Asylsökande från Irak
Interpellationsdebatt 23 april 2007
Protokoll från debatten
Anföranden: 7
Anf. 37 Tobias Billström (M)
Herr talman! Kalle Larsson har ställt fem frågor till mig. Vilka åtgärder avser jag att vidta för att
1. säkerställa att behandlingen av asylsökande från Irak är anpassad till det verkliga säkerhetsläget i landet och är i överensstämmelse med UNHCR:s rekommendationer,
2. regeringens insatser för att stödja mottagandet i närområdet inte ska innebära ett avsteg från UNHCR:s rekommendationer vad gäller återsändandet av asylsökande till grannländerna samt
3. säkerställa att Migrationsverkets beslut att inte godkänna irakiska S-pass inte ska innebära någon skärpt praxis vad gäller den individuella prövningen av skyddsbehovet hos asylsökande från Irak?
4. Avser jag att verka för att regeringen definierar den rådande situationen som en massflyktssituation och därmed inom EU påkalla en sådan process?
5. Vilka åtgärder avser jag att vidta för att samtliga kommuner ska ta emot flyktingar samt ges nödvändiga ekonomiska förutsättningar för detta?
Regeringen har inte den roll som Kalle Larssons första fråga tycks förutsätta. Det är Migrationsverket och, vid överklagande, migrationsdomstolarna som självständigt har att pröva asylansökningar och bedöma alla relevanta omständigheter. Migrationsöverdomstolen har i egenskap av högsta instans ansvaret för praxisbildningen på området.
Mot bakgrund av ovan vill jag ändå framhålla att det föreligger ett absolut förbud mot att avvisa eller utvisa en person om han eller hon riskerar tortyr, dödsstraff, kroppsstraff eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning vid ett återvändande till hemlandet. Enligt utlänningslagen är en person att anse som flykting om han eller hon riskerar förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till viss samhällsgrupp. Den som känner välgrundad fruktan för till exempel dödsstraff eller kroppsstraff har rätt till uppehållstillstånd som skyddsbehövande i övrigt.
Sverige ger för 2007 ett basstöd till UNHCR på 534 miljoner kronor. Som svar på en appell av UNHCR har i januari i år 15 miljoner kronor av medlen för oförutsedda behov avsatts för stöd till UNHCR:s arbete i Irak och i grannländerna. Jag har uppmanat EU-kommissionen och EU:s övriga medlemsstater att på liknande sätt stödja UNHCR:s verksamhet. Genom att stödet i första hand ges till UNHCR bör sannolikheten vara minimerad för att stödet leder till avsteg från organisationens egna rekommendationer beträffande återvändande av irakier till Iraks grannländer.
Vad gäller de irakiska S-passen har jag har svårt att inse att användandet av säkrare identitetshandlingar i sig skulle ha något samband med hur man i ett asylärende tillämpar utlänningslagens bestämmelser om skyddsbehov. Om det som Kalle Larsson uppenbarligen befarar skulle finnas något sådant samband, vill jag påminna om vad jag ovan sagt om gällande ordning för asylärenden. Regeringen har ingen roll för att utforma praxis.
Beträffande EU:s massflyktsdirektiv är förhållandena för närvarande inte sådana att de utgör grund för ett beslut om att tillämpa direktivet. Däremot finns det, som jag har framhållit för EU-kommissionen och övriga medlemsstater, anledning att noga följa utvecklingen och att vidta åtgärder som svarar mot den humanitära katastrofen med miljoner människor som tvingats lämna sina hemorter i Irak. Det rör sig om sådana åtgärder som att stödja UNHCR:s verksamhet i Irak och dess närregion. Detta slag av åtgärder är samtidigt ägnade att förebygga en utveckling mot en massflyktssituation för irakier inom EU. Jag följer fortlöpande utvecklingen och fortsätter att verka för internationella insatser. Senast har jag haft tillfälle till detta vid den internationella konferens om den irakiska flyktingsituationen som UNHCR anordnade i Genève den 17-18 april.
