Asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom

Interpellationsdebatt 17 januari 2025

Protokoll från debatten

Anföranden: 11

Anf. 34 Socialminister Jakob Forssmed (KD)

Herr talman! Clara Aranda har frågat mig om jag och regeringen avser att ytterligare granska fenomenet asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom och den uppenbart bristfälliga hantering som förekommit inom exempelvis hälso- och sjukvården. Vidare har Clara Aranda frågat mig vilka direkta åtgärder jag och regeringen anser vara nödvändiga för att förhindra att barn utsätts för den här specifika typen av brottsliga handlingar i framtiden. Därutöver har Clara Aranda frågat mig om jag anser att det finns skäl att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda huruvida den kritiserade diagnosen ska finnas kvar i det svenska klassifikationssystemet.

Barn med uppgivenhetssyndrom är en komplex fråga.

Uppgivenhetssyndrom infördes som en egen diagnos i den svenska versionen av klassifikationssystemet ICD-10 under 2014. Senast 2020 gjorde Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), efter förfrågan från Socialstyrelsen, en genomgång av vilka vetenskapliga studier som finns när det gäller diagnostik och behandling av uppgivenhetssyndrom hos barn. SBU konstaterade i sitt underlag att kunskapsläget i frågan är oklart och att klinisk forskning om diagnostik och effekter av behandling därför är önskvärd. SBU och Socialstyrelsen följer frågan kontinuerligt och agerar i takt med kunskapsutvecklingen inom området. Någon ytterligare åtgärd, utöver myndigheternas insatser, bedömer jag inte som aktuell i dagsläget.

När det gäller frågan om vilka åtgärder som kan bli aktuella för att förhindra att barn utsätts för våld eller övergrepp, däribland barnmisshandel genom förfalskning av symtom, vill jag understryka att det finns tydliga regler för hur både hälso- och sjukvården och andra aktörer ska agera om ett barn misstänks fara illa. Är det fråga om ett misstänkt brott ska en anmälan till polisen omedelbart göras. Det är den ordning som gäller, och ska gälla, för alla de fall där man misstänker att ett barn kan tänkas fara illa eller om man misstänker att ett brott äger eller har ägt rum.

Avseende frågan om Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda om diagnosen uppgivenhetssyndrom ska finnas kvar i den svenska versionen av det nuvarande klassifikationssystemet sker för närvarande en process med en uppdatering av den internationella klassifikationen av sjukdomar, baserat på viktiga framsteg inom vetenskap och medicin. Jag menar att ordningen där det är expertmyndigheter, både på svensk och på internationell nivå, och inte politiker som avgör vilka diagnoser som ska finnas eller tas bort bör kvarstå.

Med det sagt avser jag att följa frågan även fortsättningsvis.


Anf. 35 Clara Aranda (SD)

Herr talman! Jag har ställt en interpellation till ansvarigt statsråd för att mer ingående debattera företeelsen med så kallade asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom, av många även kallade apatiska flyktingbarn. Jag vill inledningsvis tacka statsrådet för svaret på mina frågor.

De så kallade apatiska flyktingbarnen var föremål för en hätsk debatt i början av 2000-talet. Debatten fick stor medial uppmärksamhet och har återkommande av olika skäl blossat upp under årens gång, men nu verkar debatten ha tystnat.

Jag har ställt interpellationen för att jag anser att det är hög tid att utreda vad om faktiskt har hänt i frågan sedan dess för att få klarhet i om och hur ansvar har tagits men även för att säkerställa att vi inte går vidare innan vi har hanterat frågan grundligt. Med det sagt kan det vara lämpligt att göra en tillbakablick.

Det första dokumenterade fallet av ett flyktingbarn som slutade äta, gå och prata är från 1998. Det var en 15-årig pojke från Tjetjenien som verkade vara obotligt sjuk. Efter nio månader fick pojkens familj uppehållstillstånd, och han blev utskriven. Strax därefter blev personalen på bupavdelningen hembjuden till familjen på en stor fest. Pojken, som fortfarande var apatisk, låg i ett rum intill. En kontaktperson började efter det att gå långa promenader med pojken, som satt i rullstol. Han vaknade till efter ett par dagar och var helt frisk när fyra veckor hade passerat.

Fem år senare var landets bupkliniker helt överbelastade. På en del håll gick hälften av resurserna till de apatiska barnen. Läkare och personal vittnade samtidigt om frustration och vanmakt.

