Bromma flygplats

Herr talman! Erik Ottoson har frågat mig om jag avser att i förtid avsluta utredningsuppdraget som avser Bromma flygplats, om jag avser att tillmötesgå riksdagens tillkännagivanden om Bromma flygplats samt om jag avser att vidta de åtgärder som behövs för att Bromma flygplats ska finnas kvar i ett långsiktigt perspektiv.

Jag är medveten om att jag i ett svar på en fråga från Jesper Skalberg Karlsson den 28 oktober i år gjorde bedömningen att beredningen av riksdagens tillkännagivanden om Bromma flygplats skulle vara avslutad inom kort. Med respekt för att riksdagen önskar ett besked är beredningen i Regeringskansliet ännu inte avslutad. I avvaktan på det är det inte möjligt för mig att redovisa vilka åtgärder regeringen överväger.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret, även om det var kort och en smula fantasilöst! Men det har statsrådet uppvägt i andra interpellationsdebatter. Där har fantasin flödat friare.

Frågan om Bromma är ett kärt återkommande ämne där jag och statsrådet har helt olika utgångspunkter. Hans parti förordar att man ska lägga ned Bromma flygplats och i stället bygga bostäder i området, medan mitt parti hävdar motsatsen, att vi ska behålla Bromma flygplats och att bostadsbyggandet i Stockholm endast kan få fart om vi fortsätter att ha goda förbindelser med resten av landet och resten av världen. Vi tror att det är så man ska ta sig framåt. Vi har två helt olika uppfattningar.

Nu är det gudskelov min uppfattning som riksdagen delar och statsrådet befinner sig i tydlig minoritet vad gäller sakfrågan. Det här börjar mer och mer likna förhållandet mellan en sträng förälder och ett olydigt barn där riksdagen gång på gång säger åt regeringen att nej, så här får ni inte göra, Bromma flygplats ska vara kvar. Men regeringen stretar emot och drar ut på det hela.

Herr talman! Jag är uppfostrad med att ord från en förälder ska följas och att det inte är förhandlingsbart. Nu har vi sagt till statsrådet och regeringen två gånger. Kommer vi att behöva säga till en tredje gång?

Herr talman! Jag tror Erik Ottoson och jag delar mycket av verklighetsbeskrivningen. När det däremot gäller föräldraskap och hur man som barn ska agera eller inte agera anser jag att var och en bör ha sin egen linje om vad som är bäst för den egna familjen. Jag kommer inte att lägga mig i eller betygsätta hur Erik Ottoson hanterar sitt föräldraskap, om det över huvud taget finns ett sådant, eller hur han ser på att vara barn till föräldrar.

Jag skulle vilja likna förhållandet mellan regering och riksdag som lite mer styrt av förordningar och regler - riksdagsordningen, regeringsformen och annat. Det ska naturligtvis styra förhållandet när riksdagsledamoten Erik Ottoson och jag som statsråd, som representant för regeringen, debatterar. Då gäller inte så mycket allegorin om föräldraskap och barn.

Med detta sagt och med respekt för att riksdagen vill ha besked kan jag bara säga att beredningen vid Regeringskansliet inte är avslutad. Vi jobbar med frågan, och i avvaktan på det är det inte möjligt för mig att redovisa vilka åtgärder regeringen överväger. Det finns ett inte bara stadgevunnet utan också allmänt accepterat sätt som innebär att regeringen återkommer till riksdagen i frågor såsom tillkännagivanden. Vi avser naturligtvis att respektera den ordningen och inte frångå den praxis och de regler som finns.

Herr talman! Mehmet Kaplan delar inte min syn på föräldraskap, och jag har gudskelov ännu inte blivit förälder. I stället menar han att det handlar om lagar och förordningar. Absolut, låt oss därför ta upp lagarna och förordningarna och se hur rimligt nuläget egentligen är utifrån dem.

