Brister i Nystartsjobben

Fru talman! Luciano Astudillo har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att undanröja de brister som har följt i nystartsjobbens spår. Lucian Astudillo skriver i sin interpellation i svepande ordalag om att "antalet nystartsjobb har hittills varit mycket begränsat". Jag delar inte denna åsikt. Det tar tid att etablera ny politik. Vecka 12 hade över 3 600 personer fått nystartsjobb. Det är fler än dem som för ett år sedan efter motsvarande tid hade påbörjat de av den tidigare regeringen införda plusjobben. Och då ska man veta att subventionen för plusjobben var fyra gånger högre. Inte heller Luciano Astudillos svepande påstående att "nystartsjobben inte hjälper dem som står längst från arbetsmarknaden" stämmer. Av de 3 600 som nu gått från utanförskap till arbete genom nystartsjobb är ca 30 procent utrikes födda, och ca 9 procent har ett funktionshinder. Luciano Astudillo lyfter fram nystartjobbens undanträngningseffekter. Vi vet ännu inte hur stora dessa är, men jag håller det inte för osannolikt att det kan ligga något i Luciano Astudillos farhåga. Undanträngning är ett väl utforskat område inom arbetsmarknadspolitiken. Vi vet att alla lönesubventioner är förknippade med undanträngning. Ibland är emellertid undanträngning en poäng, om den innebär att de som står allra längst ifrån arbetsmarknaden ges möjlighet att konkurrera om jobben. Vad vi vet om hur nystartsjobben hittills har fungerat tyder på att insatsen har fyllt sin funktion. Jag vill också gärna peka på att nystartsjobben finns i det privata näringslivet, inte i offentlig sektor. Nystartsjobbare går från att vara bidragstagare till att bli skattebetalare. Att detta är bra för självkänslan är uppenbart. Men det är också så att statens utgifter för bland annat arbetslöshetsförsäkring minskar samtidigt som löneskatt betalas in, och detta sker utan någon ökning av utgifterna för offentlig konsumtion. Effekten när någon börjar ett nystartsjobb är således dubbel. Detta gör att även om man räknar med betydande undanträngningseffekter så blir den samhällsekonomiska nettoeffekten av nystartsjobben positiv. Jag vill påminna om att denna poäng missades av den tidigare regeringen. Om man som med plusjobben gör tvärtom och begränsar subventionerna till offentlig sektor kan man vara helt förvissad om att även en måttlig undanträngning ger ett samhällsekonomiskt underskott. Avslutningsvis vill jag påminna om att nystartsjobben inte är ett arbetsmarknadspolitisk program utan en riktad efterfrågestimulans. De utvecklas väl, och regeringen kommer att följa upp nystartsjobben med fler satsningar av samma typ. Redan till sommaren kommer exempelvis riktade efterfrågestimulanser för unga i form av halverad arbetsgivaravgift.

