Definition av utanförskapet

Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig om jag i samband med den ekonomiska vårpropositionen avser att återkomma med en precisering av hur begreppet utanförskap ska mätas. Tidigare var debatten kring arbetslöshet alltför ofta fokuserad på antalet sysselsatta och arbetslösa. De kvantitativa sysselsättningsmål som användes kunde uppnås genom att människor flyttades från öppen arbetslöshet till arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller till tillstånd helt utanför arbetsmarknaden. Målen tydliggjorde inte heller att det helt avgörande för ökad välfärd är att de nya jobben är varaktiga så att människor inte får problem på nytt när konjunkturläget blir sämre. Regeringens huvudsyfte med utanförskapsbegreppet är därför att belysa att betydligt fler än de som räknas som arbetslösa kan ha arbetsmarknadsrelaterade problem. För många kan dessa problem till och med vara allvarligare än situationen för de arbetslösa. Utanförskapet är således ett samlingsbegrepp för ett allvarligt samhällsproblem och låter sig inte kvantifieras med en enda storhet. Utvecklingen på arbetsmarknaden måste därför bevakas med en bred uppsättning indikatorer som beskriver arbetsmarknadssituationen för hela befolkningen i arbetsför ålder. Regeringen presenterade ett ramverk för sysselsättningspolitiken i budgetpropositionen för 2009. Ramverket syftar till att identifiera, styra åtgärderna till och följa upp de mest väsentliga problemen på arbetsmarknaden. Ett av de viktigaste beslutsunderlagen för detta är Statistiska centralbyråns, SCB:s, arbetskraftsundersökning, AKU. Sedan ett år tillbaka pågår på regeringens initiativ ett arbete med att vidareutveckla statistiken och statistikredovisningen baserad på AKU. Under hösten presenterades de första resultaten av detta arbete. Arbetet fortsätter, och SCB kommer successivt att publicera nya och bättre indikatorer. Regeringen har i vårpropositionen redovisat utvecklingen på arbetsmarknaden utifrån denna nya statistik och avser att fortsätta med det även i kommande propositioner.

Fru talman! Före valet var det mycket diskussion om utanförskapet. När man tittade lite närmare på de siffror som visade att över en miljon svenskar befann sig i utanförskap kunde man se att det var rätt mycket som var inräknat i detta utanförskap. Det var alla som var sjukskrivna, både kort- och långtidssjukskrivna. En del av dem kunde rimligtvis inte jobba eftersom de var svårt sjuka, men när det gäller de korttidssjuka var det ju bara tillfälligt. Förtidspensionärer var inräknade i gruppen liksom föräldralediga, hemmafruar som själva valt att vara hemma och inte jobba, värnpliktiga, deltidsarbetslösa och även undersysselsatta. Man kan räkna upp ytterligare grupper, men detta är några exempel. Alla som de facto inte jobbade full tid räknades alltså som att de befann sig i ett utanförskap. Dock visade det sig att bara en fjärdedel av dessa helt och hållet levde på ersättningar från samhället. Jag vill inte kalla det bidrag; de här ersättningarna är ju en form av försäkring som människor har betalat när de har arbetat för den händelse att de någon gång skulle bli sjuka eller arbetslösa. Tre fjärdedelar fick alltså bara delvis ersättningar från samhället. Vissa jobbade en del av året; en del var tillfälligt sjuka, hade studerat, var föräldralediga och så vidare. Det är ett märkligt sätt att göra statistik när exempelvis värnpliktiga också räknas som i utanförskap. Det viktigaste är dock att vi får jämförbar statistik. När vi tittar i backspegeln och jämför det enorma utanförskap som sades finnas före valet med hur det ser ut i dag, är det exakt samma sätt man räknar på eller har man nu ändrat statistiken? Jag tror i och för sig att den behöver ändras eftersom det var ett konstigt sätt att räkna på, men det måste samtidigt vara viktigt att kunna jämföra för att kunna se utvecklingen: Har utanförskapet blivit mindre eller större? Vad har egentligen hänt? Det känns förvirrande. Jag fick höra i svaret att man nu ska ändra statistiken, men då vill jag veta på vilket sätt. Vilka regler är det nu som gäller? Vilka ska nu innefattas i utanförskapet? Är det samma sätt att räkna som förut, eller är det ett helt nytt sätt? Är det ett helt nytt sätt vill jag gärna veta hur man jämför med det gamla systemet. Ett konkret exempel som jag har tagit upp i min interpellation är om man tillfälligt är förkyld, vilket de flesta av oss är någon gång om året oavsett hur mycket vi arbetar i övrigt. Man jämför det med vårdnadsbidrag då man är hemma och uppbär ersättning från staten. Det räknas som att man är med och jobbar när man uppbär vårdnadsbidrag, men är man förkyld befinner man sig i ett utanförskap. En annan brist i det tidigare sättet att räkna var att man lade ihop all frånvaro från arbetsmarknaden i en enda klump och räknade om det till ett antal heltidsarbeten. Det innebär att om man lägger ihop tio personer som har varit förkylda under året får man det till att det kanske var någon som hade varit borta helt och hållet från arbetsmarknaden. Folk som de facto är med på arbetsmarknaden räknas som att de bidrar till utanförskapet. Det tycker jag är ett väldigt konstigt sätt att räkna på. Kan man tänka sig att ta bort det sättet att räkna och i stället se individuellt - om man är i utanförskap eller inte - och inte räkna ihop all bortovaro i en enda klumpsumma och räkna ihop det till ett antal arbetstillfällen?

