Coronafonden

Fru talman! Tobias Andersson har ställt två frågor till mig kring Europeiska unionens återhämtningsinstrument.

Den första är om jag ser en risk i att misskötta ekonomier nu passar på att genomföra önskade satsningar på vår bekostnad och om regeringen avser att vidta några åtgärder för att förhindra det.

Den andra är om jag ser en risk i att coronafonden inte får önskad effekt utan i stället bidrar till ett mer federalistiskt EU och om regeringen avser att vidta några åtgärder för att förhindra det.

Fru talman! Svaret på den första frågan är nej. Återhämtningsinstrumentet ska inte ge någon generell ekonomisk kompensation till enskilda länder. För att en medlemsstat ska få ta del av pengarna ur återhämtningsfaciliteten finns tydliga kriterier. De åtgärder som kan finansieras ska redovisas i en återhämtningsplan för varje land. De ska långsiktigt stärka tillväxten. De ska främja sysselsättningen. De ska bidra till klimatomställningen och till den digitala omställningen.

Detta kommer att granskas noggrant, av både kommissionen och EU:s medlemsstater, för att säkra att pengarna går till rätt saker. Om så inte varit fallet ska utbetalningarna inte genomföras.

Fru talman! Svaret på den andra frågan är också nej. Alla beslut kring återhämtningsinstrumentet har fattats inom ramen för gällande fördrag. Det har inte här aktualiserats att ge EU några nya befogenheter i federalistisk riktning. Det är som bekant inte heller något som den svenska regeringen önskar, och vi kommer noga att bevaka att vi håller fast vid gällande kompetensfördelning.

Återhämtningsinstrumentet är en unikt stor insats från EU:s sida för att återstarta de europeiska ekonomierna efter pandemin. Det har funnits delade meningar om storleken och om fördelningen mellan lån och bidrag. Men att den kompromiss som uppnåddes behövs för att möta den största krisen sedan andra världskriget står regeringen helt bakom. Det är påkallat att gå in med ett tillfälligt och välriktat stöd för att Europas ekonomi ska få en chans att återhämta sig.

Fru talman! Den 24 mars klubbade riksdagen igenom EU:s stora skuldpaket efter att regeringen hade fått aktivt stöd av Centerpartiet och Liberalerna och passivt stöd av Moderaterna och Kristdemokraterna.

Skuldpaketet, även kallat coronafonden, innebär att Sverige kommer att få betala 150 miljarder kronor, vilket motsvarar fem gånger så mycket som Polismyndighetens budget, främst till länder i Sydeuropa.

Fru talman! Detta utgör enligt Sverigedemokraterna ett ekonomiskt och politiskt vansinne, både av praktiska och av moraliska skäl. Vi gjorde vårt yttersta för att sätta stopp för det hela, men tyvärr svek samtliga partier förutom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet Sverige och det svenska folket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag skulle ljuga om jag sa att det huvudsakligen var Hans Dahlgren och Socialdemokraterna jag var besviken på. I stället var det Moderaterna och Kristdemokraterna och deras svek som irriterade mig mest. Det kommer de också att få höra i framtida valrörelser.

Men med det sagt, fru talman, ska jag säga att den ursprungliga tanken med stödpaketet var att man gemensamt skulle lyfta Europa efter pandemin. Som många gånger tidigare är dock EU sällsynt illa rustat för uppgiften. EU-kolossen har genom pandemin visat sig vara en byråkratisk mardröm, oförmögen att hantera alltifrån vaccin till grundläggande koordinering av rekommendationer för resor mellan medlemsländerna. Detta är det organ som svenska politiker valt att sätta sin tilltro till.

I bakgrunden till coronafonden lurar också ett federalistiskt EU, som ser detta som en chans att tillskansa sig alltmer makt och inflytande. Gränserna mellan medlemsländernas självbestämmande och beskattningsrätt blir allt luddigare i avgränsningarna mot EU-byråkratin.

När mycket av återhämtningsfonden fokuserar på grön omställning och digitalisering är det svårt att skaka av sig uppfattningen att politiker använder pandemin som en förevändning för att driva sina önskeprojekt, projekt som invånarna aldrig ställt upp på under normala omständigheter.

