Delad vårdnad som norm

Fru talman! Mikael Eskilandersson har frågat mig varför regeringen motsätter sig att införa gemensam vårdnad som norm och om jag avser att på annat sätt värna ett litet barns rätt till båda sina föräldrar.

Vid alla beslut som rör barn ska det finnas ett tydligt barnperspektiv. Att barnets bästa ska vara avgörande för beslut om vårdnad framgår uttryckligen av lagstiftningen. När en domstol bedömer vad som är bäst för barnet ska barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna beaktas särskilt. I lagstiftningen understryks alltså att båda föräldrarna har betydelse för barnets välbefinnande och utveckling.

Tidigare gällde en ordning som i praktiken innebar en presumtion för gemensam vårdnad. Denna presumtion kom senare att ifrågasättas. År 2006 infördes därför en bestämmelse om att domstolen särskilt ska beakta föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet vid bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam. Det har gjorts gällande att detta riskerar att leda till en ökad konfliktnivå mellan föräldrarna.

Gemensam vårdnad är i de allra flesta fall en ur barnets synvinkel mycket bra vårdnadsform. Det är för barnets skull viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet, vilket även barnkonventionen ger uttryck för. Målsättningen bör vara att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad i samtliga fall där detta är bäst för barnet. Om en förälder motsätter sig gemensam vårdnad, är det samtidigt viktigt att en prövning alltid görs av de skäl föräldern framför.

Det pågår för närvarande arbete med att se över reglerna om vårdnad, boende och umgänge. 2014 års vårdnadsutredning har i uppdrag att kartlägga och analysera hur reglerna om gemensam vårdnad tillämpas och ta ställning till om reglerna behöver ändras eller andra åtgärder bör vidtas för att stärka barnrättsperspektivet. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag i oktober 2016.

Som uttalas i utredningens direktiv bör det inte ske en återgång till den tidigare ordningen som innebar en presumtion för gemensam vårdnad. Som riksdagen har uttalat så sent som i våras är det då inte heller aktuellt att se över frågan om gemensam vårdnad för ogifta föräldrar från barnets födelse. Regeringens fokus ligger i nuläget på att förbättra de befintliga reglerna om vårdnad, boende och umgänge. Jag ser fram emot att ta del av vårdnadsutredningens betänkande och kommer därefter att ta ställning till hur vi bör gå vidare.

Fru talman! Tack, Morgan Johansson för svaret! Varför egentligen gick man in och styrde utredningen så att utredningen inte ens får titta närmare på om det skulle vara bra med en presumtion för gemensam vårdnad. Jag kan undra om det inte är lite väl mycket partipolitik i det och lite tänk på barnen i sig.

När jag i övrigt lyssnar på Morgan Johanssons svar kan jag ifrågasätta sådant som att om en förälder motsätter sig gemensam vårdnad kan man fortfarande döma till gemensam vårdnad. Men om båda föräldrarna gör det kan man inte döma till gemensam vårdnad. Det är givetvis också en sak som vårdnadsutredningen ska titta närmare på. Men det är fortfarande en sak som är väldigt märklig, för varför kan man tvinga den ena föräldern till något som den själv egentligen inte vill när man inte kan tvinga båda föräldrarna?

Jag tror att skrivningen att båda föräldrarna inte ska tvingas kan göra att vårdnadstvisterna ökar, att den förälder som bedömer sig ha störst möjlighet att få egen vårdnad definitivt motsätter sig gemensam vårdnad med anledning av att man då tror att man har större chans att få egen vårdnad om barnen.

Barn är så att säga en färskvara. Barn växer upp och blir äldre. Det betyder att när man skjuter upp saker med en utredning är det vissa barn som aldrig kommer att få någon nytta av utredningen, eftersom de blir äldre och helt enkelt inte längre kommer att vara barn när utredningen väl är klar. Tyvärr är det ofta så, när politiken ska göra något, att man först ska utreda, sedan lägga fram propositioner, därefter ska det diskuteras, skickas på remiss och så vidare. Man pratar sedan flera år framåt. Det finns ju för- och nackdelar med det, för samtidigt är våra barn förhoppningsvis inte några försökskaniner. Man ska ju inte testa något som man inte tror fungerar eller i alla fall som man inte har belägg för att det fungerar.

Det brukar ganska ofta heta att man ska se till det bästa för barnet, men egentligen ser man snarare till det bästa för föräldrarna. Samtidigt vet jag att Socialdemokraterna ofta framhåller att barnet ska ha, om möjligt, mycket att säga till om när det gäller sin egen vårdnad. Frågan är om man verkligen ska lägga det på en fem- eller sexåring att välja förälder, mamma eller pappa, och att det någonstans ska bedömas vilken förälder som är bäst. Jag tycker att det blir horribelt och att det vore bättre att ha en presumtion för delad vårdnad så länge inte någon av föräldrarna visar sig direkt olämplig som förälder.