Herr talman! Det här är en av de debatter jag på många sätt tycker är lite sorgesamma. Att debattera med Miljöpartiet varför människor inte ska vara på arbetsmarknaden tycker jag på ett sätt är logiskt och rimligt. Det är en del av deras grundläggande ideologi att full sysselsättning inte är en central del av hur vi bygger upp ett välfärdssamhälle. För Socialdemokraterna tycker jag utanförskap och full sysselsättning borde vara en kärnuppgift, inte att låtsas som att vi försöker skapa ett begrepp som är en konstruktion och som inte är viktig utan att se kärnproblemet. Joakim Palmes stora välfärdsutredning visar med all önskvärd tydlighet att det här med arbete är en central del av välfärden därför att den har så många trådar ut på andra områden. Det påverkar familj, barn, vilken tillgång man har till samhällsnyttigheter, ens förankring i närområdet, ens individuella trygghet därför att mycket av de civila nätverken är byggt kring arbetskamrater, arbetsplats, yrkesidentitet. Vad är då utanförskapet? Jo, det är ett försök, inte från Moderaterna och inte från alliansen, utan från forskare och debattörer internationellt och i Sverige att fånga det faktum att vi har en skuggsida av misslyckanden med att nå full sysselsättning. Det är människor som inte är förankrade på arbetsmarknaden och som inte har den trygghet som följer av arbete därför att de på olika sätt har fastnat i miljöer och system som gör att de inte är på arbetsmarknaden. Hur ska man mäta det här? Vi har försökt att på ett relativt öppet och ärligt sätt diskutera frågan rakt igenom. Det är inte så som man har gjort gällande att vi har valt något enskilt mått. Det vi har gjort är att försöka etablera en bred approach. Varför det? Ja, därför att inget enskilt mått fångar grundproblemet. Säger vi att det är arbetslösheten tappar vi att stora grupper, inte minst från andra europeiska länder, har emigrerat från arbetsmarknad, att man har en bristande jämställdhet så att kvinnor inte är på arbetsmarknaden. Det kan handla om att människor fastnat i förtidspensionering. Arbetslösheten är ett för snävt mått för att fånga utanförskapet. Ska vi välja sysselsättningsnivån? Nej, det blir inte heller bra. En central del i problematiken är hur väl ungdomar och invandrare integreras på arbetsmarknaden, hur bra vi är på att få äldre människor att stanna kvar. Sysselsättningsmåttet fångar inte det eftersom det blir människor som står utanför arbetsmarknaden som blir måttet. Det spelar roll hur man är sysselsatt. Är det ett jobb med kollektivavtal eller är det ett tillfälligt kontrakt? Är det en väl organiserad verksamhet? Är arbetade timmar ett bättre mått? Nej, det spelar roll vem som arbetar de timmarna. Att ha en extremt hög arbetstid för män under de mest arbetskraftsintensiva åren fångar inte den trasighet ett samhälle upplever när stora grupper stängs utanför. Är helårsekvivalenterna det sanna måttet? Nej, det är inte det sanna måttet. Det är det mått vi har ärvt av Erik Åsbrink och Socialdemokraterna när man lade fast en sysselsättningspolitik där vi hade problemet att folk gick mellan olika system. Det finns inte ett mått att arbeta med detta, men det är ingen ursäkt för att inte försöka. Det finns inget värre gissel för ett samhälle än att stora grupper stängs utanför arbetsmarknaden. Hur vi mäter det, hur vi förstår det och hur vi gör någonting åt det kan vi ha olika uppfattningar om. Jag har full respekt för att Socialdemokraterna kan ha andra ideologiska utgångspunkter för att möta problemet. Men att försöka förringa eller få den här diskussionen att handla om något annat än vad den ska handla om är för mig både sorgligt och förvånande.

