Brist på insatser till arbetslösa

Herr talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig vad jag tänker vidta för åtgärder för att förhindra att tusentals arbetslösa blir utan det stöd och de insatser som de behöver för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Jobb- och utvecklingsgarantin beräknas, som Sven-Erik Österberg mycket riktigt påpekar, omfatta ca 62 000 individer och kosta närmare 10 miljarder. Inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin kommer det att finnas möjligheter till arbetsträning, arbetspraktik, subventionerade anställningar och kompetenshöjande insatser. En särskild satsning görs på funktionshindrade då ytterligare medel tillförs för lönebidrag och anställningar vid Samhall AB. I vårpropositionen aviseras vidare en jobbgaranti för ungdomar som beräknas omfatta upp till 30 000 ungdomar, liksom så kallade instegsjobb för nyanlända invandrare. Sammantaget kommer det under 2007 att finnas utrymme för 95 000 personer i arbetsmarknadspolitiska program. Det är nästan lika många som under 2003 - och då är ändå konjunkturläget nu väsentligt bättre med en stark efterfrågan på arbetskraft. Detta, Sven-Erik Österberg, är inte att lämna de arbetslösa utan stöd. Detta är att ta ansvar för dem som verkligen behöver insatser från arbetsförmedlingens sida. Samtidigt ska vi vara medvetna om att arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte är nog för att lösa de grundläggande strukturella problem som finns på svensk arbetsmarknad, långt ifrån. Detta borde också vara uppenbart för Sven-Erik Österberg, som under den föregående mandatperioden i egenskap av statsråd varit medansvarig för den socialdemokratiska regeringens politik. Trots satsningar på en rad olika former av arbetsmarknadspolitiska program, åtgärder och stöd, trots stora volymer av programplatser i tider av god konjunktur, så permanentades under det socialdemokratiska styret den höga arbetslösheten samtidigt som utanförskapet bland inte minst invandrare och ungdomar växte. För mig är slutsatsen för framtiden enkel. Gör man som man har gjort så kommer det att gå det som det har gått. Traditionell socialdemokratisk politik är inte någon lösning för de många människor som står utanför arbetsmarknaden eller lever på den ekonomiska marginalen. Det är en slutsats som jag tror också drogs av många väljare som i det senaste valet röstade för förändring. Alliansen gick till val på ett brett politiskt program för nya jobb och nya och växande företag. Detta program genomförs nu i snabb takt. Omläggningen av arbetsmarknadspolitiken, med fokus på matchning och riktiga jobb samt insatser för dem som står allra längst från arbetsmarknaden, är bara en del i det. Jobbavdraget gör det mer lönsamt att arbeta. Sänkta arbetsgivaravgifter inom flera olika sektorer stimulerar efterfrågan. Nystartsjobben innebär att tröskeln för att nyanställa personer som står långt från arbetsmarknaden sänks påtagligt. Herr talman! Arbetsmarknadspolitiska insatser kan i sig aldrig skapa ekonomisk tillväxt och jobb åt alla. För det behövs det, det är min bestämda uppfattning, en bred, samlad politik som tar sikte på de grundläggande förutsättningarna för utbud och efterfrågan och ger människor förutsättningar att växa, utvecklas och ta makten över sina liv. Det är så vi tacklar utanförskapet, och det är så vi ger de många arbetslösa möjligheter till riktiga jobb.