Herr talman! På politisk nivå tillsattes den 2 september 2004 en nationell samordnare med ansvar för barn i asylprocessen med uppgivenhetssyndrom. Året därpå publicerade den nationella samordnaren en kunskapsöversikt och en kartläggning av asylsökande barn med uppgivenhetssymtom, och därefter släpptes en fördjupningsstudie. I studien lyfts det faktum upp att det inte finns konsensus bland expert om en diagnos. Eftersom fenomenet varit sällsynt eller inte förekommit nationellt har man inte beskrivit det i diagnosmanualen DSM, som tillsammans med WHO:s ICD-system är det mest utbredda systemet för att kategorisera psykiatriska sjukdomar och tillstånd.

Som statsrådet också nämner i sitt svar genomförde Statens beredning för medicinsk och social utvärdering en litteraturstudie 2020 i syfte att undersöka kunskapsläget för både diagnostik och behandling av så kallat uppgivenhetssyndrom hos barn. Som tidigare nämnts fann då SBU att det saknades vetenskapliga studier som ger svar på hur man ska ställa diagnosen uppgivenhetssyndrom. Likaså saknades underlag för en fungerande behandling.

Jag instämmer i att vi ska ha en ordning där expertmyndigheter ska avgöra vilka diagnoser som ska finnas kvar i det svenska klassifikationssystemet. Det är inte en fråga för oss politiker. Däremot måste vi ta ansvar och våga problematisera allvarliga brister. Därför vill jag fråga statsrådet vad han anser kan vara en korrekt åtgärd för att säkerställa att diagnoser som införs i det svenska klassifikationssystemet baseras på vetenskapligt underlag och beprövad erfarenhet i syfte att undvika godtycklighet och yttre påverkan, som exempelvis en polariserad samhällsdebatt kan innebära.


Anf. 36 Sara Gille (SD)

Herr talman! Uppgivenhetssyndrom hos asylsökande är en ytterst allvarlig fråga. Det handlar om barn som påstås ha varit så traumatiserade att de föll in i ett apatiskt tillstånd under asylprocessen. Men vi vet nu att sanningen i många fall var en helt annan. Flera vuxna har trätt fram och berättat om hur de som barn tvingades spela sjuka av sina föräldrar bara för att öka chanserna att få stanna kvar här i landet. Dessa barn blev offer i ett spel där deras liv och hälsa användes som insatser för att påverka myndigheters beslut.

Det som utmärker Sverige är inte bara det höga antalet rapporterade fall av uppgivenhetssyndrom, utan också att dessa fall nästan uteslutande inträffade under asylprocessen. Detta är en unik situation som borde ha väckt frågor om fenomenets grundorsaker och om diagnosens legitimitet.

Kritiska röster från läkare och psykologer pekade på att många av de rapporterade fallen handlade om manipulation från föräldrar snarare än en verklig medicinsk eller psykiatrisk diagnos. Vårdpersonal slog också larm om förfalskade symtom och manipulation, men dessa varningar valde man att ignorera.

Socialstyrelsen har själv erkänt att rapporteringen av diagnosen redan under det första året inte var fullt stabil, vilket innebär att de siffror som redovisades sannolikt underskattade det faktiska antalet fall.

Statsrådet menar att det är expertmyndigheterna som ska avgöra vilka diagnoser som ska finnas i klassifikationssystemet. Jag håller med om att expertis är viktigt, men vad händer när experterna redan från början gjorde bedömningar på felaktig grund? Diagnosen uppgivenhetssyndrom infördes trots bristfälligt vetenskapligt underlag och har använts i en situation där politiska beslut om generös migrationspolitik skapade ett utrymme för manipulation.

Herr talman! Tidigare regeringar bär ett tungt ansvar för detta. Med sin politik för öppna gränser och brist på kontroll möjliggjorde de detta systemfel. I stället för att granska problemen delade de ut permanenta uppehållstillstånd som om det vore godis, utan att reflektera över konsekvenserna. Resultatet blev ett system som underminerade både rättssäkerheten och förtroendet för det svenska asylsystemet.

Trots detta menar statsrådet att ytterligare åtgärder inte är aktuella och hänvisar till befintliga regler och rutiner. Men verkligheten har visat att dessa inte är tillräckliga. Vi vet att misstankar om manipulation och övergrepp inte alltid rapporterades och utreddes. Det krävs mer än att lita på att systemet ska fungera som det är tänkt. Vi måste säkerställa att det verkligen gör det.

