Bättre tillgång till läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende

Fru talman! Johan Hultberg har frågat mig om jag är beredd att ge förslagsvis Folkhälsomyndigheten i uppdrag att undersöka omfattningen av opioidberoende. Han har frågat om jag är beredd att ge förslagsvis Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen i uppdrag att undersöka hur många personer som i dag är under respektive i behov av LARO. Han har också frågat vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att säkerställa en god tillgång till LARO i hela landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är angelägna och viktiga frågor som Johan Hultberg lyfter upp. Jag är också glad över att Johan Hultberg är engagerad i frågan om narkotika och narkotikaklassade läkemedel. Det är frågor som förtjänar att uppmärksammas.

Min och regeringens ambition är att vården vid opioidmissbruk, precis som all annan vård och behandling, ska vara tillgänglig, jämlik och av god kvalitet. Det kan aldrig vara acceptabelt att kompromissa med den vård som ges till i många fall samhällets mest utsatta.

Jag ser också med oro på dödligheten till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar i Sverige. Skillnader i registrerings- och rapporteringspraxis gör det dock svårt att jämföra mellan enskilda länder. Jag tycker dock inte att det är meningsfullt att fastna vid sådana jämförelser. Vi behöver snarare se till vår egen situation, och utifrån denna tycker jag att vi kan konstatera att läkemedels- och narkotikaförgiftningarna ligger på en alldeles för hög nivå. Det är jag helt enig med Johan Hultberg om.

Mot denna bakgrund har regeringen under flera år vidtagit åtgärder för att få ned dödligheten och för att säkerställa att de som lider av en missbruks- eller beroendesjukdom ges tillgång till en god vård och behandling. Det handlar om skadereducerande åtgärder, ökad kunskap och stöd till huvudmännen, som ju är de aktörer som ansvarar för missbruks- och beroendevården.

Avseende omfattningen av opioidberoende har vi redan i dag siffror på hur det ser ut. För att komplettera denna bild har regeringen givit Läkemedelsverket och Socialstyrelsen i uppdrag att öka kunskapen om användningen av lugnande medel och sömnmedel i Sverige. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2020. Vi har också kunskap om antalet personer i LARO-behandling, som ligger på cirka 4 000 per år.

Vad gäller behovet av LARO-behandling är detta analyser som fortlöpande behöver göras av huvudmännen för att säkerställa en god tillgänglighet till behandling. För att stödja huvudmännen har Socialstyrelsen, på regeringens uppdrag, nyligen tagit fram ett kunskapsstöd om LARO. Målet med kunskapsstödet är att det ska bidra till en god och likvärdig vård och omsorg för personer med opioidberoende.

Regeringen tillsatte nyligen även en särskild utredare för att se över hur insatser för personer med samsjuklighet, med missbruk och beroende och annan psykiatrisk diagnos eller närliggande tillstånd, kan ske mer samordnat. Syftet med uppdraget är att skapa bättre förutsättningar för att personer med beroendeproblem och samtidig psykisk ohälsa ska kunna få en behovsanpassad och patientcentrerad vård och omsorg som är av hög kvalitet och som kan erbjudas på lika villkor i hela landet. Det omfattar såväl medicinska som farmakologiska, psykiatriska och sociala insatser. Jag tycker att det finns starka skäl att invänta utredningen innan vi går vidare med ytterligare kartläggningar eller andra insatser.

Gällande det tillkännagivande om att utvärdera den nuvarande narkotikapolitiken och ta initiativ till en nollvision när det gäller dödsfall som orsakas av narkotika, som Johan Hultberg i övrigt nämner, avser regeringen att återkomma till riksdagen om detta. Det är välkommet att en enig riksdag vill ha fokus på en evidensbaserad narkotikapolitik som säkerställer att personer med missbruk och beroende får den vård som de behöver och som betonar vikten av att minska antalet dödsfall till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftning. Det rimmar mycket väl med den folkhälsobaserade inriktning som framgår av ANDT-strategin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret! Sverige har en fruktansvärt hög narkotikarelaterad dödlighet. Från politikens sida måste vi vara brutalt uppriktiga och ärliga och säga som det är: Vi har misslyckats. Vi har fört en politik som inte har förmått att ge dem som är i störst behov av vård och insatser den vård och behandling som de behöver. Alldeles för många patienter kommer inte i behandling, får inte det sociala stöd som de behöver och får inte den övriga hälso- och sjukvård som de behöver för de problem, följdsjukdomar och annat som de drabbas av på grund av eller under sitt missbruk.

