Bankskatt

Fru talman! Edward Riedl har frågat mig om jag kan redogöra för syftet och idén med den föreslagna bankskatten och om motivet är att öka eller minska den finansiella stabiliteten i banksektorn.

Finansiella kriser är kostsamma. Det har såväl Sverige som andra länder erfarit. De samhällsekonomiska kostnaderna för finansiella kriser kan vara direkta eller indirekta. Direkta kostnader uppstår när staten måste vidta åtgärder för att säkra den finansiella stabiliteten, och indirekta kostnader uppstår när den ekonomiska konjunkturen viker som en följd av den finansiella krisen.

De regelverk som kringgärdar kreditinstituten, till exempel regelverken om kapitaltäckning och resolution, syftar i första hand till att främja den finansiella stabiliteten genom att ställa krav på kreditinstitutens motståndskraft och i fallet med resolution även ha möjlighet att hantera fallerande kreditinstitut med ett särskilt förfarande. Genom att dessa regelverk stärker den finansiella stabiliteten bidrar de till att minska risken för såväl direkta som indirekta kostnader för staten vid en allvarligare störning i det finansiella systemet. Trots den reglering och tillsyn som finns går det dock inte att utesluta att finansiella kriser uppstår i framtiden och att det uppkommer kostnader som en följd av detta.

Risken för att ett kreditinstitut vid en störning i det finansiella systemet eller en finansiell kris orsakar väsentliga indirekta kostnader för samhället varierar med institutens storlek och betydelse. Stora institut utgör en så pass viktig del av det finansiella systemet att deras agerande kan påverka det finansiella systemets funktionssätt, exempelvis avseende tillgången till krediter för hushåll och företag. Om de allvarligt störs i sin verksamhet kan det därför leda till negativa effekter för ekonomin i stort, vilket ger upphov till indirekta kostnader för staten. Därför bör kreditinstitut som på grund av sin storlek och betydelse för den finansiella marknadens funktionssätt riskerar att orsaka väsentliga indirekta kostnader för samhället vid en finansiell kris betala riskskatten.

Syftet med riskskatten är att stärka de offentliga finanserna och hålla den offentliga skuldsättningen på en lägre nivå för att därigenom skapa utrymme för att klara en framtida finansiell kris. Med starkare offentliga finanser är Sverige bättre rustat för att möta utmaningar och genomföra nödvändiga åtgärder i en krissituation.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag har frågat finansministern vad motivet till bankskatten är - nu heter det riskskatt, helt korrekt - och framför allt om syftet är att öka eller minska den finansiella stabiliteten. Jag har ställt den frågan utifrån två utgångspunkter.

Den ena är att januaripartierna presenterade detta redan hösten 2019 som ett sätt att finansiera höjda försvarsanslag. Detta har också varit en del av kritiken på vägen fram med denna skatt. Man har alltså plockat en skatt och inte tänkt använda den till det som man säger. Det är det ena perspektivet: vad man använder skatten till.

Den andra utgångspunkten handlar faktiskt om det som finansministern beskriver i svaret: hur vi tryggar finansiell stabilitet. Man ska komma ihåg att denna skatt träffar 7 av de 125 banker som finns. Man kan då titta på de utländska bankerna, vilket är intressant ur ett annat perspektiv, det vill säga när det gäller konkurrensneutralitet. Jag gissar att både jag och finansministern vill att vi ska ha banker kvar i Sverige med alla de arbetstillfällen och skatteintäkter som det innebär. Av de 35 utländska bankerna kommer 2 att omfattas av detta. Det innebär, fru talman, att man snedvrider konkurrensen väldigt mycket mellan svenska storbanker och utländska banker och de som, så att säga, inte finns reglerade på det sätt som vi kanske skulle önska.

De banker som kommer att träffas av detta får en höjning: Kostnaden motsvarar i princip en höjning av bolagsskatten från strax över 20 procent till nästan 30 procent, en extrem höjning av bolagsskatten om man skulle ha lagt den på det sättet i stället. Det blir enormt stora konsekvenser för dessa banker, och det är den snedvridningen av konkurrensen man måste förstå. Räknar man på det handlar det om 6 000-7 000 anställda som måste rationaliseras bort inom banksystemet.

Jag misstror inte Socialdemokraterna i detta, fru talman, utan jag tror att vi vill att medborgare ska kunna komma i kontakt med sitt bankkontor när det gäller kontanthantering och väldigt mycket annat. Men ungefär 20 procent av de anställda inom banksektorn skulle behöva rationaliseras bort om bankerna ska ta detta, och sanningen är väl tyvärr att dessa kostnader i väldigt stor utsträckning kommer att övervältras på kunderna, det vill säga oss medborgare.

