Barns rätt även till pappan vid födseln

Herr talman! Martina Johansson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att barnets rätt till sina föräldrar inte ska vara olika beroende på om föräldrarna är gifta eller inte. Vi har haft glädjen att diskutera detta tidigare, till och med några gånger, och jag gör det gärna igen.

Vad handlar då den här frågan om? Jo, den handlar om förhållandet att ogifta föräldrar, till skillnad från gifta föräldrar, inte automatiskt får gemensam vårdnad. Som jag just sa besvarade jag nyligen en fråga från Martina Johansson om detta. Som jag då tog upp har frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar utretts flera gånger, men det har inte lett till några lagändringar.

Det är sant att den senaste utredningen är från 1999. Då ansåg utredaren att det med hänsyn till barnets bästa inte var lämpligt att införa automatisk gemensam vårdnad för alla ogifta föräldrar. Enligt utredaren var det heller inte lämpligt med en sådan ordning för föräldrar som bor ihop, eftersom det kan vara förenat med svårigheter att avgöra vilka som verkligen är sambor.

I stället föreslog utredaren att föräldrar som inte är gifta med varandra när barnet föds ska få gemensam vårdnad när tre månader har gått från det att faderskapet fastställts genom en bekräftelse som godkänts av socialnämnden, om ingen av föräldrarna inom denna tid anmält att han eller hon motsätter sig gemensam vårdnad.

De här förslagen behandlades i en proposition våren 2010. I propositionen konstaterade den dåvarande regeringen att det för ogifta föräldrar som är ense om gemensam vårdnad redan fanns ett antal möjligheter att på ett enkelt sätt få det och att det förslag jag just redogjorde för inte innebar någon förbättring.

När det gäller personer som är oense kan det i vissa fall ifrågasättas om det finns förutsättningar för gemensam vårdnad, särskilt mot bakgrund av att presumtionen för gemensam vårdnad upphävdes genom 2006 års vårdnadsreform. Den dåvarande regeringen konstaterade att det i stället måste göras en bedömning i varje enskilt fall med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet. Riksdagen instämde i den bedömningen.

Sedan dess har riksdagen i princip årligen – senast i mars i år – behandlat och avslagit motioner om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. Jag kan konstatera att riksdagen i sina senare ställningstaganden har tagit fasta på bland annat den möjlighet som funnits sedan 2022 att i samband med digital bekräftelse av föräldraskap göra en anmälan om gemensam vårdnad via Skatteverkets e-tjänst. Denna möjlighet att digitalt bekräfta ett föräldraskap har fått stort genomslag. Den innebär att fler barn kan få två rättsliga föräldrar och vårdnadshavare i nära anslutning till barnets födelse. Det har alltså blivit mycket enklare för ogifta föräldrar att bekräfta ett föräldraskap och i samband med det få gemensam vårdnad.

Det är mot den bakgrunden som det i nuläget inte finns några planer på att utreda frågan på nytt. Jag och regeringen kommer dock förstås, med utgångspunkt i barnets bästa, att prioritera barnets rättigheter genom att fortsätta utveckla den familjerättsliga lagstiftningen i den takt som behövs. I det arbetet är det förstås viktigt att bevaka att vi har ett regelverk som utgår från barnets bästa och som är förenligt med såväl barnkonventionen som Europakonventionen.

Herr talman! Det stämmer att jag har ställt de här frågorna vid lite olika tillfällen. Senast fick jag svaret att det hade gjorts flera olika utredningar om gemensam vårdnad, vilket gjorde mig lite förvånad. Jag hade inte riktigt koll på att det fanns flera olika utredningar. Därför frågade jag RUT och fick till svar att det var den som gjordes 1999. Den är alltså 26 år gammal. Det är ganska länge sedan vi lät göra en utredning i den här frågan. Precis som ministern redogjorde för landade man tidigare i att detta inte behövdes.

