Begreppet islamofobi

Fru talman! Richard Jomshof har frågat mig om regeringens användning av begreppet islamofobi och om jag kommer att ta några generella initiativ mot bakgrund av Utrikesdepartementets kommunikation i sociala medier i samband med den så kallade internationella dagen för att bekämpa islamofobi den 15 mars.

Jag delar bedömningen att begreppet islamofobi är problematiskt. Regeringens föredragna term är antimuslimsk rasism. Begreppet islamofobi används dock i internationell kontext, vilket som bekant är den kontext som Utrikesdepartementet verkar i.

Regeringens kommunikation i sociala medier den 15 mars anknöt till den dag som FN utlyst till International Day to Combat Islamophobia, eller på svenska: internationella dagen för bekämpande av islamofobi. FN:s arbete mot antimuslimsk rasism – eller, annorlunda uttryckt, antimuslimskt hat – leds av organisationens undergeneralsekreterare Miguel Ángel Moratinos med titeln United Nations Special Envoy to Combat Islamophobia.

Regeringen antog i december 2024 en handlingsplan mot rasism och hatbrott. Handlingsplanen ska motverka all form av rasism men också synliggöra och motverka specifika former av rasism, bland annat antimuslimsk rasism. Av handlingsplanen framgår att begreppet antimuslimsk rasism ersätter men också motsvarar begreppet islamofobi, som använts i den tidigare nationella planen mot rasism och som även förekommer i andra sammanhang.

Det finns skäl för denna övergång. Begreppet islamofobi har bland annat kritiserats för att ordet fobi leder tankarna till enskilda individers irrationella rädslor snarare än till diskriminering, exkludering och rasism. Begreppet har även ifrågasatts för att ge sken av att handla enkom om synen på islam som religion och inte om synen på muslimer. När begreppet antimuslimsk rasism används i denna handlingsplan syftar det inte på religionskritik utan på fientlighet som riktas mot människor på grund av att de är eller antas vara muslimer.

Jag vill avslutningsvis understryka att regeringens arbete mot rasism genomförs med samlad kraft.

Fru talman! De senaste årtiondena har vi kunnat se hur radikala muslimer – islamister, om man så vill – sakta men säkert har tillåtits flytta fram sina positioner. En liberal invandringspolitik och svenska skattemedel har givit dem möjlighet att etablera sig även här i Sverige.

Vi kan se hur dessa islamister, som ofta har kopplingar till muslimska diktaturer och terroristorganisationer, arbetar målmedvetet med att attackera våra demokratiska institutioner. De opererar från moskéer på svensk mark vilka ibland används som utländska spioncentraler men också för att främja olika former av extremism samt sprida hatfyllda budskap mot icke-muslimer i allmänhet och ofta mot judar i synnerhet.

Den här islamiseringen går allt fortare och äter sig allt djupare in i Sveriges demokratiska samhällskropp. Vi vill hävda att just islamiseringen är det största hotet som den demokratiska världen någonsin har stått inför. Vi är några som har varnat för detta, även undertecknad – faktiskt under väldigt många år. Varje gång har vi anklagats för att vara rasister, och väldigt ofta har vi även anklagats för att vara islamofober.

Just begreppet islamofobi är intressant eftersom ordet fobi egentligen är en form av psykiatrisk diagnos. Jag har personligen svårt att se hur det kan gynna det demokratiska samtalet att den som använder sin lagstadgade yttrandefrihet till att exempelvis kritisera islam och dess många avarter anklagas för att vara psykiskt sjuk. Om jag tolkar svaret från statsrådet, som jag för övrigt vill tacka för, rätt verkar vi vara helt överens i just den frågan.

Fru talman! Genom att stämpla människor som islamofober försöker islamisterna tysta legitim kritik av islam men även legitim kritik av den ideologi som styr diktaturer och halvdiktaturer runt om i den muslimska världen. Det finns till och med exempel på att liberala muslimer som exempelvis kämpar för kvinnors rättigheter eller söker demokratiska reformer har anklagats för att vara just islamofober.

