Automatisk gemensam vårdnad vid barnets födelse

Herr talman! Mikael Eskilandersson har frågat mig om jag och regeringen har övervägt att göra föräldraskapet i Sverige mer jämställt genom automatisk gemensam vårdnad.

I alla frågor som rör barn ska det finnas ett tydligt barnperspektiv. Gemensam vårdnad är i de allra flesta fall en ur barnets synvinkel mycket bra vårdnadsform. Det är för barnets skull viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet, vilket även barnkonventionen ger uttryck för.

Föräldrar som är gifta med varandra har gemensam vårdnad om barnet från barnets födelse. För ogifta föräldrar som är överens om att ha gemensam vårdnad finns det möjlighet att på ett enkelt sätt få detta, till exempel genom att anmäla detta till socialnämnden i samband med bekräftelse av faderskap eller föräldraskap.

För ogifta föräldrar som inte är överens får vårdnadsfrågan prövas i domstol utifrån vad som i det enskilda fallet är bäst för barnet. I sådana fall kan det många gånger saknas förutsättningar för gemensam vårdnad, till exempel om det förekommit våld eller andra övergrepp mot modern.

Det framstår därför inte som lämpligt med en ordning som innebär att ogifta föräldrar automatiskt får gemensam vårdnad om barnet från barnets födelse. Jag kan också konstatera att riksdagen vid ett flertal tillfällen, senast i mars, tagit ställning till att det inte är aktuellt att se över frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar.

Herr talman! Mycket riktigt är det så att om föräldrarna är gifta har de automatiskt gemensam vårdnad om barnet. Om föräldrarna däremot inte är gifta finns det ingen naturlig rätt för pappan. Då är det upp till mamman huruvida pappan ska vara en del av barnets liv från början.

Jag tycker att vi 2017, som vi nu har kommit en bra bit in på, borde ha kommit lite längre när det gäller jämställt föräldraskap än att lämna över det till mamman huruvida pappan ska få bli en del av barnets liv.

För ett par år sedan, eller lite mer, gjorde civilutskottet ett gemensamt ställningstagande. Utskottet ville se att man kunde registrera faderskapet tidigare, alltså innan barnet hade fötts. Om man har registrerat faderskapet före barnets födsel vore det naturligt att man även får gemensam vårdnad när barnet väl föds. Då finns det, precis som vid ett äktenskap, en tydligt utpekad pappa.

Dessutom finns det faktiskt inte någon garanti för att pappan är den som är mannen i förhållandet, så det skulle definitivt inte vara säkrare på grund av äktenskap.

Sedan kan jag tycka att det är märkligt att pappan ständigt lyfts fram som potentiell våldsverkare gentemot barnet och mamman, för inte blir man mer potentiell våldsverkare för att man inte är gift. Det måste man i så fall vara även om man är gift med mamman. Och i det fall mannen är gift med mamman ser man ju inga problem med att de har gemensam vårdnad från barnets födelse.

Givetvis ska vi inte ge våldsverkare, oavsett om de är manliga eller kvinnliga, rätten till vårdnaden om barnet, men det måste man hantera på ett annat sätt. Det kan ju faktiskt också vara en mamma som är olämplig för sitt barn. Då finns det förhoppningsvis vissa möjligheter för samhället att gå in och ta ifrån en sådan person vårdnaden om barnet.

Att pappor i samboförhållanden eller i förhållanden där pappan och mamman inte bor tillsammans skulle vara sämre eller mer våldsamma ställer jag mig definitivt tveksam till.

Sedan tycker jag att regeringen har haft en väldigt konstig syn på pappan överlag. Man införde bland annat rätten till inseminering för ensamma kvinnor, och då var det helt plötsligt inget större problem att det inte fanns en pappa med i bilden. Då får mamman samtliga föräldradagar.

Det finns många undersökningar som visar att barn behöver en närvarande pappa och att en frånvarande pappa kan ge nackdelar längre fram i livet. Därför borde det vara samhällets uppgift att försöka knyta pappan till barnet, så att barnet och pappan får en känsla för varandra redan från födseln.

Nu har Norge infört automatisk gemensam vårdnad vid barnets födelse. Det är ännu för tidigt att säga vad det kommer att leda till. Det har inte skett någon uppföljning, vad jag vet, än så länge. Men jag har svårt att tänka mig att de skulle ha infört det om de såg så stora problem med att pappor i samboskap eller ogifta pappor överlag var våldsverkare.

Herr talman! Jag tror att man skulle ta stora risker om man skulle göra det som Mikael Eskilandersson är ute efter.

Jag tror nog att vi vet ungefär hur det fungerar i grunden. Är man gift får man automatiskt gemensam vårdnad, för där finns en juridisk bindning i botten, som vi alldeles nyss pratade om. Är man inte gift men är överens är det heller inga problem. Men det fall vi ser på här är när man inte är gift och inte är överens. Det är precis därför vi tar upp de fall där det verkligen kan bli helt stötande att göra som Mikael Eskilandersson säger. Det innebär till exempel att om ett barn tillkommer efter en våldtäkt skulle våldtäktsmannen automatiskt bli vårdnadshavare till barnet. Det är ju helt stötande! Det kan inte ens Sverigedemokraterna stå bakom. Men det vore faktiskt en effekt om man skulle gå den väg som Mikael Eskilandersson förespråkar. Ett annat fall är om pappan har utsatt mamman för våld, kanske under lång tid, och hon då inte vill gå med på gemensam vårdnad. Om hon inte går med på gemensam vårdnad blir det en domstol som gör bedömningen utifrån barnets perspektiv, vad som är bäst för barnet. Så fungerar det i dag, och det tycker jag är riktigt. Men skulle vi gå den väg som Mikael Eskilandersson vill blir det exakt dessa stötande situationer, och det vill inte jag.

