Barnfamiljers ekonomiska situation

Fru talman! Linus Sköld har frågat finansministern hur hon avser att agera för att de mest utsatta hushållen ska klara av den pågående prisökningstakten samt hur hon ska skydda barnfamiljers välstånd i det rådande ekonomiska läget. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen, och jag hoppas att ledamoten inte misstycker.

Regeringen har agerat för att stötta hushållen under en svår tid. Tittar man på effekterna på hushållens ekonomiska standard till följd av regeringens förslag och aviseringar under mandatperioden är det väldigt tydligt att den ekonomiska standarden ökar procentuellt sett mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de båda översta inkomstgrupperna.

För att stärka hushållens köpkraft har regeringen lättat på skattebördan för svenska folket genom sänkt skatt på bland annat arbete, pension, sparande, företagande och transporter. Regeringens förstärkningar av jobbskatteavdraget riktas framför allt till personer med låga och medelhöga löneinkomster och gör det mer lönsamt att arbeta. En familj med en polis och en sjuksköterska har omkring 9 000 kronor mer i plånboken i år tack vare vår budget och 23 000 kronor mer i plånboken jämfört med 2023.

För att stötta ekonomins återhämtning satsar regeringen i samband med vårändringsbudgeten på direkta konjunkturstimulanser på 5,8 miljarder kronor. Detta inkluderar bland annat arbetsmarknads- och utbildningsinsatser för fler i jobb, ett tillfälligt förstärkt rotavdrag samt satsningar på vägunderhåll och bostäder.

Under de senaste åren har roten till Sveriges akuta ekonomiska problem varit den höga inflationen. Flera av inflationens problem ligger fortfarande kvar – det vet vi – men vi ser också att handelskriget och dess effekter tynger svensk ekonomi. Regeringen följer därför utvecklingen för hushållen mycket noga och återkommer vid behov i budgetpropositionen. Regeringen står på hushållens sida.

Fru talman! Regeringen står på hushållens sida, avslutar Anna Tenje sitt anförande. Då måste man fråga sig: Vilka hushåll?

Låt oss fokusera på den grupp som får försämrade förutsättningar för sitt livsuppehälle med den här regeringens budget, de som är beroende av bostadsbidrag för sin försörjning. Det är en grupp som har i genomsnitt 16 300 kronor i inkomst. Den förstärkning de hade i form av en 40-procentig ökning av sitt bostadstillägg har regeringen för tillfället minskat till en 25-procentig ökning, och regeringen planerar nu att avveckla förstärkningen till halvårsskiftet. Motivet för det är att nu när den ekonomiska utvecklingen har vänt och framtiden ser ljusare ut minskar behovet av bostadstillägget.

Det är graverande att matprisökningarna fortsätter. Prognosen för april – ökningen för maj har inte kommit än – var 5 ½ procents ökning jämfört med samma period förra året. Hyrorna ökar lika mycket i år, det vill säga 5 procent. Samtidigt avskaffar regeringen helt det förstärkta bostadsbidrag som har funnits för 106 000 barnfamiljer i det här landet. Av dessa är 85 procent ensamhushåll, och 65 procent av ensamhushållen är kvinnor. Det är företrädesvis ensamstående kvinnor med låg ekonomisk standard som betalar för regeringens politik. Låt oss komma ihåg detta.

Regeringen står inte på alla hushålls sida. Låt mig berätta på vilka hushålls sida regeringen står. I höstas var den stora reformen en marginalskattesänkning för dem som tjänar 65 000 kronor i månaden eller mer. En minister fick 4 000 kronor mer i disponibel inkomst som en följd av den skattesänkningen.

I vårändringsbudgeten var den enskilt största reformen ett förstärkt rotavdrag. Det tillfaller dem som äger sitt boende och som dessutom har råd att renovera. Fördelningsprofilen för den reformen är knappast till förmån för decil 1 och 2, för att använda Anna Tenjes beskrivning.

