Åtgärder mot överskuldsättning

Fru talman! Maria Malmer Stenergard har frågat finansmarknads- och konsumentministern på vilka fakta som han baserar sitt påstående att snabblånen har ökat, om han gjort övervägandet att det redan nu går att utvärdera effekterna av de senast genomförda regeländringarna, trots att snabblåneföretagen hade fram till årsskiftet på sig att söka tillstånd, och hur han ser på snabblånens roll i överskuldsättningen.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Snabblån har funnits på den svenska kreditmarknaden sedan 2006. Det är en låneform som kännetecknas av sin lättillgänglighet och att det är fråga om relativt små belopp som lånas ut under en kort tid.

De konsumenter som ansöker om snabblån har ofta en låg inkomst och andra lån som de redan har svårt att betala. För dessa konsumenter riskerar snabblånen att bli en inkörsport till allt djupare överskuldsättning. Snabblånen spelar därför en viktig roll i överskuldsättningen som samhällsproblem.

Sedan 2007 har Kronofogdemyndigheten fört statistik på hur många ansökningar om betalningsföreläggande som har sin grund i obetalda snabblån.

Kronofogdemyndigheten definierade ursprungligen ett snabblån som en kredit på mellan 500 och 4 000 kronor med en löptid på upp till tolv månader. Från och med 2014 ändrade myndigheten definitionen, och ett snabblån kan numera avse belopp på upp till 15 000 kronor. Justeringen gjordes mot bakgrund av att det i dag erbjuds snabblån med större kreditbelopp.

Statistiken visar att antalet ansökningar har ökat med 94 procent mellan 2007 och 2013 och att ökningen det senaste året varit 15 procent. Antalet ansökningar uppgår nu till fler än 56 000, vilket är den högsta siffra som myndigheten någonsin har redovisat.

Det är förstås svårt att säga hur Kronofogdemyndighetens ändrade definition har påverkat statistiken över antalet obetalda snabblån. Det viktiga är dock att siffrorna tydligt visar att det finns ett stort antal personer som beviljas snabblån som de inte har råd med.

Situationen blir inte bättre av att det fortfarande kommer signaler om brister i flera av snabblåneföretagens kreditprövningar. Bristerna är så pass allvarliga att Konsumentverket till och med har förbjudit ett snabblåneföretag att lämna krediter till konsumenter. Någonting måste göras för att få stopp på denna vårdslösa kreditgivning.

För några veckor sedan tillsatte därför regeringen en utredning som ska föreslå effektiva åtgärder för att åstadkomma en mer ansvarsfull marknad för konsumentkrediter och komma till rätta med problem på snabblånemarknaden.

En självklar del i utredningens uppdrag är att följa upp vilken effekt redan vidtagna åtgärder har haft. Utredningen kommer då att kunna följa utvecklingen under de kommande ett och ett halvt åren. Jag ser fram emot att få ta del av utredningens uppföljning och förslag på åtgärder.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Det är angeläget med långtgående insatser för att minska och förebygga överskuldsättning. Där är vi rörande överens.

Men när man bestämmer sig för vilka åtgärder man ska prioritera från politiskt håll är det viktigt att valen är väl underbyggda och att man gör insatser där de kan tänkas göra störst nytta.

Alliansen genomförde en rad förändringar för att stärka konsumenternas ställning på snabblånemarknaden. En sådan är att långivarna nu behöver tillstånd av Finansinspektionen, som tillsammans med Konsumentverket utövar tillsynen över företagen.

Det nya regelverket träder i kraft den 1 juli 2014, men företagen hade fram till årsskiftet 2014/2015 på sig att söka tillstånd. Reglerna började alltså i realiteten att gälla för mindre än fem månader sedan.

Trots detta tillsatte regeringen nyligen en utredning som har till uppgift att ta fram förslag på ytterligare regleringar av snabblånemarknaden. Detta skedde trots att regeringen själv i sina direktiv skriver att det är för tidigt att utvärdera vilken effekt de nyligen genomförda regeländringarna haft.