Vi måste agera kraftfullt för att säkerställa att det inte går att manipulera det svenska asylsystemet. Det krävs tydligare regler och bättre kontroller. Vi behöver också se över hur diagnoserna används i asylprocessen och säkerställa att de vilar på vetenskaplig grund. Utöver detta krävs en förbättrad samverkan mellan vårdpersonal, myndigheter och rättsväsen för att identifiera och stoppa dessa övergrepp i tid.

Därför vill jag fråga statsrådet vad regeringen gör för att säkerställa att det svenska asylsystemet skyddar barn från att utnyttjas, att diagnoser som används är vetenskapligt förankrade och att de luckor som möjliggör manipulation stängs en gång för alla.


Anf. 37 Nima Gholam Ali Pour (SD)

Herr talman! Interpellanten lyfter fram en av många oegentligheter som ägde rum som en konsekvens av Sveriges tidigare liberala migrationspolitik. Det handlar om de så kallade apatiska flyktingbarnen eller barn med uppgivenhetssyndrom. Själva diagnosen finns endast i Sverige och är relaterad till uppehållstillståndet.

Barn inom familjer där familjen saknade asylskäl brukade få denna sjukdom, och många uppehållstillstånd delades ut på grund av att barnen utnyttjades på detta sätt. Samma grupper som ofta påminner alla om att de bryr sig om barnen skapade en situation där barnets enda syfte blev att familjen skulle få uppehållstillstånd. Självklart resulterade detta i att många barn kände sig värdelösa. Det är inte hälsosamt, vare sig fysiskt eller psykiskt, att göras till ett verktyg för att familjen ska beviljas uppehållstillstånd. Många av dessa barn fick genomgå fysiskt prövande perioder då deras hälsa försämrades, och det var deras egen familj som orsakade detta.

Journalisten Ola Sandstig skrev om detta i en prisbelönt artikel från 2019. Han beskrev hur en tolvårig pojke som av sina föräldrar tvingades att sitta i en rullstol för att verka apatisk till sist fick nog. I stället för att fortsätta utsättas för denna tortyr valde han att försöka begå självmord genom att hänga sig med en sladd.

Det här är inte bara hemskt - jag vill inte att folk ska lyssna på detta och bara tycka att det är hemskt. Det här var ett resultat av en migrationspolitik där man delade ut uppehållstillstånd till dem man tyckte synd om. Det här var ett resultat av en migrationspolitik där asylaktivister satte dagordningen.

Anledningen till att föräldrar skadade sina barn på detta sätt var att de skulle få intyg från läkare där det stod att utvisning skulle äventyra barnets hälsa. Politikerna och medierna gjorde inte livet lättare för de här barnen. Det fanns då, omkring 2005, flera partier i Sveriges riksdag som faktiskt krävde att alla apatiska barn skulle få permanent uppehållstillstånd.

En annan organisation som ville ha amnesti för apatiska barn var Rädda Barnen. I stället för att faktiskt rädda barnen från den tortyr de utsattes för förlängde Rädda Barnen plågan. Det är inte så att någon har kommit och bett om ursäkt för allt detta och för att dessa barn behandlats på det här sättet. Det är viktigt att komma ihåg detta när vi i dag ställer om migrationspolitiken. Det finns en anledning till att vi gör det, och det har funnits offer för den liberala migrationspolitiken.

En migrationspolitik som är restriktiv signalerar också att det inte finns några genvägar till uppehållstillstånd. Detta bidrar i sig till att utlänningar inte ens kommer på tanken att skada sina barn för att få uppehållstillstånd.


Anf. 38 Socialminister Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Jag vidhåller att detta är en komplex fråga och att mycket har hänt i diskussionen efter att vi hade ett mycket stort antal barn med uppgivenhetssymtom.

Samtidigt kan vi konstatera att det finns sådana fall längre bak i tiden. Symtom på uppgivenhet dokumenterades bland barn redan på 50-talet. Detta kan också förekomma vid andra tillstånd, som då behöver uteslutas. Det kan till exempel handla om depression, ångest, katatoni eller ätstörning men också om simulering. Det finns en komplex bild här, och i den ingår kulturella faktorer. Det finns förstås också ren simulering i detta.