Regeringen har fått två tillkännagivanden där riksdagen, som tillsätter regeringen - riksdagen, på vars nåder statsrådet är statsråd - tydligt har meddelat sin uppfattning. Dessutom har regeringen fått anmärkningar vid konstitutionsutskottets granskning av regeringen. Man har varit glasklar. Statsrådet har varit statsråd i mer än ett år, och jag kan inte låta bli att fråga: Hur svårt ska det vara?

Det är enkelt, herr talman. Det är oerhört enkelt. Det handlar om två tillkännagivanden, om prickning i KU, om att statsrådet är statsråd för att riksdagen har tillsatt en statsminister som sedan har utnämnt honom, inte av någon annan anledning.

Det här blir mer och mer en fråga om trots. Jag återkommer till jämförelsen med allmänt barntrots gentemot en förälder, för det här börjar allt mer likna det.

Det tar tid att sätta stopp för något som borde ha kunnat stoppas redan före sommaren, egentligen redan före våren. Det är fullständigt korrekt att statsrådet står här och säger att frågan fortfarande bereds i Regeringskansliet.

Vi kan prata om de förordningar som reglerar vad statsrådet får och inte får säga i en interpellationsdebatt, men det är tillräckligt bekymrande att frågan fortfarande i detta nu bereds i Regeringskansliet. Allvarligt talat, herr talman och statsrådet, det är inte tillfredsställande. Det är för sent, och det är ett uppenbart trots mot riksdagens tydliga instruktioner.

Herr talman! Jag tackar Erik Ottoson för uppföljningsfrågan.

Detta handlar om hur vi gör saker och ting i Sverige inom den lagstiftande församlingen. Jag har suttit i denna kammare i åtta år, och jag kan försäkra Erik Ottoson att jag har varit med om ett antal tillfällen då jag som riksdagsledamot har tyckt att det borde kunna gå snabbare.

Som statsråd ser jag hur saker och ting bereds och arbetas med inom Regeringskansliet, och jag kan säga att man får en större förståelse, även om jag under den förra mandatperioden tyckte att statsråden borde visa skyndsamhet. Det är precis samma förståelse som man får när man blir förälder, Erik Ottoson, för att barnen ibland inte uppför sig så som man kanske skulle vilja.

Jag gör inga jämförelser i övrigt, för jag måste påpeka att jag inte tycker att jämförelsen håller när det gäller barnuppfostran och förhållandet barn-föräldrar och riksdag-regering. Det är helt olika förutsättningar. Här är det tradition och praxis men också regeringsformen och riksdagsordningen som stipulerar hur vi ska hantera olika frågor.

Under den föregående mandatperioden, som var mer lika denna mandatperiod än perioden 2006-2010, då det fanns ett majoritetsstyre här i kammaren - det hör för övrigt till ovanligheterna - gjordes tillkännagivanden vid ett antal tillfällen.

Regeringen är inte den första regering som har fått ett antal tillkännagivanden, och denna riksdag är inte den första riksdag som har angivit riktning och hastighet. Så kommer det att vara även i framtiden. Det viktiga är att vi håller oss till den praxis och det regelverk som omgärdar tillkännagivanden.

Jag har själv varit i KU och både hört frågorna och beskrivit tydligt hur regeringen har sett på frågorna rörande Bromma flygplats. Jag vill vara noga med att jag som statsråd är bunden av de ord med vilka jag både i KU och i kammaren har berättat hur vi avser att agera. Jag är därför noggrann med att berätta hur vi agerar i detta fall.

Det är med respekt för att riksdagen önskar ett besked som jag ändå måste säga att beredningen pågår inom Regeringskansliet. Erik Ottoson kan tycka att han har hört det tidigare, inte bara under denna riksdag. Det är bara att gå tillbaka i webbarkivet för riksdagens tv-sändningar. Där kan han se olika statsråd av olika kulör - både från det egna partiet Moderaterna och från andra partier - använda sig av det begreppet. Det är för att det bäst beskriver vad som pågår för tillfället.