Vid en offentlig utfrågning om konsumentkrediter i civilutskottet tidigare i år framhöll både Finansinspektionen och Kronofogdemyndigheten att det är för tidigt att utvärdera effekten av de nya reglerna.

Det är detta som jag inte riktigt får ihop, och jag blir inte klokare av att ministern menar att reglerna på något sätt ska utvärderas parallellt med att man utreder nya regler. Jag tycker att det är en något märklig ordning.

Det rimliga måste väl ändå vara att man först avvaktar och ser vilka effekter nya bestämmelser har fått innan man bestämmer sig för att de måste ändras.

Dessutom vidgår Morgan Johansson i sitt svar att reglerna har gjort nytta eftersom han påpekar att Konsumentverket har hunnit stoppa kreditgivningen hos ett snabblåneföretag. Det betyder ju att kontrollen slår till och att den faktiskt har effekt.

Fru talman! Detta är egentligen inte min främsta invändning. Jag är nämligen rädd att man inte använder sin politiska makt där den gör störst nytta. Snabblånen står för ungefär 1 procent av den totala blankoutlåningen. Det tror jag är viktigt att ha i åtanke när man debatterar överskuldsättningsfrågan.

När jag inte sitter i riksdagen jobbar jag som kronofogde. Min erfarenhet säger mig att snabblånen normalt sett inte är orsaken till överskuldsättning. Den vanligaste orsaken till att människor blir överskuldsatta är oförutsedda händelser som skilsmässa, dödsfall i familjen, arbetslöshet eller kanske konkurs.

Hur kan vi få människor att bygga upp lite större skyddsbarriärer för att klara den typen av händelser? Hur rustar vi människor med större kunskap i exempelvis privatekonomi?

Att ta sig an de frågorna, fru talman, skulle vara att verkligen ta politiskt ansvar. Därför vill jag fråga ministern: Vilka övriga åtgärder utöver åtgärderna mot snabblåneföretagen avser regeringen att vidta för att minska överskuldsättningen i samhället?

Fru talman! Jag är ganska överraskad över interpellationen, för det vi gör nu är precis vad riksdagen sagt åt oss att göra.

Det finns ett aktuellt tillkännagivande från civilutskottet som lyder: "Regeringen bör göra en uppföljning av om den lagstiftning som införts för att stärka konsumentskyddet vid kreditgivning och minska de negativa följderna av snabblån har fått avsedd effekt." Det är en del av en utredning.

Ännu mer överraskad blir jag när jag ser att tillkännagivandet baseras på en motion från Moderaterna. De skriver också att "regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med förslag på en strategi för att motverka överskuldsättning" och därefter att vi "bör följa upp den lagstiftning som nu finns".

Ytterligare överraskad blir man när man läser vem som har skrivit under motionen - Maria Malmer Stenergard.

Det vi nu gör i regeringen är precis det som riksdagen har sagt att vi ska göra. Det är dessutom baserat på ett tillkännagivande som Maria Malmer Stenergard har varit med om att driva igenom.

Jag tycker att det är ett stort bekymmer att betalningsförelägganden som har anknytning till sms- eller snabblån ökar kraftigt - det handlar om ett all-time-high.

Maria Malmer Stenergard säger att det bara är 1 procent av blankolånen. Ja, men det är 5 procent av betalningsföreläggandena. Det är en kraftig överrepresentation när det gäller den delen.

Det var en fördubbling av antalet betalningsförelägganden från 2007 till 2013. Det var 56 000 förra året, 2014, vilket är all-time-high, som jag redovisar i interpellationssvaret. Det tycker jag är ett allvarligt problem. Jag tror att även Maria Malmer Stenergard tycker att det är ett allvarligt problem. Men det låter i hennes interpellation som att hon egentligen vill spela ned det och menar att det inte har någon större betydelse.

