Bristen på studentbostäder

Herr talman! Ola Johansson har frågat mig när jag och regeringen kommer att ta berörda tillkännagivanden i beaktande och följa upp dem samt genom vilka regelförenklingar och incitament jag och regeringen kommer att se till att fler studentbostäder byggs. Jag anser, precis som Ola Johansson, att det är mycket angeläget att det finns bostäder för dem som vill studera.

Trots en generellt omfattande bostadsbrist tycker jag att det ser hoppfullt ut när det gäller studentbostadsbyggandet. Det totala antalet färdigställda studentbostäder för 2015 uppgick till knappt 2 400. Kommunerna bedömer i årets bostadsmarknadsenkät att det kommer att påbörjas 4 000 studentbostäder i år och 6 000 studentbostäder under 2017. Mot bakgrund av att studentbostadsbeståndet består av ca 86 000 bostäder är detta ett väsentligt tillskott.

Nuvarande byggtakt kan även ställas i relation till att det under åren 2008-2013, när vi hade ett läge med mycket stora ungdomskullar som kom in till högskolorna, påbörjades knappt 500 studentbostäder per år. Just nu, när byggtakten på studentbostäder är hög, minskar åldersgruppen 19-24-åringar under några år framöver enligt SCB:s befolkningsprognos. Även om studenterna inte är någon alldeles homogen grupp finns en majoritet av studenterna i just denna åldersgrupp. Minskade ungdomskullar leder till något lägre efterfrågan på studentbostäder.

Jag går nu över till regelverket. Så sent som i juli 2014 ändrades Boverkets byggregler, BBR, med inriktning på att underlätta byggande av mindre bostäder avsedda för bland andra unga och studerande. Det är numera möjligt att samutnyttja ytor för olika funktioner i bostaden, vilket möjliggjort flexibla planlösningar och mindre studentbostäder utan att göra avkall på tillgängligheten. Med nuvarande regelverk är det möjligt att bygga studentbostäder om 16 kvadratmeter. Boverket konstaterar att flertalet studentbostäder som påbörjats sedan ändringen trädde i kraft trots detta är på 20-25 kvadratmeter, kanske för att just dessa bostäder efterfrågas mest av studenter.

Med anledning av tillkännagivandet om minskade tillgänglighetskrav för studentbostäder gav regeringen Boverket i uppdrag att utreda konsekvenserna av att undanta studentbostäder från kraven på tillgänglighet. Boverket inkom i somras med en rapport i ärendet som nu bereds inom Regeringskansliet. Boverket har även fått i uppdrag att utvärdera bullerförordningen med anledning av tillkännagivandet. Boverket kommer in med en delrapport om detta till årsskiftet.

Regeringen ser allvarligt på den stora bostadsbrist som nu råder i stora delar av landet och satsar därför brett på åtgärder för att öka bostadsbyggandet och bättre utnyttja det befintliga bostadsbeståndet. I juni lanserade regeringen ett 22-punktsprogram i detta syfte. Bland åtgärderna i programmet återfinns bland annat en översyn av Boverkets byggregler. Dessa åtgärder gagnar alla på bostadsmarknaden, även studenter.

Det sedan tidigare aviserade investeringsstödet för hyresbostäder omfattar även bostäder för studenter. Stödet blir ett tydligt incitament för studentbostadsbyggande.

Mot denna bakgrund är det inte just i nuläget aktuellt att gå fram med förslag till ytterligare regeländringar och ytterligare incitament specifikt för studentbostäder.

Herr talman! Det är bra att det blev ett ganska mångordigt svar på mina rätt korta frågor. Det är bra därför att det här är en aktuell fråga, och det är viktigt att den belyses inte bara nu utan hela tiden.

