Bristande infrastruktur som flaskhals för tillväxt

Fru talman! Det har varit en spännande debatt att lyssna på, den som har handlat om arbetsmarknadspolitik. En viktig förutsättning för arbete och tillväxt är infrastruktur, vilket vi nu kommer att ägna resten av kvällen åt. Peter Persson har frågat finansministern genom vilka åtgärder han avser att lösa den flaskhals för tillväxten som bristfällig infrastruktur utgör. Eftersom frågan i huvudsak berör transportinfrastruktur svarar jag på frågan. Jag delar Peter Perssons bedömning att transportinfrastrukturen och infrastrukturen för elektroniska kommunikationer utgör en viktig grund för samhällets och näringslivets utveckling. I grunden är de båda infrastrukturerna väl utbyggda och väl fungerande i Sverige. För transportinfrastrukturens del har dock de två senaste vintrarna visat att framför allt järnvägssystemet är sårbart. Det är inte möjligt att uppnå en heltäckande motståndskraft mot störningar vintertid, men det är fullt möjligt att genom ännu bättre beredskap och effektivt samarbete mellan alla inblandade parter mildra konsekvenserna av extrema vädersituationer. Regeringen har tagit initiativ till att samla aktörerna inom järnvägssektorn för att förbättra beredskapen vid svåra väderlekssituationer dels för att snabbt kunna avhjälpa fel, dels för att förbättra informationen till resenärer och transportköpare. Det har även varit tydligt att mer resurser har krävts. Regeringen kommer under 2011 att fatta de nödvändiga beslut som behövs för att skapa det utrymme som krävs för att öka insatserna för banhållning med 800 miljoner kronor. Ett större problem är att nyttjandegraden av kapaciteten i järnvägssystemet har ökat markant de senaste 15 åren, vilket ändå visar på något positivt, nämligen att resenärer och näringsliv använder järnväg i större utsträckning i dag. Regeringen gav den 10 februari i år Trafikanalys i uppdrag att redovisa ett kunskapsunderlag om hur arbetspendling ser ut i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö, med en radie om ca 15 mil med olika trafikslag. Syftet är att med hjälp av resultatet söka efter åtgärder som kan underlätta arbetspendlingen för de människor som arbetar i våra storstadsregioner. Uppdraget redovisades den 31 maj i år. Vidare gav regeringen den 10 mars i år Trafikverket i uppdrag att med nu gällande nationell plan för utveckling av transportsystemet som grund utreda behovet av ökad kapacitet i det svenska järnvägssystemet och lämna förslag till effektiviserings- och kapacitetshöjande åtgärder som kan vidtas för att tillgodose kapacitetsbehovet. Där ingår bland annat att titta på just flaskhalsar. Åtgärder som föreslås för tidsperioderna 2012-2015 samt 2016-2021 ska delrapporteras senast den 1 oktober i år. Analyser av åtgärder som kan vidtas efter 2021 och fram till 2050 ska sedan ingå i den slutliga redovisningen av uppdraget som ska ske senast den 29 februari 2012.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Hennes konstaterande att den kommande debatten om infrastruktur också har bäring på arbetsmarknadspolitiken är ju korrekt. Man kan till och med säga att välfärdens förutsättning i vårt land är att vi har en ekonomisk tillväxt där den ekonomiska kakan växer och ger mer möjlighet till fördelning. Det var grunden till att jag skrev tre interpellationer till Anders Borg. De handlade alla tre om tillväxtens förutsättningar. Det handlade om utbildning. Vi har i dag ingen utbildning inriktad mot arbete. Det är ett stort slöseri. Det handlade om bostadsbyggande. Vi har stor bostadsbrist i tillväxtregionerna, vilket hämmar expansion. Den här interpellationen, som jag med respekt ser överlämnad till infrastrukturministern, handlar om det nödvändiga hur vi ska kunna åstadkomma en effektiv trafikering och hur vi ska kunna ha trafiksystem som gör att människor känner trygghet vid den pendling som är nödvändig om vi ska bygga landet starkt genom regionförstoring när det gäller boendeval, studier och förutsättningar att skaffa andra jobb. Denna härliga försommarkväll har man glömt vad som hände för några månader sedan och som fanns i mitt minne när jag skrev interpellationen, nämligen ett tillstånd i vintras då människor både på landsorten och i storstadsregioner bävade för att ta sig till jobbet. Det var timmar och dagar av förseningar. Jag tycker att statsrådet tar en smula lätt på frågeställningarna i interpellationen. Jag skulle vilja få förtydliganden genom tre kompletterande frågor. I julas sade du: Det behövs inte mer resurser. Vi har de resurser som behövs. Har du nu ändrat uppfattning om det? Min andra fråga är: Hur stora har de samhällsekonomiska kostnaderna varit för snökaoset i trafiken i denna region 2010 och 2011? Du talar om 800 miljoner i tillskott. Det är fantastiska resurser att använda för underhåll. Min tredje fråga blir då: Är det mer underhållspengar 2011 angivna än vad som stod till förfogande 2010? Jag tror att dessa frågeställningar i allra högsta grad är relevanta inför den fortsatta diskussionen som jag ser fram emot.