Inför budgeten som kommer till hösten har regeringen remitterat ett förslag om sänkt bolagsskatt för 6 ½ miljard. Enligt regeringens egen analys är det företrädesvis män med höga inkomster som kommer att gynnas.

På vems sida står regeringen? Jo, de som har de högsta inkomsterna. Bland dem som har de lägsta inkomsterna, alltså hushållen med ensamstående, uppger 50 procent – när Majblomman, Hyresgästföreningen, Röda Korset och Rädda Barnen frågar – att de inte har haft råd att köpa näringsriktig mat till sina barn det senaste halvåret.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på interpellationen.

Vi vet att det finns vissa hushåll som har det svårt ekonomiskt. Det finns olika verktyg för att titta på barnhushållens ekonomi för att se trender. Låt oss titta på vad Statistiska centralbyrån säger om barn och unga som bor i en familj med låg ekonomisk standard. Låg ekonomisk standard är definierat som en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten på riksnivå. I statistiken söker man i intervallet 0–60 procent av medianinkomsten, vilket inom spannet i sig kan variera rätt rejält.

År 2014 fanns det totalt 363 524 barnhushåll med låg ekonomisk standard. Till 2020 ökade antalet barnhushåll med låg ekonomisk standard till 425 339. Det var under socialdemokratiskt ledda regeringar. År 2024 är siffran 404 606 barnhushåll.

Om vi ska summera de siffror jag pratar om här ökade antalet barn som bor i en familj med låg ekonomisk standard mellan 2014 och 2020 med cirka 62 000. För 2020 till 2024 är det en minskning med cirka 20 000 barn.

Fru talman! I socialförsäkringsutskottets betänkande som rör utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn följer man utvecklingen av andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard. Ett hushåll har låg ekonomisk standard om hushållets disponibla inkomst är mindre än den beräknade basinkomsten. Andelen barnhushåll med varaktigt låg inkomststandard har minskat över tid, men den är fortfarande hög i vissa grupper som har en svag anknytning till arbetsmarknaden. Där sker inga större förändringar.

Andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard har gått från 17 procent 2020 ned till 15 procent 2023. Vore det inte för de familjepolitiska stöden skulle 24 procent av barnhushållen ha haft låg ekonomisk standard 2023, men nu är siffran som sagt 15 procent för 2023.

Trenden är att andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard minskar, trots att vi haft tuffa år med pandemi och inflation. Tittar man på de här två mätverktygen ser man att trenderna går åt rätt håll. Det kanske inte går fort, men det går åt rätt håll. Det är kanske inte den bild som de rödgröna partierna vill ge i debatter här i kammaren.

Fru talman! Det finns som sagt familjer som har det tufft ekonomiskt, och det är vi alla väl medvetna om. Men familjepolitiken kan nog inte ensam skapa god ekonomisk levnadsstandard för samtliga barnfamiljer. Det krävs en bredd av åtgärder för att samtliga hushåll ska få bättre ekonomi.

Men för att underlätta att kombinera familjeliv och arbetsliv har Tidösamarbetet sett till att det nu är möjligt att överlåta föräldrapenning i en bredare krets. Vi har även utökat antalet dubbeldagar från 30 till 60, och de kan nu tas ut fram till dess att barnet är 15 månader. Det här är förändringar som Tidösamarbetet gjort till verklighet för att öka flexibiliteten och valfriheten så att det ska bli lättare att få ihop livspusslet.

Fru talman! Vi står här i kammaren. Jag tror att det är en tisdagskväll, och det är första veckan i juni. Det är försommarkväll där ute, och det börjar vankas sommarlov. Skolorna börjar avrunda de sista dagarna, och barnen väntar på att få en lång, fin sommar.

Det är många barn som kommer att få det, men det är också väldigt många barn som går en väldigt tuff sommar till mötes på många sätt. Den kommer inte att leva upp till de drömmar man har. Man kanske inte ens uttrycker dem till sina föräldrar för att man bär på dåligt samvete över den ekonomiska situationen.