Herr talman! Det är en väldigt intressant diskussion, och jag försöker inte på något sätt komma undan den diskussionen. Däremot tycker jag att vi ska koncentrera oss på kärnproblemet, och jag anser att kärnproblemet är att människor som är förkylda någon gång om året eller gör värnplikt räknas in i statistiken för utanförskap. Däremot är grundproblemet: Vilka är de som har svårast på arbetsmarknaden? Ja, det är lågutbildade, personer med funktionsnedsättning som har svårt att hitta arbetsplatser som är anpassade efter dem och som möts av diskriminering. Det är äldre arbetskraft, det är människor med utländsk bakgrund och det är människor som bor på orter där det är väldigt svårt att få jobb. Där har man räknat ut att när jobben har kommit - konjunkturen går trots allt upp och ned - är det 70 procent av jobben som går till dem som har högre utbildning och bara 1 procent till dem som har lägre utbildning. Det tycker jag är det verkliga utanförskapet, människor som egentligen inte är så konjunkturberoende. De som är konjunkturberoende har en chans att få jobb så fort konjunkturen vänder. Men de som även i tider då det kommer nya jobb inte får jobben är i utanförskap. Jag tycker att vi ska koncentrera oss kring människor som har en arbetsförmåga och som vill arbeta men som har väldigt svårt att få jobb. Åtgärderna ska koncentreras på: Vad är det de här människorna behöver? Det är framför allt utbildning, stöd, aktiv arbetsmarknadspolitik. Forskningen visar att om man har aktiva åtgärder är det många fler som ändå så småningom får jobb även om det kan ta lite tid. Därför tycker jag att politiken mer borde inriktas på de människor som jag tycker är i det verkliga utanförskapet. Det hjälper inte med skattesänkningar och försämring av ersättningar, höjd a-kasseavgift, minskning av arbetsmarknadsprogram. Det kan till och med få motsatt effekt. Det som händer med människor som lever i ett utanförskap och som har väldigt svårt att få jobb är att de får än sämre ekonomisk situation och får ännu mindre stöd och hjälp för att få ett jobb. Det är därför det är så viktigt att definiera i statistiken vad man menar med utanförskap. Det får också konsekvenser för de åtgärder man genomför. Det är mycket möjligt att många av de åtgärder som har genomförts av regeringen är verkningslösa. För dem som verkligen vill ha jobb men som har svårt att komma in på arbetsmarknaden blir det bara en form av bestraffning. De får mindre pengar att leva på och blir utpekade som att de inte vill jobba, trots att det är det de allra helst vill. Det stora problemet tycker jag inte heller är människor som studerar men som också räknas i utanförskap. När vi talar om ungdomsarbetslöshet är ett av de bästa sätten att se till att ungdomar så småningom får jobb att de utbildar sig och höjer sin kompetens. Det är väl egentligen inte positivt om så många ungdomar som möjligt direkt efter grundskolan eller gymnasiet ska komma in i jobb, utan det är bara positivt att de får utbildning. Hur kan det räknas som utanförskap? Jämställdheten tog finansministern själv upp, och det är väldigt viktigt, men där kan jag inte heller se att vårdnadsbidraget på något sätt stärker jämställdheten. Man har erfarenheter i Norge av att de som har hamnat i vårdnadsbidrag framför allt är kvinnor, närmare 99 procent kvinnor. Det är många kvinnor med utländsk bakgrund som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden och som får ännu svårare att få jobb senare. Jag tycker att statistiken är viktig, men det får vara en rimlig statistik över vad utanförskap egentligen är så att man kan jämföra bakåt i tiden, för annars kan vi inte mäta hur det har gått.