Ytterligare en utredning har tagit upp den här frågan. Den är från 2020 och är alltså fem år gammal. Denna utredning tittade på hur vi förhåller oss till barnkonventionen. I den utredningen framgick att just den här regleringen – att barn inte har rätt till båda sina vårdnadshavare från första början – bryter mot barnkonventionen, som är svensk lag. Detta är en av anledningarna till att fortsätta den här diskussionen. Det innebär ju att regeringen inte vill se över den här regleringen, som faktiskt betyder att vi bryter mot barnkonventionen.

Det här bygger på en väldigt gammal norm i Sverige om att det handlar om en man och en kvinna som har gemensamma barn. När ogifta kvinnor får barn är det oäkta barn. Detta är trots allt den norm som föräldrabalken fortfarande bygger på.

Barnets bästa betyder, i alla fall för mig, att barnet har rätt till sina vårdnadshavare från första början, och gärna innan barnet föds. Visst har det blivit lättare för ogifta föräldrar att bekräfta föräldraskapet och ansöka om gemensam vårdnad, herr talman. Centerpartiet vill att man ska kunna göra det innan barnet föds. Där är vi inte än, men vi har kommit ett steg närmare.

Vilken skillnad gör det juridiska avtal som föräldrarna har sinsemellan för barnet? Det är en springande punkt för mig. Om föräldrarna är gifta är detta inte en fråga. Om de är ogifta är det däremot en fråga. Logiskt tycker jag inte att det ska spela någon roll för barnet om föräldrarna är gifta eller inte. Vem är det som ska avgöra om det är bäst för barnet att både mamma och pappa har vårdnaden från första början eller inte? Det är ju så när man är gift.

Detta bygger, återigen, på att mammor är självklara föräldrar från första början och på att pappor ska godkännas. Frågan är om avgörandet i denna fråga verkligen ska vara kopplat till kön.

Låt mig hårdra det här, herr talman, och ta frågan lite längre. Om vi enligt lagen inte likställer mammor och pappor inför barnet, varför ska de då dela på föräldraskapet? Hur ska vi då kunna förvänta oss att mammorna lämnar över ansvaret till papporna och att papporna tar ansvar? Enligt lagen är ju inte mamma och pappa lika om de är ogifta.

Herr talman! Man kan tycka att jag drar frågan lite för långt, men lagstiftning är ändå normerande. Innan vi införde en lag mot barnaga i Sverige var det ganska självklart att använda aga som en metod för barnuppfostran, men med hjälp av lagstiftningen har vi förflyttat normerna. Det är ytterligare en anledning till att jag fortsätter att driva frågan.

Jag vill fråga ministern om det fortfarande inte finns något intresse av att gå vidare med detta och se till att vi slutar bryta mot barnkonventionen, som är svensk lag och som säger att barn har rätt till sina vårdnadshavare från födseln.

Herr talman! Tack, Martina Johansson, för möjligheten att diskutera de här frågorna på nytt!

Jag vänder mig lite mot beskrivningen att detta bara skulle vara ett uttryck för ett förlegat synsätt eller förlegade normer. Jag tror tvärtom att man kan se på det här ganska praktiskt och konkretisera hur man bäst tar till vara barnets bästa i en sådan här situation. Det handlar inte om hur man ser på föräldraskap eller om att mammor skulle vara mer värda än pappor som föräldrar.

Kort sagt är det väl så att det enda säkra när barnets föds är vem som är mamman. Den som föder barnet är mamman. Detta är ingenting som behöver ledas i bevis, utan det står klart i samband med födseln. Allt annat måste presumeras eller styrkas på något sätt. Vi har en reglering som säger att mannen i förhållandet presumeras vara pappa om två personer har ingått äktenskap och på det sättet skapat en rättslig nära gemenskap med varandra. Om personerna inte har manifesterat sin relation på det sättet, så att det är rimligt att ha den utgångspunkten, måste man styrka det på något annat sätt. Det enda säkra är alltså att mamman är mamman.