Fru talman! Jag vill börja med att skicka med ett litet beröm till Littorins gamla kolleger i PR-branschen. Nystartsjobb är ett lysande namn. Nu lanserar ni instegsjobb för nyanlända invandrare, också det ett lysande namn. De som kom på de namnen ska verkligen ha beröm. Men därutöver finns det något i den konstruktion av nystartsjobben som vi socialdemokrater tycker är intressant. För det första: Upplever de som fått jobb att de fått ett riktigt jobb trots att det finns en subventionsgrad under? Dessutom, för det andra: Gillas nystartsjobben av arbetsgivarna trots att subventionsgraden i dag med nystartsjobben är mycket lägre än till exempel den som fanns med de stöd som man kunde få innan? Att kalla nystartsjobben för en succé redan efter elva dagar, som herr Littorin gjorde, var väl lite magstarkt ändå. Det var ett pressmeddelande som gick ut från Arbetsmarknadsdepartementet. Svaret i dag är något mer balanserat. Men det verkar ändå finnas en ovilja att medge bristerna med nystartsjobben här i dag. Nystartsjobben skulle ju vara den magiska lösningen som skulle hjälpa alla, långtidsarbetslösa, ungdomar, nyanlända invandrare. Dessutom har jag här i kammaren hört Beatrice Ask lova att nystartsjobben också skulle hjälpa utsatta kvinnor. Men hur många nystartsjobb var det egentligen ni lovade, herr Littorin? Var det 10 000 i månaden som sedan blev 10 000 på ett år? Hur många blir det nu? Det är rätt viktigt för oss att veta, för det påverkar ju budgeten. Om nystartsjobben skulle vara den här braksuccén, varför införs då instegsjobb och ytterligare sänkningar av sociala avgifter, ytterligare subventioner för att stimulera arbetsgivarna till att anställa folk? De ska också kunna läggas på nystartsjobben, alltså så man subventionerar två olika saker, nystartsjobb på ett instegsjobb. Det är rejäla skattelättnader för företagen så att de ska våga anställa. Samtidigt konstaterar bland annat SNS Välfärdsråd, kompisar till Littorin för övrigt, att sådana här typer av generella skattelättnader oftast är väldigt trubbiga verktyg, som de skriver i en av sina rapporter, och kostar väldigt mycket i förhållande till vad de ger. Återigen gör sig Littorin skyldig till den ganska ohederliga jämförelsen mellan nystartsjobben och plusjobben. Det kan låta bra i medierna och i en retorisk debatt, men det stämmer illa med verkligheten. För det är ju så, och det vet Littorin, att plusjobben och nystartsjobben riktar sig till helt olika målgrupper. Förr eller senare kommer den jämförelsen att slå hårt tillbaka mot Littorin och regeringen. För när plusjobben var riktade mot en väldigt avgränsad grupp av långtidsarbetslösa är nystartsjobben riktade till en mycket större grupp. Ni säger att 3 600 nystartsjobb skulle vara en succé hitintills, men i teorin är det så mycket som 200 000 arbetslösa inskrivna på Ams och 600 000 inskrivna på Försäkringskassan som kunde få ett nystartsjobb. Av dessa bedömer Ams att det i dag finns 80 000 som skulle kunna få nystartsjobb. Lägg därtill alla dem som lever på försörjningsstöd och har en introduktionsersättning som också skulle kunna ha ett nystartsjobb. Då är 3 600 nystartsjobb väldigt lite. Man skulle kunna kalla det för ett totalt misslyckande. Hur många var det ni lovade egentligen? Var det inte 10 000 nystartsjobb i månaden? Åter till grundfrågan: Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att undanröja de brister som följt i nystartsjobbens spår?