Fru talman! Jag ska börja med att svara på frågorna från Peter Persson. I julas hade vi just antagit en av de största infrastruktursatsningarna någonsin på närmare 500 miljarder för de kommande tolv åren fram till 2021. Efter fyra år med höjda anslag till drift och underhåll har vi fortsatt att höja anslaget, och det har aldrig satsats så mycket på såväl järnväg som vägar. Däremot är det alltid viktigt att vi får in bra underlag. Jag har bett Trafikverket att se över hur standarden på våra vägar och framför allt på våra järnvägar ser ut. Med det som underlag fick jag i februari i år en rapport som visar att situationen för det svenska järnvägssystemet när det gäller eftersatt drift och underhåll är långt mycket värre än vad vi har kunnat tänka oss, inte minst när det gäller behovet av reinvesteringar där vi tittar på livslängden. Därför har vi höjt anslaget. På den tredje frågan om man har mer pengar för underhåll 2011 än 2010 blir svaret ja, bland annat för att Trafikverket självt i slutet av 2010 omfördelade bland sina egna anslag. Men de 800 miljoner som man får använda redan i år gör att det blir ett tillskott för innevarande år även om det blir beslut om justeringar i budgeten 2010. Men man kan redan nu börja för att vinna tid, vilket är oerhört viktigt. När det gäller den samhällsekonomiska kostnaden för förseningarna preciserade Peter Persson lite grann när det gäller Stockholmsregionen och kopplat just till vintern. Vi har tittat på vad arbetspendlingens förseningar och kanske flaskhalsar och kapacitetsproblem innebär för dem som arbetspendlar. Där har Trafikanalys på mitt uppdrag tittat på detta och redovisar en kostnad på ungefär 8 ½ miljard. Lägger vi dessutom till de miljönegativa konsekvenserna kan vi tala om i storleksordningen 11 ½ miljard, och det är inte bra. Jag anser, och där tror jag i och för sig att Peter Persson kanske delar min uppfattning, att infrastrukturen är viktig för människors arbetsliv och vardagsliv. Men den är minst lika viktig för att företag över huvud taget ska kunna verka, existera och till och med växa. Det som vi gör nu är att se detta i en fyrstegsmodell. Vad kan göras på kort sikt? Hur kan vi jobba till exempel i järnvägssystemet för att använda pengarna på bästa sätt? Det är precis det som Trafikverket nu tittar på. Var kan vi öka kapaciteten? Var finns flaskhalsarna? Vad kan vi göra på kort sikt? Det kan handla om att titta på banavgifter som differentieras. Det är nämligen inte trångt på alla ställen samtidigt. Men det är extra trångt i våra storstadsområden och inte minst i Stockholmsregionen. Här väntar vi på att till exempel Citybanan ska bli färdig, men det dröjer ett antal år. Vi tittar också på ekonomiska incitament för att hindra fel och störningar bland alla de aktörer som finns i järnvägssystemet. Men jag tror att det viktigaste är att vi faktiskt vårdar det som vi redan har. Det är en av de bärande principerna som vi har enligt fyrstegsprincipen. Det som vi gör just nu och som jag tror är oerhört viktigt är följande: Hur och på vilket sätt jobbar aktörerna med bra och rätt information till dem som trafikerar så att den är trafikantrelevant? Hur jobbar vi mer med drift och underhåll och framför allt reinvesteringar och snabbar på den processen samtidigt som vi också tittar på var och när vi kan bygga mer och nytt? Det är det som är haken. Det går inte lika snabbt, och det vet också Peter Persson.

