, och i stället läggas på a-kassorna? Det gäller ju inte bara skattebetalarna - det gäller också de andra som betalar in sina medlemsavgifter till a-kassan som i så fall får stå för kostnaden. Det är helt fel väg att gå. Jag förstår problemet. Det är klart att vi alla vill att det ska finnas gott om deltidsbrandmän. Men låt oss inte så att säga spänna kärran framför hästen, utan låt oss i stället försöka lösa rätt problem. Rätt problem här handlar om att kommunerna uppenbarligen inte tar tillräckligt stort ansvar för sina medarbetare. Hade man gjort det hade man naturligtvis kunnat lösa den här frågan på ett sätt som inte är alldeles orimligt, nämligen att man kommer överens om det som gäller i arbetslagstiftningen i övrigt och sedan hanterar frågan därefter. Men att utnyttja arbetslöshetsförsäkringen till att hantera frågeställningen om deltidsarbetslösa deltidsbrandmän är fel väg att gå. Då utsätter man arbetslöshetsförsäkringen för fel sorts press.

Fru talman! Jag tycker att ministern raljerar utifrån att han faktiskt inte har några bra svar. När jag kommer hem till Kronoberg nu kommer jag att delge våra deltidsbrandmän vad ministern säger, och det är väl ungefär: Det är inga problem för er, utan ni får klara er bäst ni kan. Det gör ingenting om några slutar utifrån de investeringar som samhället har gjort när det gäller utbildning och kompetens. Det är utbildning och kompetens som vi så väl behöver. Hur ska vi annars bygga samhället, om vi inte har de här frivilligbrandmännen som faktiskt ställer upp på sin fritid och har beredskap? Ministern står här i kammaren och raljerar över att jag skulle ha påstått att staten ska ta över stora delar av deltidsbrandkåren. Det var inte det jag sade. Jag sade att det är skattepengar det handlar om, och det är det väl. Det är väl samma skattepengar som används, det är bara det att det är olika potter, oavsett om det är staten, kommunen eller landstingen. Det är skattemedel som används. Självklart ska även fortsättningsvis kommunerna ha ansvaret för räddningstjänsten, såsom det är uppbyggt i dag. På vilket sätt ska kommunerna ta sitt ansvar? Jag vill påstå att de gör det. Det är inte det som är bekymret utan regelverket som förändrats vad gäller a-kassan. Att a-kassan är en omställningsförsäkring är vi överens om. Vi har ingen annan syn på det. Men man måste titta på dem som blir drabbade av regelförändringar när de slår hårt. Då kan till exempel deltidsbrandmännen kanske inte fortsätta med sitt frivilligarbete, det fantastiska arbete som de ställer upp på runt om i Sverige. Jag kan konstatera att ministern inte tycker att den frivilliga samhällstjänsten är ett viktigt arbete. Man är inte beredd att lyssna och inte heller ta upp och diskutera frågan med försvarsministern.

Fru talman! Återigen: Kommunen är ansvarig för räddningstjänsten, och kommunen bör naturligtvis också ta ansvar som arbetsgivare, att betala för sig och inte skjuta över kostnaderna på a-kassesystemet. Ja, det finns en deltidsbegränsning på 75 dagar, vilket är anledningen till att frågan kommit upp på bordet, men eftersom Socialdemokraterna i sitt budgetförslag vill ha 100 dagars deltidsbegränsning uppstår problemet i stället 25 dagar senare i Carina Adolfsson Elgestams värld, om det inte är så att Socialdemokraterna vill ha undantag för deltidsbrandmännen i a-kassesystemet. Det är i så fall en nyhet som vi inte har hört tidigare.