Om någon är olämplig som förälder - kriminell, uppvisar alltför aggressivt beteende eller liknande - kan jag förstå att man måste gå ifrån det här. Men så länge en förälder inte gjort sig omöjlig som förälder bör den ändå ha en möjlighet att få agera som förälder.

Vi kan inte alltid ta exempel utifrån den tid man varit förälder. Att man som förälder kanske har spenderat väldigt lite tid med barnen betyder ju inte att man gör det också efter skilsmässan eller vårdnadstvisten. Det kan faktiskt bli så att föräldern skärper till sig och spenderar mer tid med sina barn efter en vårdnadstvist.

Därför tycker jag att det är lite olyckligt att Socialdemokraterna absolut motsätter sig en presumtion för delad vårdnad.

Fru talman! Barn är varken några färskvaror eller försökskaniner, utan barn är individer med egna rättigheter.

Lagstiftningens och statsmakternas uppfattning måste vara att när man ska lösa de här situationerna måste det vara inte så mycket föräldrarnas utan barnens intresse som står i fokus.

Som jag tolkar Sverigedemokraternas ingång skiljer vi oss åt på den punkten. Sverigedemokraterna utgår inte bara från föräldrarna generellt utan snarare från mannens bästa i den här situationen, eftersom det hela tiden är det som det handlar om när man diskuterar detta. Ni har till exempel ett resonemang i interpellationen om att statistiskt sett är männen missgynnade i de här situationerna. Det kan ju vara så att verkligheten ser sådan ut att män betydligt oftare utsätter kvinnor för till exempel våld och övergrepp än tvärtom. Och det kan vara så att det i ett antal fall är bakgrunden till en del av de tvister som vi talar om. Det kanske åtminstone till en del kan förklara att männen i mindre utsträckning får vårdnaden i sådana här tvister. Den verkligheten måste man ha klart för sig.

Ett av förslagen som Mikael Eskilandersson tar upp i interpellationen är gemensam vårdnad av barnen från födseln, också för de ogifta. Det skulle fungera i de allra flesta fall; det tror jag också. Men det finns situationer där det faktiskt blir orimligt, till exempel när barnet har tillkommit i samband med ett sexuellt övergrepp eller om kvinnan lämnat mannen under graviditeten därför att hon utsatts för våld. Då är det väl ändå inte rimligt att de ska ha gemensam vårdnad, eller tycker Sverigedemokraterna det? Det är en del av argumentationen för varför man inte har det som utgångspunkt i de här situationerna. Barnets bästa ska hela tiden vara i centrum.

Det gäller också för det andra förslag som Mikael Eskilandersson tar upp, där han vill gå tillbaka till ordningen före 2006.

Erfarenheterna av den lagstiftningen var att om man till varje pris försökte tvinga fram en gemensam vårdnad trots att föräldrarna inte kunde samarbeta alls gick det i slutänden ut över barnet. Att leva i en starkt konfliktfylld miljö är påfrestande för alla, särskilt för ett litet barn.

Därför är en återgång till denna ordning inte aktuell, och därför står det också på det sättet i utredningsdirektivet.

Vi ser givetvis över andra möjligheter för att förbättra denna situation inom ramen för 2014 års vårdnadsutredning. Men återigen: Det är barnets bästa som står i centrum, inte pappans bästa - eller mammans bästa för den delen heller.

Fru talman! Morgan Johansson målar upp män som potentiella våldsverkare. Det är en bild jag inte delar, men visst finns det män, och även kvinnor, som begår våldshandlingar.

Givetvis ska män som har förgripit sig sexuellt på kvinnor inte ha delad vårdnad om de barn som tillkommit genom sexuella övergrepp. Det säger sig självt att man då har förbrukat sin rätt att vara förälder. Detsamma gäller om det finns våld i relationen.

Men i en relation där det inte förekommer våld och kvinnan väljer att lämna mannen innan barnet föds kan kvinnan under hela sin livstid frånhålla barnet rätten till sin pappa bara för att hon vill det. Det är ett ojämställt sätt att se på föräldraskapet, kan jag tycka. Vi borde vara mer jämställda än så.

Det blir direkt vidrigt när man tar upp exempel som sexuella övergrepp. Då har man gått lite över gränsen för vad som är rimligt.

Jag håller givetvis med om att barn är individer. Men barns intressen kan vara svåra att se. Hur vet man vad en sexåring är intresserad av? Är det Morgan Johanssons uppfattning att en sexåring ska välja mellan mamma och pappa? Tänk om barnet vid 18 säger: Ni tog ifrån mig min pappa under hela min uppväxt. Ska vi då svara: Skyll dig själv! Du valde ju mamma framför pappa.

Det är också ett felaktigt sätt att behandla barn. Det är näst intill barnmisshandel att tvinga barn att välja på det sättet.

Jag undrar fortfarande varför man bakbinder utredningen. Att man inte ska ta med det på grund av det här med sexuella övergrepp är rent ut sagt trams. Man bakbinder utredningen och låter den inte ens titta på om det skulle kunna vara bra att ha delad vårdnad som norm. Man låter inte utredningen ens undersöka vilka förutsättningar som finns.