Fru talman! Jag vill också ställa några frågor till ministern med anledning av det här. Luciano frågade ju om antalet. Här i kammaren har regeringen varit rimligt precis när det gäller hur många nystartsjobb man har tänkt sig. De 10 000 i månaden finns väl med i budgeten, om jag inte minns fel. Men det finns andra siffror där regeringen har varit väldigt oprecis och glidande. Det gäller hur många som egentligen skulle ha behov av nystartsjobben. Där har vi från talarstolen och under valrörelsen hört att det rör sig om en och en halv miljon människor. Sedan har det varit en miljon, och någon gång har det varit en halv miljon. Oavsett vilken av de siffrorna som gäller så är det alltid för den enskilde arbetslöse hundra procent. Så det kan kvitta. När det gäller möjligheten för regeringen att lösa problemet tycker jag att sifferexercisen har en viss betydelse. Som Luciano är inne på har det här varit the magic fix som ska lösa allt. Och så pratar vi om 10 000. Med utgångspunkten en och en halv miljon känns det som att vi har en liten bit kvar på ett gemensamt problem. När det gäller huruvida det här är träffsäkert eller inte, om det är en metod som ger mycket för pengarna, finns det många ingångar. Den vanligaste kritiken är ju den Luciano är inne på, att man skjuter med hagelsvärm. Förhoppningsvis träffar några av haglen, och de andra faller ned till ingen nytta, det vill säga de kommer folk till del som skulle ha fått jobb i vilket fall som helst. För den som hjälps in på arbetsmarknaden är det naturligtvis oerhört positivt och bra, men det känns som att det är en oprecis och därmed dyr metod. Vi har ju inte obegränsat med tillgångar ens under en borgerlig regering. Det finns ytterligare en dimension i nystartsjobben som man kan ifrågasätta. Det är inte bara detta att det inte finns något tak för hur många som kan vara med. Det finns inte heller något tak, vad jag förstår, för individens inkomst som kan subventioneras med nystartsjobben. Vad jag förstått rör det sig om inkomster som ligger kring 80 000 kronor i månadslön och som subventioneras med den här skattesänkningen. Man kan naturligtvis ifrågasätta om de som gör skäl för 80 000 i månaden tillhör det så kallade utanförskapet. Jag vet inte. Jag har tidigare i talarstolen av en riksdagsrepresentant från den borgerliga majoriteten fått slängt i ansiktet att det inte gör någonting för arbetslösa flyktingar. Jag vet inte hur många arbetslösa flyktingar som får 80 000 kronor i månaden. Sedan kan det naturligtvis kännas lite konstigt för den arbetslösa föräldern som nu går ned från 80 till 70 procent eller från 70 till 65 procent och har en väldigt knepig ekonomisk situation att det finns enskilda individer som av arbetsmarknadspolitiska skäl subventioneras med kanske 30 000 kronor i månaden. De här effekterna gör att man kan ifrågasätta över huvud taget konstruktionen. Det finns väl anledning till lite självkritik. Jag tycker inte att vi kunnat höra någon självkritik i kammaren. Det skulle vara spännande om vi kunde få höra något från ministern i kväll.

Herr talman! Ja, självkritisk ska man naturligtvis vara om man förtjänar det. Framför allt ska man göra analyser av effekter efter hand. Det måste man naturligtvis göra. Jag vill bara konstatera att nystartsjobben naturligtvis inte är den enda lösningen. Det är en åtgärd för att se till att underlätta för framför allt dem som har varit borta länge att komma tillbaka. Budgetprognosen var 20 000 vid årsskiftet. Det är en prognos, inte en begränsning. Nystartsjobben är konstruerade så att det är en rättighet för den arbetssökande och för arbetsgivaren att kunna ta del av det om man uppfyller villkoren. Ungefär 200 000 är berättigade såvitt jag har förstått det. Jag skulle bli väldigt glad om så många som möjligt av dessa 200 000 faktiskt hade möjlighet att ta del av nystartsjobben. Vad det innebär är att de 200 000 personer som i dag lever med en bidragsförsörjning i stället blir skattebetalare. Om någon i extremfallet skulle tjäna 80 000 kronor i månaden skulle arbetsgivaravgiften i det fallet vara ungefär 25 000 kronor, som man avstår att ta in, men i stället skulle det ge skatteinkomster på 40 000 plus. Även i detta perspektiv är det bra, plus att det är en person som bidrar till tillväxt