Många hårt arbetande ensamstående kvinnor där ute har kämpat under väldigt lång tid med att få ihop till sina mest basala hushållsutgifter. Matpriserna är skyhöga och har ökat i flera år. Hyreshöjning på hyreshöjning har nått helt nya nivåer, och reallöneökningarna har försvunnit i ett nafs. Man har lånat, och man har sålt det man kunnat för att få ihop till det mest basala. Nu står man inför sommarlovet med sömnlösa nätter, magont och djup oro för hur det ska gå ihop när barnen inte får mat i skolan varje dag i veckan och man ska försörja dem och få ihop det och kanske till och med kunna se till att de får matsäck när man ska på utflykt eller till stranden för att bada.

Då väljer den här regeringen att inte höja barnbidraget. Man väljer i stället att klappa händerna när matjättarna gör vinstutdelningar. Den här regeringen väljer att försämra högkostnadsskyddet så att medicinerna blir dyrare. Man väljer med precision att ta bort extratillägget i bostadsbidraget till den 1 juli, vilket gör det ännu svårare för de hårt arbetande ensamstående mammorna att klara av den oerhört tuffa vardag de redan har.

Regeringen påstår att man står på hushållens sida. Då undrar jag på vilket sätt. Och det är inte de här hushållens sida som den här regeringen står på. Det är dem man har kastat under bussen och som man väljer att inte stå upp för. Man står inte upp för de hushåll som behöver den här regeringen allra mest.

I det här oerhört exceptionella läget väljer vi socialdemokrater att behålla extratillägget i bostadsbidraget. Vi vill införa lovluncher. Vi vill höja barnbidraget och underhållsbidraget för att stötta de här otroligt utsatta barnfamiljerna i en tid som är otroligt orolig. Vi ser att vi befinner oss i ett läge där vi har en av de lägsta tillväxterna i Europa, skyhög arbetslöshet och en ekonomisk omvärld som är turbulent. Då behöver man välja en politik som stöttar de här familjerna.

Bara för att ge regeringen ett litet tips på hur man kan få ordning på svensk ekonomi: Man kan välja att öka köpkraften, och det gör man genom att exempelvis höja barnbidraget. Det kommer barnfamiljerna att sätta sprätt på – de kommer att köpa den där klänningen till skolavslutningen eller de nya gympaskorna. Men regeringen väljer att sänka skatten för dem som har mest, som kanske väljer att köpa aktier i stället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack till Linus Sköld, som har begärt debatten om denna viktiga fråga.

Det gör ont i hjärtat, tycker jag, när man möter människor som talar om hur tufft det är. Vi möter dem. Vi ser också rapporterna från Rädda Barnen, Majblomman och alla andra civilorganisationer som hjälper många utsatta barnfamiljer, och vi hör deras berättelser om hur det ser ut.

Men man blir lite beklämd när Sverigedemokraternas riksdagsledamot Daniel Persson står här och säger att de har blivit så mycket färre, de där som har det tufft. Det säger en del om varför regeringen faktiskt inte gör någonting, eftersom vi har en SD-styrd regering.

Jag säger: Se verkligheten! Se den verklighet som finns där ute och alla de barnfamiljer som kämpar och vänder på varje krona för att klara av sin vanliga vardag. Vi pratar inte om att köpa någon lyxkryssning, utan det handlar om att köpa mat till sina barn.

Säg det till dem som jobbar men som trots det inte har råd med mat och hyra! Tio års reallöneökningar har försvunnit. Många har det tufft. Men då väljer man att se att det var lika illa tidigare. Nej, det var inte lika illa tidigare. Sant är att vi skulle behöva göra mer. Men det har verkligen inte den här regeringen gjort.