Samtidigt kan vi se hur politiker, journalister och andra har valt att svälja det jag kallar det islamistiska betet, och den nuvarande svenska regeringen är tyvärr inget undantag. Så sent som den 15 mars kunde vi som bekant se Utrikesdepartementet skriva i sociala medier att man vill bekämpa olika former av rasism, inklusive islamofobi. Jag tycker att det är anmärkningsvärt.

Om man inte har den bakgrund som vi precis har fått av statsrådet kan man ju tolka detta som att regeringen faktiskt delar den begreppsanvändning vi ser i många andra länder över stora delar av världen, där den som kritiserar islam – även om det görs sakligt – alltså anklagas för att vara islamofob och då dessutom jämförs med någon sorts rasist. Jag tycker att det är problematiskt.

Det är dock inte första gången det här händer. Sommaren 2023 använde till exempel den dåvarande utrikesministern Tobias Billström begreppet i ett brev till den muslimska samarbetsorganisationen OIC från den svenska regeringen. Han skrev bland annat att han – och jag citerar – fördömer alla islamofobiska handlingar. Brevet skrevs med anledning av de uppmärksammade korankravallerna.

Jag kan tycka att det är problematiskt när i det här fallet en regeringsföreträdare använder det här begreppet på det sättet. Han utgår från begreppet islamofobi när han skriver till OIC, den muslimska samarbetsorganisationen med 57 medlemsländer, och ber dessutom ursäkt. Han ber alltså om ursäkt för att vi har en långtgående yttrandefrihet i Sverige. Vad man än må tycka om koranbränningarna är det naturligtvis problematiskt, för vi har inget att be om ursäkt för. Vi ska vara väldigt stolta över vår långtgående yttrandefrihet.

Jag menar att vi bör göra allt vi kan för att inte falla på det islamistiska greppet och använda den sortens begrepp som islamister använder mot oss och vår demokrati.

Fru talman! Begreppet islamofobi och hur det tolkas påverkar hur vi i Sverige förhåller oss till yttrandefrihet och kritik av idéer och religioner.

Det finns de som menar att islamofobi enbart handlar om hat, diskriminering och fördomar mot muslimer som människor. Den typen av fientlighet är självklart helt oacceptabel. Ingen människa ska utsättas för hat eller diskriminering på grund av sin religion.

Samtidigt kan ingen människa påtvinga resten av samhället sin religion. Att motsätta sig religiös påverkan på samhällsstrukturer är inte detsamma som att hysa hat mot människor, och man är inte rasist för att man motsätter sig islamiseringen av Sverige. Ändå finns det många som menar att det svenska samhället är islamofobiskt om det inte anpassar sig till islam. Den tolkningen återfinns hos flera muslimska organisationer här i Sverige. Begreppet islamofobi har i många fall blivit ett epitet som används för att stämpla den som motsätter sig religiös påverkan på det offentliga rummet. Om man inte vill att någon ska bära den muslimska slöjan på en viss arbetsplats kallas man islamofob. Om man inte vill att barn ska fasta under skoltid kallas man islamofob. Om man kritiserar islamistiska organisationer kallas man islamofob.

För nästan två år sedan skrev journalisten Sofie Löwenmark följande i en krönika: ”Är det möjligt att bedriva kritisk forskning om islam och islamism, eller att journalistiskt granska ämnet, utan att utsättas för förtalskampanjer och bli stämplad som ’islamofob’? Svaret är nej.”

Jag delar helt och hållet den bilden. Det är många som återkommande pekas ut som islamofober, även forskare som Magnus Ranstorp och Sameh Egyptson. Det spelar ingen roll hur mycket underlag de presenterar; de kallas ändå islamofober. Detta visar att vi har att göra med ett begrepp som i praktiken används för att tysta kritik.

Man måste även ställa frågan varför Utrikesdepartementet väljer att använda ett begrepp som är så otydligt och så ofta missbrukas i den offentliga debatten. Varför inte tala klarspråk och använda begrepp som religionsfrihet? Det är ett begrepp som inkluderar alla, oavsett tro, och som vilar på en tydlig demokratisk grund. Religionsfrihet innebär både rätten att tro och rätten att slippa bli påverkad av andras tro. Det är en princip som är svår att förvränga.

