Herr talman! Ulrica Messing har frågat mig om, och i så fall när, jag avser att genomföra de åtgärder som Post- och telestyrelsen föreslagit när det gäller avstånd till postlådor. Bakgrunden till den förra regeringens uppdrag till Post- och telestyrelsen var klagomål från postmottagare i ett område där man ansåg att Posten flyttat postlådorna alltför långt. Jag kommer inte att särskilt kommentera det fallet. Postutdelning vid eller i anslutning till bostad eller verksamhetsställe ingår i den så kallade samhällsomfattande posttjänsten. Förändringar i utdelningen sker dock och beror till exempel på att en lantbrevbärares färdväg dras om eller att det sker en striktare tillämpning av gällande regler. Kraven på hur Posten ska utföra sina skyldigheter kopplade till den samhällsomfattande posttjänsten klargörs i nuvarande regler, men det framgår inte av dessa exakt hur långt avstånd det är rimligt att en postmottagare har till sin postlåda. För hushåll och företag på landsbygden är det viktigt att hänsyn tas till att boende kan ha vant sig vid en servicenivå som Posten av olika skäl tidigare har valt, medan den service som mottagarna garanteras enligt de allmänna villkoren är en miniminivå. I dag kan vi konstatera att Post- och telestyrelsens kartläggning visar att det i postutdelningen inte råder några missförhållanden av större omfattning. Så mycket som 97 % av samtliga hushåll och företag utanför tätort har mindre än 500 meter till postlådan. Med hänsyn till befolkningstäthet med mera i de aktuella områdena får det anses vara ett mycket gott resultat. Post- och telestyrelsen verkar aktivt i sin tillsyn för att Posten, innan en förändring genomförs, ska göra en avvägning mellan alla de intressen som kan förekomma. Bedömningen är att det finns goda möjligheter för myndigheten att i samråd med Posten komma överens om en lösning där reglerna tolkas med en social dimension. Som jag uppfattar myndighetens förslag torde de enskilda fallen kunna lösas inom ramen för Post- och telestyrelsens tillsynsverksamhet. Jag har därför i dagsläget inte för avsikt att föreslå några förändrade regler på det här området.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Åsa Torstensson för svaret. Det är inte första gången vi diskuterar privat eller offentlig service i ett regionalpolitiskt perspektiv. Vi har gjort det i den här kammaren många gånger under de senaste åren. Så sent som i våras hade jag själv ett antal interpellationsdebatter i kammaren just runtomkring den här frågan. Då var kammaren väl företrädd med också centerpartister och folkpartister. Men jag konstaterar att vi i dag bara är två socialdemokrater och ansvarig minister. Det kanske är en ren tillfällighet. Men det brukar vara en ganska bred uppslutning i den här kammaren när det gäller att regionalpolitik och regional utveckling för hela Sverige är många saker. Och det är både privat service och offentlig service. Just i dag vill jag särskilt diskutera en del av den offentliga servicen, och det handlar om postgången. I svaret som Åsa Torstensson har gett mig pekar hon på att det i ett område finns ett speciellt fall. Det rör då en diskussion om hur långt det är rimligt att man har till sin postlåda när man bor på landet. Jag vet inte riktigt om den historiebeskrivningen kommer från Åsa Torstensson själv eller från någon annan. Men det är inte det fallet eller ett område, utan det finns enskilda fall i Småland, i Dalarna, i Västerbotten, i Uppland och i Norrbotten. Det finns ett antal enskilda personer och enskilda företagare som har diskussioner med Posten om vad som egentligen är en rimlig väg för att hämta sin post. Ett antal av de här personerna har fått så långt som sju åtta kilometer till sin postlåda. De bor också ofta i områden där till exempel bredbandsutbyggnaden ännu inte är klar. Det betyder att de inte bara har bristfällig service när det gäller Posten. De har också stora problem att använda annan modern IT-infrastruktur. Det gör det dubbelt eländigt och dubbelt