Fru talman! Krister Örnfjäder har frågat mig vilka åtgärder jag avser att genomföra, både ur ett kortsiktigt perspektiv och ur ett långsiktigt perspektiv, för att förhindra butiksrån. Butiksrån är ett allvarligt brott med stora skadeverkningar för dem som drabbas. Förutom ekonomiska förluster är det relativt vanligt att brottsoffret lider både fysiska och psykiska skador till följd av rån. I ett svar på en fråga från interpellanten i juli 2008 konstaterade jag att en viktig åtgärd för att bekämpa denna typ av brottslighet är regeringens stora satsning för att öka antalet poliser, särskilt då en stor del av dessa brott begås av ungdomar. För att kunna ingripa mot och förebygga kriminalitet bland ungdomar är det viktigt att polisen blir tillgänglig och synlig där ungdomar vistas. En större andel än i dag av poliserna ska arbeta i yttre tjänst och vara närvarande på tider och platser där de bäst behövs. På dessa områden har viktiga steg tagits. En kraftig ökning av antalet poliser pågår med målet att det 2010 ska finnas 20 000 poliser. Fler poliser arbetar i yttre tjänst och är närvarande på tider och platser där de bäst behövs. Samverkan mellan polisen, kommuner och övriga delar av samhället byggs successivt ut. Under våren kommer regeringen också att fördjupa arbetet med hur vi bäst motverkar ungdomars brottslighet. Vad gäller allvarliga våldsbrott anser regeringen att det finns skäl för skärpta straff. Straffnivåutredningen föreslog i sitt slutbetänkande i höstas att straffen för sådana brott ska skärpas. Vid straffmätningen ska det särskilt beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person. Utredningen föreslog dessutom att större hänsyn ska tas till om det finns försvårande eller förmildrande omständigheter. Förslagen är på remiss och kommer därefter att beredas inom Regeringskansliet.

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Anledningen till att jag har ställt den här interpellationen är bland annat det svar som jag fick i somras på en fråga i motsvarande ärende. Man har sedan dess i tidningar, radio och tv fortsatt att matas med uppgifter om olika brott. Det gäller såväl våld mot människor, ekonomiska brott som brott mot butiker. Enligt uppgift blev 2008 det år då antalet anmälda butiksrån i hela landet för första gången passerade 1 000. Totalt anmäldes 1 009 butiksrån, vilket var en ökning med 25 procent jämfört med föregående år. Ökningen av rån accelererar kraftigt, och det som bara blir en notis i tidningen är en svår händelse för den personal, de ägare och i vissa fall även kunder som drabbas av rånarnas framfart. Det är därför alldeles nödvändigt att samhället snabbt agerar, träder in och på olika sätt ser till att man påbörjar ett arbete för att få ned antalet butiksrån. Detta måste naturligtvis ske genom flera olika insatser samtidigt. Det gäller att tänka både långsiktigt och i det korta perspektivet. Som jag tidigare nämnde ställde jag sommaren 2008 en skriftlig fråga till justitieministern och undrade vad hon avsåg att vidta för åtgärder för att minska antalet butiksrån. Ministern svarade då att man skulle utbilda fler poliser, att poliser och andra aktörer måste samverka och att regeringen gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att leda arbetet med att öka just samverkan mellan kommunerna, polisen, andra myndigheter, näringslivet och övriga berörda organisationer. Därutöver berörde ministern att man parallellt med dessa åtgärder måste arbeta för att fånga upp de ungdomar som riskerar att dras in i kriminalitet. Som jag sade har antalet butiksrån ökat kraftigt sedan jag skrev min fråga. Det är mycket värre i dag än någonsin tidigare. Men tyvärr händer det inte så mycket. Otryggheten för dem som arbetar inom handeln var stor tidigare och är ännu större i dag. Det är naturligtvis viktigt både med fler poliser och med bättre samverkan i samhället. Men den stora och mest angelägna frågan är hur vi snabbt ser till att antalet presumtiva rånare minskar kraftigt. Därutöver är det nödvändigt att arbeta med att öka säkerheten för de anställda genom att ge säkerhetsutbildning och att skapa säkrare butiker. Jag ställde därför frågan och har nu fått svaret och kan konstatera att jämfört med det svar jag fick på frågan i somras är det i princip samma svar. Jag säger inte att svaret är fel, men jag tycker ändå att utvecklingen borde ha gjort att några ytterligare åtgärder hade vidtagits, och några ytterligare lärdomar borde ha dragits. Jag tycker också att det kan behövas fler poliser som aktivt kan beivra den här typen av brott. Men jag har inte sett den effekten; jag har inte sett att polisen prioriterar den här typen av brott. I stället kan man läsa i olika branschtidningar uttalanden i stil med att det går rykten på stan att det är omöjligt att åka dit och att om man gör det händer det inte så mycket. Det är vad branschfolket ser har hänt sedan dess. Det är ett uttalande som är ungefär en månad gammalt.