Herr talman! Jag ska börja där arbetsmarknadsministern brukar sluta sina anföranden när det inte finns några repliker kvar, med att tala om vilket städjobb han har gjort efter den socialdemokratiska regeringen och vad han tog över. Jag kan ju också påminna arbetsmarknadsministern om hur det såg ut efter 1994, när den borgerliga regeringen hade suttit. Då hade vi massarbetslöshet i landet. Vad som skedde under den socialdemokratiska perioden var ju att den pressades ned ordentligt. Vad som är intressant att se i hela den arbetsmarknadspolitiska utvecklingen är ju inte att det som sker i Sverige nu efter regeringsskiftet är något unikt. Att arbetslösheten sjunker är sant. Att vi har en stark konjunktur - ja, kanske den bästa på 40 år - är också sant. Den här sänkningen av arbetslösheten sker ju också i våra grannländer runt om i Europa som en del av konjunkturen. Det är ju inte som ett resultat av att man har ändrat arbetsmarknadspolitiken eller att den skulle vara så framgångsrik. Det är ju inte detta det handlar om, utan det handlar om något helt annat. Arbetslösheten var för hög, ja så är det. Den är fortfarande för hög, skulle jag vilja säga. Men det som oroar mig, och det var därför jag ställde den här interpellationen, är att jag ser att de som bäst behöver arbetsmarknadspolitiken inte får någon i dag. Det här berättar man om på varenda arbetsförmedling. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern reser runt och träffar dessa arbetsförmedlare som berättar om dem som är långtidsarbetslösa, de som har varit arbetslösa under en väldigt lång period och som man nu inte kan ge något stöd. Det finns inga resurser till dem. Det har varit en kraftig neddragning av arbetsmarknadspolitiska medel. 8-9 miljarder mindre lade man på den delen i höstas. Och så kommer man med jobb- och utvecklingsgaranti. Det finns inga resurser till den. Amschefen skriver att det inte blev några signaler kring det här i vårbudgeten. Man har de medel man har, och dem måste man försöka hantera. Och så slår man till med en timeout, som man kallar det, och säger: Nu kan vi inte ge någonting, för vi måste ha till försörjningsstödet enligt de regler som finns. Det var ju det som hände för någon vecka sedan. Det blev tvärstopp. Det händer saker där ute. Det kan väl inte heller ha undgått regeringen hur många det är som har fått avbryta sina arbetsmarknadsutbildningar. Jag träffade en kvinna nere i Karlshamn som berättade att hon hade fått en arbetsmarknadsutbildning som skulle leda till ett jobb. Hon skulle få jobbet när utbildningen var klar. Den var tvungen att avbrytas för att man hade fått neddragna resurser. Hon kunde inte få sitt jobb. Hon hamnade i verkligt utanförskap, i öppen arbetslöshet, med en försämrad a-kassa där hon förmodligen är nere på 65 procent i dag. Det är hur man pressar enskilda människor, men regeringen kör ju med sina floskler och säger att överlag blir det så här, fler får jobb, det blir bättre och så vidare. Men det är oerhört viktigt, och det brukar ju vara Moderaternas käpphäst, att titta på den enskilde individen. Det gäller dock inte arbetsmarknadspolitiken. Då är det generella svepningar som gäller. Då är det genomsnitt. Då är det tendens, utveckling och så vidare. Men den grupp som är svårast utsatt, de som fortfarande är arbetslösa, de som inte får de stöd som de behöver, som inte får del av den inriktning som gäller, är ju i en oerhört pressad situation. Det är många som nu också får gå till försörjningsstöd för att a-kassan inte fungerar för dem. En grupp som man kan titta på i statistiken enligt SCB är ju långtidsarbetslösa ungdomar. Det är ju en typisk sådan grupp som är väldigt svårt utsatt genom att man kanske inte har gått färdigt gymnasieskolan av olika skäl. Man har inte gått yrkesutbildning och sådant. Man har för dåligt på fötterna för att komma ut på arbetsmarknaden. Den gruppen har ökat. Från 2 200 har det blivit över 9 000 personer som är långtidsarbetslösa. Det är precis ett bevis på att arbetsmarknadspolitiken inte når in dit. De kommer inte i åtnjutande av nystartsjobb. Det är ointressant med 30 procents subventionering av lönen för den kategorin. Där behövs andra insatser. Det är därför jag ställer den här interpellationen. Då ska vi ändå veta att konjunkturen är urstark just nu. Hur blir det med den här arbetsmarknadspolitiken om konjunkturen vänder och vi ser att också arbetsmarknaden vänder? Då kommer det här att vara en oerhört utsatt grupp.