svårt. Den här diskussionen rör alltså människor runtom i hela vårt land. Sedan är det alldeles sant, precis som Åsa Torstensson säger i sitt svar, att majoriteten av invånarna i vårt glest befolkade land faktiskt är nöjd med sin postgång. Men alla är det inte. Och eftersom en majoritet faktiskt är nöjd handlar det också om att det politiska engagemanget inte skulle vara så dyrt att genomföra också i praktiken. Det skulle inte kosta så mycket att sätta ned foten och säga att det är rimligt att människor vet att det är ungefär en kilometer som de max ska ha till sin brevlåda. Och det var för att få mer av klargörande i alla de här frågorna som den tidigare regeringen gav uppdraget till Post- och telestyrelsen. Jag menar att det är otydligt. Posten kan ibland hänvisa till sidoväg eller till huvudväg. För oss som bara färdas på den vägen några gånger per år kan det vara omöjligt att räkna ut vad som är huvudväg och vad som är sidoväg därför att det är samma typ av grusväg. Den typen av benämningar tycker jag att man ska rensa bort. Det borde vara så att det förslag som PTS har lämnat till regeringen också kan genomföras. Det borde vara så därför att det skulle skapa en säkerhet bland både företagare och enskilda personer. Det skulle få bort den här osäkerheten, att man kan tolka huvudväg och sidoväg lite olika beroende på vilken postregion man hör till. Och det borde vara så att man kan genomföra det här därför att det inte är något som är dyrt för statsbudgeten. Det handlar om ett fåtal hushåll, men för de enskilda personerna och för de enskilda företagarna är ändå tilltron till både offentlig och privat service, men i det här fallet offentlig service, otroligt viktig. Och ska vi skapa förutsättningar för att fler ska kunna flytta från de större städerna till glesbygd och till landsbygd är just den tilltron helt avgörande. Varför kan man inte vara mer offensiv just i denna regionalpolitiska fråga och genomföra det som Post- och telestyrelsen har föreslagit?

Herr talman! Ibland får man lite olika bilder av vem man är, så att säga. Jag skulle stå här och diskutera storstadsfrågor med anledning av att jag är från Stockholm, men just denna fråga har berört mig ganska illa, att man har så olika förutsättningar och villkor i vårt avlånga land. I interpellationen tas den här frågan upp. Det är, precis som Ulrica Messing har sagt, en fråga som har diskuterats i kammaren vid ett par tillfällen under föregående mandatperiod. Och jag vill minnas att det var ett antal centerpartister som ställde långtgående krav på den dåvarande regeringen. Den dåvarande regeringen tog det här på allvar och lät Post- och telestyrelsen se över de här reglerna. Man har då kommit fram till att 97 % inte har så långt till postlådan. Men det handlar inte om det i den här interpellationen, så de 97 procenten kan vi glömma. Det fungerar ganska bra för de allra flesta. Det handlar om de 3 % som finns därutöver. Låt mig ge den bild som jag känner bäst! Det handlar om dem som jag har kommunicerat mest med, nämligen dem i Årböle by i Tierps kommun. De har fyra kilometer till postlådan och ibland längre, beroende på vädret. De har inte den här möjligheten, och det är dem som det här handlar om. Om det bara vore Årböle by vi diskuterade i denna debatt vore det bra, men vi har också fått brev och telefonsamtal från fler än dem i Årböle by. Men det är i huvudsak de i Årböle by som har väckt den här debatten. De har också gått till EU-kommissionen för att få veta om postdirektivet gäller här. Och de har fått ett jaså-svar på den frågan. Men oaktat det har man gjort den här utredningen. Och frågan i det här sammanhanget, Åsa Torstensson, handlar om att det finns en utredning från Post- och telestyrelsen. Det finns någonting som har tagits fram, någonting som ligger på Åsa Torstenssons bord just nu. Vilka åtgärder är Åsa Torstensson beredd att vidta med anledning av det? Första gången det här diskuterades i kammaren, eller om det var en fråga, jag minns inte