Det finns naturligtvis normer och värderingar i de här frågorna, men jag tror ändå att det inte är helt fel att ha ett mer praktiskt förhållningssätt här. Jag tror att det är precis så det förhåller sig. Ur barnets synvinkel är väl det allra viktigaste att det blir rätt och att det är rätt förälder. Om vi ska likställa de här relationerna tror jag att det ligger närmare till hands att ta bort presumtionen att mannen i ett äktenskap är pappa till barnet. Om vi nu skulle likställa det här skulle vi nog behöva gå den vägen. Om man inte på andra sätt behöver styrka faderskapet blir situationen väldigt osäker för barnet.

För barnet är det förstås viktigt att ha rätt till båda föräldrarna. Men det ska vara rätt föräldrar, och det är det som det här i grund och botten handlar om. I ljuset av allt det som jag har sagt tycker jag inte att det finns några nya omständigheter eller argument som ger anledning att göra en annan bedömning än den som har gjorts av riksdagen under en lång följd av år.

När det sedan gäller barnkonventionen är det helt riktigt att den har gällt i Sverige under väldigt lång tid. Sedan gjordes den till svensk lag för ett antal år sedan, men Sverige har varit bundet av konventionen under väldigt lång tid. Den rättsliga bedömningen har varit att Sverige även på det här området lever upp till de krav som ställs i barnkonventionen. Nu har en utredare redovisat en annan uppfattning. Då ska man ha klart för sig att Sverige inte är unikt i världen med en sådan här ordning. Många andra västliga demokratier i moderna samhällen har en reglering motsvarande den svenska.

Jag vill också ta fasta på att det år 2022, efter att utredaren lämnade sin bedömning i den här frågan, som jag tog upp tidigare infördes en möjlighet att i samband med digital bekräftelse av föräldraskap även göra en anmälan om gemensam vårdnad. Vi har alltså förenklat den här ordningen till gagn för barnet även efter att utredaren gjorde sin bedömning. Jag lever i trygg förvissning om att vår ordning är mycket väl förenlig med barnkonventionen på det här området.

Herr talman! Vem som föder barnet är inte så mycket att diskutera. Det kan vi vara helt överens om. Men om jag är gift med den andra personen eller inte kan inte vara det som avgör vem som är fadern till barnet.

Ministern själv tar upp det här med att man kanske skulle ta bort presumtionen när det gäller äktenskap. Ungefär hälften av barnen i Sverige föds trots allt utanför äktenskap i dag. De föds med ogifta föräldrar, som sedan kanske gifter sig i nästa led. Då skulle man kunna leka med tanken att alla föräldrar ska göra samma process för att bekräfta faderskapet – eller föräldraskapet, för att använda rätt begrepp. Man bekräftar föräldraskapet när barnet har kommit till – vilka är de biologiska föräldrarna, och vilka är vårdnadshavarna? Det skulle vara att gå ett steg längre. Men det är inte riktigt det som är min idé just i dag, även om jag har lekt med tanken.

Herr talman! Det är absolut enklare för ogifta föräldrar att slippa gå till socialtjänsten och godkänna sitt oäkta barn. Man gör det digitalt. Men poängen med min fråga är att jag när jag bekräftar föräldraskapet digitalt också ska tala om huruvida det ska vara gemensam vårdnad. Borde det inte vara så automatiskt? Om jag nu går in på Skatteverket och deklarerar vilka som är föräldrarna, varför ställs då ens frågan? När jag bekräftar föräldraskapet borde det bli gemensam vårdnad per automatik, precis som med det juridiska avtalet när föräldrarna är gifta. Ur ett barnperspektiv kan jag inte förstå vad skillnaden är. Det är den funderingen jag har.

Det kan faktiskt hända saker på vägen. Det värsta kan hända. Modern kan dö under förlossningen. Om den här regleringen inte är gjord står barnet helt plötsligt utan vårdnadshavare när det föds, eftersom föräldrarna var ogifta och man inte hade kryssat i rutan om huruvida det skulle vara gemensam vårdnad eller inte, fastän man bekräftat faderskapet.