Sveriges förenade studentkårer, SFS, granskar varje år bostadssituatio-nen i landets studentstäder inför terminsstarten. Deras rapport utgavs för några dagar sedan, och i den har de med grön färg markerat vilka städer som kan erbjuda ett tryggt boende inom en månad. Med tryggt boende menas att det är ett förstahandskontrakt som varar under hela studietiden. Av 33 granskade studieorter är det bara 6 som får godkänt, det vill säga grönt.

Med gult markeras vilka städer som kan erbjuda ett boende men behöver en hel termin på sig för att få fram det. Det är 16 städer, däribland Halmstad som ligger i min egen valkrets Halland.

De röda kommunerna är de som inte kan erbjuda ett boende under hela höstterminen, och de är nu 11 till antalet. Bland dem finns Göteborg, och även Malmö, där Peter Erikssons partikamrater i Miljöpartiet styr. I Göteborg får man i värsta fall vänta i upp till fyra och ett halvt år om man har tänkt sig att bo intill exempelvis Chalmers eller Göteborgs universitet.

Naturligtvis är det glädjande om det stämmer att det påbörjas fler studentbostäder nu än det gjorde 2015. Men det är ju en återspegling av den utveckling med ett ökat bostadsbyggande som har pågått sedan 2012. Den tog fart sedan alliansregeringen avskaffade bostadssubventionerna, jobbade systematiskt och resultatinriktat med regelförenklingar och underlättade andrahandsuthyrningen.

Det är, som SFS påpekar, fortfarande ett stort problem med orter som gett grönt ljus till att öka antalet studieplatser trots att bostadssituationen är röd. Studenter måste då oroa sig över sin bostadssituation i stället för att plugga. I värsta fall tvingas de tacka nej till sin studieplats, blir offer för oseriös och svart andrahandsuthyrning eller behöver soffsurfa hemma hos kompisar.

Bostadsministern känner till problemen, och svaret förvånar ingen. Han är i gott sällskap med tidigare minister. Det jag tycker är tråkigt är att inte heller den här rödgröna ministern tar riksdagens tillkännagivande på fullt allvar. Ministern hänvisar främst till regelförenklingar som infördes under vår tid - de som gör det möjligt att bygga studentbostäder mindre än vad de behövde vara tidigare, det vill säga 16 kvadratmeter och där man kan samutnyttja ytor, som han nämner.

I övrigt hänvisar ministern till uppdrag som Boverket redan har fått och som nu ligger på Regeringskansliet och väntar på att bli skarpa förslag för fler bostäder åt studenter.

När det gäller buller måste vi uppenbarligen vänta ända till årsskiftet för att den förordning ska kunna genomföras som redan är utredd av alliansregeringen men som det aldrig beslutades om och som betyder att man ska få lov att bygga studentbostäder också på platser där det kan vara bullernivåer på upp till 65 decibel. Riksdagen har faktiskt bett regeringen om att genomföra den förändringen.

Frågan om när tillkännagivandena tillgodoses besvaras inte. Ett besked har ministern gett, och det är att det inte finns några ytterligare förslag på gång för att förbättra studenternas bostadssituation.

Jag ställer frågan igen: När kan vi förvänta oss att regeringen på allvar tar tag i studenternas bostadssituation?

Herr talman! Frågan var: När kan vi förvänta oss att regeringen på allvar tar tag i studenternas bostadssituation? Det tycker jag är den riktiga frågan att ställa, så jag tackar för den, Ola Johansson.

Det är alldeles uppenbart, om man lyssnade på det svar jag gav förut, att det har hänt sedan vi bytte regering i Sverige. Den rödgröna regering vi har i dag har under sin korta tid på två år kunnat glädjas åt att vi ökar bostadsbyggandet kraftigt. Det tog fart ungefär i samma veva som den förra regeringen avgick.