vilket, fick man ungefär samma svar som Åsa Torstensson ger i dag. Post- och telestyrelsen har ett regelverk, och inom ramen för detta kommer de allra flesta att kunna få posten på ett bra sätt. Den gången lät man sig nöjas med det. Sedan, något år efteråt, visade det sig att det inte var så enkelt. Regelverket var gammalt. Regelverket hade verkat sedan 1960-talet. Vi hade gått här med samma regelverk sedan 60-talet. Vårt land har ändrats. Bara en sådan sak som att det mest urbaniserade länet i dag är Norrbottens län är intressant. Det måste ju betyda att de människor som finns kvar på landsorten bor mycket glesare. Därmed måste det också ha uppstått en ny verklighet som innebär att man måste ge andra förutsättningar för den offentliga servicen. Det här kan man inte bara vifta bort med att säga att regelverket klarar det här inom sig självt. Nej, Åsa Torstensson, det fungerar inte på det sättet, utan det är betydligt mer allvarligt. Det är också därför det måste till åtgärder från regeringen. Om det hade blivit en ny socialdemokratisk regering hade man dragit slutsatser av detta och kommit med skarpa förslag, för det här låg så att säga i pipeline. Missa inte den chansen, Åsa Torstensson! Gör någonting! Skyll nu inte på den gamla regeringen! Den gamla regeringen tog det första steget, och nu handlar det om vad som är det andra steget.

Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag tror att det var väldigt bra att den tidigare regeringen och Ulrica Messing gav Post- och telestyrelsen det här underlaget. Eftersom jag själv är boende på landsbygden vet jag precis vilka boende på landsbygden vi talar om och vilken service man efterfrågar. Det är därför jag säger att en lagstiftning på det sätt som Post- och telestyrelsen redogjorde för blir ett väldigt trubbigt system. Låt oss inte falla för frestelsen att sätta in en lagstiftning som är så hårt reglerad att vi om ett år står här och diskuterar att alla människor i princip har 1 000 meter till brevlådan. Det är den oflexibla situationen som jag inte vill att vi ska hamna i. Det finns ett uppdrag att ha en social dimension, och det är den sociala dimension som handlar om att vara flexibel och att föra samtal med boende. Det är på det sättet som Posten kan fortsätta att utvecklas och ha en bra service för landsbygdsbor. Låt oss inte falla för frestelsen att sätta in ett trubbigt system, en trubbig lagstiftning, i tron att 1 000 meter till brevlådan är en lösning. 1 000 meter till brevlådan kan bli ett fall för dem som i dag bara har 200 eller 300 meter till brevlådan. Vi som bor på landsbygden vet att trubbiga system, trubbig lagstiftning, inte är det som efterfrågas, utan det är ett flexibelt system så att man vet vilka kunderna är och vilken situation de befinner sig i.

Herr talman! Åsa Torstensson tycker att lagen är ett trubbigt system. Jag delar inte den uppfattningen. Lagar i vårt land är också ett etiskt ställningstagande. Lagar ändras över tid därför att vårt etiska ställningstagande också ändras över tid. Det gäller till exempel synen på diskriminering och mycket annat. Lagar i vårt land är ett staket omkring rättigheter och skyldigheter för att hålla ihop vårt land och se till att vi som enskilda medborgare inte behandlas olika på grund av var man bor, hudfärg, kön eller religiöst ställningstagande. För människor som vid olika tillfällen i livet känner sig utsatta är lagstiftningen också en hjälp. Den lagstiftningen har vi använt väldigt många gånger för kvinnor och män som bor på landsbygden eller som driver företag på landsbygden. Så sent som 2005 stärkte vi lagen när det handlade om elnätsbolagens grundläggande skyldighet att ha en infrastruktur på landsbygden. Det är klart att Åsa Torstensson var hjälpt av det. Lagen är inte bara ett trubbigt verktyg. Det är det sätt på vilket folkvalda i vårt land kan se till att skillnaderna i landet inte blir för stora. För mig är det en viktig regionalpolitisk fråga. Jag kan bara konstatera att Åsa Torstensson gör en