och välfärd. Det här är ett extremfall. I verkligheten visar det sig att nästan fyra av tio av dem som hittills har fått jobb har varit inskrivna i arbetsförmedlingen längre än två år. Det är naturligtvis väldigt glädjande att de har haft en så stor möjlighet att komma tillbaka. Knappt var fjärde är ungdom, 20-24 år. Nästan en av tre är född utomlands, var tionde har funktionshinder och var fjärde har grundskola som högsta utbildning. De allra flesta av dessa är inte några höginkomsttagare. Jag har en väldigt söt historia från för något år sedan. Det var en liten pojke som gick med sin pappa på en strand. Det var dagen efter en rätt intensiv storm. Stormen hade blåst upp svallvågor på stranden, och ett stim fiskar låg på stranden och kippade efter andan. Den lille killen sprang fram till fiskarna och slängde i dem en och en. Pojkens pappa tröttnade till slut och sade: Lille vän, kom så går vi hem, du kan inte rädda alla de här fiskarna ändå. Nej, sade killen, det kanske jag inte kan, jag kanske inte kan rädda alla fiskarna, men för den här fisken är det viktigt. Det tror jag lite grann är det som Patrik Björck var inne på. För den enskilde person som vi nu pratar om, som går från ett långt utanförskap och kommer in i ett arbete, ett arbete vilket som helst på arbetsmarknaden, med den skillnaden att arbetsgivaravgiften är borttagen under lika lång period som han har varit långtidsarbetslös, innebär det här en hundraprocentig skillnad. Jag tycker att det är det vi ska ta fasta på och jobba vidare på naturligtvis. Nettoeffekten är oerhört positiv samhällsekonomiskt, och den är fullständig för den som har möjlighet att få ett nystartsjobb. Ungefär 200 000 är berättigade. Vår prognos har varit runt 20 000 vid årsskiftet. Vi hoppas naturligtvis på många fler, för det är en vinst för den enskilde och en vinst för statskassan och samhällsekonomin.

Herr talman! Det var kanske för mycket begärt att tro att vi skulle få höra ministern uttala självkritik. Jag kan på något sätt förstå det. Om man vinner ett val på att man ska ordna jobb åt folk, och man sedan inte har en politik att fylla ut med mer än nystartsjobben, vill man naturligtvis inte gärna tillstå att det finns några som helst problem. Om det finns några som helst problem med en åtgärd som syftar till att 10 000 av de en och en halv miljonen som finns i utanförskapet ska stöttas har man någonstans sågat av alla möjligheter till att få någon form av respekt från väljarna. Frågorna kvarstår. Det skulle vara klädsamt med lite mer ödmjukhet. Vi socialdemokrater vet att även om man har en god vilja är det svåra frågor, och även om man är beredd att satsa resurser är det en materia som är svår att hantera. Även om vår politik har varit mer framgångsrik än de flesta andra länders, och mycket mer framgångsrik än den i USA, som Littorin syftar att föra landet mot, även om vi har sådana bekymmer är vi beredda att vara självkritiska, diskutera och se problemen. Skillnaden är att vi har ett batteri av åtgärder. Vi har en politik. Vi tillför resurser. Vi har en ärlig vilja att lösa problemen. Då kan vi kosta på oss att vara självkritiska och se att en del av våra olika uppdrag och metoder kanske inte träffar helt rätt. Vi kan vara beredda att diskutera om de ska justeras, men ni är inte beredda att diskutera ett kommatecken i ert enda förslag.