Fru talman! Standarden i nätet på järnvägar och för den skull också vägar borde inte vara en överraskning för Catharina Elmsäter-Svärd. Moderaterna har regelmässigt gjort en annan prioritering när det gäller järnvägsinfrastruktur. Jag går igenom vad Moderaterna har haft för politik sedan Socialdemokraterna återkom i regeringsställning 1994 fram till det år som de själva tog över regeringsmakten. Även under den tid som de var i opposition och kanske inte fullt ut behövde ta ansvar för sin politik lade de regelmässigt mindre resurser i miljardklass på järnväg. Det stämmer väl överens med finansministerns uttalande 2007 om att vi har överinvesterat i infrastrukturen. Poängen med denna interpellation och med mina två tidigare om utbildning och bostadspolitik är att de hänger ihop. Moderaterna ser en väg som bärande för all ekonomisk politik. Din företrädare här i interpellationsdebatten, arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, sade i slutet av den långa debatten att människor går med glädje och väntar på det femte jobbskatteavdraget. Jag tror att många människor som väntade på bussen, tunnelbanan och tåget i julas med glädje skulle ha avstått några hundralappar dessa månader för att faktiskt kunna komma till jobbet. Det finns ett direkt förhållningssätt i er politik där ett tungt element är att beta av statsskulden. Det är er avsikt att få utrymme för ännu mer skattesänkningar. Sedan riktar ni skattesänkningarna till andra prioriterade grupper. Slutsatsen och konsekvenserna av denna politik blir i förlängningen naturligtvis att vi inte har råd att satsa på det gemensamma. För samhället blir det ett förfärande utfall. Jag vill erinra om att de satsningar som du talar om i 500-miljardersklassen under tolv år är en mycket lång period. Den dåvarande oppositionen orkade faktiskt lägga till 100 miljarder, huvudsakligen på järnvägar men också på vägar. Jag vågar påstå att det inte skulle vara så kallt under kommande vintrar för de många pendlarna om det hade varit en regering som hade haft en annan ambition och en annan politik för infrastrukturen. Aldrig så retoriskt väl genomförda anföranden kommer till pass utan får ta stryk när ni lägger fram budgeten. Den helt korrekta beskrivningen som du gör - 11 ½ miljard i samhällsekonomiska förluster - är ett steg i jobbskatteavdraget. Jag tror att människor gärna hade avstått från någon hundralapp för att tunnelbana, järnväg och buss skulle fungera.

Fru talman! Jag tror att det är ganska angeläget att man inte vare sig förringar eller förenklar denna debatt. Man skulle lätt kunna tro på Peter Perssons argumentation om att några extra hundralappar som människor inte skulle ha fått tillbaka skulle ha hjälpt denna vinter. Med tanke på hur lång tid som det tar när det gäller infrastruktur i fråga om både den ekonomiska planeringen och den fysiska planeringen skulle dessa hundralappar ha behövts för bra många år sedan. Fru talman! Betänk att vi då hade riktigt höga skatter, men ändå satsades det inte fullt ut på infrastruktur. Problemet är att det egentligen inte är själva vintern som är problemet. Men när det är extra kallt märks symtomen desto mer. I över 20 års tid har vi haft ett eftersatt underhåll på vår järnväg, inte minst när det gäller reinvesteringarna. Det ser vi inte minst på livslängden på kontaktledningar, på signalsystem, på växlar och på bärighet, alltså sådant som skulle ha gjorts för bra länge sedan. Mitt fokus nu är snarare att se var pengarna gör mest nytta. Det är precis det Trafikverket nu tittar på: Var får vi mer kapacitet i så snar tid som möjligt, men också långsiktigt? Det stämmer som Peter Persson säger att ni förvisso hade 100 miljarder mer. Tanken var att ni skulle bygga höghastighetståg. Vad skulle det ha hjälpt denna vinter? Vad skulle det ha hjälpt nästa vinter, och nästa vinter, och nästa vinter igen? Det tar nämligen minst 15 år. Under tiden skulle det nuvarande järnvägssystemet på 12 000 kilometer trafikerad järnväg fullkomligt raseras om det inte var så att ni var beredda att lägga på ytterligare 100 miljarder för att klara också den infrastrukturen. Så ser dock inte verkligheten ut. Vad vi har med oss in i denna regering är också att det i den förra åtgärdsplanen, när Socialdemokraterna tog ansvar och ville väldigt mycket, saknades 65 miljarder. Detta är lite grann problemet, eftersom infrastrukturen går över så många år. Vad jag tycker är