Brott mot barn

Herr talman! Ellen Juntti har frågat mig vad jag tänker göra för att säkerställa att den lagstadgade tiden på 90 dagar hålls när det gäller ärenden där målsäganden är under 18 år. Hon har också frågat mig om jag anser att det ska införas en sammanhållen tidsfrist för hela rättsprocessen, hur lång den i sådana fall ska vara och när detta kan komma till stånd.

Barn är särskilt utsatta som brottsoffer, och det är angeläget att sådana ärenden hanteras skyndsamt utifrån barnens bästa. Både polis och åklagare har de senaste åren gjort mycket när det gäller hanteringen av brott mot barn. I allt fler regioner och kommuner finns det numera ett utvecklat samarbete där polis och åklagare samverkar med socialtjänst och läkare för att de utsatta barnen inte ska behöva utstå ytterligare påfrestningar, och för att möjliggöra en så snabb utredning som möjligt.

Enligt uppgift från Åklagarmyndigheten är den genomsnittliga handläggningstiden nu kortare än fristen. Även andelen ärenden där fristen hålls har ökat de senaste åren. Detta kan ses som ett tecken på att myndigheternas gemensamma satsning på metodutveckling inom detta område har gett effekt.

I enskilda fall kan det finnas befogad anledning till att fristen inte kan hållas. Bland annat kan handläggningen påverkas av omständigheter som myndigheterna inte råder över, till exempel att personer som ska förhöras är svåra att få tag på. Omfattningen av olika förundersökningar kan också variera kraftigt. Det är viktigt att kraven på skyndsamhet i dessa fall inte får till följd att utredningsåtgärder som behöver vidtas inte kommer till stånd, vilket skulle kunna leda till att kvaliteten på brottsutredningarna försämras.

Däremot får det givetvis inte finnas omotiverade skillnader i handläggningen mellan olika delar av landet. Under 2015 har vi fått en ny polismyndighet. Även Åklagarmyndigheten har genomgått en organisationsförändring under 2014. Ett av syftena med dessa förändringar är att skapa förutsättningar för en mer enhetlig handläggning av ärenden över hela landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller frågan om en sammanhållen tidsfrist för hela rättsprocessen vill jag peka på att en utredare har lämnat förslag på nya regler som syftar till att öka effektiviteten i hanteringen av ärenden med såväl unga misstänkta som unga brottsoffer. Ett av förslagen är att ärenden om brott mot en målsägande som är under 18 år i flertalet fall ska handläggas inom en sådan sammanhållen frist. Enligt förslaget ska fristens längd vara 14 veckor från det att någon är skäligen misstänkt till dess att huvudförhandling i tingsrätt påbörjas. Utredarens förslag har remitterats, och promemorian bereds i Regeringskansliet.

Att förebygga och bekämpa brott mot barn är en högt prioriterad fråga för regeringen, och jag avser att nära följa hur myndigheterna arbetar med att nå tidsfristerna. Jag vill i detta sammanhang också nämna att det för närvarande pågår en utredning som bland annat ska lämna förslag till en lag om inkorporering av barnkonventionen i enlighet med vad regeringen uttalat i regeringsförklaringen.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag har ställt denna interpellation för att jag tycker att en av de absolut viktigaste frågorna är att vi ska bekämpa brott mot barn.

Under 2014 anmäldes 19 100 misshandelsfall mot barn och 3 150 våldtäkter. Sedan finns det ett mycket stort mörkertal, särskilt när det gäller de mindre barnen mellan noll och sex år. De flesta mindre barn utsätts nämligen för brott i sina hem, vilket är förfärligt.

De barn som utsätts för brott drabbas betydligt oftare än andra barn av misslyckad skolgång, och när de blir äldre drabbas de av arbetslöshet, missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa.

Alliansregeringen gjorde mycket och satsade runt 1 miljard på att bekämpa våld i nära relationer. Dessa pengar användes till utbildning av personal och forskning. Vi skärpte även straffen för brott mot barn. Sedan tillsatte vi en nationell samordnare mot våld i nära relationer.