Herr talman! Sven Otto Littorin sade så här i en radiointervju strax efter regimskiftet 2006: Vi riktar nu in hela politiken på ett enda mål, se till att bryta utanförskapet och få fler i arbete. Det är den stora uppgiften. Det vann vi valet på, och det ska vi göra. Det var proklamationen. Nu ha det gått två och ett halvt år. Sanningen om Sverige är att arbetslösheten ökar rejält. Socialbidragsutgifterna stiger i kommunerna. Antalet varsel ökar. En stor del av de arbetslösa saknar till och med a-kassa som en följd av högerregeringens och Borgs kamraters höjningar i densamma. Socialbidrag blir det som återstår. Ni driver in människor i ert eget så kallade utanförskap. Riksdagens utredningstjänst har redovisat siffror om den så kallade breda arbetslösheten. Källorna är SCB och AKU. År 2006 uppgick den till 17,9 procent av befolkningen i åldern 16-64 år. År 2009 beräknas den bli 19,5 procent, och år 2010 hela 22 procent. Är detta ett bra resultat, Anders Borg? Har det lett till ett minskat utanförskap? Är det vad riksdagens utredningstjänst redovisar? Jag kan inte få det till någonting av detta. Riksdagens utredningstjänst är accepterad som vederhäftig och ger svart på vitt om regeringens misslyckanden. Littorins uttalanden studsar nu tillbaka till Anders Borgs knä. Vad är det finansministern egentligen ska göra för att bryta utanförskapet? Metoderna hittills har visat sig vara synnerligen uddlösa. Snart är 500 000 människor arbetslösa. Statsministern, din nära vän och kamrat, stod här i kammaren för en tid sedan och sade att arbetslösheten bara går att påverka marginellt. Det minns även Borg. Är det också din uppfattning? Är det inte detsamma som att Reinfeldt i praktiken abdikerar i kampen mot arbetslösheten? Han och regeringen ger i praktiken upp. Socialdemokraterna har presenterat ett program för 120 000 fler personer i arbete, utbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Ni säger nej till det. I stället för att ge dessa människor en chans är det passivt understödstagande som är ert alternativ. Är det att bekämpa utanförskapet? Jag tycker ärligt talat att retoriken behöver rensas när det gäller utanförskapet. Människor som blivit arbetslösa utan egen förskyllan, som studerar, är hemmafruar, värnpliktiga, sjuka och förtidspensionerade var enligt er egen ovetenskapliga definition från valrörelsen betecknade som utanför. Jag har träffat många människor som upplevt sig som stämplade. De tycker att den politiska retoriken drar en gräns mellan dem som har arbete och dem som inte har arbete. Det blir en skuldbeläggning där man skapar konstlade motsättningar. Varsel, lågkonjunktur, regeringens dåliga arbetsmarknadspolitik och nedskärningar är inte den enskilde individens fel. Sluta med de negativa stämplarna på människor och bjud in dem i samhället i stället! Sedan tycker jag att Borg blandar och ger så att utanförskapet kan bli i stor sett vad som helst. Ni blandar och ger så att det passar er själva med retoriken och statistiken. Men ni glömmer att Riksrevisionen har sågat er egen definition. Det står: Ta initiativet till att precisera begreppet utanförskap så att det uppfyller de krav som bör ställas på målvariabler enligt de kriterier som formulerats i riksdagen. Man är inte nöjd med regeringens redovisningar. Vad tänker du vidta för åtgärder mot bakgrund av de siffror från riksdagens utredningstjänst som visar att ni misslyckats rejält med er politik mot utanförskapet, Anders Borg?