viktigt är att vi med de kunskaper och underlag som nu kommer in får en riktig genomlysning av vad behovet är för att komma i kapp och få ett robust järnvägssystem. Det är nämligen där vi har de stora problemen. Vägarna kan vi säga är hyfsat okej, även om det finns ställen där det kunde vara bättre. Det är dock i järnvägssystemet vi har sårbarheten. Vi har också behov av att människor som inte alltid kan eller vill bo i storstäderna utan bor utanför måste kunna pendla in på en rimlig restid. Vi vet även att företagen behöver ett större och större upptagningsområde för att hitta kompetens, och framför allt rätt kompetens. Jag tycker att det är viktigt att vi månar om människors tid, men också företagens tid. Det handlar nämligen om pengar för dem också. Det är därför vi tittar på hur vi kan se till att godstransporterna löper på rakare stråk utan hinder och problem och hur arbetspendlingen, inte minst i våra storstadsområden, kan bli bättre. Jag skulle vilja lägga till, fru talman, det jag tror är viktigt. I den åtgärdsplan som är antagen för de kommande tolv åren - det är ändå den tidshorisont vi får ha - tittas det just nu också på om det finns någonting som kan göras i ett tidigare skede. När kan man i så fall göra det, och vad skulle det innebära i kostnad? Då får vi också titta på hur det ska finansieras. Så som det är i dag är nämligen inte okej, och det första steget, bland annat, från Anders Borg var att se till att redan i år möjliggöra 800 miljoner ytterligare till Trafikverket för drift och underhåll.

Fru talman! Det är naturligtvis korrekt att de tunga infrastrukturinvesteringarna i planering och genomförande har en tidsutdräkt. Avsikten med den politik som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet lade fram, med nya tunga investeringar i bland annat höghastighetsjärnvägar - som förlöjligats av moderata företrädare - var att avlasta det gamla nätet för att kunna möjliggöra ytterligare lokal och regional trafikering och inte minst föra in godstransporter. Det var det som var själva poängen. Man ville av klimatskäl avlasta de gamla systemen mer på järnväg. Jag vill påstå att det inte bara handlar om den tunga infrastrukturen och investeringar, utan det är naturligtvis lönsamhetskraven på SJ som också har drivit fram den verkan som är och bristande anslag på Banverket. Att elektrifiera en växel tar inte 15 år. Att ha någon som åker ut och fixar fel tar inte 15 år. Att ha någon som ser till att det finns information tar inte 15 år. För att SJ ska ha råd att hyra in sig i de varmgarage som faktiskt är uppförda men där man inte klarar att betala hyran krävs bara ett anslag omedelbart. Vi socialdemokrater säger: Det är bättre att tågen går än att SJ uppfyller sina vinstkrav. Jag upprepar att det finns ett samband mellan moderat skattepolitik och att människor får vänta i snödrivor på vintern.

Fru talman! Peter Persson säger att det inte tar 15 år att elektrifiera en växel. När det gäller just detta exempel tror jag att det kan vara bra att få veta hur lång tid det faktiskt tar. Det finns 6 000 växlar som man skulle behöva göra någonting åt. I dagens läge klarar man att byta ut ungefär 70 per år. Om man skulle tänka att man ökade takten till 200 per år skulle det ta 30 år att fixa dessa 6 000 växlar. Jag vill bara se till att vi får in lite perspektiv i sammanhanget, fru talman. Min absoluta ambition är att verkligen ta människors resande på allvar, inte minst de som arbetspendlar varje dag. De måste kunna ta sig till och från jobb, och företag måste kunna lita på att det går att hålla förtroendefulla affärsöverenskommelser. Många av dem väljer och vill kunna använda tåget. I dag har vi för mycket av sårbarhet på grund av eftersatt underhåll. Det är därför anslaget till drift och underhåll har höjts med mer än 40 procent de senaste fyra åren, sedan 2006, och vi höjer det ytterligare. Vi tittar också på var och när i tid vi kan utöka kapaciteten i flera steg. Jag kan nämna för Peter Persson att just den tidigare utredningen om höghastighetståg finns med även i detta underlagsarbete. Tanken i sig behöver nämligen inte vara fel, och det stämmer att man kan avlasta stambanenätet om man skulle ha en järnväg till vid sidan av. Vi måste dock också vårda det vi redan har, för annars kommer det här landet att kollapsa. Då får vi verkligen en flaskhals för tillväxt, och åtminstone jag tänker se till att det inte blir så.