Redan nu varnar EU:s revisorer för risken att delar av pengarna inte går till avsedda syften. Denna risk tydliggörs onekligen av att länder som kommer att erhålla stöd talar om förslag som sänkt pensionsålder, förkortade arbetsveckor och införandet av medborgarlön. Det är givetvis upp till dessa länder att avgöra vad de vill finansiera. Men svenska skattebetalare ska inte stå för notan.

Fru talman! Tyvärr gör vi det nu, på grund av den regering som Hans Dahlgren företräder och de övriga politiska partier som inte vågade sätta stopp för detta.

Jag frågade i min interpellation Hans Dahlgren ifall han ser en risk i att misskötta ekonomier nu passar på att genomföra önskade satsningar på vår bekostnad och ifall regeringen avser att vidta några åtgärder för att förhindra det. Hans svar tyder på att regeringen nonchalerar det faktum att sydeuropeiska stater omgående valde att växla ned tempot efter att skuldpaketet var klubbat, givet vetskapen om de stundande svenska skattemedel som de kommer att tilldelas.

Har Hans Dahlgren missat detta, eller ser han inga problem med det?

Fru talman! Jag kan väl börja med att säga att vad jag saknar i Tobias Anderssons resonemang och också i hans interpellation är någon som helst fundering kring i vilket sammanhang hela denna diskussion förs.

Det handlar nu om en pandemi vars härjningar hotar att bli ännu värre än de var när paketen antogs i fjol somras. Det är en humanitär kris med ett massivt mänskligt lidande. I kölvattnet är det också en ekonomisk kris av enorma proportioner. I land efter land har man tappat produktion. Massor av människor har blivit arbetslösa. Flera länder i EU tappade över 10 procent av sin produktion under förra året. Några har liknat pandemins effekter vid en naturkatastrof.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att jag håller med om att det i grunden är medlemsstaternas eget ansvar att bedriva en sund ekonomisk politik. Men den här ekonomiska krisen påverkar oss allihop runt om i hela Europa, vare sig vi vill det eller inte. Med den sammanflätning som finns mellan alla europeiska ekonomier är det av största betydelse också för jobben och välfärden här i Sverige att det går väl även i andra länder i Europa. Den insikten har jag tyvärr inte kunnat se något spår av i Tobias Anderssons interpellation.

Det är också därför som jag menar att det var helt rätt av EU:s ledare att försöka komma överens om ett paket i fjol somras som satte fart på hjulen igen, som skulle skapa jobb och tillväxt, köpkraft och en rask återhämtning. Jag är verkligen glad över att det gick att få fram en kompromiss om det här i fjol, och jag är också glad över att Sverigedemokraternas försök tillsammans med Vänsterpartiet i riksdagen här för några veckor sedan att sätta stopp för överenskommelsen så kapitalt misslyckades.

Fru talman! Tack för svaret från Hans Dahlgren! Jag vill vara tydlig med att jag skriver under på den problembild som Hans Dahlgren beskriver kring hur pandemin på ett abrupt sätt har slagit mot såväl Sverige som övriga delar av världen.

Var vi däremot skiljer oss åt är när det gäller vart Sverige bör rikta sina resurser och var 150 miljarder gör mest nytta. Där är jag av uppfattningen att det finns stora delar av vår välfärd, vår ekonomi med mera som hade behövt den typen av resurser snarare än att vi skänker bort dem.

Den svenska arbetslösheten stiger. Välfärdens hjältar sliter under undermåliga förhållanden. Poliser lämnar yrket på grund av för låga löner. Vårdköerna växer, och den psykiska ohälsan bland unga tilltar. Gängvåldet eskalerar, och vi tvingas höja pensionsåldern för att täcka upp hålen i statsfinanserna. Medan alla dessa problem breder ut sig i vårt samhälle väljer Hans Dahlgren, regeringen och övriga riksdagspartier, förutom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, att skänka bort 150 miljarder till andra stater och deras medborgare.

Och vad gör mottagarländerna för våra pengar, de pengar som svenskar redan slitit för och de pengar som vi kommer att fortsätta slita för i decennier framöver för att kunna betala tillbaka den skuld som regeringen har ådragit oss?

Precis som jag berörde i mitt första inlägg passar andra stater på att nu luta sig tillbaka och ta det lugnt, medvetna om att vi försörjer dem. I anslutning till att riksdagen klubbade igenom skuldpaketet och därmed valde att vaska 150 miljarder i skattemedel stod det klart att Spanien ska testa att införa fyra dagars arbetsvecka.