Herr talman! Jag ska börja med att citera herr arbetsmarknadsminister Littorin: Vi sade vad vi skulle göra och vi gör vad vi har sagt. Det har varit Littorins bärande devis när systemskiftet på den svenska arbetsmarknaden genomförs. Littorin har gett sig på Sveriges löntagare genom den kraftigt försämrade a-kassan. Nu blir det hårdare krav på de arbetslösa. Man ska söka jobb från första dagen - alla jobb i hela landet. Littorin har tvingat Ams att ta timeout. De kan inte hjälpa arbetslösa längre. Det är bara att vända tillbaka om man råkar vara arbetslös och inte långtidsarbetslös. Det finns inga arbetsmarknadsutbildningar. Det finns inget anställningsstöd. Det finns inte starta-eget-bidrag för arbetslösa om man vänder sig till arbetsförmedlingen. Därutöver har vi herr Björklund som har stängt dörren för vuxenutbildning. Människor som behöver rustas och få extra stöd, människor som står väldigt långt från arbetsmarknaden för de jobb som skapas i samhället och kräver utbildning får inget stöd. Ministern följer på den inslagna vägen och fortsätter att använda generella skattesänkningar. Nystartsjobben är ett sådant exempel. Instegsjobben är ett annat. Vi har också sänkning av sociala avgifter för ungdomar vilket har fått kritik från i stort sett alla håll. Det är ett trubbigt verktyg, det kostar mycket och hjälper inte människor som står väldigt långt från arbetsmarknaden. Den andra delen av den inslagna vägen är, vill jag påstå, en medveten underfinansiering av den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin. Det är en medveten underfinansiering av det som vi kommer att se i slutet av året, den så kallade ungdomsgarantin. På det här sättet nedmonterar man svensk arbetsmarknadspolitik och det som har varit bärande i den svenska modellen. Det tycker jag är allvarligt. Lägg därtill den generella politiken med förändringen av fastighetsskatten så att det gynnar de allra rikaste, och förmögenhetsskatten. När väljarna lyssnar in allt detta och får se hur den borgerliga regeringen prioriterar drar man sig till minnes Littorins ord: Vi sade vad vi skulle göra och vi gör vad vi har sagt. Då blir det stora problemet att väljarna inte känner igen sig. De uppfattade det inte så här. Det var inte de löften som ni gav människor - inte på arbetsmarknadens område och inte på välfärdsområdet. Det är det som straffar er i opinionen. Jag vet att det sitter hårt inne för Littorin att erkänna misstag, men jag har snappat upp ur tidningen ST att det är bra fråga sig om man gör rätt och man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig. Jag tror att det är läge nu att ändra sig, Littorin. Er politik minskar inte utanförskapet. Den vidgar klyftorna och ger mer till dem som redan har riktigt mycket. Den ger sig på dem som är arbetslösa och sjuka. Ändra politik nu, innan det är för sent.

Herr talman! Vi går tillbaka till interpellationen. Programvolymerna i år motsvarar nivåerna 2003 när vi hade ett betydligt sämre arbetsmarknadsläge än i dag. Det är det första man kan säga. Inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin lägger vi 9,8 miljarder brutto. Det innebär 31 000 fler platser nästa år, enligt vårt förslag, och 20 000 år 2009 jämfört med budgetpropositionen för 2007. Det innebär att vi i år ligger på ungefär 1 procent av bnp för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är mer än Finland, det är mer än Frankrike, det är mer än Irland, det är mer än Tyskland och det är mer än Storbritannien för att ta några exempel på omfattningen som ni nu menar är ett stort systemskifte. Jag ska inte återupprepa vad jag brukar säga om systemskifte och vem som stod för det. Poängen är naturligtvis att vi fortsatt har en stor och omfattande arbetsmarknadspolitisk programverksamhet i Sverige. Vi gör en medveten omläggning och försöker faktiskt dra ned en del på program för personer som har haft ganska nära till arbetsmarknaden. Det är naturligtvis delvis betingat av de goda konjunkturerna. Vi vill inte låsa fast personer som rimligen borde kunna ha ett arbete i programåtgärder. I stället lägger vi merparten av resurserna på dem som befinner sig allra längst ifrån. Det är ett medvetet val. Vi föreslår, som ni vet, att man tar bort ungdomsgarantin och den kommunala ungdomspraktiken och ersätter den med jobbgaranti för unga. Det gör vi därför att vi har sett - och det har visat sig tydligt i många undersökningar - att just de två åtgärderna har tenderat att förlänga arbetslöshetsperioderna för unga. Om man har en programåtgärd som förlänger arbetslöshetstiden måste man väl ändå fundera över om den är effektiv. Jag kan bara dra slutsatsen att den inte är det. Då måste vi hitta verktyg som är mer effektiva. Inom jobbgarantin för unga föreslår vi det som har visat sig effektivt i Sverige, men också i Danmark, nämligen mer av praktikplatser och olika typer av utbildning för att hjälpa dem som verkligen behöver hjälp för att bli anställningsbara på arbetsmarknaden. I det här sammanhanget är det glädjande med SCB:s siffror som kom i dag att 44 000 ungdomar fler