Herr talman! Jag är tvungen att ställa några frågor. Jag hade inte tänkt att gå in i debatten, men du bjöd faktiskt in till det, Sven Otto Littorin. Man blir lite nyfiken på ditt sätt att räkna. Det låter lite planhushållning över det hela, och det är möjligt att du attraheras av de tankarna. Du tog fram exempel på att du tjänar så mycket pengar på att anställa i dessa nystartsjobb - 40 000 plus i månaden på dessa höginkomsttagare. Då blir man lite nyfiken på varför inte alla arbetslösa anställs. Om man tjänar så mycket pengar på att de som nu går arbetslösa får ett jobb skulle de kunna jobba i skolan, vården, omsorgen och hemtjänsten i dag. Pengarna kommer tillbaka i skattemedlen och genom att någon utför ett arbete. Jag kan inte låta bli att ställa dessa frågor eftersom du själv sade att du skulle tjäna så mycket på att de kommer ut i arbete. Varför inte ta alla? Då tjänar man mycket på det. Jag har ytterligare några frågor som Luciano Astudillo tangerade. De gäller kvinnorna och ungdomarna. Varför är det så få kvinnor som får dessa möjligheter? Varför är det så få kvinnor som faktiskt får nystartsjobb? Det är likadant för ungdomar. Du påstod tidigare i dag att du har en jobbpolitik. Vi menar att ni inte har det utan att det i själva verket är ett ideologiskt systemskifte som genomförs nu. Det ska vara större skillnader i samhället. Ni uppmuntrar till låglönejobb inom ramen för hushållsnära tjänster. Det är kanske där kvinnorna ska jobba. Är det vad Sven Otto Littorin menar? Ska de hänvisas till att dammsuga och passa barnen? Eller vart ska de ta vägen om de inte attraheras av de jobben? Du tog tidigare också upp ett exempel från USA. Jag skulle vilja varna för att slå in på den vägen. Där finns låglönejobb. Där klarar man sig inte på ett jobb per dag utan man måste ha två jobb. Jag har träffat några kvinnor som tvingas till detta - det finns även män. För att över huvud taget få ihop till en lön att leva på för sig själv och barnen måste man ha två jobb. Innebär det ideologiska systemskifte ni har startat att det ska vara större skillnader och flera människor med låg utbildning? Ni drar in på möjligheterna på komvux. Ni förändrar högskolan så att det inte blir möjligt att använda sig av 25:4. Ni förändrar gymnasieskolan så att det inte blir möjligt att läsa vidare på högskolan. Det blir ett A- och ett B-lag i gymnasieskolan. Det är tydligt i varje politikområde att det här är ett ideologiskt systemskifte. Ni vill ha större skillnader, och ni ska ha större skillnader inom lönespannet. Ni tror på en politik som innebär att om man tjänar lite vill man arbeta hårdare. Då ska man jobba sig upp i lönespiralen. Det är så man har det i USA, och där ställs människor utanför. Jag vill varna för den modellen.

Herr talman! Det är naturligtvis lätt, Monica Green, lite roligt och ser bra ut i protokollet att hålla på och tillskriva mig och regeringen en politik som vi inte står för. Det vore klädsamt att få höra lite grann om Socialdemokraternas politik. Men det kan vi ta i en annan debatt. Det kommer säkert tillfällen till det också. Monica Green ställde en fråga: Varför inte anställa alla arbetslösa om det är så bra? Det är inte vi som anställer. Det är de privata arbetsgivarna som anställer. Det är hela konstruktionen för nystartsjobben. Jag kan citera vad jag sade i mitt interpellationssvar: "Jag vill också gärna peka på att nystartsjobben finns i det privata näringslivet, inte i offentlig sektor. Nystartsjobbare går från att vara bidragstagare till att bli skattebetalare. Att detta är bra för självkänslan är uppenbart. Men det är också så att statens utgifter för bland annat arbetslöshetsförsäkring minskar samtidigt som löneskatt betalas in - och detta sker utan någon ökning av utgifterna för offentlig konsumtion." Det är just därför det är en samhällsekonomisk nytta att så många som möjligt blir anställda i privat sektor och blir skattebetalare. Det är just därför som konstruktionen är som den är. Sedan var det frågan om USA och sänkt skatt. Jag konstaterar att jag tycker att det Clinton och Blair gjorde var bra. Det var något som ur världsekonomisk synvinkel var mer av en vänsterpolitik, nämligen att man sänkte lågavlönades skatt på arbete. Clinton gjorde det, och Blair gjorde det. Det har varit en viktig politik för att se till att det lönar sig bättre att arbeta. Det är det internationella