Ministern har i tidigare diskussioner sagt att man moderniserar föräldrabalken på olika sätt. Det kan jag hålla med om. Vi har i dag möjlighet att skaffa barn som ensamstående kvinnor med assisterad befruktning. Vi har gjort förändringar gällande personer som byter könstillhörighet och i hur vi fastställer föräldraskapet om föräldrarna är gifta eller inte.

Men detta handlar ju mer om hur man får ett barn. Det som vi inte har gjort är regleringar som stärker barnets rätt till föräldrarna efter att det är fött. Då syftar jag på den fråga som vi diskuterar just nu. Vi kan prata om fler vårdnadshavare än två. Vi kan prata om föräldrafullmakt, om värdmödraskap och om att myndighetspost ska kunna gå till båda föräldrarna efter en eventuell separation. Det här är sådant som är viktigt för barnet i föräldrabalken, för det är viktigt för barnet att få sin koppling till sina föräldrar.

Jag vill dra ytterligare en parallell, herr talman. Vi är alla nu väldigt stolta över att vi har gjort om en gammal lag och anpassat den till hur vi lever i dag och dagens behov. Det handlar om den nya socialtjänstlagen. Alla är överens om att lagen från 1982 behövde uppdateras. Men föräldrabalken, som är från 1949, vill man inte göra om i grunden och anpassa till hur vi lever i dag så att den stämmer med dagens levnadssätt och dagens värderingar. Jag återkommer till frågan. Kan ministern tänka sig att åtminstone ta en diskussion vid sidan av och fundera över om det går att göra någonting för att få en mer modern föräldrabalk?

Herr talman! Det är i och för sig riktigt att föräldrabalken tillkom för länge sedan, men den har inte stått oreformerad sedan dess. Det har skett en löpande reformering av föräldrabalken, i hög grad som en följd av samhällsutvecklingen. Vår syn på en lång rad olika förhållanden som har med familjelivet att göra har förändrats. Även om föräldrabalken ursprungligen kom till för länge sedan är den alltså i högsta grad en annan produkt i dag än vad den var när den tillkom för kanske 70–80 år sedan.

Som jag sa är jag öppen för att göra moderniseringar av föräldrabalken och lagstiftningen på det här området. Men bra reformer ska adressera verkliga samhällsproblem, som det heter. Just den här frågan tycker jag faktiskt är lite sökt. Jag ser på den väldigt praktiskt. Det här är inte alls ett uttryck för något slags föråldrad normbildning på området.

Jag kommer ihåg att när jag själv läste familjerätt en gång i tiden – det är kanske 30 år sedan – sa vår professor på området: Om ni ska ge ett enda råd till blivande föräldrar ska ni ge dem rådet att gifta sig. Det var inte ett uttryck för att han hade några särskilt traditionella värderingar som handlade om äktenskapets suveränitet i relation till andra samlevnadsformer, utan det handlade om att äktenskapet är ett juridiskt paket som är väldigt förutsebart och som man naturligtvis kan välja eller välja bort.

Till äktenskapet hör att flera saker presumeras som inte presumeras om man väljer att leva sitt liv på annat sätt. En sådan sak är faderskapet och den gemensamma vårdnaden. Jag kan inte se vad som skulle bli bättre sett ur barnets synvinkel om man ändrade på det förhållandet. Om det skulle vara så att mannen i äktenskapet inte är pappa till barnet måste det styrkas på något sätt. Om det är så att föräldrarna vill upplösa äktenskapet och inte ha gemensam vårdnad får man hantera det på något annat sätt. För att se det praktiskt erbjuder samhället ett format där flera saker presumeras som måste styrkas på andra sätt om man väljer att leva sitt liv på annat sätt. Det är inte en värdering, utan det är ett praktiskt förhållningssätt.

Jag kommer tillbaka till kärnfrågan: Det enda säkra är vem som är mamma. Allt annat måste antingen presumeras eller styrkas. Att man presumerar att mannen i ett äktenskap är pappa beror på att denne har ingått ett rättsligt förhållande som gör det rimligt att presumera det. Om det inte har gjorts måste man styrka det på andra sätt. Jag tycker ärligt talat inte att det är så konstigt. Det viktigaste ur barnets synvinkel är som sagt att det måste bli rätt.