Ministern nämnde att det såklart finns en viss, eller rent av en stor, osäkerhet när det gäller siffrorna över hur exakt mycket högre svensk narkotikarelaterad dödlighet är jämfört med andra länders. Så är det. Sverige är duktigt på att föra statistik. Vi kan nog känna oss trygga med att vi har väldigt bra koll på hur många personer i Sverige som dör av narkotikarelaterade orsaker. Andra länder följer kanske inte dessa dödsfall riktigt lika noggrant som Sverige. Men Sverige har, fru talman, en fyra gånger högre rapporterad narkotikarelaterad dödlighet än EU:s genomsnitt. Dödligheten hos oss sticker ut. Det gör att vi måste ompröva och utveckla vår politik.

Vi vet bland annat att de som löper störst risk att dö av narkotikarelaterade orsaker är injektionsmissbrukare och de som brukar opioider. Där har läkemedelsassisterad behandling väldigt god effekt. Utan behandling lyckas bara en av tio opioidberoende avsluta sitt missbruk. Om de inte gör det leder detta till misär, sjukdom, kriminalitet och i många fall död. Dödligheten för opioidberoende personer är 7 procent per år om de inte får behandling. Det är därför oerhört angeläget att dessa personer kommer i vård och behandling.

Socialministern säger att vi visst har bra koll på hur många personer som är i behandling. Nej, skulle jag säga. Det finns en uppskattning från Socialstyrelsen om 4 000 personer, men det är just en skattning. Man försöker till exempel titta i registret för läkemedelsförskrivningar. Man har även gjort enkätundersökningar som dock innehållit stora brister. Jag tycker att ministern måste vara försiktig med att säga att si och så många personer är under behandling eftersom vi inte vet det.

Fru talman! Det är på sätt och vis talande att vi har stenkoll på hur många patienter som dör av narkotikarelaterade orsaker, men vi vet inte hur många som befinner sig i ett beroende och hur många som är injektionsmissbrukare eller brukar opioider och är i behov av LARO. Vi vet det sista, det vill säga hur många som dör av sitt missbruk, men vi vet inte hur målgruppen för vård och behandling ser ut. Vi vet inte hur stor täckningsgrad vi har inom vård och behandling.

Detta är grunden till min interpellation. Vi måste ha koll på läget om vi ska kunna utveckla politiken, om hälso- och sjukvården ska kunna utveckla sina insatser och om vi ska kunna säkerställa en bättre efterlevnad av de uppdaterade och, som jag tycker, bra nationella riktlinjerna från Socialstyrelsen. Det har vi dock inte. Vi vet egentligen bara hur många som dör. Detta är djupt otillfredsställande. Jag tycker att socialministern borde ta itu med problemet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Kunskap om förskrivna läkemedel som del i en behandling har man, men det är naturligtvis så som Johan Hultberg beskriver det hela. Jag tycker att vi behöver ta hela situationen på väldigt stort allvar, och en samlad riksdag gör också det.

Frågan är dock inte enkel att hantera. Det handlar om att minska tillgången och se till att färre över huvud taget börjar med någon form av narkotiskt preparat. Vi måste på olika sätt se till att man i ett väldigt tidigt skede kan upptäcka någon som har ett bruk eller missbruk, att någon använder narkotika. Ett antal förändringar har gjorts för att se till att den som ändå fastnar i ett missbruk exempelvis kan häva en överdos.

År 2018 beslutade man att göra naloxon mycket mer tillgängligt för personer i riskzon. Flera beskriver att detta verkligen räddar liv. Man kan hämta ut ett naloxonpaket och sedan även komma tillbaka för att fylla på det. Det visar att man har använt det och räddat någons liv. Vi behöver göra mer av detta. Tillgången till naloxon, sprututbyten och annat som gör att dödligheten minskar kan inte vara sådant vi säger att man bara ska kunna få i någon del av Sverige. Detta är något som nu är tillgängligt i hela landet, vilket är väldigt viktigt.

Socialstyrelsen fick 2017 i uppdrag att tillsammans med Folkhälsomyndigheten göra insatser för att minska narkotikarelaterad dödlighet. Man har tagit fram ett kunskapsstöd. Folkhälsomyndigheten har också fått i uppdrag att ta fram ett varningssystem för narkotikarelaterade dödsfall och titta på hur man kan införa detta system nationellt. Det ska inte vara så att man kan missa de fall det handlar om. Man ska också öka kunskapen om de personer som skulle kunna omfattas av detta.

Det blir lite samma diskussion som vi hade i föregående debatt. En del frågor återkommer. Att upptäcka när någon som i detta fall hämtar ut för mycket narkotikaklassade läkemedel är exempel på ytterligare en signal. Vi har även frågan om att ha en fast läkare som inte bara upptäcker att någon kommer och ber om att få något utskrivet utan också har en roll i att både agera förebyggande och se till hela hälsan. Man ska inte underskatta de stora reformer som spelar roll även för denna grupp.