sättet att öka arbetsutbudet. Det var det jag refererade till. Hur många gånger Monica Green än attackerar mig för denna låglönelinje blir den inte mer sann bara därför att Monica Green pratar om det ytterligare 10 000 gånger och försöker klistra på ett systemskifte - som är det som Monica Greens parti står för. Låt mig ta ett exempel på detta systemskifte som kopplar an till Luciano Astudillos diskussion. Ni lämnade efter er 100 000 ungdomar under 24 års ålder som står utanför arbetsmarknaden. Vi ligger trea från slutet i EU:s statistik över total ungdomsarbetslöshet. Den nästan fördubblades under förra mandatperioden. Med all respekt, men är det inte så att när vi pratar självkritik att ni någon gång kunde andas just lite självkritik i den delen? Det hör jag inte mycket om. Det är verkligen inte Socialdemokraternas styrka. Undanträngningseffekten i nystartsjobben var en av de ursprungliga frågorna i Luciano Astudillos interpellation. Den är hög, kanske uppåt 70 procent. Men den är ändå acceptabel eftersom både den samhällsekonomiska och den personliga nyttan av nystartsjobben är positiv. Det är naturligtvis alltid så att Luciano Astudillo vill föra en politisk fajt med mig. Det är naturligtvis helt i sin ordning, rimligt och naturligt. Det är också intressant att notera efter Mona Sahlins installationstal och ytterligare intervjuer att Mona Sahlin har pratat mer positivt om nystartsjobben. Luciano Astudillos uttryckssätt i dessa diskussioner - om vi tittar tillbaka i protokollen - är lite annorlunda. Jag är definitivt beredd att lyssna på om det går att göra förbättringar när det gäller nystartsjobben som vi kan bygga vidare på. Vi måste naturligtvis konstatera att det har gått tolv tretton veckor, och vi kommer att ha många tillfällen att göra ordentliga utvärderingar. IFAU kommer säkert att göra det. Då kommer vi säkert att hitta områden där vi kommer att kunna göra ytterligare förbättringar. Det kommer säkert att finnas politiska skiljaktigheter angående en del av de förbättringarna, men man kan åtminstone bjuda upp till dans!

Herr talman! Jag anar en gnutta självkritik i slutet, om jag ska vara snäll och tolka Littorin så. Ams säger att 80 000 skulle kunna få ett nystartsjobb i dag, och bara 3 600 har fått det. Löftena under valrörelsen var ungefär 10 000 i månaden. Det är klart att det inte har varit en lyckad start för nystartsjobben, hur mycket Littorin än vill göra gällande att det har varit det. Ett pressmeddelande skickades ut elva dagar efteråt där Littorin proklamerade nystartsjobbens förträfflighet. Det är ändå illavarslande att man fortsätter på samma spår. Det handlar om generella skattelättnader, som träffar väldigt spritt. Det är detsamma när det gäller stödet till unga, instegsjobben och konstruktionen kring det. Det hjälper inte dem som absolut behöver det allra mest, utan det blir generella skattelättnader, som många gånger gynnar företag som sannolikt ändå hade anställt. Jag har radat upp flera problem och brister i nystartsjobben, bland annat undanträngningseffekterna. Det är bra att höra från borgerligt håll att man måste tillåta lite undanträngningseffekter, för under alla år vi har regerat har vi fått den kritiken. Det är intressant att höra en borgerlig politiker försvara arbetsmarknadspolitiken på det här sättet. Det är fortfarande så att sju av tio nystartsjobb har gått till män. Och trots att branscher där kvinnor är överrepresenterade finns med bland de branscher som har fått flest nystartsjobb är det ett problem. Det finns flera fall där de som har fått nystartsjobb uppbär löner på 60 000, 70 000 och 80 000 kronor. Det hjälper inte ungdomar i den utsträckning som Littorin gör gällande. Det hjälper inte nyanlända invandrare, som Littorin gör gällande. Vi kommer att fortsätta att kritisera och debattera de brister som finns i nystartsjobben.