Vad handlar brott mot barn om? Många vill egentligen inte tänka på vad det är. Men det kan handla om en sjuåring som blir våldtagen gång efter gång i sitt eget hem. Jag vet att det låter hemskt, men vi måste tänka på att detta är fruktansvärt allvarliga saker.

Gör vi allt vi kan för att bekämpa dessa vidrigheter? Nej, det gör vi inte. Då tänker jag på de långa handläggningstiderna. De har visserligen minskat, men de är fortfarande inte tillräckligt bra.

Rädda Barnen har undersökt detta och nyligen lämnat en rapport. Representanter från Rädda Barnen sitter också uppe på läktaren och lyssnar på debatten. De har kommit fram till att det finns mycket stora skillnader. Karlstad klarar sig ganska bra. Där lyckas man hålla tiderna i 83 procent av fallen. Men i Norrköping lyckas man hålla tiderna i bara 48 procent av fallen. Det är alltså alldeles för stora skillnader. Visst kan det ibland vara befogat att det drar ut på tiden, men oftast inte. Och det får inte vara så här stora skillnader.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man kan undra hur dessa barn mår och vilka effekter det har att handläggningstiderna är så långa. Barnen kan bli påverkade, eftersom dessa småbarn ofta bor hemma. De kan bli skrämda av den misstänkte, som kan vara pappan eller mamman. Den misstänkte kan påverka vittnen, brottsverktyg hinner undanröjas, skador hinner läka och barnen hinner glömma. Det kan alltså få mycket stora följder för förundersökningen.

Jag har gjort många studiebesök hos polisen, socialtjänsten, skolor och Åklagarmyndigheten. I princip överallt säger man att anledningen till att dessa handläggningstider blir så långa är att det finns för få barnförhörsledare inom polisen.

Det är jättebra att statsrådet och regeringen tycker att detta är ett högt prioriterat område.

Min fråga till statsrådet är: Tänker statsrådet göra någonting för att polisen ska utbilda fler barnförhörsledare, så att man kan hålla dessa tidsfrister? Och tänker statsrådet göra någonting annat för att minska dessa skillnader i landet?

Herr talman! Jag börjar med att tacka Ellen Juntti för att hon har satt fingret på detta viktiga ämne. Jag tror att alla som är föräldrar tycker att brott mot barn är bland de mest avskyvärda brott som finns. Även andra håller nog med om det.

Straffen höjdes för inte så länge sedan. Men frågan är om de någonsin kommer upp på den nivå där vi vill att de ska ligga. Jag kan fortfarande se att det normalt sett leder till högre straff om man dödar en varg eller lurar staten på pengar än om man misshandlar ett barn.

Att det dessutom tar lång tid att utreda är inte direkt någonting som gör det bättre. Här krävs det att man verkligen prioriterar området ordentligt och att det inte bara är tomma ord att det ska prioriteras. Men visst är det glädjande att höra att det är ett högt prioriterat område.

Jag skulle dock vilja se att man ser över straffen ytterligare. Det är faktiskt fortfarande så att straffen är mycket låga när det gäller brott mot barn i allmänhet och kanske just misshandel och liknande brott i synnerhet.

Min fråga är: Hur ser man på att höja straffen ytterligare? Är det någon framkomlig väg, eller är det någonting som man anser är onödigt?

Herr talman! Låt mig börja med att säga att vi alla i denna debatt är överens om att brott mot barn är en av de viktigaste frågorna som vi har att utreda. Låt mig också säga till Ellen Juntti att jag tycker att det var positivt att den tidigare högerregeringen vidtog åtgärder och att de faktiskt i viss mån har gett effekt. Det kan vi gemensamt vara glada över. Detta vill jag gärna ha sagt.

Det går åt rätt håll. Snittiderna hålls. De långa minskar också. Vi vill ännu längre, men utvecklingen går åt rätt håll. Som jag redogjorde för i mitt tidigare svar bereds ytterligare åtgärder i Regeringskansliet. Vi har ett färdigt utredningsförslag som har remitterats och där vi har ytterligare förslag på hur vi kan gå vidare med nya tidsfrister, precis som Ellen Juntti efterfrågar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan ställde Ellen och Mikael tre andra frågor. När det gäller barnförhörsledare är jag beredd att titta på frågan. Jag är däremot inte beredd att säga hur många de ska vara bara på basis av vad Ellen Juntti har hört när hon har rest runt på sina, i sig viktiga, studiebesök. Självklart ska vi dock ha tillräckligt många barnförhörsledare för att klara uppgiften, det vill säga utreda brotten och klara tidsfristerna.