Min uppfattning är att den förra regeringens åtgärder var otillräckliga. I vart fall blev det inte broms på den utveckling som vi har sett hittills. Ökningen 2014 är 15 procent. Gör vi inget nu kommer det en ytterligare ökning nästa år och året efter en ytterligare ökning.

Det handlar om att sätta in verkningsfulla åtgärder, inte bara något slags kosmetika. Det är vad utredningen syftar till. Där tittar man på åtgärder som biter, som räntetak och kostnadstak - det ska finnas en gräns för hur mycket av det totala lånet som man måste betala tillbaka inklusive ränta och andra avgifter - och civilrättslig sanktion riktad mot de kreditgivare som är oseriösa. Det finns ett antal konkreta förslag som utredaren har i uppdrag att följa upp. Det är viktigt att vi får stopp på detta och att vi stannar upp på den här marknaden.

Sedan har naturligtvis Maria Malmer Stenergard en poäng i att det inte räcker. Det är åtgärder i andra delar av det politiska fältet som behövs. Till exempel ska man, om man blir arbetslös, inte samtidigt behöva bli utfattig. Om man blir sjuk ska man inte samtidigt behöva bli utfattig. Då krävs det en arbetslöshetsförsäkring som är stark. Då krävs det en sjukförsäkring som är stark.

Det var ett bekymmer under den förra borgerliga perioden att man gjorde allt för att slita sönder våra trygghetssystem. Det kommer att vara oerhört viktigt för oss som regering att också försöka reparera de trygghetssystem som den förra, borgerliga, regeringen underminerade.

Fru talman! Det stämmer naturligtvis att vi har lagt den motionen. Det jag påtalade i mitt förra inlägg var att vi efterfrågade strategin för överskuldsättning. I den är snabblånen en del - men bara en liten del. Här väljer regeringen att påstå att man tar krafttag mot snabblånen och därmed mot överskuldsättning, medan jag försöker visa att det är en oerhört mycket större fråga, där det är viktigt att man tar hela greppet, inte bara över snabblånen. Dessutom tror jag att man ska vara lite försiktig och avvakta hur de tidigare reglerna slår igenom innan man föreslår nya förändringar.

Den utredning som regeringen har tillsatt syftar inte enbart till att utvärdera de tidigare reglerna, utan regeringen har redan på förhand slagit fast att de inte räcker utan att regeringen vill ha helt nya verktyg. Det tycker jag är att skynda alltför hastigt och att bortse från betydligt viktigare delar, om man ser till hela överskuldsättningsproblematiken.

Jag frågade även ministern om den statistik som regeringen hänvisar till när det gäller snabblån. Jag kan konstatera att man från regeringens sida inte har tillgång till annan statistik än den jag har lyckats få tag på. Det kanske är lite olyckligt, om vi ska prata om den här frågan med rätt förutsättningar. Det är inte lätt att dra några slutsatser.

Sett över en längre tid har snabblånen, som ministern säger, ökat kraftigt. Men året innan beloppsgränserna för snabblån ändrades i statistiken, vilket var förra året, kan vi se en nedgång av obetalda snabblån från 2012 till 2013. Det hade varit intressant och klokt, tror jag, att avvakta och se hur statistiken ser ut efter de regelförändringar som Alliansen nyligen genomförde, det vill säga utvärdera innan man drar slutsatser som man rimligtvis inte har underlag för.

Som jag har varit inne på förut: Framför allt måste man ta sig an de verkliga utmaningarna. Det känns som om regeringen lite grann duckar för det och riktar in sig på det som kanske får medial uppmärksamhet. Man mäktar inte riktigt med att se till den stora problembilden.

Förstå mig rätt: Oseriösa kreditgivare ska alltid bemötas med tuffa tag - där är vi helt överens.