Herr talman! Det blir väldigt tydligt när Sven Otto Littorin drar i gång sin retorik: Nej, vi ska inte satsa på jobb inom den offentliga sektorn, för det blir för dyrt. Men vi ska gärna skattesubventionera sådana här nystartsjobb på ett brett sätt. Det är mycket bättre och tillåtet. Jag menar fortfarande att kvinnorna inte har fått chansen i nystartsjobben. Jag menar fortfarande att de här pengarna skulle kunna användas på ett bättre sätt, till exempel inom vården och hemtjänsten, eftersom du själv i ett tidigare inlägg har sagt att du tjänar så mycket pengar på dina skatteintäkter om människor verkligen gör ett arbete. Kvinnorna har fortfarande inte fått jobben. Ert systemskifte kvarstår genom att ni vill uppmuntra till låglönejobb. Du försvarar politiken i USA och säger att det är rätt att sänka skatterna där. Men vi har ju sett vad det har lett till i USA. Det leder till att de som tjänar lite tjänar ännu mindre och att de måste ha två jobb för att klara sig. Det är ingen bra väg att slå in på. Om det är den ideologiska väg som Sven Otto Littorin med högerregeringen tänker gå vill jag varna för det. Vi har varit framgångsrika i Sverige genom att vi har valt en annan modell, den generella välfärdspolitikens modell. Ni har visserligen kritiserat den, men den har varit väldigt framgångsrik. Vi har haft människor i arbete i offentliga sektorn, och vi har klarat oss med bra utbildningar. Vi har också haft en bra politik med möjlighet för parterna att träffa avtal, vilket har lett till att vi har hållit uppe lönerna eftersom vi har bra försäkringssystem. Det slår ni nu undan benen för. Detta är ett systemskifte.

Herr talman! Ja, Monica Green rör sig över stora fält nu. Det är uppenbart att Monica Green inte gillar nystartsjobben. Då kan jag inte annat än att sluta mig till att det finns vissa spänningar inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen, eftersom hennes partiledare har uttalat sig positivt om dem. Det går inte ihop. Inkomstskillnaderna i USA minskade när Clinton var president, som ett resultat av skattesänkningar för låginkomsttagare. Jag tycker att det är en intressant politik, att den som tjänar lite får mer över i plånboken. Det tycker uppenbarligen inte Monica Green. Luciano Astudillo! Ja, vi sade hela tiden - det står också i budgeten - att budgetprognosen är en stock om 10 000 nystartsjobb i snitt varje månad. Det betyder att vi nu när vi befinner oss på knappt 5 000 har nått knappt hälften. Är jag nöjd med det? Nej, jag skulle naturligtvis, som jag sade, vilja att det var många fler. Det finns kanske 200 000 personer som är berättigade - detta är en rättighet - och jag skulle naturligtvis vilja att så många som möjligt av dem hade möjlighet att få det. Luciano Astudillo nämner fyra delar, och det är dels undanträngning, dels kvinnor och män, dels ungdomar och dels invandrare. Låt mig försöka resonera snabbt. Ungdomar: En fjärdedel av nystartsjobben har hittills gått till ungdomar. Det är ganska bra, men det räcker inte. Ni lämnade efter er ett oerhört mycket större tomrum när det gällde just ungdomsarbetslösheten. I morgon kommer vi att skicka förslaget om jobbgaranti för unga på remiss, och vi kommer att kunna presentera ett och annat som vi hoppas få diskutera senare. Invandrare: Ungefär en tredjedel av nystartsjobben har gått till invandrare. Det är ganska bra. Jag skulle naturligtvis vilja att det var många fler, och därför blir också instegsjobben ett viktigt instrument för att få in fler invandrare på arbetsmarknaden. Undanträngningen har jag berört. Även med 70 procents undanträngning är det samhällsekonomiskt lönsamt, och naturligtvis finner vi den lönsam. När det gäller kvinnor och män har jag sagt tidigare, vilket jag gärna upprepar, att det är ett orosmoln som vi måste följa och titta närmare på. Vi har valt att lägga nystartsjobben i privat sektor, och där är fördelningen 60-40. Nu är den 70-30 på nystartsjobben, och det är inte tillräckligt bra. Men jag vill poängtera att detta med nystartsjobb är en rättighet, inte någonting annat.