Fru talman! I dag, förmodligen i kväll, kommer det att ske minst två butiksrån, förmodligen mellan kl. 18 och 24. Så ser det ut varje dag. Då ska man komma ihåg att när butiksrånen sker är det alltid med inslag av hot eller våld. I fyra fall av tio använder rånaren eller rånarna sig av skjutvapen, och det är vapen som riktas mot butiksanställda eller butiksinnehavare som tvingas lämna ifrån sig pengar, varor eller vad det nu kan vara. Det har blivit så att butiksrånen, näst efter personrånen, är den största kategorin rån i Sverige. De är långt mer vanligt förekommande än rån mot både banker och värdetransporter, och det är de två sistnämnda som det oftast hörs om i debatten på tv, radio och i pressen. Jag har läst justitieministerns svar till interpellanten, och jag känner ungefär som min kollega här att det inte ger så mycket. Visst, jag håller fullkomligt med om att det behövs fler poliser, även om jag är lite tveksam till resultatet. Det kommer ju rapporter från olika län som tvingas dra ned mer eller mindre. En höjning av straffsatsen går givetvis också att diskutera, och det kan vara en lång diskussion om det kan hjälpa mot butiksrånen. Men det som är viktigt att komma ihåg är att det är människor det handlar om, och många som varit med om en sådan här dramatisk händelse får hela sitt liv krossat. Vad jag är intresserad av är att höra om andra åtgärder. Det finns flera saker som man kan göra än att höja straffet eller sätta in fler poliser. Precis som jag inledde med att säga sker de flesta rånen kvällstid, ungefär hälften av rånen mellan kl. 18 och 24. Då är det intressant att titta på om det är värt att göra något åt de gigantiska öppettiderna i samhället i dag. Krister Örnfjäder var inne på säkerhetsutbildning. Ensamarbete är oerhört allvarligt. Jag har flera gånger varit inne i olika butiker här i Stockholm som har anställda som, om de är 18 år är det nog väldigt bra, jobbar på kvällar och när det är mycket folk i rörelse. Givetvis är den största anledningen till att butiksrånen sker att stora summor är i omlopp och att de finns relativt lättillgängligt om man jämför med banker. Speciellt de större butikskedjorna här i landet har börjat med sluten kontanthantering. Som jag uppfattar det kanske det finns ett behov av att titta på sådana lagförslag om man ska kunna behålla en vettig arbetsmiljö i butikerna.