Den andra frågan var om jag vill göra någonting aktivt åt att tidsfristerna ser så olika ut i landet. Svaret på det är naturligtvis ja. Det första och viktigaste vi har gjort är att vi har skapat en ny, enhetlig organisation för att få ett enhetligt arbetssätt över landet och bättre möjlighet att jämföra de olika enheternas arbete med varandra. Jag tror att det finns mycket att lära av hur man gör i de delar av landet där det fungerar bäst. Vi ser ganska stora skillnader i hur man har arbetat med den här brottstypen.

Slutligen frågade Mikael Eskilandersson mig om jag tror att hårdare straff är en väg framåt. Jag ska säga att straffrätten ligger på justitieminister Morgan Johanssons område, men vi är ju kollektivt ansvariga i regeringen. Jag tror inte att ytterligare skärpta straff är den viktigaste eller bästa åtgärden, utan det som behöver göras är för det första att höja upptäcktsrisken. Det är den enskilt viktigaste frågan.

För det andra ska vi se till att ha högkvalitativa utredningar så att vi får gärningsmännen fällda. Det är prioriteringen för att se till att göra människor och barn tryggare. Det är en väsentligt viktigare åtgärd än att titta på straffsatslängden. Det finns nämligen inget vetenskapligt stöd för att det skulle ha någon påverkan.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag är glad att statsrådet vill titta på antalet barnförhörsledare, för det är ett stort problem. Jag har själv jobbat som barnutredare i Göteborg, och det var oerhört hård press. Det är ett ganska slitigt jobb, så man skulle behöva lite tid att andas mellan de stora, jobbiga förhören. Det är alltså mycket positivt.

Lagföringsprocenten är väldigt låg; den är bara 8 procent när det gäller misshandel av barn mellan noll och sex år. Det är nämligen svårt att bevisa i och med att det sker inom hemmets väggar. Det är lätt att förstå att det blir svårt att bevisa något, för det finns oftast inga vittnen. Därför är det viktigt att förundersökningen går så fort som möjligt. Hinner man inte till exempel fotografera skador och brottsverktyg samt höra vittnen innan de påverkas innebär det nämligen att förundersökningen läggs ned. Det blir inget åtal, och det blir ingen dom.

Vad är det som händer då? Jo, barnet får åka hem igen och bo tillsammans med den som är misstänkt. Då kan övergreppen fortsätta. Som jag sa tidigare vill vi helst inte tänka på vad det är för någonting, men det kan handla om en sjuåring som blir våldtagen gång efter gång efter gång. Det förstår ju vem som helst vad det ger för effekter och svårigheter för ett litet barn.

Den nationella samordnare vi talade om tidigare lämnade sina förslag för ett år sedan. Den sammanhållna tidsfristen, som även statsrådet tog upp, föreslogs. Det är väldigt bra. I dagsläget finns det nämligen tidsfrister fram till åtal, men mellan åtal och att rättegången börjar finns det ingen tidsfrist över huvud taget. Det är egentligen inte riktigt klokt - där har man inte tänkt färdigt. Jag hoppas alltså att det blir en sådan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag träffade bland annat en barnåklagare i Göteborg, och hon sa att det kan dröja upp till ett halvår mellan åtal och rättegång. Man kan till exempel tänka sig en trettonåring som har blivit utsatt för sexuella övergrepp. Hon förstår så pass mycket och väntar på det här. Tänk att vänta i ett halvår, och kanske tre månader innan med undersökningen! Det förstår man ju att det inte är lätt att klara skolan och att hon inte mår psykiskt bra. Ju snabbare utredningar och åtgärder desto bättre, alltså. Då blir det även fler fällande domar, och jag vill verkligen att de som utsätter barn ska få sina straff.