Fru talman! När ett begrepp används för att tysta kritik i stället för att bemöta den har det slutat vara ett skydd mot diskriminering och blivit ett verktyg för makt. Sverige ska inte vara ett land där människor tystnar av rädsla för att bli stämplade som islamofober. I Sverige ska människor kunna kritisera islam och islamism även framöver. Kritik av islam och islamism ska vara en naturlig del av samhällsdebatten.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Jag tackar också Richard Jomshof för frågeställningen, även om jag anser att det är en annan synvinkel.

Jag vill ta tillfället i akt och utveckla hur jag ser på religionsfriheten och grunden till islamofobi. Det är frågor som alltför ofta präglas av bristande kunskap och fördomar snarare än av saklig förståelse. I många fall påverkas de också av populism och nationalism, där komplexa samhällsfrågor förenklas för att vinna politiska poänger och röster. Samtidigt riskerar centrala värden att hamna i skymundan – värden som gemenskap, inkludering och rätten för varje människa att leva i frihet och utöva sin tro utan rädsla.

Religionsfriheten är en av de mest grundläggande rättigheterna i en demokrati. Den är fastslagen både i internationell rätt och i vår egen grundlag. Varje människa har rätt att tro, att utöva sin tro och att öppet leva sin identitet, oavsett vilken religion eller livsåskådning det gäller.

Ändå ser vi gång på gång hur denna rättighet kränks, såväl globalt som här i Sverige. När människor misstänkliggörs, begränsas eller diskrimineras på grund av sin religion är det inte bara ett individuellt problem. Det är ett angrepp på våra gemensamma värderingar, och då har vi ett ansvar att reagera.

FN, EU och Sverige har alla infört lagar och åtgärder för att motverka detta. FN har också instiftat den internationella dagen mot islamofobi den 15 mars, det datum som påminner oss om det extremistiska terrordådet mot två moskéer i Nya Zeeland, där över 50 människor mördades i hatets namn. Trots detta finns problemet kvar. Islamofobi framställs ibland som ett mildare begrepp, men i verkligheten handlar det ofta om fördomar, misstänkliggörande och i vissa fall rent hat mot muslimer. Det kan vara subtilt i form av stereotyper eller öppet och våldsamt. Därför måste vi förstå det som ett spektrum, inte som en enskild handling.

Muslimer är en av de största religiösa minoriteterna i Sverige. De flesta lever sina liv precis som alla andra – arbetar, studerar och bygger framtid. Ändå utsätts många för hat och trakasserier. Attacker mot moskéer, som branden i Eskilstuna, är inte bara angrepp på byggnader – det är angrepp på trygghet, gemenskap och människors rätt att tro. Kränkningar och hot, ibland i form av medvetna provokationer, förstärker känslan av utsatthet.

Enligt Brottsförebyggande rådet anmäls varje år hatbrott med islamofobiska motiv. Det handlar om våld, hot och trakasserier men också om något större: angrepp på människors känsla av trygghet och tillhörighet. Oavsett orsaken är konsekvenserna tydliga. Hat splittrar. Det skapar rädsla inte bara hos dem som direkt drabbas utan också i samhället i stort.

Att stå upp för religionsfrihet handlar inte om att tycka likadant. Vare sig man är troende, ateist eller sekulär handlar det om något mer grundläggande: att försvara varje människas rätt att existera, att tro eller inte tro och att leva i fred.

Fru talman! Jag har egentligen redan svarat Richard Jomshof när det gäller det föredragna begreppet – att vi från regeringens sida föredrar ”antimuslimsk rasism” framför ”islamofobi”. Samtidigt är ”islamofobi” en rak översättning från namnet på FN-dagen som vi tidigare pratade om.