Vad gäller mottagandet i kommunerna har statsrådet Nyamko Sabuni, som ansvarar för denna fråga inom regeringen, den 13 mars i år besvarat interpellationerna 2006/07:283, 284 och 292. Med utgångspunkt i hennes svar vill jag framföra följande.
Det är ett nationellt ansvar att de personer som på grund av skyddsbehov eller andra skäl i samband med en asylansökan får uppehållstillstånd ges bra förutsättningar för en snabb etablering i det svenska samhället. Det är viktigt att alla kommuner medverkar. Det bör inte lagstiftas om skyldighet för kommunerna i detta hänseende. Däremot behöver incitamenten för att påskynda etableringen på arbetsmarknaden förstärkas, bland annat i syfte att främja en spridning av boendet till fler kommuner. Det ökade antalet personer i mottagandet kommer att innebära fortsatta utmaningar för kommunerna. Vad gäller den statliga ersättningen till kommunerna har schablonersättningen per individ år 2007 höjts med mer än vad som motsvarar kostnadsutvecklingen.
Anf. 38 Kalle Larsson (V)
Herr talman! När jag för nästan två månader sedan lämnade in den här interpellationen för besvarande kunde jag redan då konstatera att situationen i Irak var värre än någonsin. Jag ska inte be migrationsministern kommentera USA:s folkrättsvidriga ockupation och behovet av att den omedelbart upphör. Den debatten är tagen med utrikesminister Carl Bildt, men det är ändå bakgrunden till den situation vi i dag ser där tusentals människor varje dag lämnar Irak och antingen beger sig på intern flykt inom landet eller flyr framför allt till grannländerna. Man ska veta att av den oerhört omfattande flyktinggrupp som just nu finns av irakier stannar 95 procent kvar i Mellanöstern. Bara ungefär 5 procent söker sig någon annanstans.
Skälet till det här är i huvudsak den ockupation som USA har inlett. Det vi i dag diskuterar är i första hand hur det här allvarliga orosläget påverkar människors möjligheter - att sändas tillbaka eller att i stället söka en fristad i Sverige.
Jag tror att man ska vara tydlig på några punkter. Det finns inget stöd i UNHCR:s rekommendationer för att sända människor tillbaka tvångsmässigt, vare sig till södra, centrala eller norra delen av Irak. Tvärtom är det tydligt att utan mycket tydliga riktlinjer för vad som i så fall bör gälla ska ingen tvångsmässigt återsändas.
Det här är bakgrunden till de frågor som jag har ställt. I dag väntar 1 400 personer, kurder, på att få beslut om huruvida man ska återsändas eller inte till den norra delen av Irak, irakiska Kurdistan. Det är beslut som inte kommer att kunna verkställas, det är så situationen i dag ser ut.
Om någon vecka kommer en ny rapport från FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Det är väl knappast någon stor och problematisk gissningslek att säga att den med största sannolikhet kommer att visa att säkerhetsläget fortsatt är mycket akut. Det problem som finns att återsända människor till norra delen av Irak, irakiska Kurdistan, är att det är där som de allra flesta internflyktingar faktiskt befinner sig.
Jag har ställt de här frågorna, väl medveten om att svaret skulle låta ungefär som det gjorde, för att ändå få en diskussion med migrationsministern om hur Sverige uppfyller de internationella förpliktelser som vi har undertecknat. Jag tror nämligen att man återigen måste kunna föra en politisk diskussion om dessa frågor. Jag tror att även om vi är överens om den nya processordning som vi har tolkar vi resultatet olika. Om migrationsministern nu, medan han väntar på sin tur, läser igenom de tips, de 13 förslag som jag tidigare lämnade över för hur man kan vara migrationsminister och ändå ha en åsikt kanske han kan hitta något ytterligare i dessa som är möjligt att använda.
Jag ska säga att jag visserligen beklagar att migrationsministern inte vill ta ställning för en lagstiftning när det gäller kommunernas skyldighet att ta emot flyktingar. Det hade tydligt underlättat att säga att undertecknandet av flyktingkonventionen är hela nationens ansvar, varje kommuns ansvar. Men jag kommer att återkomma till den debatten med integrationsminister Nyamko Sabuni.