Jag vill lyfta ett särskilt perspektiv, som Sofia Amloh också var inne på. Vi glömmer ibland förutsättningarna för de barn som lever i den fattigdom som deras föräldrar är utsatta för. Det är barn som inte vill säga att man egentligen vill börja på fotbollsträning, för man vet att föräldrarna inte har råd att köpa fotbollsskor. Barn som inte vill säga att man är hungrig därför att man inte vill göra mamma orolig. Det är tufft också för de barnen. Och för mig och för Socialdemokraterna är de barn som föds och lever i Sverige allas våra barn.

Vi har ett särskilt ansvar för att alla barn ska få bra förutsättningar att växa upp i det här landet. Det borde vi ha råd med och klara av i det här välfärdslandet. Men nu ökar segregationen. Skillnaderna ökar, och det är en politik som den här regeringen fortsätter med.

Jag vet att statsråden ibland blir lite irriterade när vi fortsätter att ta upp det här med de enorma skattesänkningarna. Men det gör vi inte för att vi tycker att det är roligt utan för att vi upprörs över de stora skillnader som nu skapas och som ökar skillnaderna mellan barn och barn. En del barn har ju väldigt goda förutsättningar. Deras föräldrar, de som redan har, har fått ännu större skattesänkningar. Men en del barn får inte och har inte råd att gå på fotbollsträning eller äta näringsriktig mat. Det upprör mig. Det upprör oss.

Fru talman! Som jag inledde med att säga stöttar regeringen hushållen på flera olika sätt. Genom sänkt skatt på arbete får hårt arbetande människor behålla mer av sin lön, vilket de gjort sig förtjänta av. Man ökar då köpkraften samtidigt som man också stärker egenmakten. Genom insatser för att stimulera ekonomin och genom fler arbetsmarknadsinsatser och utbildningsplatser ser vi till att fler kan få sitt första arbete – eller komma tillbaka till arbete.

Vi genomför nu också en stor bidragsreform så att fler kan gå från bidrag till arbete och så att fler barn kan se sina föräldrar gå till ett jobb. Ett annat sätt som regeringen med vår välavvägda ekonomiska politik stöttar hushållen på är att den skyhöga inflation vi ärvde av den Smärkta regeringen faktiskt tryckts tillbaka.

Ibland kanske man glömmer hur hög inflationen var när vi tog över vid makten. Vi talar nu om 5 procent i ökning när det gäller maten. Detta är definitivt väldigt skadligt för hushållsekonomin. Men vi ärvde alltså en inflation som låg på 10 procent. Det innebär stora hål i hushållsekonomin.

När vi tog över vid makten låg också bensinpriset och dieselpriset ungefär 10 kronor högre per liter. De hushåll och kvinnor jag möter på landsbygden är otroligt tacksamma för att vi nu har pressat tillbaka priset på drivmedel. De har nu de facto råd med att inte bara skjutsa sina barn till fotbollsträningen utan också ta sig till och från jobbet utan att faktiskt förlora pengar.

Hög inflation och arbetslöshet är det största hotet mot barnfamiljers ekonomiska situation och när det gäller den utsatthet som interpellanten lyfter fram i sin interpellation. Om regeringen kan bidra till att hålla inflationen i schack samtidigt som vi kan föra en politik där vi får fler i arbete – fler som går från bidrag till arbete och fler som går från arbetslöshet till arbete – är väldigt mycket vunnet.

Precis som ledamoten tidigare lyfte upp är det väldigt ovanligt med låg ekonomisk standard i hushåll där båda föräldrarna förvärvsarbetar. Mycket riktigt hade endast cirka 2 procent av sammanboende hushåll med två förvärvsarbetande föräldrar en låg ekonomisk standard under 2023. Bland hushåll där föräldrarna inte förvärvsarbetar är andelen som har låg ekonomisk standard däremot mycket hög.

För mig och regeringen är det mycket tydligt att det är arbete som är vägen till att förbättra barnfamiljers ekonomiska situation. I ekonomiskt oroliga tider med högre priser har regeringens förstärkningar av just jobbskatteavdraget, som framför allt riktas till personer med låga och medelhöga löneinkomster, varit väldigt välkommet och viktigt.