Som påpekades av en debattör har det på senare år gjorts viktiga journalistiska granskningar av detta där barn har trätt fram och vittnat om att de utsatts för vad som måste betraktas som övergrepp. En förälder som tvingar sitt barn att spela sjuk, eller som gör sitt barn sjuk, kan ju göra sig skyldig till brott. Det är någonting som regeringen tar på stort allvar. Vi har också förändrat lagstiftningen så att preskriptionstiden börjar gälla först när barnet är 18 år vid den typ av händelser som kan vara brottsliga.

Min utgångspunkt är förstås att varje barn som behöver vård ska få det. Det är en uppgift för hälso- och sjukvården att bedöma vem som har ett medicinskt behov och vilken behandling som kan bli aktuell. Det är barnets bästa och barnets behov som ska avgöra vilka insatser som sätts in. Som politiker behöver vi lita på professionen när det gäller bedömning av tillstånd och behandling, även i frågor som är av komplex och komplicerad natur.

Det är naturligtvis viktigt att påpeka att vissa av symtomen vid uppgivenhetssyndrom kan förekomma vid andra typer av tillstånd. Det kan dock även förekomma simulering, och detta behöver uteslutas. Det behöver uteslutas att det kan vara fråga om att ett barn far illa eller att det föreligger någon typ av brott.

I alla situationer måste man se till barnets bästa. Hälso- och sjukvården och myndigheterna måste sätta barnets rättigheter och välmående i första rummet. I det ingår att se till att alla inblandade parter arbetar för att skydda barnet. Om det föreligger oro för att ett barn far illa eller för att ett brott har begåtts ska det naturligtvis omedelbart göras en anmälan till berörd instans.

SBU har gjort en sammanställning av kunskapsläget. Det finns också studier som är gjorda därefter, till exempel en från 2021 som jag tror gjordes i Uppsala, som ger vid handen att behandlingar av detta inte nödvändigtvis underlättas av att man är tillsammans med familjen. Ibland kan det krävas att man separeras, just för att utesluta denna typ av manipulation och annat som kan ha förekommit. I det här sammanhanget är det viktigt att betona att detta är komplexa och svåra frågor.

Nu sker en översyn av klassifikationssystemet också i Sverige, och det är naturligtvis rimligt att man ser över detta i samband med att man gör olika typer av diagnoser. Jag ser inte skäl för politiken att lägga sig i det, och jag noterar att interpellanten har samma uppfattning i grunden.


Anf. 39 Clara Aranda (SD)

Fru talman! Jag ser en stor problematik i att det sammantaget faktiskt är så att den nationellt begränsade företeelse som uppstod i Sverige kunde uppstå och att så blev fallet eftersom det blev legitimerat av en auktoritet.

Debatten om de apatiska flyktingbarnen har under många år varit väldigt infekterad. Under lång tid har ett flertal beslutsfattare, läkare, psykiatriker och journalister fått stå för en mer känslostyrd än vetenskaplig debatt i fråga om de apatiska flyktingbarnen.

När personer som i dag är vuxna nu har vågat träda fram och vittna om den misshandel och tortyr de tvingades utstå under flera år går det som länge har påpekats inte att förneka, som statsrådet påpekade. Vi har offer som berättar om hur de försökte ta sitt liv som barn därför att de inte orkade med den fruktansvärda tortyr som det innebar att tvingas spela apatisk samt om hur sveket från vården och vuxna resulterade i en förlorad barndom. Det går inte att bortse från det faktum att många barn har blivit utnyttjade till ett högt pris eftersom familjen helt uppenbart har kunnat öka sina möjligheter att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Både forskning och erfarenhet visar att ett positivt besked som innebär att familjen får stanna i mottagarlandet och därmed får permanent uppehållstillstånd har varit en effektiv åtgärd för att förbättra tillståndet hos de apatiska flyktingbarnen. Experter och utredare har, åtminstone att döma av den information jag har fått fram, inte heller kunnat hitta en enda fallbeskrivning av apatiska flyktingbarn utanför Sverige - inte ens i stora flyktingläger i Mellanöstern med tiotusentals barn, där många är svårt traumatiserade.

Fru talman! Det faktum att dessa barn lämnades åt sitt öde är allvarligt. Som statsrådet nämnde i sitt svar ska ett misstänkt brott anmälas till polisen. Det finns tydliga regler för hur hälso- och sjukvården och andra aktörer ska agera om ett barn misstänks fara illa. Detta är anledningen till att jag ifrågasätter varför det inte har fungerat på ett ändamålsenligt sätt och till att jag efterfrågar ytterligare översyn. Det handlar om att ge alla dessa barn upprättelse genom att säkerställa att något liknande aldrig sker igen.