Förslaget kom från vänsterkanten och innebär ett tre år långt pilotprojekt som kostar 50 miljoner euro, motsvarande över en halv miljard kronor. Enligt planen ska EU-pengar subventionera alla anställdas extra kostnader under det första året för att sedan minska till 50 procent under år 2 och sedan 25 procent år 3.

Fru talman! Var detta vad Hans Dahlgren och regeringen hade tänkt sig? Ska vi betala för att spanjorer ska vara lediga på fredagar? Jag ser det som en ja- eller nej-fråga. Vi är nog många som undrar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om svaret är ja, att regeringen hade tänkt sig detta, förtjänar väljarna att känna till det. Om svaret är nej, alltså att regeringen inte hade tänkt sig detta, kvarstår frågan om man avser att agera och vidta några åtgärder.

Lägg därtill att Frankrike, som bekant har alldeles för mycket att säga till om inom EU, nu sagt att fonden skulle behöva fördubblas från 750 miljarder euro till 1 500 miljarder euro.

Skulle det bli verklighet riskerar Sverige att behöva skeppa i väg ytterligare 150 miljarder kronor till dåligt skötta ekonomier, samtidigt som vi, likt jag beskrev tidigare, har en mängd problem här hemma som skulle må bra av utökade resurser.

Fru talman! Jag önskar fråga Hans Dahlgren ifall han inte tror att de 150 miljarder som regeringen har skänkt bort skulle ha behövts här hemma.

Fru talman! Jag vill börja med att verkligen invända mot det här sättet att ställa behov här hemma emot det europeiska samarbetet. Det är inte på det sättet som vi kan få resultat, vare sig i Europa eller för våra egna medborgare. Jag menar att om man beskriver Europeiska unionen som en byråkratisk mardröm som är oförmögen att ens klara att få fram vaccin, då har man en helt annan bild i alla fall än vad jag har av vad som är det verkliga i dag.

Vi har ett arbete med att vaccinera nu, och det är väl 1 ½ miljon svenskar som har fått vaccinet i sin arm redan. Det har skett tack vare att Europeiska unionens medlemmar har arbetat tillsammans för att göra detta. Jag kan därför inte acceptera den här motsättningen.

Jag kan heller inte acceptera Tobias Anderssons beskrivning av att vi "vaskar" 150 miljarder. Uttrycket "vaska pengar" fattar jag över huvud taget inte varifrån det kommer. Men jag menar så här: Tobias Andersson antyder i sin interpellation och också här i inläggen att svenska skattebetalare ska stå för notan när andra länder ska kunna sänka pensionsåldern, förkorta arbetsveckorna eller införa medborgarlön.

Men det är helt enkelt inte sant. För det första har det inte betalats ut en enda euro från de här fonderna ännu. För det andra ska återhämtningspengarna användas bara till att betala för det som har godkänts i varje lands återhämtningsplan. De planerna har både kommissionen och vi i rådet möjlighet att påverka så att det inte blir fel.

De riktlinjerna är väldigt tydliga om vad det är som ska finansieras. Jag ser i interpellationen att Tobias Andersson ironiserar över detta, men det är just för att hejda klimatkrisen och för att snabba på digitaliseringen som en stor del av de här pengarna måste användas.

Jag vet ju att Sverigedemokraterna inte är så intresserade av klimatfrågan. De menar att klimathotet är överdrivet och att Parisavtalet skulle vara något slags pr-produkt. Men för alla oss andra, som tar klimatet på allvar, är det här en fantastisk möjlighet att både få en återhämtning i våra ekonomier och ta ett bra steg framåt för att möta klimatkrisen.

För att söka de här pengarna måste varje land lämna in en återhämtningsplan som i detalj specificerar vad man söker till. Den granskas sedan av kommissionen och ska godkännas av rådet. Vad jag förstår från våra egna samtal med kommissionen om vår egen plan är de ganska noga med sin granskning av vad vi har tänkt lägga fram, och det finns inget utrymme här för att få pengar vare sig till medborgarlöner eller sänkta pensionsåldrar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill säga ett ord också om resonemanget om att vi belastar framtida generationer genom att sätta dem i skuld lång tid framöver. Jag tror inte på det. Jag tror att i den kris som vi nu befinner oss kommer alla att tjäna på att ekonomierna i Europa återhämtar sig. Alla kommer att tjäna på att jobben blir fler, att konsumtionen tar fart och att investeringarna ökar. För oss i Sverige, som exporterar 70 procent av allt vi exporterar just till andra EU-länder, är detta förstås absolut fundamentalt.