Här delar sig våra åsikter. Utredningen borde obehindrat och fritt få titta på alla möjligheter.

Fru talman! Det är två frågor som interpellanten har ställt till mig och som vi diskuterar.

Den ena handlar om gemensam vårdnad från barnets födsel. Här pekar jag på ett par orimliga fall som man kan ställas inför då utgångspunkten inte ska vara gemensam vårdnad.

I de allra flesta fall är det okomplicerat, men som lagstiftare måste vi också se till de fall som ligger utanför ramarna. Det var därför jag tog upp dessa två exempel.

Den andra frågan handlar om gemensam vårdnad som norm. Mikael Eskilandersson borde vara glad över utvecklingen i Sverige de senaste årtiondena. I realiteten är gemensam vårdnad numera norm på ett helt annat sätt än vad det var tidigare. År 1983, för drygt 30 år sedan, var det endast i 37 procent av fallen som det var gemensam vårdnad efter en separation. I över hälften av fallen var det mamman som fick enskild vårdnad. År 2008 var det gemensam vårdnad efter en separation i 95 procent av fallen. Det är mer än en fördubbling av andelen fall som leder till gemensam vårdnad och en stor förändring.

Det var betydligt vanligare förr att fäderna försvann från barnens tillvaro efter en separation än vad det är i dag. Nu tar pappor generellt sett del av barnens tillvaro på ett helt annat sätt än vad de gjorde för några årtionden sedan, och det sker på ett mer normalt sätt.

Jag tror att det finns två förklaringar till detta. Den ena är att man har avdramatiserat separationer. Det är förstås en svår situation, men det finns strukturer för att klara av den. Det är också mer vanligt. Den andra handlar om en förändring i jämställdheten. Vi klarar av dessa situationer på ett annat sätt.

I realiteten är det vanligaste, det absolut dominerande, gemensam vårdnad.

Men vad händer i de fall som ligger lite utanför det normala, i de fall föräldrarna absolut inte kan samarbeta? Då visar erfarenheterna av den lagstiftning vi hade fram till 2006 att det förr eller senare går ut över barnen. Därför ska domstolarna väga in också föräldrarnas möjlighet att samarbeta när de tar ställning i vårdnadstvister.

Återigen: Det är barnets bästa, det vill säga barnets rätt till en god uppväxt och möjligheter till lugn och ro och utveckling, som ska stå i centrum. Den linjen kommer vi att fortsätta att hålla. Det är därför som en återgång till den gamla situationen inte är aktuell för vår del.

Fru talman! Jag ser positivt på att delad vårdnad ökar. Jag tror att det till stor del beror på att pappor överlag vill ta mer ansvar än vad de har gjort tidigare. Dock ökar även antalet tvister, och det kan kanske till en del förklaras med att pappor vill ta mer ansvar men inte tillåts ta ansvar.

Den utredning som kom 1999 om gemensam vårdnad för ogifta föräldrar är i grunden positiv till gemensam vårdnad. Denna utredning används nu som en anledning till att det inte ska vara gemensam vårdnad för ogifta, och man anser att man inte behöver utreda det igen.

I denna utredning hänvisas det till att det för ogifta föräldrar inte finns någon registrerad fader när barnet föds. Men efter att en majoritet i civilutskottet förra året ställde sig bakom att faderskapet ska få registreras före födseln - något som även Socialdemokraterna så småningom hakade på eftersom de annars hade blivit överkörda av utskottet - finns inte längre det problemet som utredaren tog upp 1999.

Eftersom man som ogift kan registrera faderskapet före barnets födsel borde man också kunna få delad vårdnad från födseln.

Det gamla skälet faller alltså. Ändå vill man inte göra om utredningen från 1999 och se över möjligheterna till delad vårdnad som norm. Jag tycker att det är fel.

Fru talman! Gemensam vårdnad är det absolut mest övervägande och förekommer i 95 procent av fallen efter en separation. Det har som sagt skett en kraftig ökning de senaste 30 åren.

Mikael Eskilandersson säger att man även i de sammanhang där föräldrarna inte kan samarbeta ska gå in för gemensam vårdnad.

Så var det fram till 2006, och det gick ut över barnen. Därför måste den rimliga ordningen vara att domstolen får slita tvisten om vem som ska ha vårdnaden.

Vi kan inte ha en situation där tusentals barn växer upp under starkt konfliktfyllda former. Jag tror att det är oerhört skadligt för barnen på längre sikt. Domstolen får ta ansvaret och säga: Så här ser situationen ut, och därför måste vi döma efter barnens bästa.

Jag ser fram emot vårdnadsutredningen och de förslag den kan komma att lägga fram för att till exempel förebygga att konflikterna blir långvariga och djupa. Det är den inriktningen som är vägen framåt - att det blir färre fall där man hamnar i en total låsning.

Jag tror att det vore mycket olyckligt att gå tillbaka till 2006 års ordning.

Överläggningen var härmed avslutad.