var i arbete den sista mars i år jämfört med för ett år sedan. Det är den bästa siffran sedan 1987. Det är väldigt glädjande. Vart fjärde nystartsjobb går till ungdomar. Vi verkar ju nå ert gamla mål, 4 procents öppen arbetslöshet inom kort. Det är inte mitt mål, ska jag säga. Ur politisk synvinkel tycker jag att det bara finns ett mål, och det är full sysselsättning. Alla som vill och kan vara med på arbetsmarknaden ska ha möjlighet att vara det. Vad skulle jag säga till de 4 procent som är kvar på perrongen om vi skulle uppnå ert gamla mål? Det tycker jag är orimligt. Slutsatsen är att det finns gott om manöverutrymme. Jag uppfattar naturligtvis signalerna från Arbetsmarknadsstyrelsen och Arbetsmarknadsverket. Det är en omställningsperiod man står inför. Den sker samtidigt som man förbereder sig för en enhetsmyndighet. Jag har full respekt för att man nu jobbar stenhårt på arbetsförmedlingarna och att Ams har mycket att göra under resten av det här året och även framöver. Vi ser att förvaltningsanslaget på Ams är lite drygt 5 miljarder. Det är ungefär ½ miljard mer än för utfallet budgetåret 2005.

Herr talman! När det gäller full sysselsättning har vi samma mål. För den socialdemokratiska regeringen var inte 4 procent något mål. Det var ett delmål i kampen för att komma till full sysselsättning. Där har vi samma ambitioner. Problemet är att man missar dem som har det allra svårast. Det är det som sker just nu. Man har gått från 150 000 platser förra året ned till 95 000 med sikte på 65 000 platser nästa år. Det innebär att man successivt måste trappa ned. Arbetsmarknadsministern vet ju mycket väl att det inte finns 95 000 fräscha platser att använda. De är ju redan upptagna av dem som har funnits i tidigare program. Inte ens alla de som har funnits med har fått plats. Det var det jag vittnade om. Ett antal tusen har faktiskt fått avbryta sina utbildningar och olika former av arbetsmarknadspolitiska insatser eftersom det inte har funnits resurser. En annan kategori som kanske står ännu längre från arbetsmarknaden är de arbetsmarknadsprojekt som kommunerna många gånger har bedrivit. Jag har besökt Kalmar där man har 250 personer av de allra svårast arbetshandikappade. De kan ha fysiska och psykiska funktionshinder eller missbruksproblem efter ett tidigare hårt liv och har nu försökt att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Kommunen har gått in med vissa resurser. Det har kommit medel från Europeiska unionen. Även länsarbetsnämnden har varit en viktig finansiär. Länsarbetsnämnden drar nu tillbaka sina resurser. Under en övergångsperiod har de flesta kommuner skjutit till kommunala medel. Man har fört över ansvaret från en statlig arbetsmarknadspolitik till en kommunal arbetsmarknadspolitik. Det är klart att kommunalråden oavsett partifärg oftast inte vill se sina kommuninvånare kastas ut i öppen arbetslöshet när man kanske vet att den öppna arbetsmarknaden inte står till förfogande för dessa människor. Det är också sådant som händer genom de resursneddragningar som har skett. Det är väldigt viktigt att peka på det. Det fattas så att säga insatser för detta. Jag tycker att de långtidsarbetslösa ungdomarna är ett så tydligt bevis på att de som har det svårast nu drabbas värst av denna arbetsmarknadspolitik. Antalet långtidsarbetslösa ungdomar har ökat från 2 200 till över 9 000. Det finns inga insatser för dem. Det finns inga medel för dem. Ams tar timeout därför att man måste klara de andra delarna som regeringen inte skickar några pengar till. Det är det som faktiskt sker när det gäller detta. Jobbgarantin för ungdomar är något av det största ordförvrängeri som vi har hört. En garanti för mig är en garanti, då vet jag att det blir någonting. Är det en jobbgaranti, så är det ett jobb som är garantin. Det enda som ungdomarna här har garanti för är att de får en lägre ersättning. Det sker en hårdare nedtrappning i a-kassan för dem än för andra, trots att de betalar samma avgift. Det är en diskriminering av ungdomar. Den andra garantin handlar om att de 30 timmar i veckan ska vara aktivt arbetssökande på arbetsförmedlingen. Det är en uppstramning som har skett. Jag tycker i och för sig att det är okej att man ska söka jobb. Det säger jag också. Men det är ett ordförvrängeri av vad garanti står för. Garanti är en garanti för att man ska få ett jobb. Det var det som man trodde att en jobbgaranti för ungdomar innebar när detta förslag lades fram. Men det finns inte med här. Det är också väldigt vagt skrivet beträffande kvalitet i jobb- och utvecklingsgarantin och vad den faktiskt leder till. Folk frågar vad den innebär. Men det vet man faktiskt inte. Man kan inte läsa sig till det i regeringens proposition. Jag vet inte om Littorin står på knä vid sängen om kvällarna och ber en bön om att han hoppas att detta ska gå vägen. Man kan nästan tro att han gör det så pass andefattigt som detta faktiskt är när det gäller hur detta ska fungera i praktiken. Och jag förstår att man är förtvivlad i Arbetsmarknadsverket när man ska försöka verkställa detta.

