Avgiftsfri skola för alla

Herr talman! Daniel Riazat har frågat mig vad jag avser att göra för att se till att alla barn, oavsett storleken på föräldrarnas plånbok, ska kunna delta i samtliga aktiviteter som anordnas inom den svenska skolan.

Principen om en avgiftsfri utbildning i grundskolan och motsvarande skolformer inom det obligatoriska skolväsendet är en av hörnstenarna inom den svenska utbildningspolitiken. Rätten till en likvärdig utbildning av hög kvalitet får aldrig vara beroende av en enskild individs ekonomiska förutsättningar.

I skollagen framgår att utbildningen ska vara avgiftsfri. Eleverna ska utan kostnad ha tillgång till böcker och andra lärverktyg som behövs för en tidsenlig utbildning samt erbjudas näringsriktiga skolmåltider.

Det får dock i enstaka fall under ett läsår, i samband med skolresor och liknande aktiviteter, förekomma kostnader som ersätts av vårdnadshavare på frivillig väg. Sådana aktiviteter ska vara öppna för alla elever. Belopp som var för sig kan bedömas som obetydliga kan tillsammans strida mot bestämmelserna om en avgiftsfri skola. Om kostnaden är regelbundet återkommande kan den sammanlagt bli påfrestande för ett hushåll med svag ekonomi. Det krävs därför att skolan noga överväger när och hur ofta denna möjlighet ska utnyttjas. Skolinspektionen kan ingripa mot eventuella överträdelser inom ramen för sitt tillsynsansvar.

Herr talman! Tack, utbildningsminister Gustav Fridolin, för svaret på min interpellation! Jag tror att jag och Gustav Fridolin och många i den här kammaren är överens om att skolan ska vara avgiftsfri. Vi är överens om vilka normer som ska gälla när det handlar om avgiftsfrihet.

Samtidigt vet vi - antingen har man själv minnen från när man för inte så länge sedan gick i skolan, eller så har man barn i skolan eller vänner vars barn går i skolan - att detta inte riktigt följs. Även om lagstiftningen innebär att Skolinspektionen kan kontrollera hur avgifterna tas ut, och även om grundprincipen är avgiftsfrihet inom skolan, vet vi att det finns barn som exkluderas från exempelvis skolresor på grund av att de inte har råd att vara med och betala för dem.

När jag gick i skolan hade jag klasskamrater som nästan aldrig hade med sig matsäck när man förväntades ha med sådan till skolan. Så ser det fortfarande ut i dag.

Vilka är då de elever som främst påverkas av en sådan lagstiftning, och vilka är föräldrarna? Jo, självklart handlar det främst om ensamstående föräldrar som inte har tillsvidareanställning eller trygga villkor. Det handlar om arbetarklassbarn. Det handlar om barn som nyligen har kommit till Sverige och som helt enkelt inte har möjlighet att ta med sig det som förväntas eller bidra ekonomiskt till skolresor och annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ja, Skolinspektionen har ett ansvar här. Men hur många skolor är det som har fått kritik för att de har gjort på detta sätt? Man kan jämföra med hur många skolor som vi vet använder de här metoderna. Om skolans princip och norm ska vara avgiftsfrihet, så ska det vara total avgiftsfrihet. Det är det enda sättet att ha en likvärdig skola för alla barn.

Om vi börjar säga att avgifter får förekomma i enstaka fall, att det är frivilligt och att det samtidigt ska vara öppet för alla barn är det någonting som inte går ihop. Att man över huvud taget har avgifter innebär att man exkluderar vissa barn.

Jag vet att skolorna hanterar det här på olika sätt. På vissa skolor tar man stor hänsyn till detta, och man tolkar lagstiftningen som utbildningsministern gör. Vi vet också att det finns skolor som inte gör på det sättet. De låter vissa elever resa till Trysil för att åka skidor samtidigt som andra pimplar på hemorten. Då är det någonting som måste förändras, menar jag. Därför behöver lagstiftningen skärpas.

Avser utbildningsministern att göra några ändringar för att det ska bli tydligare att vi har avgiftsfrihet i den svenska skolan?