Det som också har tagits upp är vikten av att ha resurser så att man kan höra barnet samma dag som den misstänkte. Barn ska inte skickas hem och bli påverkade hemma så att hela utredningen sedan faller. Detta kan tyvärr oftast inte ske, för polisen har inte de resurserna. När jag jobbade i Göteborg hade vi inte de resurserna. Nu var det fyra fem år sedan, men jag var i Sundsvall och pratade med barnutredare för tre fyra veckor sedan. De sa att de oftast inte har resurser för att kunna göra detta. Det är verkligen dåligt, för då hinner barnet påverkas. Sedan läggs allting ned, och barnet får åka hem - med allt vad det innebär.

Det verkar i alla fall som att statsrådet ändå är positiv till den sammanhållna tidsfristen, och det är jag väldigt nöjd med. Vi ska ju inte hålla på och puckla på varandra här, utan vi har faktiskt ett gemensamt syfte: att det ska bli så bra som möjligt för barn som utsätts för brott.

Den sista frågan är dock om statsrådet är villig att tillföra polisen mer resurser så att de kan hålla förhöret med barnet och den misstänkte samma dag.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för ett tydligt svar. Det behöver inte direkt tolkas, utan det är helt glasklart. Man tycker alltså att det är bra med högre straff för att döda en varg än att misshandla ett barn. Jag håller inte med om det, och jag har stor förståelse för dem som tar lagen i egna händer när de upptäcker att deras barn har utsatts för brott. Det är definitivt inget jag vill uppmana till, men med de straff vi tyvärr har i Sverige blir denna typ av åtgärder lätt det man som förälder först tänker på i det fall man upptäcker att ens barn har utsatts för brott.

Tyvärr kan jag se att regeringen alltså inte kommer att ge någon form av hjälp till de här personerna. Allmänhetens syn på rättvisa är nog faktiskt inte att det ska vara värre att döda en varg än att misshandla ett barn. Till exempel kan vi notera att man för våldtäkt mot barn får ungefär fyra års straff i dag, och det förutsätter att barnet har upplevts som ett barn. Är det ett barn som är 14 år eller så och har upplevts som lite äldre är det möjligt att det inte alls blir något straff; det hade vi ett exempel på för inte alls så länge sedan. Det är alltså sådana saker ni tycker är okej.

Herr talman! Vi har nu hört Mikael Eskilandersson hafsa och slafsa sig igenom ett helt inlägg. Han säger först att mitt svar inte behöver tolkas, och sedan gör han själv en hårresande tolkning. Det räcker alltså att Mikael Eskilandersson debatterar med sig själv.

Det är 8 procent som leder till fällande dom. 92 procent går fria. Vad spelar det då för roll vilket straff vi har? Det spelar ingen roll. Ska vi skydda barnen måste vi öka upptäcktsrisken, skynda på utredningarna och säkra bevis. Vi måste bli duktigare inom polisväsendet. Jag vet inte hur många gånger jag sa detta i talarstolen tidigare, och ändå låtsas Mikael Eskilandersson som att jag aldrig har sagt det. Det är pinsamt, Mikael. Du måste komma med bättre argument än så. Du har ingen lösning för dessa 92 procent mer än att stå och slaska i talarstolen. Det håller inte, det duger inte och det räcker inte!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller Ellen Juntti kan jag konstatera att vi i stora drag är överens. Vi ser ett antal behov av att förbättra rättskedjan så att vi kan se till att fler förövare mot barn faktiskt hamnar bakom lås och bom, vilket ju är vårt gemensamma mål. Jag har också besökt barnutredare, bland annat i Uppsala. Jag var väldigt imponerad av deras arbete. Vi är överens om vikten av att snabba på förundersökningar. Inte minst handlar det om barns minne, för om du väntar med att förhöra ett barn är risken betydligt större än med ett vuxet brottsoffer att barnet glömmer eller påverkas.