Det är väldigt viktigt att vi har ögonen på att bättre vård och bättre behandling ges för att minska dödligheten. Vi måste se till att dessa behandlingar ökar i omfattning. I vår politikutveckling behöver vi som land också ha med oss allt förebyggande arbete och alla sociala insatser som gör att människor inte hamnar i de lägen där det blir aktuellt att av olika skäl börja med ett missbruk.

Fru talman! När vi debatterar narkotikafrågor är fokuset ofta på tidig upptäckt, hur ungdomars drogvanor ser ut och det förebyggande arbetet. Det är jättebra. Det är naturligtvis där arbetet måste börja för att säkerställa att så få som möjligt halkar in på beroendets bana och fastnar i ett missbruk som riskerar att fördjupas och resultera i väldigt långtgående och allvarliga konsekvenser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi måste dock också rikta ett ökat fokus på att säkerställa att de personer som redan har en allvarlig och svår beroendesjukdom verkligen får bra vård och behandling. Det får de inte i tillräckligt stor utsträckning i Sverige i dag, fru talman.

Vi har alldeles för många personer som är i behov av till exempel en LARO-behandling och som väntar och väntar men inte får den vård de behöver. Lider man av en allvarlig beroendesjukdom är det oerhört viktigt att sjukvården tar emot den utsträckta handen när man är motiverad. Beskedet att det är en väntetid på i bästa fall ett par månader, på vissa håll i Sverige rent av flera år, är inte det besked som den personen ska få, utan det är oerhört viktigt att sjukvården snabbt säkerställer att personen kommer i vård och behandling.

Det finns goda exempel och erfarenheter i Sverige. Till exempel har Region Skåne tagit ett relativt djärvt grepp jämfört med övriga Sverige och infört vårdval för LARO, vilket dramatiskt har förbättrat tillgängligheten till LARO-behandling i Skåne. Detta verkar ge goda effekter och är någonting som vi naturligtvis måste följa oerhört noggrant och lära av.

Jag tror också att vi har mycket att lära av Norge. Jag bor själv i norra Bohuslän i en kommun med gräns mot just Norge och följer med stort intresse den politikutveckling som sker på den sidan gränsen. Där jobbar man väldigt hårt med att försöka pressa tillbaka den höga narkotikarelaterade dödlighet som de har där. Sverige och Norge har historiskt varit ganska lika varandra på det här området, men Norge har delvis lagt om sin politik. Man har varit snabbare med att bygga ut skadereducerande åtgärder och tydligare med att säkerställa tillgång till naloxon, LARO och andra harm reduction-åtgärder. Någonting man bland annat har gjort i Norge är att införa en särskild nationell överdosstrategi.

Jag tror att det är den typen av åtgärder som socialministern behöver överväga. Jag är naturligtvis fullt medveten om att hälso- och sjukvården är regionernas ansvar, men när vi ser så enormt stora regionala skillnader över landet, både i dödlighet men också i tillgång till naloxon, LARO och andra behandlingar och vårdinsatser, måste vi som nationella politiker ta ett större nationellt ansvar, tycker jag.

Det mest elementära, tycker jag, är att säkerställa att vi i alla fall har koll på läget. Det har vi inte. Vi vet inte hur många patienter som behöver LARO-behandling. Men när Sverige har uppskattningsvis 4 000 patienter i LARO och Norge har 8 000 - med 5 miljoner färre invånare - säger det mig att Sverige sannolikt har ett väldigt stort antal patienter som är i behov av vård och behandling men inte får det. Detta kostar människoliv.

Det är därför jag tycker att det är så viktigt att socialministern säkerställer att vi får aktuell och bra statistik om hur många personer som har ett problematiskt narkotikabruk, hur många som injicerar och hur många som är i behov av LARO. Detta har EU:s narkotikabyrå som rekommenderade indikatorer, och man följer upp dem årligen. Då är det rimligt om Sverige, som på andra områden är bäst i klassen på statistik, säkerställer att vi har de här uppgifterna i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag valde medvetet att inte börja i änden tidig upptäckt och begränsad tillgång, utan just i att vi behöver ha den typ av åtgärder som kan häva överdoser, minska skador och göra att människor med svårt missbruk ges allt stöd, all vård och all behandling som kan tänkas för att de ska kunna lämna missbruket.

Jag vill kommentera frågan om sprutbyten. Johan Hultberg nämner Skåne, och det är väldigt träffande. Oavsett partifärg kan man väl säga att Skåne har stuckit ut lite grann och gått lite före. Både Johan Hultberg och jag känner till slitningen mellan regionerna; synen på sprutbyten i Skåne har rört upp övriga landet. Tack och lov har vi kommit över det värsta. Vi måste förstås se till att man inte ska behöva bo i Skåne eller i rätt del av landet; det här är vård som man har rätt till på likvärdiga villkor oavsett var man bor. Just därför blir naloxon ett bra exempel, tycker jag. Det handlar om att tillgängligheten ska finnas i landet. Det finns också informationsmaterial, rekommendationer och nationella riktlinjer.