Fru talman! Först kan jag hålla med om att det delvis är samma svar, för fler poliser och synliga poliser är viktigt. Det kommer faktiskt nya poliser kontinuerligt. Vi måste också titta på straffen. Det finns ändå en del som är delvis nytt i svaret och som jag gärna lägger ned mer kraft på. Bland annat funderar vi mycket över vad vi ska göra för att förstärka insatserna mot ungdomsrånen. Av Brås statistik framgår att ungefär 42 procent av dem som är misstänkta för butiksrån är 15-20 år - 42 procent! Ytterligare 23 procent är 21-24 år. Det är alltså väldigt unga förövare. Precis som Dan Nilsson pekar på går man gärna på butiker där det är någon som arbetar ensam och vid vissa tidpunkter. Det är ganska små summor eller värden som man kommer åt, men man ställer ju till väldigt stor skada. Det finns många skäl att fundera över vad man kan göra för att åstadkomma förbättringar. Det är klart att den här typen av rån är enklare att utföra än bankrån och annat. Det är också en annan kategori förövare i väldigt stor utsträckning. En rapport som jag tror att Handelsanställdas förbund har gjort speglar problematiken. Den pekar på att trots att vi i arbetsmiljölagen har regler som säger att man kontinuerligt ska få säkerhetsutbildning har inte alla fått det den senaste tiden. Det visade sig att under de senaste tre åren hade varannan Handelsmedlem inte alls fått någon säkerhetsutbildning, och det är lite bekymmersamt. Det finns en del sådana här saker att fundera över också inom branschen. Här tror jag att det är otroligt viktigt med en samverkan med polisen, att man pratar med varandra för att se hur man kan komplettera insatserna. Handelsanställdas förbund har också tagit fram ett 13-punktsprogram - jag ska inte dra det här - med olika saker som man kan göra i butiker och annat för att stärka säkerheten men också för att underlätta polisens arbete och möjligheter att utreda och så småningom lagföra dem som ägnar sig åt den här typen av rån. När det gäller ungdomssidan har vi också aviserat en del åtgärder. Vi vill att brott som begås av väldigt unga utreds, för det är ofta en trappa där man kommer in på den här typen av rån ganska snabbt. Som sagt behöver vi samla ihop ett större paket. Vi driver på rätt mycket för att se till att polisen har överenskommelser med alla kommuner för att se hur helheten ser ut. Det är framför allt ska jag dock säga storstadsregionerna som har den stora andelen butiksrånen. Hur det ser ut i olika stadsdelscentrum och liknande är oerhört centralt. Här måste kommun, polis och andra samverka. Det gäller i synnerhet där man har väldigt många ungdomar. Vi ser över lagen om allmän kameraövervakning, vilket är oerhört viktigt för tryggheten och säkerheten i butikerna. Jag kommer också att tillsätta en utredning för att se över vissa frågor som rör vapenlagstiftningen, för det är så, som också sades här, att rånarna ofta har vapen. Ibland är de riktiga och ibland inte. Men det är klart att vi måste se till att begränsa vapenanvändningen och tydliggöra det ansvar man har om man på det här sättet använder vapen för att hota människor.

Fru talman! I svaret som jag har fått nämns också att regeringen under våren kommer att fördjupa arbetet med hur vi bäst kan motverka ungdomars brottslighet. Jag är intresserad av att få lite mer kött på benen när det gäller just den delen, för jag tror att det kanske är nyckelfrågan. Jag har inte lösningen på problemet. Jag ser bara att det finns olika saker i samhället som gör att en sådan här utveckling riskerar att fortsätta i ännu högre fart än i dag. Utanförskap är en sådan sak. Om möjligheterna att få inkomster på annat sätt minskar är det också en anledning till att söka en sådan här dålig väg att gå. Jag måste ändå konstatera att det finns en övertro på att fler poliser ska bli synliga ute på stan. Jag ser inte det resultatet hemma hos mig. Jag ser inte det resultatet hos dem jag pratar om. Jag ser inte det resultatet när jag pratar med polisen. Det besked som jag har fått är att de ekonomiska problem som finns ute hos polismyndigheterna får till resultat att det blir fler och fler poliser som har mer och mer arbete inomhus i stället för utomhus - rätt eller fel, men det är svaret jag får. Utvecklingen som jag och många andra har redovisat pekar i riktningen att det blir fler och fler brott av det här slaget. Det uttalande som jag refererade till, att man anser det som mer eller mindre riskfritt, pekar också åt det hållet. Det är färre och färre synliga poliser. Det är möjligt att de finns någonstans, men inte där det finns risk för att de här brotten begås. Vi har faktiskt kommit så långt i den här negativa utvecklingen att vi för en månad sedan fick det första ärendet i Sverige där en person som hade haft en mindre butik i Malmö som hade blivit rånad så ofta fick problem som sedan blev klassade som arbetsskada. Då har det gått väldigt långt. Dessutom har resultatet blivit att han sedan något år tillbaka inte har möjlighet att ha kvar sin butik på grund av att han helt enkelt har blivit rädd för att gå dit. Så ofta blev han rånad. Då kan man inte säga att man inte hade hotbilden klar för sig, om man ser det från myndighetens synpunkt. Om han har blivit rånad tio-tolv gånger på lika många år måste man ha haft väldigt klart för sig att man borde sätta in den här synliga polisinsatsen där. Jag fick det svaret i somras också att samverkan mellan polis, kommuner och övriga delar av samhället successivt byggs ut. Jag har försökt att kontrollera det hemma, och jag ser inte det heller riktigt. Det kan bero på att jag inte bor i en storstad. Jag hoppas att det är bättre där, men tyvärr verkar inte utvecklingen peka åt det hållet i den frågan heller.