Om det här skulle misslyckas, om vi skulle välja den mer isolationistiska linjen så att våra länder dras in i en nedåtgående spiral kommer det verkligen att bli dyrbart för kommande generationer. Då talar vi inte längre om några få miljarder per år utan om hot om stora tillbakagångar, stor massarbetslöshet och djup depression. Det är ingen framtid som jag skulle önska ens mina motståndares barn eller barnbarn.

Fru talman! Tack, återigen, för svaret från Hans Dahlgren! Det är inte jag som har hittat på att den här fyradagarsveckan i Spanien ska finansieras av EU-medel, utan det har rapporterats om att det är ambitionen.

Sedan stämmer det naturligtvis att medlen inte har betalats ut än. Jag är den första att hoppas på att man sätter stopp för det; det var därför jag lyfte frågan. Utifrån Hans Dahlgrens svar hoppas jag därför att Sverige kommer att försöka agera för att ändra detta. Det blir ju något märkligt att tro att vi skulle bidra till klimatet eller en förbättrad digitalisering bara för att vi finansierar spanjorers lediga dag. Det har jag svårt att få ihop, fru talman.

Jag har berört det här tidigare, men av mycket att döma utgörs skuldpaketet av sedan länge välkända federalistiska drömmar och redan utpekade politiska ambitioner. Att investera i grönt och förnybart, strössla pengar över digitalisering och innovation och öppna upp för EU-skatter med mera är ingenting nytt. Det är återkommande önskemål från EU-eliten som nu förkläs till att framstå som coronarelaterade stöd.

Motsvarande, eller dylik, fond har dessutom tidigare efterfrågats av euroländer för att just rädda euron.

Det är med andra ord alldeles uppenbart att man öppnar för ett mer federalistiskt EU, inte minst genom ambitioner om skatter som Reuters redogjorde för så sent som i onsdags.

Hur kan Hans Dahlgren blunda för de problem som finns på hemmaplan till förmån för att finansiera andra länders slapphänthet? Hur kan man blunda för att Sverige hade behövt medlen för att investera i vår svenska återhämtning innan vi delar ut dem till någon annan? Jag har så svårt att förstå, fru talman.

Fru talman! Det här är en exceptionell kris - den värsta vi har upplevt sedan andra världskriget. Det märks i Sverige, men det märks ännu tydligare i andra delar av Europa.

Exceptionella kriser kan behöva exceptionella lösningar. Det här är en engångsinsats, och det ska vara en engångsinsats. Det är inte tal om att ge EU några nya befogenheter i federalistisk riktning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig avslutningsvis säga att den här diskussionen har varit bra eftersom den har varit belysande för den ideologiska klyfta som uppenbarligen finns mellan socialdemokrater och sverigedemokrater. Det märks på argumenten varifrån Sverigedemokraterna kommer i detta. De tror att vi klarar oss bäst om vi håller oss för oss själva, sköter vårt i vårt eget land, att ensam är stark - starkt lutande i nationalistisk riktning.

Min erfarenhet är en helt annan. Sverige som nation har så mycket att vinna på att vara öppen mot omvärlden, söka samarbete, handla fritt med andra länder. Flera hundra tusen löntagare i landet är helt beroende av att Sverige kan leverera varor och tjänster till andra länder i EU. Deras jobb hänger på det europeiska samarbetet och att vi fullt ut deltar i detta.

Jag har varit i arbetet ända sedan Sverige gick med i Europeiska unionen, och jag vet att vi i Sverige tjänar mångdubbelt mycket mer på att vara med på marknaden och i samarbetet jämfört med vad vi behöver betala.

Jag förstår att det här inte låter bra i Sverigedemokraternas öron. Det som nu ska bli verkligen intressant framöver är att se hur mycket genomslag Sverigedemokraternas politik kommer att få i de nationalistiska tankarna när de ska förhandla om en politisk plattform med moderater och kristdemokrater.

Jag ser fram emot den diskussionen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.