Flera av debattörerna har lyft frågan om yttrandefrihet. Det kan vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är fientlighet mot en religion och vad som är fientlighet mot de människor som förknippas med den religionen. I Sverige är det inte straffbart att uttala sig nedsättande om en religion. Yttrandefriheten är skyddad av grundlagen och ska så vara. Däremot kan det vara straffbart att uttala sig hotfullt eller kränkande om en folkgrupp med anspelning på till exempel dess trosbekännelse, och var gränsen går mellan religionskritik och yttranden som går över gränsen till hets mot folkgrupp avgörs såklart ytterst av domstol med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

Jag vill understryka att när regeringen i arbetet mot rasism och hatbrott i Sverige använder begreppet antimuslimsk rasism i stället för att tala om islamofobi är syftet att rikta blicken mot personen eller personerna som kan bli föremål för rasism, hatbrott eller diskriminering snarare än mot religionen som sådan. I Sverige gäller ju religionsfrihet, alltså både frihet att utöva sin religion och frihet från all religion.

Jag tror dock att det är farligt för sammanhållningen i samhället om vi i alltför stor utsträckning klumpar ihop människor utifrån olika objektiva förutsättningar. Det kan ju antas att uppemot 10 procent, kanske ännu mer än så, av vårt lands befolkning i dag har muslimsk religiös eller kulturell bakgrund eller koppling till muslimska traditioner. Av den handlingsplan mot rasism och hatbrott som regeringen beslutade 2024 framgår att muslimer i dag ofta betraktas som en homogen grupp, oavsett sin individuella syn på kultur och religion, och på olika sätt utsätts för rasism, diskriminering och hatbrott.

Av Brås återkommande statistik avseende anmälningar om hatbrott och en särskild rapport om hatbrott mot muslimer framgår att muslimer i Sverige utsätts för olika typer av hatbrott. Därför är det viktigt att vidta riktade åtgärder mot den här formen av rasism, på precis samma sätt som regeringen vidtar specifika åtgärder mot till exempel antisemitism.

Fru talman! Det muslimska samarbetsorganet OIC har så här långt släppt 14 rapporter om islamofobi.

OIC består av 57 muslimska medlemsländer, vilka i olika utsträckning skamlöst förföljer och förtrycker oliktänkande och minoriteter. Det är länder där de mänskliga rättigheterna lyser med sin frånvaro. Trots det har man i den återkommande rapporten mage att framföra kritik och rikta anklagelser om islamofobi mot den demokratiska västvärlden. Man ställer dessutom krav på att yttrandefriheten ska inskränkas här samtidigt som man menar att det ska bli ett internationellt brott att häda och kritisera islam.

Det finns ingen hejd på anklagelserna eller hyckleriet. Någon självkritik existerar inte, och man bryr sig över huvud taget inte om allt det hat som genomsyrar islam och dess skrifter samt alla de problem detta har kommit att leda till i den muslimska världen. Inte heller bryr sig OIC om att kritiken mot islam i själva verket oftast är fullt legitim och att den går att belägga med konkreta exempel och tydliga källor.

Samtidigt blundar OIC för den antisemitism och den västfientlighet som sprids från statligt håll över stora delar av den muslimska världen i länder där kristna och andra minoriteter utsätts för olika former av förföljelse och förtryck. Allt är enligt OIC den demokratiska västvärldens fel – precis allt.

Det är uppenbart att OIC använder termen islamofobi som ett vapen mot oliktänkande i ett försök att kraftigt inskränka yttrandefriheten. OIC är också mycket noga med att påpeka att även muslimer som kritiserar islam är islamofober – och det är alltså den term som Utrikesdepartementet officiellt använder sig av.

Fru talman! OIC är naturligtvis inte ensamt om att ta fram liknande rapporter. Jag vill även nämna European Islamophobia Report, som har släppts årligen sedan 2015. Man skulle kunna sammanfatta den som en sorts årsrapport om påstådd islamofobi i Europa, där olika europeiska länder avhandlas. Bakom denna rapport hittar vi personer med kopplingar till såväl den islamistiska regimen i Turkiet som Muslimska brödraskapet.