Min slutsats, efter att jag tagit del av väldigt mycket underlag, är att vi inte är klara med den här frågan. Det finns ett behov av konkreta åtgärder.

Vi behöver i första hand genomföra en ny omfattande granskning gällande hanteringen av barn med uppgivenhetssyndrom för att komma till rätta med de uppenbara brister som funnits inom exempelvis hälso- och sjukvården, där man helt klart behöver se över sina rutiner.

Det är också av yttersta vikt att lyssna till den expertis som finns inom professionen. Den vet bäst vilka behov hälso- och sjukvården faktiskt har. Jag beklagar därför att statsrådet gör bedömningen att det inte finns skäl för ytterligare åtgärder i dagsläget. Jag skulle därför vilja få svar på om statsrådet anser att vi är skyddade från att något liknande uppstår i framtiden. Kan vi verkligen säkerställa att barn inte utnyttjas på det sättet igen?


Anf. 40 Sara Gille (SD)

Fru talman! Vittnesmålen från vuxna som tvingades simulera sjukdom som barn är en skrämmande påminnelse om hur långt manipulationen av vårt asylsystem faktiskt har gått.

Den tidigare regeringens politik för öppna gränser förvärrade situationen. Trots att vårdpersonal och expertis slog larm valde man att blunda. Resultatet blev ett system som prioriterade politiska vinster framför barnens rättigheter och asylsystemets trovärdighet.

Regeringen bör initiera en ökad samverkan mellan Socialstyrelsen, Migrationsverket och rättsväsendet för att man tidigt ska kunna identifiera och utreda misstankar om manipulation i asylprocessen. Detta kräver tydliga riktlinjer, kontinuerlig uppföljning och oberoende utvärdering av hur förändringarna fungerar i praktiken. Vi behöver ett system där inga barn riskerar att falla mellan stolarna på grund av bristande samarbete eller ansvarsfördelning.

Det krävs också obligatorisk utbildning för vårdpersonal och myndighetspersonal som arbetar med asylärenden så att de kan känna igen tecken på manipulation och övergrepp samt rapportera misstankar på ett korrekt sätt.

Vidare måste en oberoende granskning genomföras för att säkerställa att alla diagnoser som används i asylprocesser vilar på vetenskaplig grund. Diagnoser utan tillräckligt stöd ska inte kunna påverka beslut i migrationsärenden.

Slutligen bör skärpta straff införas för föräldrar eller andra som medvetet utnyttjar barn för att manipulera asylsystemet. Det skickar en tydlig signal om att sådant agerande inte accepteras i Sverige.


Anf. 41 Nima Gholam Ali Pour (SD)

Fru talman! Uppgivenhetssyndrom hos asylsökande barn är ett exempel på hur föräldrar som till varje pris vill få ett uppehållstillstånd skadar sina barn.

Ett annat exempel som vi kan se i dag är illegala migranter. De barn som lever ett liv utanför samhället har inte valt detta, utan det är deras föräldrar som har valt en illegal vistelse i Sverige. På grund av föräldrarnas val tvingas barnen leva ett eländigt liv i Sverige.

Jag tycker att regeringen borde titta på vilka åtgärder som ska vidtas mot de föräldrar som skadar sina barn under migrationsprocessen. Det är rimligt att ställa frågan om en illegal migrant över huvud taget är en lämplig förälder.

Om man utsätter sitt barn för det liv som illegala migranter lever i stället för att helt enkelt följa ett utvisningsbeslut och lämna Sverige skadar man sitt barn. Dessa barn behöver skyddas.

Sedan tycker jag att det behöver dokumenteras bättre hur sjukvården och socialtjänsten kunde brista och låta föräldrar skada sina barn på det sätt som man tillät när det gäller de apatiska barnen.

En annan anledning till att detta måste granskas mer är att vi i dag har partier som fortfarande förnekar att de apatiska barnen blev utsatta för någon form av misshandel av sina föräldrar. Dessa barn, som blev bestulna på sin barndom, har inte ens fått ett erkännande för sitt lidande.

Jag tycker att regeringen borde verka för någon form av vitbok om den här händelsen, för det som hände barnen är skamligt. Samhället svek barnen för att bevara den tidens liberala migrationspolitik.