Herr talman! Anledningen till att jag går in i debatten är att jag tycker att finansminister Anders Borg försöker att göra frågan mindre än vad den egentligen är. Under hela valrörelsen 2006 möttes jag av begreppet utanförskap. Företrädarna för de borgerliga partierna pratade hela tiden om de en miljon, en och en halv miljon människor som stod utanför och inte fick komma in på grund av den socialdemokratiska politiken. Vi förlorade valet. Jag förstår varför vi förlorade valet. Vi var inte tydliga med att vi prioriterade jobben. Vi gjorde det, men det syntes inte och människor märkte det inte. Människor var oroade över detta med utanförskap. Nu säger regeringen: Vi måste se över och förändra detta med utanförskap. För mig handlar det om att man egentligen inte vill ha samma undersökning och samma siffervariabler. Det kommer att visa att regeringen har misslyckats och gjort ett dåligt arbete. Det är väl en av anledningarna till att man inte vill ha med gruppen vårdnadsbidragstagare. De som ska leva på 3 000 kronor i månaden och vara hemma med barn ska inte ingå i gruppen. Det är ett tydligt bevis att man inte jämställer det och ser de pengar som kommer från staten på samma sätt. Är man hemma och är sjuk hör man till utanförskapet. Är man hemma för vård av sjukt barn hör man till utanförskapet. Har man pengar från a-kassan hör man till utanförskapet. Men får man vårdnadsbidrag är man inte utanför. Den 30 april redovisade DN en forskarrapport. Den visar att klyftan mellan rika och fattiga ökar i Sverige. Man är, som forskarna säger, starkt oroad över att regeringens politik ser till att klyftan blir ännu större. Förvånansvärt nog har inte någon minister i den borgerliga regeringen svarat på frågan hur man ser på forskarrapporten. Jag tycker att det är jättemärkligt att finansministern inte vill svara på frågan om regeringens politik ökar gruppen i utanförskap och gör andelen fattiga ännu större. Varför vill man inte svara på frågan? Är det för att man har gått från begreppet de nya moderaterna till de nya miljonärerna och nu inte längre vill tala om dem som förlorar på regeringens politik? Det är jag som står här som vinnare eftersom jag tjänar 54 500 kronor i månaden och därmed vinner på politiken. De som är förlorare är de unga arbetslösa, pensionärer, alla andra arbetslösa och sjuka som ska betala för att jag ska få mer pengar. Varför vill inte Anders Borg och regeringen tala om det, herr talman? Jag förstår inte det. Varför vill man inte tala om de jobb som nu försvinner? Varför vill man inte berätta att nu när man inte ger pengar till kommuner och landsting försvinner ännu fler jobb och ännu fler unga kommer inte in på arbetsmarknaden? Varför vill man inte berätta om att de sommarjobb som är så viktiga för ungdomar nu minskar på grund av regeringens politik och därmed ökar utanförskapet? Herr talman! Det är obegripligt för mig att man inte vill tala om att orättvisorna ökar i Sverige.

Herr talman! Den här debatten handlar om hur vi ser på full sysselsättning. Kärnan i frågeställningen är: Hur mår Sverige? Hur har Sverige utvecklats över de senaste 20-30 åren för dem som inte har en stark ställning på arbetsmarkanden? Det handlar om situationen för ungdomar, invandrare och äldre. Vi vet när vi tittar seriöst på frågan att i 30 år, kanske till och med 40 år, har utanförskapet vuxit. Andelen människor som varaktigt slagits ut från arbetsmarknaden mätt med en lång rad olika mått har kris efter kris fastnat på högre nivåer. Det har medfört allvarliga samhällsproblem som ökade klyftor. Det är vår övergripande uppgift att göra någonting åt det och skapa förutsättningar för att fler får anställningar, att arbetslösheten kommer ned, att sjukfrånvaron minskar och att färre förtidspensioneras. Det handlar om att fler har ett arbete att gå till med arbetskamrater och kan känna stolthet över att kunna försörja sig själva och vara med i ett skapande projekt. Om det kan man ha en seriös debatt. Men gå kommer Hultqvist och Jansson in här och för tillbaka det. Jag vill passa på att tacka för det. Jag tror att vi vann förra valrörelsen på att vi tog utanförskapet på allvar. Vi valde det som prövosten för att utforma vår politik. Nu fortsätter vi med det. Socialdemokraterna väljer att få det till en debatt som blir väldigt partipolitisk. Man utvecklar inte några egna svar på frågeställningen och förringar den eller hävdar att allting sammanhänger med regeringens åtgärder. Det är utmärkt. Jag vill tacka för det. Det kommer att innebära att Socialdemokraterna även i nästa valrörelse står utan en ansvarsfull och fungerande jobbpolitik. Det