Det spelar väldigt stor roll, fru talman, att två arbetande föräldrar i år tack vare vår budget får behålla omkring 9 000 kronor mer i plånboken och 23 000 mer i plånboken jämfört med 2023.

Fru talman! Nu ska jag begära lite hederlighet i den här debatten. Det stämmer att inflationen var hög när regeringen tillträdde. Varken Anna Tenje, jag eller min dåvarande regering rådde för detta. Det var nämligen direkt kopplat till krigsutbrottet samma år. Det stämmer att bränslepriserna var höga när regeringen tillträdde. Det var direkt kopplat till krigsutbrottet samma år. Detta vet Anna Tenje om. Att stå här och försöka skylla detta på den socialdemokratiska regeringen är inget annat än att försöka vilseleda dem som lyssnar på den här debatten.

Nästa fråga: Arbete är vägen till att bekämpa ekonomisk utsatthet – något åt det hållet sa Anna Tenje alldeles nyss. Jag håller med. Men då är det förunderligt att regeringen står och tittar på medan arbetslösheten ökar. Den är ju högre än vad den har varit de senaste tio åren. Regeringens arbetsmarknadsinsatser har halverats. Antalet utbildningsplatser har minskat – raka motsatsen till vad Anna Tenje uppger. I alla utbildningsformer för vuxna minskar antalet utbildningsplatser. Vi pratar om arbetsmarknadsutbildning, folkhögskola, komvux, yrkeshögskolan och akademin. I alla dessa utbildningsformer minskar antalet utbildningsplatser, och det har de gjort hela den här mandatperioden. Vi kan ha en hård debatt, men låt oss hålla oss till sanningen.

Låt mig komma till några sanningar. Detta har hänt med värdet på socialförsäkringarna, enligt en rapport från riksdagens utredningstjänst. Många socialförsäkringar räknas upp med konsumentprisindex. Därför drabbas inte de som är beroende av dem på samma sätt av inflationen. Många av de förmåner som tillkommer barnfamiljer räknas dock inte upp utan sätts i nominella tal. Det vet Anna Tenje.

Detta betyder att barnbidraget har minskat i värde med 250 kronor de senaste fem åren. Bostadsbidraget har minskat med 430 kronor jämfört med förra året. Grundnivån i föräldrapenningen har minskat med 1 500 kronor de senaste fem åren. Underhållsstödet har minskat med 230 kronor de senaste fem åren.

Det är Anna Tenje som ansvarar för de prioriteringar den här regeringen gör med det utgiftsutrymme man bedömer sig ha. Jag förstår att man behöver hantera den inflation som – som en konsekvens av det pågående kriget och nu även andra omständigheter i omvärlden – pågår. Men man väljer hur man prioriterar reformutrymmet.

Anna Tenje och hennes kompisar i regeringen prioriterar konsekvent att skydda köpkraften hos människor som har de högsta inkomsterna. Jag har gett tre bra exempel från de två senaste och den tredje, kommande, budgeten. Tillsammans handlar det om utgiftsökningar på 16 miljarder – eller rättare sagt inkomstminskningar, eftersom det är avdrag och skattesänkningar vi snackar om. Hur många hundralappar hade man kunnat höja barnbidraget eller underhållsstödet med för 16 miljarder, Anna Tenje?

Vi socialdemokrater har bara i vårändringsbudgeten presenterat att vi hade velat ha fria lovluncher för skoleleverna, att vi hade velat sätta press på en dysfunktionell matprismarknad, att vi hade velat höja underhållsstödet med 500 kronor och att vi hade velat bevara nivån i högkostnadsskyddet för läkemedel. Det hade underlättat för barnfamiljer. Lägg till detta att vi sedan tidigare har lagt fram förslag om barnbidragsökningar och andra sätt att stödja den här målgruppen.

Fru talman! Det här är mitt sista inlägg, så jag vill passa på att tacka statsrådet och övriga som har deltagit i debatten!