Jag är inte bara för jämställdhet, utan jag ser också att de här situationerna ofta kan utmynna i att en våldsutsatt och svagare part kan råka väldigt illa ut. I det läget måste lagstiftaren stå på kvinnans sida. Så enkelt tycker jag att man kan uttrycka det.

Är man inte överens, om våldsanvändning ligger i botten, till exempel övergrepp eller annat, är det till slut en domstol som sluter tvisten. Men det är för att inte hamna i de här situationerna som vi har den här typen av lagstiftning, och därför ska vi heller inte gå någon annan väg.

Herr talman! Morgan Johansson skarvar ganska friskt när det gäller vad jag sa och vad jag vill göra. Påståendet att våldtäktsmän skulle få delad vårdnad om barn är direkt barockt. Jag hänvisade till den lagstiftning som man införde i Norge. I den proposition som lagts fram där står det tydligt att i de fall där det finns problem med våld eller våldtäkt i bakgrunden ska man inte ge gemensam vårdnad, utan detta gällde för de fall där barnet kommit till på ett normalt sätt och med ett normalt förhållande i bakgrunden. Det är samma sak när det gäller delad vårdnad efter våld mot mamman.

Det jag vill ha infört i Sverige är precis samma lagstiftning som man nu provar i Norge, och den tar hänsyn till om det finns våld eller våldtäkt inblandat. Det är inte en påtvingad gemensam vårdnad i det fallet.

När vi så småningom får ett nytt regelverk, där faderskapet ska kunna tecknas innan barnet föds, vore det kanske lämpligt att också införa gemensam vårdnad, för även om man är överens i dag är det inte så att man får gemensam vårdnad den dagen barnet föds. I det fall mamman till exempel skulle dö vid förlossningen kan barnet mycket väl stå helt utan vårdnadshavare, och det har faktiskt skett vid åtminstone ett par tillfällen. Det i sig borde inte behöva hända, speciellt inte om man kan registrera faderskapet tidigare. Har man då registrerat faderskapet före förlossningen borde man kunna få gemensam vårdnad, även om man inte har fyllt i rätt papper.

Herr talman! När det gäller de fall där faderskapet registrerats tidigare har jag förstås ingen benhård inställning. Det är klart att det där skulle kunna finnas en öppning. Men det är inte det som det här i grunden handlar om, utan det handlar om att vända på synsättet, det vill säga att automatiken här ska vara det som är grundregeln.

Om man går den väg som Mikael Eskilandersson vill göra vid låt säga en våldtäktssituation är det alltså den våldtäktsutsatta kvinnan som ska väcka och driva processen för att få den gemensamma vårdnaden upphävd. I Sverige står lagstiftaren i det fallet i stället på kvinnans sida. Här ställer sig Sverigedemokraterna inledningsvis alltså på mannens sida, den man som har utövat våldet, och det tycker jag är djupt stötande.

Den ordning som vi har i dag tycker jag fungerar väl, och jag är inte beredd att ändra på den. När man är i dessa svåra situationer måste man känna att man har lagstiftaren i ryggen.

Herr talman! Morgan Johansson kommer återigen in på detta med våldtäkter. Fortfarande står det klart och tydligt i den proposition som antogs i Norge att våldtäkter och våld i olika former skulle göra mannen till icke havande av gemensam vårdnad. Han skulle alltså inte längre ha rätt till gemensam vårdnad. Jag ser egentligen inte någon anledning till att jag ska förklara en gång till att det givetvis inte är dessa fall det handlar om.

För att framhålla hur viktiga båda föräldrarna är för barnet borde det vara naturligt att båda föräldrarna får gemensam vårdnad när barnet föds.

Det är intressant att Morgan Johansson inte kommenterar hur man ska göra när det gäller mammor som dör i samband med förlossningen. Där försvinner den gemensamma vårdnaden plötsligt helt, eftersom det är mamman som ensam har vårdnaden som det ser ut i dag. Det är ett problem som man skulle bli av med om man hade gjort så som vi vill, det vill säga ge gemensam vårdnad i normalfallet.

Det måste alltid finnas en pysventil där man kan ta bort vårdnaden från pappor som är olämpliga. Det måste man även kunna göra från mammor som är olämpliga. Också mammor kan utsätta sina barn för våld. Det är inte bara pappor som kan utgöra ett problem.

Jag ser inte varför det skulle vara ett mycket större problem med pappor som inte är gifta med mamman jämfört med dem som är gifta. Gifta får ju automatiskt gemensam vårdnad. Men med dagens dåliga statistik vad gäller giftermål borde vi se över systemet så att det fungerar även bland ogifta föräldrar.

Herr talman! Vi måste ändå förhålla oss till verkligheten. Mikael Eskilandersson säger att det finns kvinnor som utövar våld. Ja, det finns det, men det mesta våldet som utövas i vårt samhälle, både inom och utom husets väggar, utövas faktiskt av män. Risken att hamna i en sådan här situation är därför mycket större för kvinnor än för män, och då ska kvinnor känna att de har lagstiftaren i ryggen.

Om modern skulle dö i samband med förlossningen, vilket händer ytterst sällan i Sverige, har vi en ordning för det. Då får man fastställa faderskapet efteråt och ta vårdnadsfrågan då. Såvitt jag kan bedöma fungerar det utmärkt.

Jag tror att Mikael Eskilandersson har konstruerat ett problem som han vill få löst genom att göra ett systemskifte i dessa viktiga och grundläggande frågor, men det är jag inte beredd att bidra till.

Överläggningen var härmed avslutad.