Jag tror att det här hänger ihop med flera saker. Det har länge funnits ett underskott på studentbostäder, och jag tror att de som har bidragit till att det nu äntligen sker en förändring framför allt är studentorganisationerna själva. Jag tycker att det var bra att Ola Johansson tog SFS som ett exempel på det. De har arbetat målmedvetet och länge med att peka på dem som klarar av att ta sitt bostadsförsörjningsansvar och på dem som inte gör det. Nu har det burit frukt, men det handlar också om att vi faktiskt har politiker ute i de kommuner som det handlar om som nu äntligen de senaste åren har engagerat sig mer i de här frågorna och producerar studentbostäder. Också Akademiska Hus som är en statlig bostadsbyggnadsproducent producerar studentbostäder i en mycket större utsträckning än tidigare.

Man kan jämföra årets 4 000 påbörjade bostäder med 500 för några år sedan när den riktiga boomen var och antalet studerande ungdomar som kom till universitet och högskolor ökade kraftigt. Nästa år påbörjar vi 6 000 bostäder. Man kan alltså tala om en tiodubbling de senaste åren jämfört med hur det var under de år när den här förändringen borde ha gjorts men som man i stället undvek.

Går man in i de här frågorna i mer detalj är det också riktigt att en del kommuner sköter det här bättre och klarar av det. En del gör det inte. Det gäller också bostadsproduktionen i stort och inte bara studentbostäder. Därför ser jag det som en viktig uppgift för mig och för regeringen att samarbeta närmare med kommunerna i framtiden - den närmaste tiden och under den här mandatperioden - för att se till att de erfarenheter och kunskaper som har skapats i de kommuner som är bra på att bygga bostäder och på att planera och ha beredskap på det här området sprids vidare till de andra.

Det är en viktig del av mitt jobb i dag att ha ett nära samarbete med de kommuner som är duktiga på det här så att kunskapen kan spridas och att de kommunerna också gynnas på olika sätt. Det är skälet till att vi har infört den så kallade kommunbonusen och också har ett investeringsstöd för studentbostäder.

Herr talman! Det var lite grann det svar man kunde förvänta sig. Jag hoppas att ministern är tydlig med att den förändring som skedde med ökat bostadsbyggande, vilket i och för sig är otillräckligt, var en trend som påbörjades redan 2012. Man gick in i ett läge med högkonjunktur och låga räntor, vilket medför att det byggs mer. Det är glädjande, men det behövs mer.

Att jag lyfte fram just SFS i det här sammanhanget är, just som ministern säger, på grund av deras trägna arbete. Sedan har vi också studentbostadsföretagen som levererar de små lägenheter på 16 kvadratmeter som Alliansen möjliggjorde. Jag har själv besökt sådana i Lund, och det är det här som studenterna efterfrågar - någonstans att bo på egen hand.

Nu är det självklart inte enbart kommuner som ska anklagas, utan företagen, branschen, har sitt ansvar. Men vi i politiken har ju också ett ansvar eftersom vi skapar villkoren. Det är den typen av bostadspolitisk debatt som jag också ifrågasätter.

Ministern nämnde investeringsstödet. Ett och ett halvt år efter att man talade om att ett sådant här förslag skulle läggas fram finns fortfarande inte ett regelverk på plats. Ni regerade med Alliansens budget hela 2015, det ska erkännas. Men då hade ni väl gott om tid att utforma det här stödet. Varför finns det då inte ett stöd att söka, undrar den nyfikne. Branschen frågar inte efter det här. Man vill inte ha den typen av stöd.

SFS är hårda i sin dom över politiken både lokalt och nationellt. Vi skyller på varandra, säger de. Ministern använde i en tv-debatt ordet quickfix. Han är inte ensam om att ha använt det ordet i det här sammanhanget. Men jag tycker att det vi ser inte är en fix, utan det är en mix av trix.

22 punkter har regeringen presenterat med en översyn av byggreglerna som främsta förslag. Det är mestadels okontroversiella förslag.

Det är ett tunt lager spackel över en bostadsmarknad som skulle behöva reformeras i grunden, vilket är det vi efterlyser. Vi behöver en rejäl översyn av skatterna för att köpa, äga och sälja sin bostad. Vi behöver någonting som främjar rörlighet, skapar flyttkedjor och utrymme för unga familjer och studenter att få tag i en bostad.