Men skulle man ändå kunna få någon klarhet? Nu anger migrationsministern i sitt svar att man ger stöd till UNHCR. I vilken utsträckning är man beredd att lyssna när det gäller de riktlinjer som UNHCR också har utfäst?
Anf. 39 Tobias Billström (M)
Herr talman! Den sista frågan först. UNHCR är ett väldigt viktigt organ. Sverige är i dagsläget tredje största bidragsgivaren i världen vad gäller stödet till UNHCR. Vi bedömer den här organisationen vara en av våra mest betydelsefulla samarbetspartner på det här området. Därav följer också att UNHCR:s rekommendationer och bedömningar är en allmänt viktig källa för bedömningar av Migrationsverket och migrationsdomstolarna, men de har ingen bindande verkan. Vad gäller Irak förefaller rekommendationerna och praxis huvudsakligen överensstämma, men vad gäller verkställigheten av avvisnings- och utvisningsbeslut kan det diskuteras vilken grad av överensstämmelse som råder. Till exempel uppmanar UNHCR stater att inte med tvång avvisa personer som inte kommer från detta område, det vill säga de norra delarna av Irak, som Kalle Larsson berörde. UNHCR uppmanar vidare staterna att se till att tvångsavvisningar koordineras med myndigheterna i området, det vill säga den kurdiska regionala regeringen KRG. Men UNHCR betonar också att det inte är lämpligt att omplacera en irakier från de centrala eller södra delarna av landet till de tre norra provinserna. Därför avråder UNHCR staterna från att återsända personer som inte kommer från de tre norra provinserna dit. Jag tycker att detta är svar på frågan hur vi tolkar UNHCR:s riktlinjer.
På nytt, Kalle Larsson, ankommer det inte på medlem av regeringen att föra fram en uppfattning om hur praxis bör utformas. Detta gäller även frågan om vilket underlag som krävs för att avgöra ansökningarna. Den ordning som numera gäller för asylärenden innebär att ett säkerställande av en rättssäker prövning av asylansökningar genom överklagande kan ske genom domstol. Regeringen har ingen roll att ge vägledning om hur asylärenden ska prövas. Med detta sagt är det självklart att det finns en skillnad i säkerhetsläget mellan de södra, de centrala och de norra delarna, helt i enlighet med vad UNHCR själv har sagt.
Alla avgöranden som fattas kring dessa skyddsgrunder sker utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Prövningen har under senare tid lett till att det stora flertalet från södra och mellersta Irak fått permanent uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov och oftast som skyddsbehövande i övrigt. En betydande andel har fått tillstånd på grund av undantagsregeln om synnerligen ömmande omständigheter.
Vad gäller den femtedel av de irakiska asylsökande som kommer från den kurdiska regionen har enbart det förhållandet att en asylsökande kommer därifrån inte ansetts utgöra tillräcklig grund för uppehållstillstånd. I stor utsträckning avslås därför asylsansökningar från denna kategori sökande. Här får jag hänvisa till en dom i Migrationsöverdomstolen den 26 februari 2007 som har gett vägledning. Jag tycker att den är betydelsefull.
Som jag sade tidigare ligger ansvaret för bedömningarna i de enskilda fallen på Migrationsverket och domstolarna, och bedömningarna ska göras i förhållande till utlänningslagens bestämmelser som är utformade med hänsyn till Sveriges internationella förpliktelser.
Sammanfattningsvis går därför UNHCR:s rekommendationer vad gäller personer från södra och mellersta Irak ut på att man ska pröva ansökningarna på ett välvilligt sätt. Den som inte erkänns som flykting bör få ett komplementärt skydd. Ingen irakier från södra och mellersta Irak bör återsändas med användande av tvångsmedel. Och man avråder, som jag sade, från att personer från södra och mellersta Irak återsänds till Irak för att ta sin tillflykt till den kurdiska regionen. När det gäller asylsökande från den kurdiska regionen är UNHCR:s råd att de bör få sina asylansökningar prövade utifrån de individuella omständigheterna.