Det som dessvärre blir effekten är att de oreglerade aktörerna och de utländska bankerna får en konkurrensfördel gentemot dem som är mest skötsamma. Det tycker jag inte borde vara meningen med detta. Bankföreningen dömer ut det här, och det vore väl orimligt att de skulle landa i en annan slutsats med tanke på de höga kostnader som de ska betala.

Dock dömer faktiskt samtliga tre expertmyndigheter som vi har i Sverige, det vill säga Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen, också ut detta med liknande kritik. Jag tror att Riksgälden till och med går så långt att man säger att detta riskerar att försämra den finansiella stabiliteten.

Bankföreningen, expertmyndigheterna och, tror jag, till och med en del av finansministerns partikollegor som jobbar inom Kommuninvest har sagt att detta inte är bra. Min fråga till finansministern blir därför: Har de alla fel när de varnar för riskerna för den finansiella stabiliteten om man gör på det här sättet?

Fru talman! Om vi ska prata om partikollegor så leds faktiskt både Finansinspektionen, Riksgälden och Bankföreningen av före detta moderata statssekreterare, och när de var moderata statssekreterare var ju Moderaterna för en bankskatt. Jag vet inte om Moderaterna har svängt totalt här. Jag behöver läsa Moderaternas budgetmotion igen; jag har inte alla rader. Ni var alltså emot bankskatten i budgetmotionen, ja.

Nu tittar vi naturligtvis på de remissvar som har kommit in och analyserar dem noggrant. Det kan också vara så att vi på Finansdepartementet gör andra bedömningar när det gäller effekterna av en skatt än vad myndigheterna och kanske även branschorganisationer och andra gör. En branschorganisation som finansieras av dem som ska betala skatten kanske har lite andra glasögon på sig när de gör analysen än när man, som regeringen gör, företräder skattebetalarnas intresse och det allmänna intresset.

Anledningen till att det är de stora kreditinstituten som träffas är att den finansiella sektorn vid finansiella kriser brukar kunna åsamka samhällsekonomin mycket stora kostnader. Det är ett motiv till att vi tycker att man bör kunna ta ut en sådan här skatt. Det är framför allt de stora instituten som orsakar kostnader. Om en bank får betala skatten handlar alltså inte om att den är svensk eller utländsk, utan det handlar om hur stor man är i Sverige, och många av de stora bankerna som vi har i Sverige är också svenska. Syftet är som sagt att stärka de offentliga finanserna och på så sätt ha bättre möjlighet att parera framtida kriser.

Jag tycker också att det är viktigt att påpeka att vi har sänkt bolagsskatten i flera led under de senaste åren, och det har finansierats genom att man har breddat basen för bolagsskatten. Man har alltså inte samlat minskat bolagsskatteuttaget, utan man har breddat basen så att vi ska ha färre undantag och sedan kunna sänka skattenivåerna.

Denna basbreddning har dock inte drabbat finansbranschen; däremot har de kunnat ta del av skattesänkningen, så vi har de facto sänkt skatten för bankerna under de senaste åren. Det tycker jag är ett motiv för att de här bankerna bör kunna betala skatten utan att drabbas av en del av de konsekvenser som bland annat hävdas av branschorganisationerna.

Fru talman! Man brukar inte tacka två gånger för svaret, men jag får väl göra det, för jag tycker att det var en konstruktiv ton. Jag tror att finansministern och jag är helt överens om vikten både av att bankerna är hårt reglerade på det sätt som vi ser i dag och att vi ser till att bankerna över tid är med och betalar sin del av kostnaderna i samhället.

När det gäller sänkt bolagsskatt är det i grund och botten bra om vi får företag att vilja betala sina skatter i Sverige, och det var väl det som var poängen med min jämförelse. Den skatt man nu inför på väldigt få av alla de banker som verkar i Sverige innebär alltså att de banker och kreditinstitut som den här skatten träffar får en bolagsskattehöjning från ungefär 20,6 procent - det har finansministern säkert bättre koll på än vad jag har - upp till i praktiken nästan 30 procent, medan framför allt de utländska oreglerade aktörerna kommer att slippa den här skatten helt. Det innebär såvitt jag och remissinstanserna kan bedöma att man premierar dem som finns utanför vår kontrollmöjlighet.

Detta tycker jag inte borde vara syftet med den skatt som, om jag tolkar svaret från finansministern rätt, också har till syfte att stärka den finansiella stabiliteten. Då borde vi snarare premiera de bankerna eller i alla fall säkerställa att man betalar samma typ av skatt, riskpremie eller hur vi nu vill uttrycka det. Vi ska inte särskilt straffa några av de svenska storbankerna.

Den bank som träffas av skatten får som jag sa i princip en höjning från omkring 20 procent till nästan 30 procent i bolagsskatt, medan alla andra som är oreglerade eller väljer att banta kundstocken vid årsskiftet - vilket också är ett populärt sätt att undvika den här typen av instrument i andra delar - kommer att slippa vara med och bidra. Det tycker jag är fel, fru talman.