Vi måste våga erkänna - även om det retar en del - att vi har en hyresmarknad som inte fungerar. Trösklarna är höga, och drivkrafterna för att ombilda hyresrätter till bostadsrätter är starkare än för att nyproducera. Vi behöver fortsätta förändra regelverket, inte minst plan- och bygglagen, så att fler beslut kan fattas lokalt och så att möjlighet ges att gå vid sidan av omständliga planprocesser.

Byggandet ökar. Förhoppningsvis får studenterna ta del av den utvecklingen. Regeringens ansikte räddas av demografin de närmaste åren. Det är kanske bra för regeringen. Men de studenter som saknar bostäder undrar fortfarande vad regeringen har för avsikt att göra. Jag undrar också.

När vi talar om studenter och bostäder vill jag understryka vad jag hör från kommuner, byggbransch och myndigheter. Ministern har också varit inne på det, nämligen att kompetensbrist lurar runt hörnet. För att lösa det behöver vi utbildningsplatserna. Vi behöver unga som söker sig till de utbildningarna. Vi behöver också bostäder åt dem som söker sig till arkitektutbildningar eller som vill bli lantmätare eller byggnadsingenjörer. Vi behöver uppgradera yrkesutbildningarna. Det kanske är en avvikelse från ämnet, herr talman. Men det handlar om studieplatser och studentbostäder.

Herr talman! Jag saknar en ambition. Jag saknar en tydlig linje. Bristen på studentbostäder är bara ett symtom på brister som finns på hela bostadsmarknaden.

Herr talman! Ola Johansson saknar en ambition. Jag ska tala om vad den är. Den är att se till att det kommer att byggas bostäder i Sverige, så att vi löser den bostadsbrist som finns.

Det är ingen liten utmaning. Vi har under 20 års tid byggt mindre än vad som behövts för att möta befolkningstillväxten, för att klara av att ge bostäder, tak över huvudet, åt alla dem som kommer till Sverige och åt alla ungdomar som växer upp och vill ha egna bostäder. Det har varit ett växande problem under mycket lång tid. Under den perioden har vi producerat i genomsnitt 25 000 bostäder per år. Det borde ha varit många fler. Det är bakgrunden till Boverkets senaste prognos, som visar att vi skulle behöva bygga 710 000 bostäder fram till 2025.

Men till skillnad från vad som hände under de tidigare regeringarna byggs det faktiskt i Sverige nu. Det byggs mer i Sverige nu än vad som har byggts under 40 år. Jag är väldigt glad och stolt över att kunna säga att Sverige faktiskt fungerar. Vi har inte fastnat i en situation där vi inte klarar av att hantera problemen.

Nu bygger vi mer än på väldigt länge. Skälen till det är flera. Vi har extremt låga räntor. Det bidrar till investeringar i landet. Men kommunerna, som har bostadsförsörjningsansvaret, tar också det ansvaret i större utsträckning än tidigare. Och regeringen har visat, i större i utsträckning än tidigare, att vi tycker att det ska byggas, att det behöver byggas och att vi är beredda att satsa på ett ökat byggande av statliga gemensamma resurser.

Jag tror att den inriktningen, den ambitionen, har varit jätteviktig för att kommunerna ska våga satsa och för att företagen ska våga tro på att det nu är rätt läge att satsa och bygga. Det är en skillnad.

Jag tror att många som lyssnar på debatten om bostadsfrågorna, bostadskrisen och bostadsbristen lätt kan bli lite förvirrade. Det är många olika argument och skäl som tas upp. När jag tillträdde, för bara några månader sedan, var huvudargumenten från oppositionen att det var stora problem med regelverket, att det var för många överklaganden, att byggprocesserna tog för lång tid, att detaljplanerna tog för lång tid och att kommunerna inte ställde upp. Man sa: Det här är en jättestor kris.