Anf. 40 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Jag får börja med att tacka Tobias Billström. Nu har han läst papperet, som jag lämnade över för en liten stund sedan, med tips på hur man kan agera, ha en politisk uppfattning och säga något om vad man tycker men ändå inte ge sig rakt in i den myndighetsutövning som andra har att utföra.
Tips nr 6 handlar om att hänvisa till internationella intressenter och organisationer som har en mer eller mindre långtgående och klar åsikt om läget, och det var precis vad migrationsministern just gjorde. Genom de tydliga ställningstagandena, som jag i och för sig kommer att återkomma till tolkningen av, för UNHCR:s riktlinjer tar migrationsministern här i Sveriges riksdags kammare ändå ställning i flera av de kontroversiella frågor som just nu diskuteras. Det tycker jag att han gör rätt i. Jag tycker att det är riktigt av en minister att faktiskt kunna ha åsikter och kunna värdera den information som vi får från internationella organisationer. En annan internationell intressent som man kan vända sig till är Human Rights Watch, som mycket tydligt avfärdar möjligheten att återsända någon till vare sig de södra, centrala eller norra delarna av irakiska Kurdistan.
Jag har nu fått ett klarläggande av migrationsministern av hur han ser på UNHCR:s riktlinjer, och det är där politik och juridik i någon mening möts. Det är bara det att de delvis är i strid med vad Migrationsöverdomstolen faktiskt har beslutat. Där finns ett beslut just nu som handlar om att man har återsänt en person till de centrala delarna av Irak, trots att UNHCR:s riktlinjer ser ut som de gör. Min uppfattning är att detta fordrar också en politisk diskussion. Det räcker inte att hänvisa till att domstolarna får sköta detta. Jag är glad att migrationsministern inser detta och är beredd att hänvisa till UNHCR och tydligt och klart säga att det måste vara dessa riktlinjer som gäller.
KRG, den kurdiska regionala regeringen i irakiska Kurdistan i norra Irak, har vid flera tillfällen sagt till den svenska regeringen att man inte är beredd att ta emot de medborgare som Sverige vill sända tillbaka, så i praktiken råder verkställighetshinder. Vi kan alltså inte sända tillbaka någon till ett land eller en region som inte är beredd att ta emot de här personerna.
De beslut som nu under dagarna kommer att fattas om att eventuellt avvisa 1 400 kurder, som fått tillfälliga tillstånd enligt den tidigare tillfälliga asyllagen, till de norra delarna av Irak, irakiska Kurdistan, är ett slag i luften. De kommer ju i praktiken inte att kunna avvisas eftersom KRG mycket tydligt har sagt att man inte tänker ta emot dem. Det betyder att dessa människor lämnas i en mycket svår livssituation utan möjlighet att starta ett riktigt liv med full tillgång till alla samhällstjänster, utan möjlighet att söka arbete och skapa sig en vettig sysselsättning i Sverige. Ändå kan de inte återsändas till det land varifrån de har flytt. Det här är en olycklig situation som jag tycker att vi borde försöka komma till rätta med.
Avslutningsvis tror jag - och det kan vi eventuellt vara överens om - att vi inte bara kan hänvisa till att vi ger stöd till UNHCR, att vi är sjysta ekonomiskt sett mot UNHCR, utan att vi också har möjlighet att ta ställning utifrån de riktlinjer man ger. Jag välkomnar detta besked från ministern, om jag nu inte har missförstått det och han i nästa inlägg tar tillbaka det mesta av det som han nyss har sagt. I så fall får väl var och en i efterhand i protokollet läsa vad som verkligen sades.
Anf. 41 Tobias Billström (M)
Herr talman! Nej, jag repeterade ju UNHCR:s rekommendationer, kanske inte främst på grund av att de stod i Kalle Larssons papper - det har jag bara hunnit ögna väldigt ytligt - utan för att redogöra för hur denna organisation resonerar. Och dess bedömningar ska naturligtvis också, som jag sade, vägas in där så är tillämpligt i våra processer.