kommer att lägga grunden för att vi får ett förnyat förändringsmandat för att fortsätta att utveckla den svenska modellen så att vi stärker den. Hillevi Larsson går in i en väsentligt mer seriös diskussion om utanförskapet, och det välkomnar jag. Jag ska försöka att något utveckla vad som är tanken bakom SCB:s fördjupade statistik. Den är naturligtvis inte, som Eva-Lena Jansson antyder, att vi skulle försöka pressa ned arbetslösheten genom att förändra statistiken. En av de stora förändringarna som vi har gjort är att vi räknar in studerande som söker arbete. Vi har därmed höjt arbetslösheten såsom den mäts. Varför har vi gjort det? Jo, därför att det är en del av den internationella konventionen om hur man mäter arbetslöshet. Det är rimligen så att vi ska mäta arbetslöshet på samma sätt i alla länder. I princip var det Sverige och Kanada som avvek från normen, och det var på tok för sent när vi äntligen fick ordning på statistiken. Vad är det SCB ska göra? Det är egentligen det som Hillevi Larsson efterfrågar. Utanförskap är inte om någon är förkyld. Det är inte 14 dagars sjukskrivning vid en influensa. Det är inte ens en längre sjukskrivning vid ett benbrott eller ett allvarligt ryggproblem. Det är inte en kortare arbetslöshetsperiod i samband med en tillfällig efterfrågeförsvagning, utan det är det varaktiga utanförskapet - att människor under lång tid fastnar utanför arbetsmarknaden med alla de sociala bieffekter det har på identitet, på självupplevelse, på familj och på relationer. Det är det som är utanförskapsproblematiken. SCB:s uppdrag är att fördjupa det vi i dag vet för lite om i AKU-statistiken, nämligen just varaktigheten och djupet i de här frågeställningarna. Jag har full respekt för att vi och Socialdemokraterna inte kommer att ha samma syn på vad som behöver göras. Vår uppfattning är att det behövs aktiva åtgärder, att vi behöver försäkringar som är verkliga omställningsförsäkringar och att jobbavdraget är helt avgörande för att människor ska komma in på arbetsmarknaden och för att vi ska ha en lönebildning som gör att sysselsättningen långsiktigt och varaktigt kan öka. Det är vi oense om. Det vi borde vara ense om är arbetet att försöka hitta bättre, mer fungerande och mer styrande mått för att återupprätta full sysselsättning. Det är vad kärnan i diskussionen handlar om, men inte den diskussion som Hultqvist och Jansson deltar i utan den som Hillevi Larsson deltog i.

Herr talman! Det här lät som en betydligt vettigare definition av utanförskap, det vill säga de som har fastnat i långvarig arbetslöshet och inte kan ta sig ur den. Men detta är inte den definition som har använts; det måste vi ändå vara ärliga och säga. I valrörelsen räknades alla de andra grupper som jag tidigare nämnde in - värnpliktiga, korttidssjuka och alla som de facto inte jobbade full tid. Jag tycker också att det är konstigt att man automatiskt räknar in studerande som söker arbete som arbetslösa. Jag tror att det har mycket mer att göra med studiemedelssystemet än att man verkligen är arbetslös. Det är inte lätt att leva på studiemedel i dag med de höga hyror vi har. Man har inte räknat upp studiemedlet tillräckligt. För att överleva är det är många som känner sig tvingade att söka jobb och jobba vid sidan om sina studier. Jag tycker att det är olyckligt, för syftet är ju att man på heltid ska kunna ägna sig åt sina studier. Men bland dem som inte har hjälp hemifrån finns det många som känner sig tvingade att jobba vid sidan om. Jag vill inte kalla det för en form av arbetslöshet eller utanförskap, utan snarare för fattigdom. Man känner att det inte går ihop. Speciellt för ensamstående föräldrar som studerar är det en tuff situation. Ju mer vi diskuterar frågorna, desto mer inser man hur komplexa de är. Jag tror att vi ändå måste tala om verkligheten bakom siffrorna för att kunna jämföra bakåt i tiden och se vad som har hänt. Har utanförskapet vuxit eller blivit mindre? Men det handlar även om att komma med vettiga åtgärder. Jag tror inte att de vettiga åtgärderna för studenterna är att sänka studiemedlet så att de känner sig ännu mer tvingade att söka jobb. Det är väl i så fall snarare att ge dem en förbättrad situation. När det gäller dem som verkligen är långtidsarbetslösa handlar det om att stärka deras kompetens. All forskning visar att det är det som är problemet. Där har regeringen tyvärr dragit ned på utbildningen. Jag tackar så mycket för debatten, men vi behöver definitivt prata vidare om det här för vi är inte överens om vad utanförskapet är. Det tror jag att vi måste vara för att kunna komma med bra åtgärder.