Herr talman! Jobb- och utvecklingsgarantin är underfinansierad, Littorin. Det är viktigt att ta med sig det. Det är det som tvingar Ams att dra i nödbromsen nu och säga att det inte är lönt för dem som är arbetslösa att komma och fråga om de kan få ett starta-eget-bidrag, en arbetsmarknadsutbildning eller någon annan form av stöd. Det är inte lönt. Dessa pengar är uppbundna till jobb- och utvecklingsgarantin. Så det är lika bra för dem att vända vid dörren. Det är det besked som ges. Därtill kan man lägga alla de attacker som regeringen gör mot arbetslösa i form av sänkt a-kassa och ökade krav. Den debatten kommer vi att ta senare. Jag är rädd för att denna cocktail av Littorinsk arbetsmarknadspolitik kommer att leda till en ökad hotbild mot arbetsförmedlingarna. Det är de facto märkbart att Littorin och de övriga i den borgerliga regeringen så snabbt har ändrat retoriken i fråga om utanförskapsbegreppet. Visst fortsätter arbetslösheten att minska. Men det totala utanförskapet, såsom ni själv räknade före valrörelsen, herr Littorin, och såsom er statsminister räknade, har ökat, inte minskat, sedan ni tog över. Nu ska jag inte skylla det på er. Det är säkert inte ert fel. Delvis tror jag det. Men faktum kvarstår att ni inte ska komma undan dessa sätt att räkna, även om ni i retoriken nu ändrar blickpunkt. Sedan har Sven-Erik Österberg talat om ungdomsgarantin, så det vill jag inte gå in på. Men jag vill avsluta med det lite ödmjuka uttrycket: Det är bra att fråga sig om man gör rätt. Och man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig. Littorin, det är nu dags att ändra sig.