Som har konstaterats många gånger tidigare är den humanitära situationen för många irakiska flyktingar i grannländerna och internflyktingarna i Irak förtvivlad, och den förvärras dessutom snabbt. Situationen i den kurdiska regionen i norra Irak skiljer sig dess bättre på ett positivt sätt från helhetsbilden. Men de många irakier som sökt sig dit som internflyktingar utgör ytterst en påfrestning på regionens resurser.
Förhållandena är emellertid sådana att det i svensk asylpraxis inte generellt bedöms finnas skyddsbehov eller hinder för att återvända för den asylsökande som kommer från den kurdiska regionen. Det var uppenbarligen också slutsatsen i Migrationsöverdomstolens dom från den 26 februari, som även fastslår att det kan gälla även i fall där personen inte har sin hemort i den kurdiska regionen men där omständigheterna är motsvarande.
Det faktum att vi för närvarande inte har ett regelrätt återtagandeavtal med KRG innebär inte att ett sådant inte diskuteras. Den som läste Dagens Nyheter i dag är medveten om att detta förhandlingsarbete pågår. Vi anser naturligtvis från svensk sida att det är angeläget att ett enskilt land, oavsett om det sker på regional nivå eller på nationell nivå, får till stånd sådana avtal i så stor utsträckning som möjligt. Diskussionen med KRG:s representanter fortskrider alltså.
Hur är då situationen för irakierna i Iraks grannländer? Jag besökte själv Iraks grannländer Syrien och Jordanien för ett par veckor sedan för att på plats skapa mig en bild av förhållandena och för att föra samtal såväl med regeringarna som med FN-organen och flyktingarna själva. Alla målade naturligtvis en mycket mörk bild av situationen. Tillgången till boende, skolgång samt hälsovård för irakierna är i grannländerna bristfällig. Detta i kombination med att irakierna inte har laglig status samt mycket få inkomstkällor innebär att den humanitära situationen kommer att förvärras i närtid.
UNHCR:s konferens om den humanitära situationen för flyktingar och internflyktingar med anledning av konflikten i Irak, som hölls i Genève i förra veckan, var därför oerhört viktig. Jag deltog själv för Sveriges del. Jag vill därför helt kort lyfta fram några punkter som det rådde bred enighet om vid konferensen i Genève.
Viktigast av allt var att den irakiska regeringen utlovade ett större ansvarstagande för såväl internflyktingar som flyktingar i regionen. Bred samsyn rådde också om att en överväldigande majoritet av irakierna måste ges möjlighet att återvända till sitt hemland för att kunna bygga upp det. Ett förbättrat säkerhetsläge i Irak är givetvis avgörande i detta hänseende, men detta var den slutsats som också UNHCR:s flyktingkommissarie Antonio Guterres lade fast. Därutöver finns det grupper av flyktingar som är särskilt sårbara och för vilka det krävs andra lösningar. Europeiska unionen skulle här kunna bistå med insatser såsom vidarebosättning i större skala.
Resultatet av konferensen i Genève var mycket tillfredsställande. UNHCR har gjort en konstruktiv insats genom att samla det internationella samfundet och uppmärksamma denna allvarliga situation.
Detta är viktigt när vi diskuterar denna fråga. Vi måste alla arbeta för att de människor som har tvingats fly och lämna sitt hemland får möjlighet att återvända tillbaka i närtid för att bygga upp det igen. I dag är ungefär 50 procent av Iraks läkarkår på flykt. Det är inte den bästa förutsättningen för en fungerande sjukvård i ett sårat land. Därav följer också att vi måste ha en strategi för detta.
Anf. 42 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Låt mig instämma i det sista. Det är klart att målet för varje nation, varje politiskt parti, varje minister och riksdagsledamot är att människor så snart det är möjligt ska kunna återvända till sina hemländer och börja bygga upp dessa.
Det är därför som det är så fullständigt avgörande att man också inser vad grundorsaken till den stora flyktingkatastrof som vi just nu ser i Irak är. Då måste man också vara beredd att kritisera den olagliga ockupation som USA och dess allierade genomför och kräva ett omedelbart och villkorslöst tillbakadragande av de trupper som nu i strid med FN:s rekommendationer tvingar människor på flykt.