Fru talman! Det gläder mig att justitieministern har tagit del av Handelsanställdas förbunds rapport om butiksrån. Jag har den med mig här. Arbetsmiljö i fara heter den. Jag rekommenderar alla ledamöter här att ta del av den. Justitieministern kom också in på butiksrån som ett stort arbetsmiljöproblem, och det är mycket riktigt. Det är väl det största arbetsmiljöproblemet inom handeln. Jag hoppas att justitieministern tar med sig det till sin regeringskollega arbetsmarknadsministern och talar om att den här rapporten finns och kanske även för ett resonemang om Arbetsmiljöverkets roll i de här frågorna och de eventuella resurser som skulle behöva tillföras där. Jag tycker att det är helt uppenbart. År 2007 var 9,3 procent av alla anmälda rån butiksrån. År 2008, förra året, hade det ökat till 10,9 procent. Jag tycker att det är en fruktansvärt oroväckande utveckling. Justitieministern pratade om ökad kameraövervakning, och det kan ju behövas, och även om att se över vapenlagstiftningen. Det är också välkommet. Men det grundläggande problemet är att det finns något som rånarna vill ha där inne, i första hand pengar. Man måste få stopp på detta, och då hoppas jag att justitieministern är beredd att se över lagstiftningen och se till att det finns en lagstiftning som ställer tydliga säkerhetskrav på verksamheter som hanterar kontanter.

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att det finns en otålighet i kammaren när det gäller att se resultat, men det tar väldigt lång tid innan man får resultat. Så är det. Vi är dessutom inne i en period när ungdomskullarna ökar, vilket gör att problemen är större. I vissa delar av våra storstäder är det väldigt många ungdomar som bor i områden där det finns stor kriminalitet, och det är ett allvarligt problem. Det är möjligt att det inte har märkts där Krister Örnfjäder bor, men antalet poliser ökar faktiskt. I de 15 stadsdelar i Stockholmsområdet som fick nya poliskontor förra året märks det definitivt att det helt plötsligt finns lokalt förankrad polis och verksamhet. Det är betydelsefullt. Det finns till exempel i förortscentrum som Jordbro och Tensta, och detta är otroligt viktigt. Det händer mycket. Jag har också tittat i Svenljunga och på en del andra håll som inte präglas av storstadsproblem, och där kan man se resultat, men det är klart att man önskar sig mer. I det här sammanhanget hoppas jag att Dan Nilsson kommer att driva på så att vi får gehör för det förslag som vi kommer att lägga fram om att drogtesta tidigare. I dag är det inte helt enkelt att få tillstånd för drogtester av dem som är under 15 år om inte föräldrarna är med på det. Många av de ungdomar som börjar en karriär och ger sig in i den här verksamheten har missbruksproblem. Man måste komma åt dem tidigt. Jag tror också att det viktigt att ingripa med en seriös utredning tidigt. Där har vi en del att göra. Förra veckan tillsatte vi en utredning under ledning av Carin Götblad, som är länspolismästare i Stockholm, som bland annat ska titta på rekrytering av unga till kriminella nätverk. En del av de inträdesprov man brukar få göra för att få vara med i de här kriminella nätverken handlar om att begå brott av allvarligt slag. Rån kan vara en sådan verksamhet, så även här försöker vi bidra. Jag tror att det finns skäl att arbeta med detta. Jag tror att vi behöver jobba brett. Jag tror på samverkan. Jag tror att vi måste jobba med Handelsanställdas förbund, handelsföretagen och andra för att hitta olika åtgärder där vi kan samverka. Jag tror inte att det räcker med synliga poliser i en förort. Jag tror att man också måste ha vettig fritidsverksamhet, en bra skola och aktiva föräldrar, det vill säga hela paket. Vi måste hitta sätt att åstadkomma det. Det vi har åstadkommit är att polisen nu i kommun efter kommun åtminstone träffar kommunala företrädare och är med och diskuterar hur problemet ser ut där så att man kan dra åt samma håll. Det har inte skett tidigare, och jag tror att det har varit allvarligt. Jag inbillar mig inte att vi får ett resultat omedelbart, men jag tror att det sakta men säkert kan få betydelse. Jag tror inte heller att Socialdemokraterna eller något annat parti här i riksdagen egentligen menar att vi ska förbjuda jouröppna butiker, lägga oss i vilka avtal man har om hur man ska lägga upp arbetet eller att vi skulle ta över säkerhetsutbildningen av butiksanställda. Vi måste hitta samverkansformer där många drar sitt strå till stacken. Då borde vi kunna se resultat. Jag är lika bekymrad som interpellanten över att brottsligheten på det här området ökar. Dessbättre sjunker den på några andra områden.