Det är inte något trots eller att ramla utanför ramarna, utan det är tvärtom att hålla sig till det regelverk och den praxis som vi har i Sveriges riksdag. Där bestämmer riksdagsordningen och regeringsformen hur vi ska agera. Det är därför jag har gett detta svar till Erik Ottoson.

För min del handlar det om en mycket större fråga, nämligen respekten för det väsen som stiftar våra lagar och för det mandat som Erik Ottoson har fått av sina väljare. Självklart ska han kunna ställa denna fråga, och jag ska efter bästa förmåga svara. Det är vad jag har gjort.

Herr talman! Det är mycket riktigt så att regeringen inte är den första regering som har fått tillkännagivanden riktade mot sig. Det är dock den första regering som har fått över hundra tillkännagivanden riktade mot sig under det första året i regeringsställning. Det är den första regering som har fått så här tydliga tillkännagivanden, till exempel om att avsluta en utredning.

När man talar om vad som behöver beredas i Regeringskansliet, herr talman, och om vi bortser från statsrådets mindre subtila härskartekniker gällande vad man lär sig i vilka skeden av livet och vilken position han anser sig befinna sig i som gör att han kan tala om för mig hur saker och ting fungerar kan vi konstatera att nedläggning av en utredning inte är något som behöver beredas särskilt länge.

Att få fram lagstiftning är dock en helt annan sak. Då måste man utreda och bereda i mycket längre led - absolut. Men att stoppa arbetet med att ta fram ett oönskat förslag kräver inte någon längre handläggningstid.

Däremot kan jag föreställa mig att dialogen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Regeringskansliet kan behöva lite längre handläggningstid. Jag har noterat att Miljöpartiet haft en del motgångar den senaste tiden, och jag föreställer mig att man inte är upplagd för fler. Problemet är att detta möjligen blir en bricka i spelet.

Herr talman! Jag är bekymrad över det sätt på vilket statsrådet väljer att bemöta detta. Jag har varit det under en längre tidsperiod, och vi är många som delar oron. Detta är inte något som behöver innebära lång handläggningstid.

Jag återkommer till min slutgiltiga fråga till statsrådet: Hur svårt kan det vara att förstå att vi vill behålla Bromma flygplats, att vi inte vill behålla den person som ska lägga ned Bromma flygplats och att det är statsrådets uppgift att leverera detta till riksdagen?

Herr talman! På tal om härskartekniker var det inte jag som statsråd som inledde med jämförelsen med föräldrar och barn, utan det var Erik Ottoson. Det var inte jag som på ett väldigt repetitivt sätt tog till den allegorin, utan det var Erik Ottoson.

Erik Ottoson naturligtvis kan fastna i detta även i framtiden och säga att jag har begagnat mig av härskarteknik. Men det är en härskarteknik i sig att rikta beskyllningar mot en person som bara på ett mycket tydligt sätt har repeterat det som frågeställaren har lagt upp, nämligen jämförelsen med föräldrar och barn. Det är bara att spola tillbaka, Erik Ottoson, och lyssna på vad du anförde i ditt första inlägg, nämligen att detta skulle vara att jämföra med föräldrar och barn.

Jag upprepar: Det går inte att jämföra på det sättet, för det finns inte något organiskt samband här. Riksdagen är folkvald. Erik Ottoson däremot hade helt rätt i att det är riksdagen som tillåter en regering att vara en regering. Men att jämföra det med föräldrar och barn är att ta ytterligare ett steg åt ett håll som jag tror mig veta att Erik Ottoson kanske ångrar nu.

När det gäller själva frågan har riksdagen ett arbete på gång. Vi kommer att komma fram till ett beslut på Regeringskansliet. Detta skiljer sig absolut inte från tidigare regeringar, utan regeringar får tillkännagivanden som de hanterar i sedvanlig ordning. Det kommer vi också att göra.

Överläggningen var härmed avslutad.