Herr talman! Sven-Erik Österberg tog upp en viktig fråga, nämligen att man nu tar bort många stora och viktiga insatser för de arbetslösa. Under den förra mandatperioden slogs det rekord i antalet nystartade företag. Och sedan sommaren 2006 har antalet nya jobb ökat hela tiden, och statens ekonomi är god. Det är ett arv från oss socialdemokrater. Varsågod! Trots denna ljusa bild finns det fortfarande människor som inte får jobb, i vissa fall på grund av brister i utbildning eller på grund av avsaknad av rätt kompetens. I ett sådant läge är det en prioriterad fråga för oss socialdemokrater att se till att dessa människor får ett aktivt stöd genom vuxenutbildning, kvalificerad arbetsmarknadsutbildning inom bristyrken och praktik för att företagen faktiskt ska få tillgång till den arbetskraft som de efterfrågar. I den tidning som jag läser nästan dagligen hemma i mitt län kan jag varje helg se massor med lediga jobb. Men det är jobb där det krävs kvalificerad yrkesutbildning, fem års arbetslivserfarenhet och kanske en universitetsutbildning. Och de som är arbetslösa matchar ofta inte dessa jobb. Vad dessa människor då behöver höra att de behövs och att man har någonting att erbjuda dem. De behöver inte höra att de inte har något jobb, att de därför får sänkt ersättning och att man därför inte vill ha med dem att göra. Det är vad den borgerliga regeringen nu gör. Man prioriterar skattesänkningar framför ungdomar. Antalet långtidsarbetslösa ungdomar, som Sven-Erik Österberg har talat om och som jag har talat om i en tidigare interpellation, är nu 10 000. Det är ungdomar som inte har haft ett jobb på över 100 dagar. Och nu väljer regeringen att ta bort det kommunala programmet för ungdomar. Ungdomsgarantin avvecklas helt. Regeringen påstår att man där låste in ungdomar i arbetslöshet. Jag skulle vilja säga att man där såg till att ungdomar fick stöd och hjälp att söka arbeten och få ordning på sina papper. Och många ungdomar vittnar om att dessa insatser faktiskt har hjälpt dem att via praktik få ett nytt arbete. Det som regeringen svarar via Sven Otto Littorin är att de är välkomna den 1 december. Då ska man se vad man kan göra. Frågan är hur stor denna grupp med långtidsarbetslösa ungdomar då har blivit. Bara i min hemkommun har dessa ungdomar ökat i antal från 60 till 300, och det är bara fram till i april. Det är klart att den gruppen kommer att bli stor. Och regeringen säger att de på något sätt får skylla sig själva. Det där får någon annan lösa. Regeringen har inte riktigt tid med dem eftersom man håller på att sänka skatten för dem som redan har arbete och för dem som har förmögenhet. Därför har man inte just nu råd att avsätta pengar för att de ska kunna få en arbetsmarknadsutbildning och för att de ska kunna få läsa på Komvux och därmed kunna ta ett jobb på de företag som faktiskt efterfrågar arbetskraft just i dag. Min fråga till Littorin är: Vilket svar ger du till dessa långtidsarbetslösa ungdomar nu när du håller på att nedmontera arbetsmarknadspolitiken? Vad ska de göra fram till den 1 december 2007, förutom att sitta 30 timmar på arbetsförmedlingen?

Herr talman! Till dem säger jag att vi nu tar hand om de problem som Socialdemokraterna försatte dem i, när över 100 000 under 24 år lämnades vind för våg i utanförskap, den femte sämsta siffran i Europa. Det var det som ni lämnade efter er när det gällde ungdomar. Det var riktigt uselt. Ja, antalet långtidsarbetslösa ungdomar ser i statistiken ut att ha ökat på det sätt som vi har hört beskrivas. Vad är det som har hänt? Jo, vi har dragit bort två program som inte har levererat annat än förlängda arbetslöshetstider för ungdomar. Vi har dragit bort ungdomsgarantin och kommunala utbildningsprogram. De har förlängt arbetslöshetstiden. Det är inte så att dessa ungdomar har gått från att ha haft ett arbete till att hux flux ha blivit långtidsarbetslösa. De har bytt kolumn i arbetslöshetsstatistiken. Det som vi vill är att se till att de får ett arbete att gå till. Det vill vi försöka göra genom åtminstone tre åtgärder. Det handlar om jobbgarantin - 2,8 miljarder - 30 timmar hjälp och stöd i veckan, som också kommer att innefatta olika typer av utbildningar och det som man kan tänkas behöva för att lättare komma tillbaka till arbetsmarknaden. Vi gör det med halverade arbetsgivaravgifter för unga från den 1 juli. Och vi konstaterar att vart fjärde nystartsjobb har gått till en person under 24 år. Jag vill också påminna om att Sven-Erik Österberg i sitt inlägg för en