Herr talman! Tack, Daniel Riazat, för både frågan och debatten! Jag känner igen bilden, som du beskriver den. Det finns i grunden en målkonflikt som är anledningen till att avvägningarna är gjorda som de är i skollagen. Å ena sidan ska en skola ganska lätt kunna ta med eleverna till ett museum eller en teater. Då vill man att de som har ett kollektivtrafikkort tar med det hemifrån, och så betalar man för de andra utan att det ska vara någonting konstigt för skolan. Å andra sidan handlar det om vikten av att inga elever i något sammanhang blir utpekade för att de inte har samma ekonomiska möjligheter eller föräldrar som kan ställa upp på det sätt som skolan indirekt efterfrågar.

Då har avvägningen som man har landat på i skollagen varit: Ja, men vid enstaka tillfällen kan det förekomma någonting i skolan som innebär att man till exempel behöver en färdbiljett. Men det får då inte innebära att den som inte kan bidra inte får följa med. Det är liksom principen. Jag säger i mitt svar att sådana aktiviteter ska vara öppna för alla elever. Det gäller både den korta resan till teatern och den längre skolresan. Då ska det inte vara så att en elev som inte kan betala inte får följa med. Så är skollagen skriven.

Jag lyssnar på den här diskussionen och hör Daniel Riazats invändningar mot att lagen är på detta sätt. Det finns två saker som jag ser att jag skulle kunna göra framöver.

Det ena är att möta de kommuner som har valt att gå längre än skollagen. Det finns nämligen sådana som har sagt: I vår kommun tar vi ett steg till, och här ska gälla total avgiftsfrihet. Där har man också börjat studera vad det finns för dolda avgifter. Det finns sådant som händer som faktiskt kan innebära en kostnad som ingen har tänkt på - du nämner att man ska ta med sig matsäck eller frukt. Det handlar om att höra: Hur har det fungerat? Har detta inneburit att det har varit svårare för lärarna att organisera teaterbesöket, eller har man hittat andra vägar så att det fortfarande är lätt att göra det som ändå ger en extra möjlighet för den pedagogiska delen av skolan?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det andra är att jag är beredd att ta en diskussion med Skolinspektionen om vad de har sett i sin tillsyn av skolor utifrån detta.

Det är två initiativ som jag kan ta utifrån att denna fråga har väckts. Det handlar dels om att diskutera med de kommuner som har valt att gå längre än vad skollagen i dag kräver, dels om att ta upp med Skolinspektionen vad de sett i sin tillsyn.

Herr talman! Tack så mycket, utbildningsministern, för det svaret! Vi är som sagt överens om grundprincipen i detta. Jag är glad över att utbildningsministern är öppen för att på något sätt synliggöra den problematik som kan uppstå. Jag skulle vilja framföra till utbildningsministern att jag tror att det skulle vara bra om vi tillsammans, på en bredare front i riksdagen, tar tag i frågan för att åstadkomma en förändring. Vi alla måste kanske kolla upp hur det ser ut i våra kommuner och där vi är med och styr etcetera. Men i slutändan är det lagstiftningen från riksdagen och regeringen som påverkar läget.

Jag skulle vilja kommentera det här med enstaka fall. Som utbildningsministern själv säger i sitt svar och som jag har skrivit i interpellationen kan enstaka fall anses vara något väldigt litet, att du en gång om året ska skicka med någonting eller att du måste betala 100 kronor för att ditt barn ska åka någonstans. Samtidigt kan den enstaka avgiften, precis som utbildningsministern själv sa, bli en för stor summa för många föräldrar - ensamstående, arbetslösa etcetera - om de har flera barn som kanske till och med går på olika skolor. Det blir också mycket svårare för Skolinspektionen att utvärdera hur det har påverkat föräldern då barnen inte går på samma skola. Man kan inte se det i ett sammanhang.

Man kan tänka sig en förälder som har tre barn som alla behöver ta med sig matsäckar och frukt, som behöver betala någon avgift under vintern för att resa bort eller betala någon avgift på sommaren för att gå på något museum eller annat. Det kan bli någonting som många föräldrar inte kan klara av.