Fakta är, precis som Morgan Johansson var inne på, att obetalda snabblån som förra året ledde till ansökan om betalningsföreläggande var 56 000. Då ska vi komma ihåg att det handlar om ansökan om betalningsföreläggande. De kan inte drivas in - det är inte en fastslagen skuld.

De ansökningar som ledde till utslag i mål om betalningsföreläggande var hälften, det vill säga knappt 30 000. Som en liten jämförelse kan man titta på hur många skulder som staten lämnade in för indrivning mot enskilda under samma år. Det var 1 ½ miljon. Och staten gör inga kreditprövningar alls. Folk tittar på tv på kredit från staten. De studerar på kredit från staten. Jag säger inte att de inte ska kunna göra det. Men det är viktigt att få lite perspektiv. Det är 1 ½ miljon obetalda skulder till staten mot 30 000 obetalda snabblån.

Mot den bakgrunden vill jag fråga ministern: Vad gör ministern för att staten som borgenär ska ta större ansvar för överskuldsättning? Vilken anser ministern är den viktigaste uppgiften att ta sig an politiskt för att motverka överskuldsättning?

Fru talman! Man måste göra två saker, som jag varit inne på. Det ena är att se till att vi har företag som är seriösa och inte utnyttjar folks ibland utsatta position utan att företagen gör ordentliga kreditprövningar. Det är bara att konstatera att det inte ser ut så i dag. Sedan det här systemet introducerades 2006 har marknaden ökat kraftigt.

Vi kan träta om statistiken. Men 2007 var det 25 000 ansökningar om betalningsföreläggande som härrörde från obetalda snabblån. År 2013 var det 49 000. Det är ungefär en fördubbling. År 2014 gjordes definitionsförändringen, och då fick vi 56 000 betalningsförelägganden. Det finns ingenting som tyder på att den ändringen förryckte statistiken på ett mycket omfattande sätt, av det enkla skälet att de flesta lånen är smålån. Men sedan växer de när tiden går, eftersom räntorna egentligen kan vara hur höga som helst. Det finns väldigt få begränsningar, och det är ett av de stora bekymren.

Regeringen brukar få kritik från oppositionen för att vi agerar alldeles för långsamt. Nu får vi kritik för att vi agerar för snabbt. Min motfråga till Maria Malmer Stenergard är: Hur många fler människor måste fastna i skuldträsket innan Moderaterna är beredda att agera? Hur långt ska det gå? Det var 50 000 förra året. Det är kanske 60 000 eller 70 000 nästa år. Hur långt ska det gå? Hur många fler ska fastna i skuldträsket innan Moderaterna är beredda att agera i det här avseendet?

Min bedömning är att det finns en del aktörer som man måste vara beredda att ta itu med. Därför har utredaren fått det här uppdraget.

Det finns mycket annat vi behöver göra. Vi behöver titta på skuldsaneringsreglerna för att göra det enklare för människor som har satt sig i en svår situation att ta sig ur den situationen. Men framför allt måste vi se till att hjälpa till med det generella stödet, det försäkringsskydd som jag talade om. Arvet från den borgerliga regeringen var ju att fler och fler som blev arbetslösa eller sjuka ovanpå det också blev fattiga, eftersom ni skar ned så mycket på sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Det kommer vi att rätta till.

Sedan drar Maria Malmer Stenergard in studiestödet, studiemedelssystemet, och jämför snabblånen med det som möjliggör för hundratusentals människor att studera vidare. Det är att prata om något helt annat, föra över diskussionen på en helt annan sfär. Eller ska jag tolka Maria Malmer Stenergard så att hon vill att staten ska ställa hårda kreditkrav på en student som gärna vill läsa på universitetet? I så fall är det en helt ny politik från Moderaternas sida.

Fru talman! Nej, jag tror att ministern missförstod mig. Jag kritiserar inte alls regeringen för att man agerar för snabbt utan snarare för långsamt när det gäller hela skuldbilden. Jag efterfrågar den överskuldsättningsstrategi som Per Bolund tidigare har utlovat. När kommer den? Stannar det vid snabblånen? Det menar jag inte alls är tillräckligt.