Ska då en person som har ett svårt missbruk och söker vård hänvisas till någon allmän väntan? Man skulle mycket väl kunna säga att det är ett akut behov och att det krävs akut vård. Då väntar man inte. Detta är verkligen ett förhållningssätt som man behöver arbeta med i vården.

Kanske är det så som Johan Hultberg sa - vi vet nog hur många som får behandling, men hur många som har behov av behandling sa jag inte att vi har full koll på. Det är förstås viktigt att vi ökar den kunskapen. Hur många som får LARO-behandling är det viktigt att vi vet för att kunna göra bedömningar av vad det leder till, hur framgångsrikt det är och om man lyckas hantera LARO-behandlingen på rätt sätt i vården.

Jag har egentligen inte så mycket mer att tillägga annat än att säga att vi behöver arbeta vidare med det här på det sätt som vi har gjort med naloxon och sprutbyten. Detta är någonting som vi måste få ett gemensamt förhållningssätt till över landet, för det här är vård. Det är väl om inte annat lite grann av en gemensam mission för socialutskottet i Sveriges riksdag att se till att det betraktas som vård. Det är inte säkert att alla andra i samhället alltid ser det så. Det här skapar väldigt mycket känslor, debatt och diskussion.

Jag välkomnar att socialutskottet tar de initiativen och att vi gemensamt ser till att flytta fram positionerna när det gäller synen på människor med missbruk. De har rätt till vård och behandling. Vi måste också enträget fortsätta arbetet med att se till att människor som lider av samsjuklighet - det är inte nödvändigtvis alltid samma grupp - får den behandling som de har rätt till.

Fru talman! Det är sannerligen på det viset att vi i Sverige har gjort en resa vad gäller inte minst attityder och inställning till den här patientgruppen. Tidigare såg vi dem som sagt inte ens som patienter, som socialministern var inne på. Tack och lov har det hänt någonting sedan Nils Bejerots dagar, om jag får uttrycka mig på det viset. I dag har vi trots allt en ambition att ge de här patienterna den vård som de har rätt till.

Vi har, som jag sa, nu äntligen bra, aktuella och uppdaterade nationella riktlinjer som ligger i linje med forskningen i Sverige och internationellt och som har gott stöd i evidens och beprövad erfarenhet. Vi vet att LARO-behandling är oerhört effektivt, räddar liv, sparar pengar för samhället och skapar en helt annan livskvalitet för patienterna. Vi vet att naloxon, som socialministern var inne på, räddar liv. Då tror jag att vi behöver ett ökat nationellt ansvarstagande för att säkerställa att man får tillgång till detta, oavsett om man bor i Västernorrland, i Kalmar, där socialministern har sitt hjärta, eller i Bohuslän, där jag bor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är min bestämda uppfattning att socialministern behöver säkerställa att vi har fakta på bordet för att kunna ta ytterligare steg framåt. Det gäller inte minst efterlevnaden av de nationella riktlinjerna. Tillgången ser helt olika ut över landet. Jag tycker inte att det är acceptabelt. Då är ett första steg att vi samlar ihop den statistik som krävs för att vi ska kunna följa hur många patienter som är i behandling och hur många patienter som är i behov av behandling för att utifrån det kunna ställa krav på regionerna och göra insatser nationellt.

Jag tycker att socialministern kan damma av Miltons utredning, fundera på om man kan förstärka vårdgarantin, titta på möjligheten att utreda mer mobila lågtröskelmottagningar, som Folkhälsomyndigheten föreslår, och inte minst adressera datafrågan. Vi behöver statistik, och vi behöver veta hur det förhåller sig. Det är till exempel inte rimligt att Svensk förening för beroendemedicin låtit sina medlemmar inventera vad det finns för vårdinsatser.

Fru talman! Min företrädare Gabriel Wikström tog viktiga steg. Det var ingen självklarhet att tala om rätten till naloxonbehandling i hela landet, men det var ett viktigt steg. Det bör naturligtvis följas av fler insiktsfulla beslut på olika nivåer för att människor med missbruk ska få den vård och behandling de behöver.

I grund och botten handlar detta väldigt mycket om människosyn. Har alla människor lika värde? Har alla människor rätt till vård och behandling utifrån sina behov oavsett var i landet de bor? Vi svarar ju alla ja på den frågan. Jag tror, handen på hjärtat, att det i mycket är människosyn det handlar om i hela vårt samhälle. Det handlar om att uppvärdera detta och säga att alla människor ska ha denna möjlighet. Vid sidan av att ta fram fakta tror jag att vi har mycket att göra när det gäller att understryka alla människors lika värde.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.