Anf. 42 Socialminister Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! En del av dessa frågeställningar handlar om asyl- och migrationspolitik i mer generell bemärkelse. När det gäller personer som lever utan tillstånd i Sverige är det kanske i första hand andra statsråd som ska svara på den typen av frågor.

Min utgångspunkt i den fråga som vi nu diskuterar är att vi behöver både ge barn adekvat vård när så behövs och skydda barn när det behövs. Det handlar om att säkerställa dels att barn med trauma eller uppgivenhet får den vård som de behöver, dels att barn får omedelbart stöd och hjälp om det skulle visa sig vara fråga om barnmisshandel.

Som jag nämnde i mitt tidigare anförande är det barnets bästa som ska avgöra alla insatser som sätts in från berörda samhällsinstanser. Det får inte finnas något kompromissande när det gäller anmälan av oro eller brott. I dessa delar vill jag vara glasklar.

Det gäller att vi fortsätter att följa frågan löpande, vilket myndigheterna gör. Vi kan glädjande nog konstatera att vi haft väldigt få fall på senare år, under 2023 och 2024.

Det här är en fråga som kan bli föremål för forskning på olika sätt nu när vi sjösätter ett stort forskningsprogram om frågor som rör psykisk hälsa och som inbegriper hur man ser på olika diagnoser. Det är ett kraftigt förstärkt forskningsprogram som regeringen genomför tillsammans med Sverigedemokraterna. Det är en viktig pusselbit i arbetet för att öka kunskapen om diagnostik och effekter av behandling inom området psykisk hälsa, och det är förstås baserat på sedvanliga principer för statlig forskningsfinansiering.

Jag konstaterar återigen att det sker löpande uppdateringar av klassifikationer och klassifikationssystem, och myndigheterna följer det aktuella kunskapsläget när den typen av uppdateringar genomförs.


Anf. 43 Clara Aranda (SD)

Fru talman! Låt oss göra en nutidsorientering. Som jag inledningsvis lyfte upp har debatten om de apatiska flyktingbarnen nu tystnat. Det finns givetvis flera orsaker till det. Ett faktum är att Vårdsverige och barnläkarkåren i stor utsträckning har svängt i frågan. Vi kan konstatera att det heller inte är något jättestort kliniskt problem i dagsläget.

Som statsrådet sa har det funnits få nya fall på senare tid. Detta beror på att många i dag inser att det är kontextuella faktorer snarare än rent patologiska, fysiologiska eller biologiska som ligger bakom fenomenet. Vi vet också att incitamenten inte längre är desamma, inte minst med anledning av Migrationsverkets senare förändrade rutiner och en mer restriktiv politik på migrationsområdet.

Fru talman! En symbol för en kall och omänsklig flyktingpolitik - det var så de apatiska flyktingbarnen ofta beskrevs tidigare. Det massiva motståndet mot ett eventuellt ifrågasättande skapade en ohållbar situation för professionen. Läkare har vittnat om rädslan för att utmålas som rasist och att de därför inte vågade berätta om vad som länge varit uppenbart.

Att barn i vissa fall har tillåtits att bli grovt misshandlade därför att det har varit tabu att vara kritisk är inget annat än en skandal. Min poäng är därför att den här frågan är mycket bredare. Det handlar om vad en aggressiv samhällsdebatt kan resultera i och om hur barn ännu en gång blir offer för politiska åsikter, fast vård och behandling alltid ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, inte godtycklighet och politisk korrekthet.

Med detta sagt vill jag tacka ministern för debatten och möjligheten att belysa vikten av att den här frågan hanteras.

(Applåder)


Anf. 44 Socialminister Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Tack, Clara Aranda, för diskussionen om en viktig och angelägen fråga!

Det är oerhört viktigt att vi ser till barns bästa och att vi har förmågan att ge vård när så krävs för olika typer av komplexa tillstånd och diagnoser som barn kan drabbas av men att vi också har förmågan att se när barn far illa och symtom till och med manipuleras. Det är väldigt viktigt.

Regeringen har antagit en strategi för att på alla sätt motverka våld mot och misshandel av barn. Vi har också förlängt preskriptionstiden så att den börjar löpa först när barnet fyller 18 år. Denna tidsutdräkt ska göra att man hinner utreda eventuella brottsmisstankar i olika typer av sammanhang.