Nu har regeringen tagit ordentliga beslut för att förändra den situationen. Jag och Magdalena Andersson höll en presskonferens vid midsommar. Vi ska korta ned tiderna, öka effektiviteten och få ned kostnaderna för bostadsbyggande. Men då går debatten över i en annan riktning. Nu är det andra problem som ska hanteras i stället. Jag förstår det. Det är klart att man, när vi gör någonting åt det hela, måste fortsätta argumentera i en annan riktning.

Herr talman! Det är i slutanförandet man ska reflektera fritt.

Centerpartiet tror på det kommunala självstyret. Regeringens uppfattning att kommunerna nu tar sitt ansvar är glädjande. Den politik som vi strävar efter hela tiden är att statsmakterna inte ska peka med hela handen och säga: Här ska ni bygga si och så många bostäder. Jag stöder tanken att det ska vara ett kommunalt beslut. Men en av de 22 punkter som regeringen presenterade går ut på att tvinga kommunerna att bygga bostäder. Jag tror inte att det är rätt väg.

Två tredjedelar är dock okontroversiella. De skulle lätt kunna passera riksdagen. Jag vågar påstå att en handfull av förslagen är sådant som Alliansen endera har drivit tidigare och försökt få igenom men där vi har fått riksdagsmajoriteten, med stöd av Sverigedemokraterna, emot oss eller sådant som har funnits med i våra tillkännagivanden. Jag ser det som positivt att regeringen sätter upp förslag som har beretts och utretts tidigare på sin lista.

Det stämmer att byggnivåerna, vid den tid då jag inledde min bana som bostadspolitiker på nationell nivå, var alltför låga. Detta hänger, som ministern säger, kvar från den tid då vi förlitade oss på subventioner. Den ryckighet som olika former av investeringsstöd skapar för byggbranschen är den stora sjuka som vi fortfarande lever med. Den riskerar också att återuppväckas i och med att man planerar att införa ett sådant investeringsstöd.

Företrädaren för den röda sidan på den tiden sa att behovet var 40 000 studentbostäder. Nu är behovet 90 000. Ja, vi har en stor uppgift framför oss.

Herr talman! Vi har en stor uppgift framför oss, men vi börjar inte längre från noll. Nu är Sverige faktiskt igång. Byggföretagen jobbar för fullt. Den nya situationen innebär snarare att vi måste börja med att titta på det som Ola Johansson tog upp i sitt förra inlägg, nämligen: Klarar vi av arbetskraftsfrågorna och kompetensen? Finns det handläggare ute i kommunerna som kan hantera den snabba ökningen av ärenden? Finns det folk på Lantmäteriet? Det är inte alltid som man klarar av dessa saker.

Finns det ingenjörer, specialister och hantverkare som gör att vi klarar bostadsutmaningen? Det är huvudfrågan, och det är därför som jag har tillsatt två samordnare som ska komma med förslag om hur vi långsiktigt ska klara kompetensfrågorna. De ska också på kort sikt lägga fram förslag redan före jul.

Ola Johansson säger: Visserligen innehåller 22-punktsprogrammet många frågor och punkter, men det är ju okontroversiella förslag.

Ja, men det är väl bra om vi lägger fram förslag som har möjlighet att gå igenom i riksdagen. De är ju inte genomförda. Man behöver göra saker som vi i många fall är överens om för att minska tiderna för planperioden, för att få bygglov snabbare, för att länsstyrelsen ska kunna prioritera byggande och bostadsförsörjning. Kommunerna ska kunna delegera fler beslut.

Det är mängder av sådant som du och jag är överens om. Det är väl bra att dessa ärenden kommer till riksdagen så att vi kan fatta beslut. Det ska vi inte vara ledsna för, utan vi ska vara nöjda med att vi inte måste kivas om alla förslag som kan göra saker och ting bättre.

Överläggningen var härmed avslutad.