Åtkomst av mark vid bygge av cykelleder

Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig vad jag har för planer när det gäller att hantera problematiken kring markåtkomst vid byggandet av cykelleder och om jag avser att göra några ändringar vad gäller anläggningslagen.

Infrastrukturministern besvarade i juni en interpellation med likartade frågor. Hon beskrev då regeringens arbete för att på olika sätt främja cykling i landet. Arbetet sker främst inom ramen för den nationella cykelstrategi som håller på att tas fram och som senare kommer att presenteras för riksdagen.

Jag är ense med Lotta Finstorp om att det är angeläget att cykelleder kan byggas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Det är dock inte givet att de problem som förekommer med markåtkomst ska lösas genom ändringar i anläggningslagen. Anläggningslagen innehåller regler om samverkan mellan ett antal fastigheter med gemensamma behov och har nyligen setts över på ett flertal punkter.

Samarbete och frivilliga uppgörelser med berörda markägare är det grundläggande arbetssättet när det gäller markåtkomst för olika ändamål. Det gäller även för cykelleder. Ytterst kan det finnas en möjlighet att ta mark i anspråk genom expropriation för att tillgodose ett allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation. Redan att det finns möjligheter till expropriation får vanligtvis till effekt att frivilliga uppgörelser kommer till stånd.

Jag vill avsluta med att på nytt hänvisa till den nationella cykelstrategin. Exakt vilka eventuella ändringar av gällande författningar som kan behöva ske analyseras inom ramen för arbetet med strategin.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Den här frågan kan kännas lite marginell dagen efter det fruktansvärda dådet i Trollhättan. Men när man är ute i landet och besöker kommuner och regioner kommer den här frågan ofta upp, därför att cykelleder också har bäring på besöksnäring och därmed intäkter, framför allt för landsbygd.

Cykelfrågor står högt på agendan i både kommuner och regioner men även nationellt. Jag tror att nästan varenda kommun och även region har cykelstrategier i dag för att kunna koppla ihop sina regioner med cykeln. Det handlar om både folkhälsa och miljö men också, som sagt var, besöksnäring.

Jag ser cykeln som ett enormt viktigt komplement till kollektivtrafiken. Då måste man på ett enkelt sätt kunna ta sig fram på cykelvägar som inte är alldeles för långa, för då kommer inte människor att cykla. Då kommer man i stället att använda bilen eller, förhoppningsvis, välja kollektivtrafik i stället för bilen.

Men det finns en bugg i systemet. Det handlar om anläggningslagen och att det är väldigt svårt med markåtkomsten, eftersom en enskild markägare kan säga: Nej, på min mark ska inte en del av en cykelled vara. Det har hänt på flera håll i landet att man har fått dra dessa cykelleder betydligt längre och att det därmed också blivit dyrare, därför att man inte har kommit fram på marker eftersom markägare sagt nej.

Det här är förstås en balansgång. Äganderätten är väldigt stark i Sverige, och den vill jag absolut värna. Men som det är i dag kan man bygga väg på ett betydligt enklare sätt, därför att då kan man peka med hela handen och säga att här ska vägen gå, även om det kan ta ganska lång tid innan vägen kommer till stånd. Men när det handlar om cykelleder går inte det.

Alliansregeringen fokuserade på åtgärder för cykeltrafik i länsplanerna så sent som 2014. Åtgärderna motsvarar ungefär 3,4 miljarder - minst 10 procent av länstransportplanerna. Detta var just för att kunna satsa på gång- och cykeltrafik och knyta ihop kommuner och arbetsmarknader via cykelvägar och cykelleder. Det är helt i linje med att försöka åtgärda bristerna i cykeltrafiken som alliansregeringen gjorde det. Där har jag upplevt att vi har haft en samsyn. Nu kommer det dessutom fram en cykelstrategi.

Om man nu ska göra en översyn även av den här frågan i cykelstrategin, vilket jag hoppas, undrar jag när det är beräknat att den ska vara färdig. Det är en av de frågor som jag har till ministern.

Den nuvarande regeringen har aviserat en satsning på stadsmiljöavtal som medfinansierar lokala och regionala kollektivtrafikprojekt, men det finns inget om att man avser att se över problemen som uppstår vid byggandet av nya cykelleder. Det hjälper ju föga för någon regering att ha högt uppställda planer och många satsade kronor så länge problemen som begränsar byggandet av cykellederna inte är lösta. Alliansregeringen kom inte fram i den här frågan. Min förhoppning är i stället att cykelstrategin nu kommer att innehålla lättnader i detta. Jag skulle vilja att ministern vidareutvecklar detta.