Barnutredarna har en svår uppgift, och det är viktigt att de har det stöd och de resurser som krävs. Däremot tror jag, i likhet med Ellen Juntti och hennes parti, inte att mer resurser till polisen är lösningen på detta. Vi har ju faktiskt aldrig satsat mer resurser på polisen i Sverige än vi gör i dag, och vi har inte haft så många poliser och polisutredare som vi har i dag på åtminstone 30 år.

Med hjälp av reformen som vi genomförde vid årsskiftet måste vi frigöra mer resurser för barnutredare och för andra poliser för att kunna utreda fler brott, minska brottsligheten och öka tryggheten.

Jag ser fram emot fler interpellationsdebatter av den här typen så att vi kan följa upp att handläggningstiderna fortsätter att sjunka, att arbetet fortsätter att förbättras och att vi får en bättre och mer lika tillämpning över landet. Oavsett vad barn drabbats av för brott ska de kunna känna sig trygga i att deras sak utreds så fort som möjligt.

Herr talman! Tack, statsrådet för svaret!

Först en liten kommentar när det gäller längre straff. Förebyggande är jätteviktigt, men jag tycker även att man ska ha rejäla straff när man utsatt barn för vidrigheter. Jag har sett filmer som bara fastnar på näthinnan och vill bara inte tro att det finns så hemska människor som gör sådana saker mot barn. Det ena utesluter inte det andra. Jag tycker att man kan göra både och.

Som sagt har jag gjort många studiebesök. All personal som jag träffat på till exempel skolor och i sjukvården vill göra rätt, men de vet inte riktigt hur. Det kan vara ödesdigra misstag. Ibland kontaktar de den misstänkte så att till exempel pappan blir informerad, och då är förundersökningen redan förstörd.

Det finns ett stort behov av mer kunskap och av att utveckla nya arbetsmetoder.

Den nationella samordnaren har föreslagit ett nationellt kunskapscentrum om våld och övergrepp mot barn. Det gjorde också vi i Alliansen; vi hade det med i vårt alliansmanifest. Jag tror att det skulle vara väldigt bra om personalen inom skola och sjukvård skulle kunna ringa dit och fråga: Hur fasen ska jag göra för att det ska bli så bra som möjligt?

Det behövs verkligen ett sådant centrum. Då är min sista fråga till statsrådet: Tänker statsrådet arbeta för att det kommer att inrättas ett sådant nationellt kunskapscentrum? När skulle det i så fall kunna komma till stånd? Förslagen lämnades ju för ett år sedan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Låt mig för tydlighetens skull säga att vi är överens om att allvarliga brott ska ge stränga straff, både för brottsoffrets skull och för att det ska ha en avskräckande effekt i samhället. Därför är det glädjande att riksdagen har beslutat att vi ska ha stränga straff för allvarlig brottslighet som den här.

När vi nu har stränga straff blir nästa punkt den viktiga, nämligen att se till att vi får några dömda för de där brotten. Då är det ganska pinsamt att vi har så låg uppklaringsgrad som vi har av den här typen av allvarlig brottslighet. Det är där vi måste sätta in resurserna så att siffran 92 procent som inte leder till fällande dom, som Ellen Juntti nämnde, kan höjas. Vi får inte lura oss själva att tro att det är den andra åtgärden som har effekt när den har en väldigt liten eller kanske ingen effekt alls, medan de åtgärder som vi diskuterat i dag, och som Ellen Juntti har föreslagit, kan ha mycket stor effekt.

Jag vill i grunden tacka för en bra debatt.

Frågan om ett nationellt kunskapscentrum, liksom de andra åtgärder som den dåvarande samordnaren föreslog, bereds inom Regeringskansliet. Jag måste därför be att få återkomma till hur vi ser på den frågan. Det är naturligtvis viktigt att vi samlar kunskap nationellt - så mycket kan jag säga. I vilken form det sedan ska ske och hur kunskapen ska spridas vill jag återkomma till.

Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att vi i stora stycken haft en bra debatt. Jag är överens med interpellanten om målet. Vi har tagit några viktiga steg på vägen. Nu gäller det att vi fortsätter att ta ytterligare steg så att vi får handläggningstider inom de frister vi har satt upp och sätter upp nya frister.

Överläggningen var härmed avslutad.