I rapporten från 2023 hittar vi under rubriken Central Figures in the Islamophobia Network förutom undertecknad även Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Vi hittar också statsvetaren och terrorforskaren Magnus Ranstorp och forskaren Sameh Egyptson, vilka båda anklagas för att stödja islamofobiska narrativ. Ranstorp anklagas dessutom för att sprida konspirationsteorier.

På ett annat ställe i texten kritiseras tidningar som Bulletin och Dagen för sin språk- och begreppsanvändning, varpå de får sin beskärda del av beskyllningarna om islamofobi – alltså samma term som Utrikesdepartementet officiellt använder sig av. I likhet med OIC menar man i European Islamophobia Report att även muslimer kan vara islamofober.

Fru talman! När man läser de här rapporterna – jag tror att jag har läst allihop – förstår man vad det är för krafter som driver FN och den demokratiska västvärlden framför sig, och vi ska naturligtvis inte böja oss för dessa krafter och deras språkbruk. För mig är det självklart, oavsett vad FN än må säga.

Jag har en fråga till statsrådet: Om nu regeringen anser att begreppet islamofobi är problematiskt – det har statsrådet klargjort, vilket jag tycker är väldigt bra – vad har man då gjort för att exempelvis förmå FN att frångå begreppet? Det skulle vara intressant att veta.

Fru talman! När kritik av islam som religion eller kritik av politiska rörelser och ideologier kopplade till islam börjar beskrivas som islamofobi suddas gränsen ut mellan hat mot människor och kritik av idéer. Det är en farlig utveckling.

För det första är det endast en mindre andel av muslimerna i Sverige som regelbundet deltar i religiös verksamhet och en ännu mindre andel som är engagerade i islamistiska organisationer. Därför är det problematiskt att likställa kritik av islam och islamism med hat mot muslimer. Ett sådant likställande riskerar att ge både organiserad islam och islamistiska rörelser en legitimitet som de nu saknar. Det är just detta som begreppet islamofobi i praktiken ofta leder till, alltså att kritik av islam och islamism blandas samman med fientlighet mot muslimer.

Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi ska skydda människor från hat och diskriminering, men vi ska också försvara rätten att kritisera religioner, ideologier och politiska system, och vi ska stå upp för yttrandefriheten. Jag är rätt säker på att vi kan göra dessa saker samtidigt. Sverige har lyckats göra det rätt länge.

När Utrikesdepartementet tidigare har använt sig av begreppet islamofobi har man gett begreppet islamofobi en legitimitet som det egentligen inte har. Jag hoppas att det framgår tydligt att islamofobi är ett begrepp som fungerar som ett verktyg för islamister.

Jag är glad över att utrikesministern har tagit till sig av den kritik som uttryckts mot att Utrikesdepartementet använt sig av detta begrepp och att man nu kommer att använda sig av ett annat begrepp – antimuslimsk rasism – som åtminstone gör en större skillnad mellan kritik mot islamism samt islam och diskriminering av och hat mot muslimer.

Fru talman! Utrikesdepartementet uppmärksammar löpande minnesdagar, religiösa högtider och vedertagna FN-dagar varje år. Den internationella dagen för att bekämpa islamofobi den 15 mars är en av FN:s officiella dagar och ingår därför i detta sammanhang. Man kan ha synpunkter på namnet och tycka att man i FN bör jobba för att förändra det.

Regeringens syn är att det är enklast för oss att göra det om vi först samlar EU bakom en förändrad terminologi, och därför driver vi på för att man ska byta ut begreppet islamofobi mot det som på engelska benämns anti-Muslim racism eller anti-Muslim hatred. Nästa möte för att diskutera detta är den 18 och 19 maj i Bryssel.

Att uppmärksamma olika typer av högtider och minnesdagar är en del av utrikesförvaltningens relationsbyggande arbete. Genom att synliggöra såväl sekulära som religiösa högtider i andra traditioner visar UD närvaro, respekt och förståelse i de länder där våra utlandsmyndigheter verkar samtidigt som kommunikationen också når och inkluderar målgrupper i Sverige som diasporagrupper och de utländska ambassaderna i Stockholm.