Att förenkla det här är något som vi i högsta grad har gjort. Det är inte så att det på något sätt är svårt för till exempel ett sambopar att lösa det här digitalt och snabbt. Jag tycker ärligt talat inte att det är så mycket att orda om. Vi har en väl balanserad ordning. Den har blivit mycket enklare för föräldrar som inte är gifta. På något sätt måste faderskapet styrkas. Det är lätt att få till den gemensamma vårdnaden. Jag ser kort sagt inte reformbehovet just i det här avseendet, även om jag i övrigt är öppen för att reformera föräldrabalken i olika avseenden.

Herr talman! Tack, Gunnar Strömmer! Det är alltid spännande och roligt att debattera och diskutera med er.

Det är väl klart att man har haft olika reformer av föräldrabalken. Jag nämnde några i mitt tidigare anförande. Men det är fortfarande ett tillägg till någonting som utgår från något helt annat.

Det blir ganska svårt att läsa och tyda föräldrabalken. Det står tydligt vad som gäller för modern och fadern om de är gifta, och sedan kommer ett antal ”om inte”. Det hade varit enklare att skriva om det och utgå från att det finns någonting mer än man, kvinna och gift.

Jag ska gå in på det praktiska, som ministern utgår från. Jag har inte sagt att man inte ska göra en registrering av ett föräldraskap. Man måste självklart bekräfta föräldraskapet, och det är klart att det är skillnad på att vara gift och att inte vara gift. Det ifrågasätter jag inte.

Men jag ifrågasätter att det står ”om det ska vara gemensam vårdnad”. Det är den saken jag ifrågasätter starkast. Om jag bekräftar föräldraskapet ska det per automatik vara gemensam vårdnad. Då blir det likställt för barnet oavsett om föräldrarna är gifta eller inte.

Än i dag är svaret på hur vi ska hantera frågor om familjerätt och civilrätt att man ska vara gift. Återigen: Mer än hälften av barnen i dag föds utanför äktenskapet.

I en relation där det finns våld kan inte uppmaningen vara att man ska vara gift för att det ska vara enkelt för alla parter. Juridiskt blir det en gammaldags syn på någonting vi kan adressera som samhällsproblem i dag.

Vi är överens om att det är en praktisk fråga hur man ska registrera faderskapet. Men vi kommer fortfarande inte att vara överens om huruvida det ska vara automatisk vårdnad eller inte, uppfattar jag. Jag önskar att ministern kunde resonera vidare om det.

Herr talman! Tack för möjligheten att få diskutera de här väldigt viktiga frågorna i dag.

Jag vill förtydliga att jag inte uttrycker någon preferens och inte ger något råd om hur människor ska leva sina liv. Jag återgav vad en lärare i familjerätt sa en gång i tiden.

Samhället tillhandahåller olika juridiska paket för vuxna människor att själva fatta beslut om hur de vill leva sina liv. De olika paketen kommer med olika rättigheter och skyldigheter.

Om man ser det ur barnens synvinkel har vi på det hela taget en ordning som också tillgodoser barnens intressen på ett bra sätt.

Om vi nu talar om faderskapsfrågan handlar det om att man presumerar eller på annat sätt styrker vem som är pappan så att det blir rätt.

Om man väljer att kliva in i en relation inom det juridiska paketet äktenskap presumeras inte bara faderskap utan också gemensam vårdnad.

Om man väljer att leva på ett annat sätt måste man lösa de frågorna på ett lite annat sätt.

Men de praktiska konsekvenserna av det är ändå att alla som får barn med varandra och som också vill ha gemensam vårdnad på ett mycket enkelt sätt kan få det. Dessutom sker det i ett digitaliserat format.

Jag fortsätter gärna att diskutera frågorna. Men jag ligger kvar i att jag just på den här punkten inte ser att reformbehovet är särskilt stort.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.