Jag vill poängtera att trenderna enligt statistik verkar gå åt rätt håll. Barnhushållen med låg ekonomisk standard har inte blivit få – de motsvarade som sagt 15 procent 2023. Tidösamarbetet har under mandatperioden sänkt skatten, vilket träffar brett. Vi har gjort det mer lönsamt att arbeta. Vi har prioriterat att hålla priset på drivmedel på en låg nivå. Det är en viktig fråga för landsbygden och speciellt för barnfamiljer som bor där. Rimliga nivåer på drivmedel innebär även att priset på varor och tjänster inte ökar till följd av höga drivmedelspriser. Hade det varit socialdemokratiska drivmedelspriser hade detta i dagens läge varit förödande.

Fru talman! Regeringen har motat tillbaka inflationen, och det är viktigt att fortsätta det arbetet så att vi kan se att reallönerna ökar. Vi ser också att räntekostnaderna minskar och att elpriserna ligger på en någorlunda rimlig nivå.

Fru talman! Svenskt Näringsliv ansåg att budgeten för 2025 ger goda och viktiga förutsättningar för tillväxt. Byggsektorn är positiv till den vårändringsbudget som presenterats. Tillväxt är det som leder till att fler kan gå till ett arbete, och på så sätt får fler en bättre ekonomi. Vi har också sett att fritidskortet snart är på plats, vilket blir ett riktat stöd till familjerna.

Det här är några av de åtgärder som har genomförts under mandatperioden för att stärka ekonomin för hushållen. Självklart behöver fler kunna stå på egna ben och vara självförsörjande. Föräldrar behöver ha ett arbete så att de kan försörja sin familj. Det är ett långsiktigt arbete att stärka hushållen, men vi ser att trenden verkar gå åt rätt håll.

Fru talman! Det är tusentals och åter tusentals ensamstående kvinnor där ute som har det brutalt tufft ekonomiskt. Vi kan svänga oss med vilka siffror, diagram och procenttal som helst, men människor upplever inte att de har fått det bättre eller att det har blivit lättare. Regeringen får gärna stå här och tala om att människor har fått det bättre och försöka övertyga dem: ”Ni har fått 100 kronor där, och vi har gjort det här för er!” Men när verkligheten inte ser ut så kommer det att vara svårt för regeringen att äga den verklighetsbilden.

Även om man har gjort saker – även om man sänker skatten för undersköterskorna, butiksbiträdena eller vårdbiträdena med en hundralapp eller två – kommer det inte att kunna ersätta det man tar bort med andra handen, det vill säga det extra bostadstillägget, eller det man låter urholkas, det vill säga barnbidrag och så vidare. Det blir inte mer i plånboken hur hårt folk än arbetar. Det kommer aldrig att kunna kompenseras av skattesänkningarna, för de är inte i närheten av det här. Människor kommer fortfarande inte att kunna betala sina basala utgifter.

Det är också exakt detta människor vittnar om. Det kommer larmrapport efter larmrapport. Det är röster från kvinnor och barn där ute som kommer med påtagliga vittnesmål. Att vara så lomhörd – att inte lyssna utan i stället sätta på skygglapparna och säga ”Nej, det blir bättre!” – är faktiskt näst intill oförskämt av en regering. Regeringen ska vara till för hela svenska folket, Anna Tenje, även dem som behöver er allra mest just nu. Varför ser ni inte till att de klarar den här svåra ekonomiska tiden?

Fru talman! Jag vill börja med att lyfta en grupp barnfamiljer som Linus Skölds interpellation egentligen inte handlade om men som ändå har tagits upp i debatten.

I stället för att som Sverigedemokraternas riksdagsledamot hänvisa till Svenskt Näringsliv vill jag hänvisa till en rapport från LO som jag kan rekommendera varmt. Den handlar om arbetarhushållen i kristider.