Jag säger inte att det är hela svaret på varför situationen är orolig, men det är grundorsaken. Säger man A får man också säga B. Jag skulle välkomna om migrationsministern var beredd att göra det.
Det blir ändå inte riktigt begripligt att migrationsministern säger att man följer UNHCR:s riktlinjer att man inte ska återsända människor till södra eller centrala delarna av Irak - att det är beskedet kan vi vara överens om - när ministern sedan säger att man kan återsända människor till dessa delar också, om omständigheterna motsvarar att man levde och var bosatt i de norra delarna. Var går då gränsen egentligen? Är det alltså möjligt att återsända en person till södra eller centrala delarna av Irak trots att FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, mycket tydligt ger besked om och anser att man inte ska kunna göra det?
Även när det gäller de norra delarna är det i dag i praktiken omöjligt att återsända någon på grund av att KRG, som har makten och ansvaret för säkerheten där, inte tar emot sina medborgare.
Vilket besked har migrationsministern till dem som riskerar avvisning till norra Irak och irakiska Kurdistan?
Anf. 43 Tobias Billström (M)
Herr talman! Som jag sade tidigare innebär UNHCR:s rekommendationer vad gäller personer från södra och mellersta Irak att man ska pröva asylansökningar på ett välvilligt sätt. Man bör inte återsända dem med användande av tvångsmedel.
Vad beträffar de norra delarna är situationen annorlunda, och bedömningarna bör också rimligtvis vara annorlunda. Migrationsöverdomstolens dom pekar som sagt var i den riktningen.
Det faktum att vi för närvarande inte har ett regelrätt återtagandeavtal med KRG eller med den irakiska staten som helhet är inte ett skäl att avstå från att fatta beslut i dessa frågor. Det bör vi likafullt fortsätta med. Endera dagen kommer ett sådant avtal att finnas. Jag är full av förhoppning att det kommer att ske i närtid, så snart förhandlingarna har avslutats.
Det ligger i vårt intresse att arbeta för ett demokratiskt stabilt och sammanhållet Irak. Det är enda vägen framåt. Ett sådant Irak måste byggas på tolerans och samlevnad som accepteras av alla religiösa och nationella grupper. Det talas ibland om särskilda frizoner för olika minoriteter, men en sådan lösning skulle inte främja den utvecklingen.
EU och Sverige stöder den irakiska regeringens deklarerade avsikt att skapa ett Irak där samtliga medborgare, oavsett etnisk bakgrund och religion, kan leva i säkerhet och få sina mänskliga rättigheter respekterade. Detta har jag själv tagit upp i samtal med den irakiska utrikesministern vid hans besök i Sverige för en tid sedan. Det är också den linje som Sverige driver. Där har vi en tydlig bäring på migrationsdiskussionen och migrationspolitikens inriktning. Det är vår förhoppning att detta ska leda framåt.
den 27 februari
Interpellation
2006/07:353 Asylsökande från Irak
av Kalle Larsson (v)
till statsrådet Tobias Billström (m)
Situationen i Irak är nu värre än någonsin. Under den amerikanska ockupationen har situationen successivt försämrats. Över en halv miljon människor har, enligt den så kallade Lancetstudien, dödats i kriget. Våldet eskalerar och den amerikanska administrationen planerar att trappa upp sin närvaro i landet ytterligare.
Det finns i dag ca 1,8 miljoner internflyktingar i landet. Utöver dessa har mer än två miljoner människor flytt Irak. De allra flesta finns i närområdet, men antalet som tar sig till Europa och däribland Sverige för att söka skydd ökar.
Sedan 2004 råder avvisningstopp av asylsökande till Irak med hänvisning till säkerhetsläget. Men oklarhet råder vad gäller den svenska regeringens syn på skyddsbehovet för asylsökande från Irak.
UNHCR skriver i sina rekommendationer från den 18 december 2006 att säkerhetsläget i Irak kraftigt försämrats jämfört med den bedömning som gjordes i september 2005. Extremt våld anges råda i de centrala delarna och kraftig instabilitet i söder. Situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna i landet är katastrofal.