stund sedan sade att vi missar dem som har det svårast. Vi lägger om politiken just för att få fokus på dem som har det allra svårast. Och det gör vi genom jobb- och utvecklingsgarantin - det är 9,8 miljarder brutto - just för dem som befinner sig längst ifrån arbetsmarknaden. Det innebär ett stort antal ytterligare platser för att hjälpa just dem som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden. Eva-Lena Jansson pratar om arbetslösheten - hur hon nu sade. Det var så fantastiskt beträffande vad ni lämnade efter er. Ja, jag vill påminna om att arbetslösheten under förra mandatperioden ökade med åtminstone 2 procentenheter. Det var vad ni lämnade efter er. Det var ett avdukat bord; det var uppätet. Det gäller inte minst, som vi hört, ungdomar och funktionshindrade. Bland funktionshindrade kvinnor ökade arbetslösheten med 2 procentenheter under förra mandatperioden. Kurvorna på arbetslöshetens område pekade fel. Utanförskapet pratade Luciano Astudillo om. Men jag vill påminna om att obalanstalet nu sjunker. Vi har nu färre arbetslösa och fler i sysselsättning samtidigt som sjukskrivningarna minskar. Det är första gången på 20 år såvitt jag vet som det ser ut på det sättet. Vi kommer säkert att kunna diskutera detta många gånger framöver under trevliga tisdagskvällar i riksdagen. Låt mig upprepa att vi nu har nästan lika många programplatser som år 2003, runt 95 000 platser. På jobb- och utvecklingsgarantin lägger vi 9,8 miljarder brutto - det gäller ytterligare ett stort platser - under nästa år och året därefter. Totalt lägger vi ungefär 1 procent av bnp på arbetsmarknadspolitiska utbildningar. Det är ett av de högsta talen i världen. Danmark, Nederländerna och kanske ytterligare något land slår oss där. Det är så verkligheten ser ut, så - med all respekt - att tala om moras, en arbetsmarknadspolitik i fritt fall, systemskifte och så vidare äger inte sin riktighet. När det här har fått verka och vi har fått komma tillbaka till det och har analyserat det ska man, där håller jag med Luciano Astudillo, se om det fått önskvärda effekter eller om det är någonting som vi kan göra bättre. Den öppenheten lovar jag att jag ska fortsätta att ha.

Herr talman! Vad jag i detta mitt sista inlägg i den här debatten vill peka på är att ett av de många problemen med arbetsmarknadspolitiken naturligtvis är att, som vi ser, också småföretagare skriker efter arbetskraft. Det finns inte yrkesutbildad arbetskraft. Det vore därför nu ett alldeles ypperligt läge för bristyrkesutbildning och för att se till att täcka de behov som finns ute i samhället. Det är aldrig så lätt att få ut människor i arbetslivet som när det är en ordentlig högkonjunktur. Nu är det brist på arbetskraft samtidigt som drygt 4 procent fortfarande är öppet arbetslösa. Det är ju så det ser ut. Det är en brist i arbetsmarknadspolitiken. Sedan har vi skattesänkningarna med 60 miljarder. 50 procent av det totala paketet hamnar hos den tiondel av befolkningen som tjänar mest. Det är ju så profilen ser ut när det gäller nuvarande åtgärder. Sedan kan man slå sig för bröstet och säga att låginkomsttagare får lite skattesänkningar. Men det är ingenting i proportion till vad höginkomsttagarna får och hämtar hem. Samtidigt har regeringen inte råd att hålla uppe Ams och att se till att man håller kvaliteten i verksamheten. Man drar ned på anslaget med 500 miljoner. 1 200 anställda på Arbetsmarknadsverket måste det, med nuvarande resurser, dras ned med. Det har Amschefen redovisat för oss. Detta är en konsekvens av den förda politiken. 2 000 långtidsarbetslösa ungdomar ökar till 9 000, samtidigt som man tar bort ungdomsprogrammen. Men sanningen är, arbetsmarknadsministern, att 30-40 procent av programmen - de är ganska många - har lett till anställning. Då ska man veta att det handlar om en av de kanske svåraste grupperna av arbetslösa. Lösningen är inte att ta bort programmen. Det vore bättre att i stället titta på de goda exemplen och se om vi kan förverkliga sådant och se till att rätt stöd ges. Nu blir det ungdomsgarantin och lägre a-kassa och att sitta och söka jobb eller närvara på hotell. Det hjälper inte för de här personerna. Det finns inga jobb som matchar dem om de inte får ett tillräckligt stöd, utbildning och så vidare. Jobb- och utvecklingsgarantin är underfinansierad. Det hjälper inte att säga att man satsar 9 miljarder om det inte räcker till den här volymen av människor och till de åtgärder som behövs. Jobb- och utvecklingsgarantin är ändå underfinansierad.