Under de senaste 20 åren har inkomstklyftorna i Sverige ökat ganska rejält. Vi ser att de rikare har dragit ifrån samtidigt som de som befinner sig längst ned på den ekonomiska skalan har fått det tuffare. Då blir detta, även om det kan anses som enstaka fall, en stor fråga. Man vill ju inte att ens barn ska känna sig utanför eller annorlunda i skolan. Alla föräldrar vill ge sina barn bra möjligheter och verktyg och allt man kan för att de ska kunna klara sig. Därför menar jag att vi måste möjliggöra för alla föräldrar, oavsett ekonomisk status, att göra detta.

Jag är mycket glad över att utbildningsministern tar upp frågan om att diskutera detta med kommuner. Vänsterpartiet är som sagt öppet för att också ha ett bredare samtal här i riksdagen om vad vi ska göra för att på riktigt se till att det är avgiftsfrihet. Grundskolan är obligatorisk, och vi säger att vissa aktiviteter är frivilliga. Är de arrangerade av skolan anser jag att det är skolaktiviteter. Därmed ska det, som utbildningsministern sa tidigare, inte vara så att vissa exkluderas. Men lagen måste ses över just eftersom det är så att vissa exkluderas - det sker genom att man ger dem alternativ som kanske inte är lika roliga eller attraktiva som alternativen för de andra eleverna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! När det gäller de större aktiviteterna finns det betydligt bättre sätt än att man ber föräldrarna betala. Man kan jobba tillsammans i en klass. Man kan helt enkelt göra saker ihop, som dessutom ibland kan användas i undervisningen. Man kan sälja bröd eller vad det nu må vara. Då kan man samla pengar och därigenom räkna på vad det innebär att driva den lilla rörelsen. Jag tror ofta att man kommer längre så än vad man gör om man låter det vara någonting som görs upp vid sidan av.

I och med den avvägning som finns i lagen i dag får det inte bli ett utpekande av en elev som har föräldrar som inte kan bidra på samma sätt som andra. Det får till exempel inte förekomma att man på klassråd går igenom vilka som har betalat och vilka som inte har gjort det. Då slår skollagens generella bestämmelser till, som handlar om att barn ska behandlas lika, att man inte ska ha ett särskilt utpekande och att man ska bygga en trygg arbetsmiljö.

Regelverket finns nog på plats för att hantera målkonflikten. Problemen blir i praktiken när detta landar i lärares, rektorers och engagerade föräldrars knä. Jag tror att det finns all anledning att titta på hur man har gjort i de kommuner som gått lite längre än vad lagen i dag kräver. Jag är beredd att träffa dem och se vilka utvärderingar som gjorts där.

Herr talman! Jag säger återigen tack till utbildningsministern. Vi har inte ett dåligt regelverk. Däremot har vi ett regelverk som av en hel del kommuner inte tolkas så som jag och utbildningsministern vill tolka det. Då får man ställa sig frågan: Hur lång tid får det ta innan tolkningen sker på ett korrekt sätt, och när kommer det att behövas en förändring? Jag ser fram emot att höra mer av utbildningsministern kring denna fråga och att vi kan komma framåt.

Jag håller med utbildningsministern om att detta kan arrangeras på mycket bättre sätt, med försäljning etcetera. Men det finns risker även där. Det finns elever som kommer från mer välbärgade familjer och som har mycket lättare för att gå till sina grannar och sälja kakor eller lotter än vad jag hade när jag växte upp i mitt område. Det påverkar självklart också. Det är därför jag menar att lagstiftningen måste se ut på ett sådant sätt att detta inte ska vara beroende av hur bra eleverna är på försäljning eller hur deras föräldrars plånbok ser ut.

Men jag tror att vi i grund och botten är överens och att vi kan komma vidare med frågan.

Herr talman! Jag konstaterar: Att göra saker som klass kan ofta vara ett bra sätt att få en sammanhållning och möta de generella krav som finns i skollagen på att bygga trygga skolmiljöer, där alla får vara med på likvärdiga villkor.

Överläggningen var härmed avslutad.