Det finns en mängd goda exempel på cykelleder som har invigts i Sverige. Kattegattleden, som är 37 mil lång, är en sådan. Men den har tagit många år att bygga och har inte den sträckning som var tänkt från början, eftersom markåtkomsten satte hinder i vägen.

Fru talman! Den fråga som jag har att hantera handlar om huruvida det här ska in i anläggningslagen, som är den lagstiftning som jag har ansvar för.

Anläggningslagen hanterar framför allt förhållanden mellan fastighetsägare. Den har aldrig använts för att också hantera förhållanden mellan exempelvis stat och kommun och fastighetsägare. När frågan har prövats, diskuterats och utretts har tidigare regeringar avvisat den vägen, vilket Lotta Finstorp pekar på.

När den tidigare regeringen behandlade den här frågan ville man inte gå vidare med utredningsförslaget. Det hade fått kritik av bland annat LRF, Fastighetsägarna och Villaägarnas Riksförbund, som menade att man gick för långt när det gällde inskränkning av äganderätten.

Jag är självklart väldigt angelägen om att vi ska kunna komma framåt när det gäller vägar och cykelleder. Det har vi en möjlighet att se till genom en vanlig expropriation. I så fall får man använda sig av det lagrum som redan finns. Att expropriera egendom behöver inte innebära att man tar över hela ägandet av egendomen, utan det kan begränsas till att markägaren helt enkelt får tåla att en del av dennes egendom används för till exempel en cykelled. Då ska markägaren kompenseras för inskränkningen av egendomen.

Min bedömning är att vill man kunna klara ut de här frågorna och kunna dra de här lederna ska det naturligtvis i första hand ske på frivillig väg med frivilliga avtal. I de flesta fall klarar man det. Men om man inte klarar det måste man vara beredd att vidta expropriationsåtgärder.

Vi får se vad framtagandet av cykelstrategin kommer att leda till. Jag vet inte det, för det är inte mitt departement som bereder den.

Men både denna regering och tidigare regering har sagt att anläggningslagen ska användas för att reglera förhållanden mellan fastighetsägare.

Fru talman! Precis som ministern nämnde kom det en utredning för drygt tio år sedan. Jag tror att det var 2002 som Lantmäteriet gjorde rapporten Översyn av anläggningslagen. Det var så detta kom upp. Översynen gick ut på remiss, och några var kritiska till den, bland andra LRF.

I översynen finns motivering och fullständigt förslag till författningstext och allt avseende ändring i anläggningslagen med innebörden att kommuner och eventuellt Trafikverket ska få tillgång till enskild mark eller väg när detta krävs för anläggande av sammanhängande cykelleder.

År 2002 är länge sedan. Cykel som transportmedel och som del i besöksnäringen har blivit mycket vanligare. Nu försöker vi komma i fatt Danmark och Holland, där man i många år tagit sig med cykel mellan bostad och arbete om man jobbar tillräckligt nära. Det ger också stora intäkter till besöksnäringen.

Det finns bra exempel i Sverige, men det har som sagt tagit ett antal år att komma framåt med det. Vi har till exempel Sydostleden och Fyr till fyr på Öland. I Östergötland är arrangörerna av Vätternrundan mycket aktiva i att få till cykelleder, för de ser intäktsmöjligheterna.

En aspekt är att det är bra för folkhälsa, miljö och klimat. Det finns dessutom en uppsida ekonomiskt för markägare. De kan till exempel ha bed and breakfast, och cyklisterna kan stanna till vid mindre hotell för att sova över och sedan cykla vidare. Sådant är mycket vanligt i övriga Europa.

Det är 13 år sedan översynen gjordes, och det har hänt mycket sedan dess. När översynen remissbehandlades fanns det, precis som ministern sa, remissinstanser som var kritiska till de slutsatser och förslag som fanns i översynen. Bland andra var LRF negativt, men 13 år senare är det kanske just LRF:s medlemmar som skulle kunna få goda intäkter om anläggningslagen gjordes om eller om man på något annat sätt gjorde det enklare.

Många markägare ute i landet vill gärna få en led dragen hos sig, men grannen kanske inte vill ha den på sin mark.

Det skulle också bli lättare att ta sig mellan olika gårdar anslutna till Bo på lantgård.

Det händer mycket positivt, men många stångas hårt med byråkrati och kanske med en granne som inte vill ha ens några få meter på sin mark, och då går det inte att bygga det. Det är bland annat därför jag har tagit upp detta.

Det kom en cykelutredning 2012, tror jag. Utredaren Kent Johansson tog också upp att man skulle kunna göra förenklingar i anläggningslagen för att enklare kunna komma framåt.