Mot bakgrund av det ytterligare försämrade säkerhetsläget rekommenderar UNHCR att irakiska asylsökande från de södra och centrala delarna av Irak ska ges flyktingstatus i de länder där de söker asyl. Man tillbakavisar också uttryckligen möjligheten att avvisa asylsökande med hänvisning till internflyktsalternativet, liksom att återsända asylsökande från de centrala eller södra delarna till de kurdiska områdena i norra Irak. Vidare anger UNHCR att irakiska asylsökande som passerat grannländerna vid flykten inte ska återsändas hit eftersom säkerhetsläget i regionen innebär att irakiska asylsökande inte kan bedömas få ett tillräckligt skydd i dessa länder.
UNHCR:s rekommendationer från den 18 december uttrycker också tydligt att ingen asylsökande från södra eller centrala Irak bör avvisas i rådande säkerhetsläge. En ändring av denna hållning kan, säger man, inte bli aktuell förrän väsentliga förbättringar vad gäller den fysiska säkerheten och de mänskliga rättigheterna först kommit till stånd.
Enligt Migrationsverkets prognoser kommer ca 20 000 irakier att söka asyl i Sverige under 2007. Dessa prognoser har föranlett omfattande diskussioner om ökad press på det svenska asylsystemet och om dessa ”floder av asylsökande” som anses sakna egentliga skäl. Samtidigt framkommer uppgifter om att det förekommit ett stort antal förfalskade passhandlingar från irakiska ambassaden. Migrationsverket har som en följd av detta beslutat att inte godkänna så kallade s-pass som resehandlingar.
Frågeställningen har till stora delar fått handla om varför en så stor andel av alla som flyr från krigets Irak till Europa väljer att söka sig just till Sverige. Men mycket lite har hörts, i den allmänna debatten såväl som från den svenska regeringen, om orsaken till att människor i allt större utsträckning nu tvingas fly från Irak. Mycket lite hörs också från den svenska regeringen angående vikten av att erbjuda skydd till de irakiska asylsökande som är i behov av det.
Den svenska regeringen har nyligen genom statsrådet Tobias Billström vädjat till EU:s övriga medlemsstater om att öka sitt respektive mottagande av irakiska flyktingar. Såväl ministerrådet som EU-kommissionen har efter den svenska vädjan lovat att uppmana medlemsstaterna att agera solidariskt. Vad man framför allt avser att verka för, från den svenska regeringens såväl som från EU-kommissionens sida, är att de irakiska flyktingarna ska få hjälp i närområdet. Den svenska regeringen har vidare signalerat att man avser att stödja befintliga regionala program i syfte att få avlastning från Iraks grannländer. Man avser att på olika sätt kanalisera ökat stöd till Jordanien, Syrien och Libanon – alltså de länder som i dag tar emot den övervägande delen av de människor som flyr Irak. Man har också uttryckt sin uppskattning för att USA lovat att öka sitt mottagande av kvotflyktingar från Irak.
Vilken syn den svenska regeringen har vad gäller de irakiska asylsökandes behov av skydd har hittills inte uttryckts. Det är många irakiska asylsökande som redan väntar i stor ovisshet och oro på Migrationsverkets förläggningar.
Jag vill mot denna bakgrund ställa följande frågor till statsrådet Tobias Billström:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att behandlingen av asylsökande från Irak ska vara anpassad till det verkliga säkerhetsläget i landet samt i överensstämmelse med UNHCR:s rekommendationer?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att den svenska regeringens insatser för att stödja mottagandet av irakiska flyktingar i närområdet inte ska innebära ett avsteg från UNHCR:s rekommendationer vad gäller återsändandet av asylsökande till grannländerna?
3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att Migrationsverkets beslut att inte godkänna irakiska så kallade s-pass inte ska innebära någon skärpt praxis vad gäller den individuella prövningen av skyddsbehovet hos asylsökande från Irak?
4. Avser statsrådet att verka för att den svenska regeringen definierar den rådande situationen som en massflyktssituation och därmed inom EU påkalla en sådan process?
5. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att samtliga svenska kommuner ska ta emot flyktingar samt ges nödvändiga ekonomiska förutsättningar för detta?