Ministern frågar mig hur många fler som ska fastna i skuldträsket innan Moderaterna agerar. Men det är ju det vi gör nu. Jag måste påminna ministern om att även om man ibland kan få intrycket att Alliansen fortfarande sitter i regeringsställning är det Miljöpartiet och Socialdemokraterna som har regeringsmakten, och jag förväntar mig att det är de som ska agera.

Men vi är överens om att osund kreditgivning ska motverkas och att företag som beviljar kredit till människor som inte har betalningsförmåga ska bli föremål för sanktioner. Alliansregeringen skapade förutsättningar för att de skulle kunna bli det.

Men bläcket som lagen skrevs med har knappt hunnit torka innan regeringen helt utan underlag påstår att kraven måste ändras och skärpas. Samtidigt ser man inte till den större bilden.

Här raljerar man över att jag som exempel tar upp studiestödet. Men jag försöker bara visa att det är skillnad mellan 1 ½ miljon obetalda skulder till staten och 30 000 i fråga om snabblån. Det är dessa 30 000 som staten riktar in sig på. Jag tycker ändå att man kan ta ett större ansvar där som företrädare för staten och som borgenär.

När vi riktar våra blickar enbart mot snabblåneföretagen missar vi den stora bilden. Jag önskar att man i lugn och ro i stället kunde utvärdera de nya, tuffare reglerna som nyligen trädde i kraft och ha ett bredare angreppssätt.

Hur kan vi möjliggöra för människor att bygga upp en buffert för oförutsedda livshändelser? Hur rustar vi människor med större kunskaper som behövs för att fatta ekonomiskt kloka beslut? Och hur kan staten, som den absolut största fordringsägaren, ta större ansvar och bli en bättre borgenär? Att ställa dessa frågor och försöka ge svaren på dem skulle vara att verkligen ta ansvar. Jag hoppas att regeringen vågar göra det framöver.

Fru talman! Det är inte staten som genom ohemul kreditgivning driver människor in i skuldträsk, utan det är en del av dessa oseriösa företag som gör på det sättet och som kan ha räntor på tusentals procent. Det är det som är bekymret. Dessa företag bryr sig inte ett dugg om att kontrollera om den som de lämnar ett lån till faktiskt har möjlighet att betala tillbaka pengarna. Det är bakgrunden till att vi nu har all-time-high när det gäller betalningsförelägganden som härrör från snabblån - 56 000 - vilket alltså är en fördubbling av antalet betalningsförelägganden från 2007 fram till 2013.

Jag tycker att detta är ett problem, och inte bara jag. Jag tror att de flesta som ser hur den här marknaden har utvecklats ser en hel del inslag som faktiskt inte är sunda och som man måste vara beredd att ta itu med.

Då agerar vi. Jag menar att vi tillmötesgår det som riksdagen har beställt i sitt tillkännagivande, dessutom baserat på en moderatmotion som Maria Malmer Stenergard har varit med om att skriva. Därmed levererar vi det som riksdagen har beställt, en del av det i alla fall. Det finns säkert möjligheter att göra mycket mer när det gäller överskuldsättning, och det ska vi också göra. Men kritisera oss inte för att vi agerar för snabbt. Den kritiken känner jag inte igen. Vi adresserar faktiskt precis det problem som jag också menar att riksdagen har pekat på.

Vi måste möjliggöra för människor att bygga upp en buffert. Men vi måste också ha generella försäkringssystem som är starka så att folk klarar sig om de råkar ut för problem i livet, till exempel om de blir sjuka eller arbetslösa. Det är en del av problemet och ett arv efter den gamla regeringen att ni trasade sönder dessa försäkringssystem. Det måste vi också försöka bygga upp.

Överläggningen var härmed avslutad.