Herr talman! Jag har ingen ambition att vinna något popularitetspris hos Anders Borg. Jag skulle kanske inte heller se det som en merit. Det handlar om full sysselsättning, Borg. Men nu står vi snart med en halv miljon arbetslösa. Oavsett din retorik ökar arbetslösheten, och ert misslyckande manifesteras dag för dag och blir allt tydligare. Det är sanningen, Anders Borg. Allmänt hållna ord biter inte på det här. Reinfeldt själv säger att man bara kan påverka arbetslösheten marginellt. Jag har frågat dig om du delar den uppfattningen. Du har inte gett något svar. Riksdagens utredningstjänst visade 17,9 procent i bred arbetslöshet 2006, 19 ½ procent 2009 och 22 procent 2010. Ni har inte lyckats med er politik när det gäller det så kallade utanförskapet. Ni fixar inte det här. Det är sanningen, Borg. Varför säger ni nej till de 120 000 fler i arbete, arbetsmarknadsåtgärder och utbildning som vi har föreslagit i vår alternativa budget? Där skulle ni ha en chans att göra någonting. Varför säger ni nej till 5 miljarder extra till kommunerna i år och 10 miljarder extra nästa år? Då skulle man kunna hindra många varsel, hindra många från att bli arbetslösa och dessutom slå vakt om kvalitet i vård, skola och omsorg. Där har ni några praktiska åtgärder som skulle kunna vidtas och ge effekt. De skulle kunna hindra utslagning, socialbidragsberoende och arbetslöshet. Ni blandar och ger när det gäller definitionen av utanförskap därför att ni själva egentligen inte vet hur det ska definieras. Ni använder utanförskap som ett propagandistiskt ord som stigmatiserar vissa grupper av människor där man ska känna att man inte är fullvärdig i samhället. Jag har träffat människor som har varit förtidspensionerade och långtidssjukskrivna. De undrar: Varför ska jag stå här och känna att jag tillhör ett utanförskap? Varför ska de människorna känna så? Ni måste fundera på effekten av era egna ord och hur människor i en svår situation kan uppleva detta.

Jag vill allmänt säga att det här gäller definitionen av utanförskap. Vi måste följa riksdagsordningens 2 kap. 12 § - att hålla sig till interpellationen och inte gå alltför långt ut. Det går bra att ta exempel utanför interpellationen, men man måste ändå hålla sig till grundämnet i interpellationen.

Herr talman! Den här debatten handlar ytterst om definitionen av utanförskap, vars kärna är skuggsidan av misslyckandet med full sysselsättning. Sverige har under lång tid haft för få människor som har haft en fast förankring på arbetsmarknaden. Människor har i kriser slagits ut och sedan inte kommit tillbaka. Det är vad utanförskap handlar om. Det är vårt kanske viktigaste och mest omfattande socialpolitiska problem. Det är kanske vår största och mest allvarliga ekonomiska utmaning. Nu har vi globalt fått en ny arbetslöshetschock. De brukar slå ungefär likartat i olika länder. Nyckelfrågan är sedan hur väl vi återigen lyckas pressa tillbaka arbetslösheten. Hur mycket biter den sig fast och hur många går från arbetslöshet in i ett permanent utanförskap? Hur vi ska möta detta är Europas, Sveriges och den industrialiserade världens viktigaste frågeställning i dag och de kommande åren. Vi har varit väldigt ärliga i den här diskussionen. I finansplan efter finansplan och i vårproposition efter vårproposition har vi redovisat svårigheterna med detta. Vi har valt att utveckla en bred approach till utanförskapsbegreppet för att just fånga det som är kärnan i svårigheten. Det är varaktigheten, den tid man är borta och hur långt från arbetsmarknaden man står som är nyckeln. Man måste använda många mått. Det kan handla om sjukskrivningar, antal i åtgärder, sysselsättning, öppen arbetslöshet och förtidspensioner. Vi måste använda alla indikatorer vi kan för att se hur utanförskapet utvecklas. Sedan har vi den andra debatten med Hultqvist och Jansson, och det är bara att välkomna den. Socialdemokraterna har en verklighetsbeskrivning som är helt orimlig. Allting som är fel i världen beror på regeringen. Man har en fullständig vanbeskrivning av vad vi gör. Vi genomför den kanske största utbyggnaden av aktiva åtgärder som nu sker i Europa. Man hävdar att den inte föreligger. Man föreslår åtgärder som i allt väsentligt skulle höja utanförskapet. Jag välkomnar en valrörelse där Eva-Lena Jansson och Peter Hultqvist får en mycket stark och dominerande ställning. Det skulle bidra till ett återval för alliansen.