En cykelväg för människor som är på semester eller tar sig mellan jobb eller skola och bostad borde inte vara störande utan positivt.

Jag undrar varför det saknas ett lagförslag. Jag hoppas att ministern skickar med till ansvarigt statsråd att man ska titta på detta också. Det händer mycket positivt i landet, och vi behöver komma framåt i denna fråga.

Fru talman! Som Lotta Finstorp säger finns det en gammal utredning från Lantmäteriet med en översyn av anläggningslagen. Den fick stark kritik från vissa håll. Man menade att dessa möjligheter redan fanns.

Eftersom anläggningslagen i första hand är till för att reglera förhållanden mellan fastighetsägare känns det fel att lägga in denna möjlighet i den lagstiftningen.

Samtidigt är det viktigt att vi kommer framåt. I första hand är det på frivillig basis, men i andra hand finns den tvångsåtgärd som en expropriation är.

En cykelled är en kollektiv nyttighet. Om många markägare går med på det men någon är emot ska ansvaret att övertala denne inte vila på grannarna. Ansvaret måste vila på stat och kommun, och stat och kommun har i dag de möjligheter som finns i exproprieringslagstiftningen.

Lotta Finstorp säger att LRF-medlemmar kan få intäkter på detta. Det stämmer, för om man tillgriper exproprieringslagstiftningen ska samhället enligt de nya reglerna ersätta markägaren med bedömd marknadsvärdesminskning plus 25 procent. Vi ersätter inte bara det markägaren går miste om, utan vi lägger till och med till en peng.

Min uppfattning är att det givetvis måste finnas lagliga möjligheter att komma framåt. Dessa lagliga möjligheter finns redan.

Låt mig ställa en fråga till Lotta Finstorp: Vi redan har exproprieringslagstiftningen, varför vill hon inte använda den?

Jag vet inte varför man i de aktuella fallen med Kattegattleden inte har använt den. Det har jag inte tittat på.

Jag anser att man ska använda de tvångsmedel som redan finns i första hand i stället för att stifta nya lagar.

Fru talman! Enligt den information jag har fått av dem som är aktiva med dessa olika cykelleder har det utifrån lagstiftningen varit mycket svårt att komma framåt. Det har tagit lång tid eftersom det överklagas och är svårt att hantera.

Man går ihop i ekonomiska föreningar för att kunna knyta ihop lederna. Det är cykelentusiaster som inte vill något hellre än att detta ska fungera bra. Det har kostat stora pengar att komma framåt, för det har varit problem med vissa markägare.

Cykelturismen i Europa omsätter 50-100 miljarder. Det är svindlande summor. Det vore fantastiskt om vi i Sverige kunde få till det på samma sätt. Det skulle ge markägare, exempelvis lantbrukare, i vårt vackra land ytterligare ett ben att stå på om de kunde knyta ihop med till exempel bed and breakfast.

Jag och de som håller på med detta anser att det saknas ett lagrum som ökar framkomligheten för dessa leder. Att de aktiva ständigt lyfter upp denna fråga visar att de har stött på svåra problem när de har försökt komma framåt.

Jag hoppas, och skickar med ministern, att denna fråga ska tas med i cykelstrategin. Att kunna knyta ihop cykelstråk i nätverk i våra regioner skulle vara bra på många sätt.

Det skulle komplettera kollektivtrafiken. Fem kilometer är rimligt att cykla till och från jobb och skola. Då behöver det bli lättare att komma fram. Blir cykelvägen för lång i förhållande till den vanliga vägen kommer människor inte att använda den.

Fru talman! Vi har inga meningsskiljaktigheter i synen på hur viktig cykeltrafiken är. Det är en självklarhet att den ska utvecklas, och därför har regeringen inlett arbetet med cykelstrategin.

Det handlar ibland om vilken teknik man ska använda sig av för att komma framåt. Vi har redan en exproprieringslagstiftning. Lotta Finstorp säger att det tar lång tid att genomföra och är krångligt, men ska vi lösa det genom en ny lag som ska beredas kommer det att ta ännu längre tid.

I de aktuella lägena måste stat och kommun vara beredda att använda sig av exproprieringslagstiftningen. Det tror jag är det effektiva systemet. Det är mycket mer effektivt än att tillskapa nya lagar för att lösa ett problem som redan kan lösas med en annan lagstiftning.

Sedan får man se vad man kommer fram till i Näringsdepartementet i arbetet med cykelstrategin. Men det är i så fall en senare fråga. Använd den lagstiftning som finns. Det är min signal till dem som planerar cykellederna. Det har man hittills inte kunnat lösa.

Överläggningen var härmed avslutad.