Jag och Moderaterna är i grund och botten inte emot det här på något sätt. Under våra regeringsår var vi också mycket tuffa mot bankerna kopplat till finanskris och annat. Självklart ska de vara med och betala över tid.

Problemet med framtagandet av den här skatten, och det är det remissinstanserna också varnar för, är att man faktiskt riskerar att försämra den finansiella stabiliteten även om syftet är det omvända. Då är min fundering: Är regeringen beredd att ompröva detta? Det handlar inte om att bankerna inte ska vara med och bidra; det var inte det min fråga handlade om.

Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag var otydlig: Syftet med detta är inte att stärka den finansiella stabiliteten. Det gör vi med det regelverk som finns, och mycket av det regelverket beslutas på EU-nivå och internationell nivå. Där har det skett betydande skärpningar sedan finanskrisen just i syfte att stärka den finansiella stabiliteten.

Syftet med den här skatten är i stället att stärka de offentliga finanserna för att vi ska kunna ha bättre möjligheter att möta framtida kriser, detta just för att vi vet att finansbranschen historiskt sett har åsamkat samhällsekonomin mycket stora kostnader. Vi får bättre möjligheter att möta detta om vi kan stärka de offentliga finanserna, och det gör vi genom att ta ut den här skatten.

Därutöver är det så att det här skatteuttaget inte ligger långt ifrån den skattesänkning som finansbranschen har fått under de senaste åren. Detta gör att jag bedömer att det rimligen finns goda möjligheter för branschen att betala den här skatten utan att kostnaderna behöver övervältras på kunderna eller att det behöver ha stora effekter på sysselsättningen i branschen.

Det är ju inte så att vi såg betydligt lägre kostnader för kunderna när vi fick den stora skattesänkningen. Jag tror tyvärr inte att det är så många som har upplevt det på det sättet.

Det är helt korrekt att Moderaterna var skarpa mot bankerna under finanskrisen, men det var framför allt i vad man sa och hur man lät. Det var inte så mycket skarpa åtgärder i form av till exempel ett ökat skatteuttag, men det var ett högt tonläge. Däremot skedde på EU-nivå och på internationell nivå en bra och angelägen uppstramning av regelverket. Men i övrigt var det mest ett högt tonläge från Moderaterna, om jag ska vara ärlig.

Fru talman! Jag tänker inte gå in i alla delar på huruvida det var tom retorik eller innehåll i detta. Det går att ta fram för den som är intresserad.

Min fundering gäller det förslag som ligger här och nu. Den slutgiltiga fråga jag försöker att få ett svar på från finansministern gäller om man är beredd att ompröva förslaget, givet att man snedvrider konkurrensen och eventuellt försämrar den finansiella stabiliteten. Det tror jag inte, fru talman. Jag tror ändå gott i detta; det är inte syftet.

Remissinstanserna varnar för att dessa saker kan hända. Jag har full respekt för att Bankföreningen, som ska företräda bankerna, har synpunkter på ökade kostnader - det är möjligen en sak - men också våra expertmyndigheter inom området finansiell stabilitet varnar för samma saker. Där kan det finnas skäl för ministern att lyssna på kritiken.

Fru talman! Kan finansministern tänka sig att överväga andra sätt, om man försämrar den finansiella stabiliteten, gynnar de utländska bankaktörerna framför de svenska samt de som är oreglerade framför de som är reglerade? Jag tycker att det vore olyckligt om det blir så, givet att både jag och finansministern tycker att det är bra att banksektorn är reglerad och är med och bidrar. Nu riskerar vi att göra precis tvärtom.

Fru talman! Vi analyserar naturligtvis de remissvar som har kommit in från branschorganisationer och självklart också från våra myndigheter. Vi kan sedan återkomma till riksdagen med vilka slutsatser vi drar.

Jag kan redan nu säga att det inte är självklart att vi kommer att dra samma slutsatser som Finansinspektionen. Vi gör en annan bedömning än Finansinspektionen av konsekvenserna av skatten, men det kan vi återkomma till mer exakt.

Jag har varit tydlig med att vår bedömning är att finansbranschen kan bidra mer. Det finns enorma vinster i den branschen. Utöver att den har gjort enorma vinster har den också fått stora, omfattande skattesänkningar de senaste åren. Mot den bakgrunden finns goda möjligheter att beskatta branschen. Det främsta motivet för skatten är att finansbranschen historiskt, gång på gång, på grund av kriser och obalanser har åsamkat samhällsekonomin och vanliga medborgare mycket höga kostnader. Då får vanliga löntagare ta smällen.

Vi tycker att det är rimligt att de som äger bankerna får bidra lite mer till det allmänna så att vi på ett ännu bättre sätt kan skydda vanligt folk den dagen det blir kris. Det är Socialdemokraternas politik. Moderaterna är emot detta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.