Det är oerhört angeläget att vården vilar på evidens och beprövad erfarenhet och att vi ständigt utvecklar vår kunskap om hur man kan utesluta olika tillstånd och se vad som ryms inom olika tillstånd men också om vad som är den bästa vården och behandlingen. Där gör myndigheterna ett arbete, och nu pågår en översyn av klassifikationssystemet. Jag kommer att fortsätta följa frågan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2024/25:289 Asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom

av Clara Aranda (SD)

till Socialminister Jakob Forssmed (KD)

 

Företeelsen med så kallade asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom, även känt som apatiska flyktingbarn, skapade stor debatt i början av 2000-talet. Debatten uppmärksammades medialt. Det blev likaså en fråga för politiken men även hälso- och sjukvården att hantera.

På politisk nivå tillsatte den dåvarande regeringen den 2 september 2004 en nationell samordnare med ansvar för barn i asylprocessen med uppgivenhetssyndrom. Den nationella samordnaren publicerade året därpå en kunskapsöversikt och en kartläggning över asylsökande barn med uppgivenhetssymtom. En genomgång av nationell och internationell barnpsykiatrisk litteratur om uppgivenhetssymtom hos barn visade att det saknades vetenskapligt grundad definition eller förklaring till fenomenet. I Sverige uppmärksammades uppgivenhetssyndrom särskilt bland asylsökande barn. Vid jämförelse med internationell litteratur kan man se att asylsökande barn eller barn från etniska minoriteter inte behandlats i någon större utsträckning. Uppgivenhetssyndrom har främst rapporterats hos asylsökande barn i Sverige.

Socialstyrelsen gav ut vägledande material i ämnet 2005, 2010 och 2013, och myndigheten har påpekat att det finns ett bristande kunskapsläge. Det material som Socialstyrelsen tog fram har kritiserats av läkare, och en statlig rapport konstaterade att diagnosen i sin tur saknar vetenskapligt underlag. Myndigheten avpublicerade den kritiserade vägledningen från sin webbplats för några år sedan. Trots detta valde Socialstyrelsen att införa diagnosen i det svenska klassifikationssystemet ICD-10-SE år 2014. På uppdrag av Socialstyrelsen genomförde Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) en litteraturstudie 2020 i syfte att undersöka kunskapsläget för både diagnostik och behandling av så kallat uppgivenhetssyndrom hos barn. SBU fann att det saknas vetenskapliga studier som ger svar på hur man ska sätta diagnosen uppgivenhetssyndrom, likaså saknades det underlag för fungerande behandling. SBU konstaterade likväl att patienter som separerades från sina föräldrar och där asylprocessen aktivt undveks att involveras i behandlingen hade positiv effekt på tillfrisknandet. Sammantaget har forskning och erfarenhet kommit fram till att ett positivt besked, som innebär att familjen får stanna i mottagarlandet och därmed får permanent uppehållstillstånd (PUT), visat sig vara en effektiv åtgärd för att förbättra tillståndet hos de apatiska barnen.

Efter att personer som i dag är vuxna vittnat om den misshandel och fruktansvärda behandling de har fått utstå av sina egna föräldrar, som tvingat dem att spela svårt sjuka för att öka chansen för att få uppehållstillstånd i Sverige, har frågan varit aktuell för debatt även på senare tid. Det är både tragiska och skrämmande berättelser som lyfts fram av tidigare drabbade personer som blivit offer för den här typen av brott i sin barndom.

Vi ska inte heller glömma bort samhällets ansvar och det faktum att vårdpersonal är skyldig att göra en anmälan vid misstanke om barnmisshandel genom förfalskning av symtom, och att även en brottsanmälan ska övervägas i dessa fall. Därför är det viktigt att ytterligare utreda i vilken utsträckning den här typen av brott mot barn har förekommit och samtidigt verka för att ta fram rutiner för att förhindra att fler barn drabbas.

Av den anledningen vill jag fråga socialminister Jakob Forssmed följande:

 

  1. Avser ministern och regeringen att ytterligare granska fenomenet asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom och den uppenbart bristfälliga hantering som förekommit inom exempelvis hälso- och sjukvården? 
  2. Vilka direkta åtgärder anser ministern och regeringen vara nödvändiga för att förhindra att barn utsätts för den här specifika typen av brottsliga handlingar i framtiden?
  3. Anser ministern att det finns skäl att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda huruvida den kritiserade diagnosen ska finnas kvar i det svenska klassifikationssystemet?