Där konstateras att en familj med två vuxna och två barn boende i småhus i Alvesta hade viss marginal när rapporten presenterades för knappt ett år sedan. I de här tiderna har dock familjen negativa siffror i slutet av månaden. Även i en familj där föräldrarna är sammanboende har man alltså fått det tuffare. Det hänvisas alltid till bensinpriser och så vidare, men det är också 30 000 kronor mer per år i ökade kostnader för mat.

Sedan vill jag också bara säga att regeringen, och även statsrådet, ofta hänvisar till en familj med en polis och en sjuksköterska. Med vår budget hade de fått det bättre än med regeringens budget – bara så att det blir sagt.

Jag ska säga något kort om det som Linus Sköld har tagit upp, det vill säga de familjer som faktiskt har det tuffast och som vi oroar oss för. Det här handlar nämligen om barn som växer upp i svår fattigdom – barn som inte får näringsriktig mat på bordet. Det är dem vi pratar om här. Jag är orolig för dem, för deras framtid påverkas av den barndom de har nu.

Jag förstår inte hur det kan förbättra förutsättningarna för barnen eller skapa större tillit och större sammanhållning i ett land när man ökar segregationen och skillnaderna mellan barn och barn.

Fru talman! Tidigare sa en av ledamöterna att man inte står här och pratar om de stora skattesänkningarna för hushållen för att det är roligt utan för att man är orolig. Jag tycker att det talar sitt tydliga språk, för synen på skatt handlar i grunden om synen på vems pengarna är. Enligt Socialdemokraterna i den här kammaren och i kommunerna runt om i Sverige ska alla få bidrag, men ingen ska kunna leva på sin lön.

Sänkt skatt är själva motsatsen till detta. Att fler får behålla mer av frukterna av sitt eget arbete är både mer rättvist och bättre än att statliga byråkrater ska administrera både höjda skatter in och höjda bidrag ut.

För hushållen är det kronor och ören som spelar roll; det råder det ingen tvekan om. Vi har i dag diskuterat utsatta hushåll som har det väldigt tufft ekonomiskt. Den senaste tidens höga inflation, och dessutom ett handelskrig ovanpå det, gör inte på något vis att situationen underlättas. Det är klart att det är oroligt. Jag har stor respekt för att man är orolig över vad som ska hända framöver. Jag står inte här och låtsas att saker och ting har blivit så mycket bättre, utan vad vi diskuterar nu är hur vi på bästa sätt stöttar just utsatta hushåll.

För hushållen är det kronor och ören som spelar roll. Regeringen menar att kronor och ören i dyrtider gör större nytta i hushållens plånböcker än i statens ficka, och därför sänker vi skatten på arbete. Interpellanten tog tidigare upp och raljerade över de förslag som regeringen haft i de senaste budgetarna gällande inte minst sänkt skatt på arbete. Men det handlar om att stimulera fler att jobba mer och om att människor ska få behålla mer av sin egen lön, kunna försörja sig själva och stå på egna ben. Det är viktigt.

Likaledes raljerar man över rotavdraget i vårändringsbudgeten och säger att det handlar om välbeställda människor som kan renovera sina kök eller badrum. Men det handlar ju mer om att stötta en bransch där arbetslösheten har varit stor, där företagen går på knäna och där fler riskerar att bli av med jobbet. Kan man då göra insatser som gör att fler kan behålla jobbet, eller för den delen att företagen kan expandera och anställa fler, är det väldigt välriktat.

Man raljerar också över förslag som vi nu har remitterat inför eventuella förslag om sänkt bolagsskatt i den kommande budgeten. Det handlar också om hur jobben kan bli fler – hur vi kan stärka tillväxten och hur arbetslösheten kan minska.

Vi vet att en hög inflation är särskilt skadlig för hushållen. Därför måste vi hålla den i schack samtidigt som arbetslösheten definitivt inte får växa sig större. Arbetslösheten ska tvärtom pressas tillbaka samtidigt som fler går från bidrag till arbete och kan leva på sin egen lön. Fler barn ska se sina föräldrar gå till jobbet.