helt annan tolkning än vad hennes egen myndighet gör. Åsa Torstensson har en stark tilltro till att man ska komma överens. Verkligheten visar något annat: enskilda kvinnor och män i Årböle eller i Dalarna som driver turistföretag eller skogsarbetare i Kronoberg och som inte får tillgång till sin post. Man har i åratal försökt komma överens med sitt regionala postkontor men har inte gjort det, därför att man kan tolka lagen om skyldigheter olika. Det var det som PTS konstaterade. Det får inte vara så att det skiljer sig beroende på i vilken region man bor hur generöst eller hur snävt Posten tolkar sin skyldighet att leverera post. I vårt stora land, där vi också har många glesbefolkade områden, är det dyrt att hålla ihop landet. Det är därför vi lägger mycket pengar på regionalpolitiken. Det här är ett sätt att arbeta regionalpolitiskt. 39 miljoner kronor om året säger Post- och telestyrelsen att det skulle kosta att ta just det ansvaret för de 3 % som i dag inte har den service som 97 % har. Vi pratar inte om att det ska vara likadan service för dem som bor på landsbygden som för dem som bor i tätort, men det ska vara likvärdig service. Antingen kan man kräva att Posten, som är ett statligt bolag och som på andra områden kompenseras för att ta ett ansvar för det som ibland är olönsamt, ska ta ansvaret för de 39 miljoner kronorna, eller också kan man titta på andra modeller, som till exempel i Finland, där man har en koncessionsavgift. Där får alla postoperatörer vara med och finansiera just olönsam utdelning för att man ska ta ett regionalpolitiskt ansvar. Fördelen med det är att det är konkurrensneutralt. På något sätt borde vi säga att vi har råd att också ta det regionalpolitiska ansvaret här i Sverige. Använd lagstiftningen för att hålla ihop vårt land! Låt den statliga aktören Posten få uppdraget att verkligen komma till förhandlingsbordet och inse att det är kunden, i det här fallet det enskilda hushållet eller den enskilde företagaren, som är själva förutsättningen för att Posten ska ha någonting att göra! Det är inte så att de är ett bekymmer, utan de är en del av Postens affärsidé. Vi har inte råd att avstå den del som handlar om 3 % heller. Vi behöver ett förtydligande här. Jag tycker att regeringen ska lyssna på sin myndighet och genomföra det som PTS har föreslagit.

Herr talman! Återigen måste jag säga att det är väldigt intressant att höra den här debatten, med anledning av hur upprörda och uppbragta centerpartister tidigare var i denna talarstol i exakt samma fråga, med ungefär samma frågeställningar. Man var ganska säker på att vi måste komma någonstans, att vi inte bara kunde stanna där vi stannade förra gången utan måste gå vidare. Åsa Torstensson säger att hon inte vill ha någon trubbig lag. Under EMU-valrörelsen uttryckte Centerpartiet sin devis att EU skulle vara smalare men vassare. Det kanske är så att man ska ha en smalare men vassare lagstiftning. Då är det väl oerhört viktigt att man har en lagstiftning inte för några få utan för flertalet. Låt mig också säga att det här kan vara ett uttryck för att Posten behöver se över sin organisation. Det är också Åsa Torstenssons ansvar att titta över hur den fungerar. Det finns många exempel på att Posten AB inte har varit så smidig över huvud taget i sina kontakter med medborgare eller med organisationer. Ett exempel är att det inte ska vara brevinkast i dörrarna utan i trappuppgångarna och där man diskuterar att lägga all reklam på ett ställe. Det är ett exempel på att Posten inte har varit så smidig. I de här fallen måste vi bevaka detta och vara tydliga mot Posten AB, hur mycket aktiebolag det än är, om att det här budskapet ska vara tydligt. Det måste vara servicen till medborgarna som står i fokus. Då kan man inte hålla på med sådana här regler som gör det krångligare för människor att använda posten, i synnerhet i sådana delar av vårt land där det redan i dag är ganska besvärligt att klara av vardagliga situationer, som det kan vara i glesbygd.