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att man inrättar fler och fler poliskontor. Jag önskar att man gjorde det i alla delar av Sverige. Tyvärr ser jag inte den utvecklingen hemma hos mig i min del av Sverige. Där blir det färre och färre kontor, och de som finns blir mindre och mindre bemannade. Jag lyckönskar dem som får del av den här satsningen. Jag hoppas att den kommer att fördelas till fler, så att även jag och de som jag företräder i den delen av Sverige får möjlighet att se en sådan här positiv utveckling. Jag tror också att det är nödvändigt att det finns poliser som har kontakter med myndigheter och andra för att komma åt det här problemet. Men för att lyckas med det måste det finnas personer som är där och gör jobbet. Därför måste man se till att man har en sådan bemanning att man klarar av en sådan situation. För några veckor sedan hade vi en liknande diskussion här om polisens resurser. Då pekade jag på att man i Kalmar län riskerar att ha en mindre bemanning under sommaren än vad man normalt har på grund av att regeringen endast har gett pengar för ett halvår framåt och sedan ska återkomma. Jag vet att ministern har varit på besök där sedan dess, och jag hoppas att myndigheten fick ett lugnande besked som gjorde att man kan planera för en ökad bemanning under sommaren, eftersom Kalmar län är ett turistlän och har ett större behov av fler poliser under den perioden än man kanske har under resten av året. För att man ska klara av det här tror jag inte att det räcker med exempelvis att man får fler poliser eller att straffen blir längre, utan det behövs många andra åtgärder också. Jag hoppas att det som ministern har satt i gång med nu kommer att utmynna i någon form av nationell plan. Jag tror att regeringen måste gå före och visa med hela handen att man prioriterar den här typen av brottslighet.

Fru talman! Ja, om det blir en handlingsplan eller vad vi ska kalla det vet jag inte, men jag hoppas att vi ska kunna samla ihop det här. Vi behöver ta ett häv när det gäller ungdomsproblematiken, därför att rekryteringen in till kriminalitet får sådana följder i ett längre perspektiv, och den är allvarlig nog som den är. Det här är ett område där jag tror att vi kan göra mer. Vi kommer att lägga fram en del förslag i vår, men jag tror att vi får jobba lite extra med det. Det gäller inte minst den analys man kan göra av vilka förövarna av butiksrån och annat är. Den talar för att man faktiskt får ställa sig några frågor här om hur de här ungdomarna mår, var de befinner sig och varför det blir som det blir, så att man kan arbeta på rätt sätt. Det finns en del att göra här. Jag satt och funderade länge på var någonstans, du, Krister Örnfjäder hör hemma. Jag är så glad att du sade Kalmar, för annars visste jag inte vad jag skulle svara. Kalmar är ju inte sämre än många andra ställen, höll jag på att säga, och inte bättre heller, dessvärre. Men jag var som sagt där nyligen. Vi invigde ett nytt polishus och ett bättre samarbete med åklagarna, vilket är nog så viktigt när det gäller ungdomskriminella. Ett bra samarbete kan skynda på hanteringsprocesserna och göra att man jobbar mer målinriktat. Jag tror att det kan vara en riktigt bra utgångspunkt för utvecklingen av polisarbetet i Kalmar. Sedan hade jag en särskild sittning med en grupp ungdomspoliser som man har i Kalmar. Det man såg var väl styckevis och delt, kan man säga, men det är ändå bra att polisen i Kalmar har en grupp poliser som arbetar specialinriktat för att se ungdomsproblematiken och arbeta med den. Jag tror nog inte att de kommer att låta vare sig länspolismästaren eller någon annan ha det särskilt lugnt, för de var både engagerade och medvetna om betydelsen av sitt arbete. Där har jag alltså gott hopp, och jag tror att det bådar gott också framöver.