Man raljerar och säger att det inte är särskilt viktigt för hushållen med sänkt skatt. En sjuksköterska och en polis skulle banne mig ha haft det bättre med den socialdemokratiska budgeten, får vi höra. Låt oss då hoppas att de inte bor i Stockholm! Hade de bott i Stockholm hade de fått en käftsmäll å det grövsta, med höjd skatt både i regionen och i kommunen och dessutom höjda avgifter för SL-kortet med mera. Då hade det inte alls varit speciellt mycket pengar kvar. Man verkar inte tycka att det är viktigt att kunna leva på sin lön.

Fru talman! För det första har jag inte raljerat en sekund i den här debatten. Det jag har gjort är att citera ur regeringens egna konsekvensanalyser av de skatteförändringar som den har skickat på remiss eller genomfört och av det avskaffade bostadstillägget. Jag har inte raljerat utan citerat regeringen själv.

För det andra är det otroligt hur regeringens företrädare uttrycker sig här. När Majblomman, Röda Korset, Hyresgästföreningen och Rädda Barnen frågar hushåll som har låga inkomster hur de upplever sin ekonomi säger 50 procent att de haft svårt att köpa näringsriktig mat till sina barn, 44 procent att de behövt låna till grundläggande utgifter som el, mat och hyra och 58 procent att de inte har råd att betala fritidsavgifter för sina barn. Då säger Anna Tenje att det är arbete som är vägen framåt.

Det är för mig otroligt förunderligt att regeringens enda arbetsmarknadspolitik är att skära ned på arbetsmarknadsinsatser och utbildningsplatser. Det verkar som att regeringens enda arbetsmarknadspolitik är förakt för fattiga. Om fattiga bara blir fattigare kommer de att gå till arbete i större utsträckning. Det är det som den där bidragsreformen syftar till. Det är Anna Tenjes linje.

Och fattiga blir fattigare i det här landet. Barnbidraget har tappat 20 procent av sitt värde, likaså bostadsbidraget och underhållsstödet. Anna Tenje, som är ansvarig för de här frågorna, tittar på, känner sig nöjd och sänker skatten för dem som tjänar 65 000 eller mer i månaden.

(Applåder)

Fru talman! Jag glömde inledningsvis att tacka för interpellationen. Detsamma gäller de två interpellationer jag debatterade tidigare under kvällen. Det ber jag om ursäkt för. Jag tycker att det hör till god ton att tacka för interpellationen, och det här är en viktig fråga.

Ledamoten hävdar att jag föraktar fattiga. Att dra det dithän är mycket magstarkt. Han påstår att den bidragsreform som vi nu ämnar presentera i grund och botten handlar om att vi föraktar fattiga. Nej, det är precis tvärtom. Att bekämpa fattigdomen och ta folk ur utanförskap är kanske en av mina viktigaste uppgifter. Jag är nämligen medveten om hur det stärker den enskilda individen, stärker egenmakten och framför allt bryter risken för att barnen ärver det utanförskap som föräldrarna hamnat i.

Det finns nog ingen enskilt viktigare uppgift än att ta folk från bidrag och utanförskap och leda dem till arbete och inkludering. Om detta enligt er i Socialdemokraterna är att förakta fattiga tycker jag att ni har fått otroligt mycket om bakfoten.

Det handlar om att ställa krav för att man de facto bryr sig och att ge rätt förutsättningar och rätt möjligheter för människor att växa och utvecklas till sitt bästa jag. Det handlar om att ställa krav på kommunerna att finnas där för dem som befinner sig i utanförskap och lägga manken till för att ge dem stöd, hjälp och rätt utbildning. De ska lära sig svenska språket, så att de kan komma in i det svenska samhället, bli en del av arbetsgemenskapen och stå på egna ben. Deras barn ska inte hamna i samma utsatta position som de själva befinner sig i.

Det är inte att förakta fattiga. Det är tvärtom att höja dem till skyarna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.