Herr talman! Det är precis så som interpellanten sade. Det är det jag har i fokus. Det är servicen till den enskilda medborgaren jag har i fokus. Det är det som gör att jag i dag inte vill förespråka en lagstiftning som de facto, mycket troligt, kan slå fel så att fler kommer att få en sämre service. I denna goda anda är ambitionen tydligen, som Ulrica Messing föreslår i enlighet med PTS förslag, att ha en gräns på 1 000 meter när vi vet att de flesta har en kortare väg. Låt oss inte använda en lagstiftning som slår fel och riskerar att hanteras på ett oflexibelt sätt. Jag har samtalat med Posten av den här anledningen. Man måste naturligtvis också från Postens sida ha kunden i fokus, ha den sociala dimensionen i åtanke och föra ett normalt samtal. Vanligt sunt förnuft kan man väldigt ofta komma långt med, utan att ta en trubbig lagstiftning till hjälp. Jag vill inte riskera att vi försämrar servicen för folk på landsbygden genom att inrätta en trubbig lagstiftning. Däremot är jag mycket noga med att poängtera att det finns ett uppdrag för Posten. Posten och Post- och telestyrelsen har en kontakt där det ständigt ska finnas en diskussion om den sociala dimensionen. Folks behov på landsbygden ska på ett smidigt och flexibelt sätt tillmötesgås. På det sättet skapar vi rättvisa och likvärdiga villkor även om det inte är 1 000 meter till brevlådan. Annars har vi snarare försämrat situationen och servicen för folk på landsbygden.

Herr talman! Om man kunde lagstifta om sunt förnuft kanske vi slapp en hel del elände, men nu går ju inte det! Det skulle dock vara önskvärt ibland. Jag vill understryka det som Börje Vestlund sade: För oss handlar det om att ha medborgaren i fokus. Det är ju inte så att PTS i sin utredning har föreslagit att alla ska ha en kilometer till sin brevlåda. Man har sagt att för dem som i dag har längre avstånd ska maxavståndet vara ungefär en kilometer. Man får ha kortare väg till sin brevlåda! Så länge som vi fortsätter att möta kvinnor och män som pekar på bekymmer med att få en dialog med Posten och som har långt till sin brevlåda får vi bevis på att retorik är en sak och verkligheten en annan. Så länge som Mary-Ann Olarsbo och familjen Lundholm i Årböle har två mil till sin brevlåda varje dag är jag inte övertygad om att Åsa Torstensson har rätt i att det fungerar att kommunicera och att Posten är lyhörd. Verkligheten visar något annat. I den debatten kommer jag alltid att ha medborgarens fokus, och i den debatten kommer vi socialdemokrater alltid att hänvisa till att också den offentliga servicen är en avgörande del för enskilda kvinnor och män, men också för enskilda företagares möjlighet att kunna leva och driva företag i glesbygden. Mary-Ann Olarsbo bor ändå inte i någon riktig glesbygd. Hon bor i Uppland, och det finns de som har ännu längre väg till sin brevlåda. Det är orimligt i världens ledande IT-nation!

Herr talman! Låt mig förtydliga: Nej, Posten har inte varit lyhörd. I så fall hade vi inte haft den här debatten. Det är naturligtvis det som är problemet. Återigen vill jag förtydliga att Post- och telestyrelsen inte har sagt att alla ska ha 1 000 meter till brevlådan, men har man en trubbig lagstiftning om ett visst antal meter kommer den att kunna användas på ett sådant sätt att fler kommer att ha sämre service än i dag. Då kommer vi att stå här och diskutera en ny lagstiftning som rättar till den tidigare inrättade lagstiftningen. Nej, efter samtal och diskussion som jag personligen har haft med representanter för Posten står det klart att alla även från Postens sida är medvetna om att man kan hantera den här typen av konflikter på ett mycket bättre sätt. Jag hoppas verkligen att den här debatten sprider sig i landet, för det är naturligtvis så att finns det intresse för att ha kunden i fokus kommer också Posten att vara lyhörd för kundernas behov och också vara flexibel. En trubbig lagstiftning kommer bara att komplicera för människor på landsbygden.