Mitt ansvar handlar om Sveriges relationer till andra länder och om Sveriges medlemskap i internationella organisationer som EU och FN. I dag har flertalet av de internationella organisationer som Sverige är medlem i – FN, OSSE, Europarådet och EU – såväl strategier som särskilda sändebud för att driva arbetet mot diskriminering på etnisk och religiös grund framåt.

Att värna och främja mänskliga fri- och rättigheter, inklusive religions- och trosfrihet, liksom friheten från diskriminering, är en grundläggande prioritering för regeringen såväl i vårt eget land som i vårt arbete internationellt.

Fru talman! Ett av de länder som har anklagats för islamofobi av det muslimska samarbetsorganet OIC är Frankrike och dess president Emmanuel Macron. Detta är en följd av att Frankrike officiellt och väldigt tydligt har valt att ta strid för den franska republikens sekulära värderingar och mot den växande islamismen i landet. I mars 2021 meddelade den franska regeringen att man dessutom hade bestämt sig för att förkasta termen islamofobi.

Frankrikes beslut har dock mött en del kritik. Beslutet fick exempelvis Turkiets president Erdoğan att se rött och kräva en mental hälsokontroll av Macron. OIC med sina 57 medlemsländer har i sin tur valt att anklaga Frankrikes regering för att vara ansvarig för det man kallar den kraftigt ökade islamofobin i landet. Samtidigt har Frankrike placerats på OIC:s topplista över vad de kallar islamofobins hetaste platser.

Man kan tycka vad man vill om Frankrike och Macron, men när de så tydligt väljer att kritisera och attackera islamismen samtidigt som de öppet och tydligt väljer att förkasta termen islamofobi gör de helt rätt. Med anledning av detta skulle jag vilja veta om den svenska regeringen kan tänka sig att göra samma sak i Sverige. Jag menar att öppet, tydligt och officiellt meddela att man ämnar ta strid mot islamismen och samtidigt öppet, tydligt och officiellt – och inte bara i någon handlingsplan – meddela att man inte längre tänker använda sig av termen islamofobi.

Avslutningsvis vill jag bara nämna att de kristna är världens mest förföljda grupp. Det finns ingen dag mot kristofobi i till exempel FN, vilket man kan tycka är ganska anmärkningsvärt. Det skulle vara intressant att veta till exempel om regeringen kan tänka sig att ta initiativ till att uppmärksamma hatet mot kristna på samma sätt som man har valt att uppmärksamma islamofobi.

Fru talman! Jag kan konstatera att antimuslimsk rasism är ett av flera fenomen som vi tillsammans måste motverka. Det gäller hemma, det gäller i Europa och det gäller naturligtvis också internationellt.

När vi nu har kommit att tala om den här frågan i riksdagens kammare kan det vara värt att påminna om bakgrunden till att FN har beslutat att just den 15 mars ska vara det årliga datumet för att uppmärksamma hat och hatbrott mot muslimer. Det var den dagen för drygt sju år sedan som terrorattacken mot en moské inträffade i Christchurch i Nya Zeeland. En vitmaktanhängare mördade vid detta tillfälle 50 personer och skadade 51 i samband med den muslimska fredagsbönen. Det är allas vårt ansvar att undvika att något liknande upprepas i Europa eller i någon annan del av världen.

Jag kan avslutningsvis, på marginalen, konstatera att Richard Jomshof under det senaste riksdagsåret, med enstaka undantag som jag tror handlat om djurpolis och Kinas ockupation av Tibet, enbart har stått i talarstolen när det på ett eller annat sätt har gällt religion eller religiösa symboler.

För mig som utrikesminister finns det ingen viktigare uppgift än att värna Sveriges fred, frihet och säkerhet. Vi står stadigt i våra värderingar och fortsätter att prioritera Ukraina. Jag hoppas att det är detta som jag som utrikesminister ska kunna lägga min tid och kraft på här i kammaren i fortsättningen.

Mot bakgrund av den debatt vi har haft tycker jag att det vore konstigt om man införde begreppet kristofobi inom FN.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.