Herr talman! Jag ska vara noga med att poängtera att det jag sade var att det under förra mandatperioden slogs rekord i antalet nystartade företag. Sedan sommaren 2006 har antalet nya jobb hela tiden ökat. Statens ekonomi är god. Det är ett arv från Socialdemokraterna. Var aktsam om det! Jag sade inte att jag tycker att ungdomsarbetslösheten är någonting som kan nonchaleras, snarare tvärtom! Ungdomsarbetslösheten är någonting som man måste ta på största allvar. Jag upplever att den borgerliga regeringen inte gör det. Om man, som de som jobbar med arbetslösa ungdomar har konstaterat, vill permanenta ett utanförskap ska man strunta i ungdomarna. Då ska man säga: Du får sköta dig själv. Vi bryr oss inte om dig. Du kan komma till arbetsförmedlingen en gång i veckan - eller vad den nu handlar om. Vi bryr oss inte. Vill man permanenta ungdomars utanförskap ska man göra så. Hundra dagar för en 19-åring är en oerhört lång tid. Därför är det så viktigt att verkligen sätta in insatser. Det jag önskade av den förra socialdemokratiska och det jag önskar av den nuvarande regeringen är att insatser sätts in ännu tidigare för ungdomar. Vad vi nu ser är att den moderatledda regeringen gör precis tvärtom. Man försämrar arbetsmarknadspolitiken för dem som så väl behöver den. Det är cyniskt. Samtidigt sänker man skatten för dem som tjänar mest. Ungdomarna är vår framtid. Om vi inte kan ge dem framtidshopp om jobb kommer vi själva att få en mycket tuff framtid. De här ungdomarna måste vi satsa på. Om vi nu glömmer bort dem och säger att vi kanske har någonting åt dem den 1 december 2007 kommer vi att tappa många av de ungdomarna för många år framöver. Det vill jag inte ställa upp på. Därför säger jag att det blir IG, att det är en icke godkänd arbetsmarknadspolitik.

Herr talman! Eva-Lena Jansson säger att man om man vill permanenta arbetslösheten ska strunta i ungdomarna. Ja, det var tyvärr just det ni gjorde. Det är glädjande att konstatera att vi per den 31 mars har 44 000 fler ungdomar i arbete än för ett år sedan. Det är den bästa siffran sedan 1987, bästa siffran på 20 år. Vi vill förstärka och fördjupa den goda konjunkturen genom att göra det billigare och enklare att anställa ungdomar. Vi gör det genom att halvera arbetsgivaravgiften - det gäller från den 1 juli - genom insatserna inom ramen för jobbgarantin för unga med 2,8 miljarder brutto och genom alla möjliga andra insatser. Sven-Erik Österberg tar upp en väldigt intressant frågeställning som jag nästan skulle hoppas att vi kunde diskutera lite längre vid något annat tillfälle. Det handlar då om matchningen och matchningsproblematiken. Där håller jag helt med; den är ett stort problem. Vi befinner oss i läget att vi har höga vakanstal och samtidigt en hög arbetslöshet. Under en lång rad år, åtminstone under de senaste sex sju åren, har vi rört oss i fel riktning på den så kallade Beveridgekurvan. Det är synd att Patrik Björck inte är här. Om han kunde skulle också han ha gått upp i debatten. Som jag ser det finns det en lång rad saker som vi där kan prata om. Men när det handlar om just arbetsmarknadspolitiska utbildningar för att förbättra matchningen kan jag väl säga att min åsikt är att många av de långa utbildningarna skulle komma lite för sent om vi nu fattade beslut om dem. Det skulle så att säga bli leverans på dem ute i systemet när den här högkonjunkturen kanske viker. Då har vi utbildat för fel konjunktur. Oftast är det så att omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har ett konjunkturellt inslag. För de allra kortaste utbildningarna tycker jag nog att arbetsgivarna kan ta ett större ansvar än man hittills gjort. Behövs till exempel en lastbilschaufför - det är ju brist på sådana i Mälardalen - är det väl inte alldeles orimligt att arbetsgivaren investerar 25 000-30 000 kronor på ett antal veckor för att den här killen eller tjejen ska få ett lastbilskörkort. Det tycker jag faktiskt är en god idé. När det gäller medellånga insatser för att förbättra matchningen finns det 95 000 platser inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Slutligen vill jag påminna om att Ams i år har ett förvaltningsanslag på 5 miljarder. Det är ungefär 500 miljoner mer än utfallet år 2005.