asylärenden och uppehållstillstånd av humanitära skäl
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenBarbro Holmberg (S)
- Hoppa till i videospelarenAnne-Marie Ekström (Fp)
- Hoppa till i videospelarenBarbro Holmberg (S)
- Hoppa till i videospelarenAnne-Marie Ekström (Fp)
- Hoppa till i videospelarenBarbro Holmberg (S)
- Hoppa till i videospelarenAnne-Marie Ekström (Fp)
- Hoppa till i videospelarenBarbro Holmberg (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 7
Anf. 89 Barbro Holmberg (S)
Anf. 90 Anne-Marie Ekström (Fp)
Anf. 91 Barbro Holmberg (S)
Anf. 92 Anne-Marie Ekström (Fp)
Anf. 93 Barbro Holmberg (S)
Anf. 94 Anne-Marie Ekström (Fp)
Anf. 95 Barbro Holmberg (S)
den 19 maj
Interpellation 2003/04:513
av Anne-Marie Ekström (fp) till statsrådet Barbro Holmberg om asylärenden och uppehållstillstånd av humanitära skälI UD:s dokument "Strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Bosnien-Hercegovina 2003@2005" står det att Bosnien-Hercegovina är ett av Europas fattigaste länder med hundratusentals fördrivna människor, en förödd industri, förstörd infrastruktur och ett politiskt system som försvårar nödvändiga reformer. Även om vissa kriterier som att utbildningsgraden är förhållandevis hög och spädbarnsdödligheten är låg så är behoven av ekonomiska reformer akut enligt nämnda dokument.
Det är bra att Sverige bedriver bistånd i Bosnien-Hercegovina för att hjälpa till att få landet på fötter. Landet behöver stöd både för att ändra de politiska strukturerna och att få i gång ett fungerande näringsliv. Det faktum att fortfarande stora områden är minerade innebär att mark inte kan odlas och att människor inte kan flytta tillbaka till sina tidigare bostäder.
Många människor lever under existensminimum och de portioner som landets soppkök serverar räcker inte på långa vägar till alla de som skulle behöva. I Sarajevo serveras portioner till ca 5 000 personer men behovet är åtminstone 20 000. Arbetslösheten är hög och många unga känner en hopplöshet och vill lämna landet. De ser ingen framtid där. Arbetslöshet, sysslolöshet och hopplöshet är en grogrund för alkohol- och drogmissbruk. Akut vård kan alla få men övrig sjukvård inklusive psykiatrisk hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser kan fås enbart mot betalning.
Under kriget utsattes många av invånarna för traumatiserande händelser som senare har betraktats som krigsförbrytelser. I Srebenica utfördes en massaker som numera anses som folkmord. Kvinnor utsattes för systematiska våldtäkter och både barn och andra blev vittne till våldtäkter, tortyr och mord. Upplevelser som de som drabbats bär med sig hela livet.
Under 2003 sökte 1 397 personer från Bosnien-Hercegovina asyl i Sverige. Enligt Migrationsverkets Verksamhets- och Utgiftsprognos den 15 april 2004 avslogs eller avskrevs 97 % av alla ansökningar 2003. Enligt samma rapport sägs att praxis är etablerad sedan en tid. I princip finns inget skyddsbehov för de som kommer från Bosnien.
Men UNHCR säger något annat. Vid besök hos UNHCR i Sarajevo i april i år framförde organisationen att man måste se mer individuellt på varje enskilt asylärende när man fattar beslut. Vid prövningen måste det tas hänsyn till om den asylsökande har något att återvända till. Det är ännu inte helt säkert för en minoritet att återvända till sitt forna hem, om det ens går att återvända på grund av att det ligger på minerad mark. En del som avvisats tillbaka betraktas inte heller som internflyktingar med rätt till till exempel nödbostad. Detta gäller i hög grad romer.
UNHCR framförde också att de som är svårt traumatiserade och som blivit offer för eller vittne till våldtäkter, dödande eller tortyr borde få uppehållstillstånd av humanitära skäl. I utlänningslagen nämns humanitära skäl som ett skäl att få stanna i vårt land. Den praxis som utvecklats är i dag dock mycket restriktiv. Det visar flertalet avvisningsbeslut som fattats av invandringsmyndigheterna. Trots läkarutlåtanden om uppenbara medicinska vårdbehov för asylsökanden, på grund av till exempel posttraumatiskt stressyndrom, fattar Migrationsverket och Utlänningsnämnden ändå avvisningsbeslut.
I en rapport daterad juli 2003 redogör UNHCR för vilka personer som ska uppmärksammas särskilt vid beslut om de ska få internationellt skydd eller inte. Förutom de exempel jag nämnt så framför UNHCR i denna rapport att de som vittnat vid krigstribunalen i Haag ska få internationellt skydd eftersom det fortfarande går många krigsförbrytare fria.
Varför följer inte Sverige UNHCR:s rekommendation och gör mer individuella bedömningar? Varför får inte de människor som varit utsatta för våldtäkter och tortyr stanna i Sverige med en chans till ett anständigt liv i stället för att behöva leva i internflyktingläger utan att få möjlighet att bearbeta det de varit med om?
Genom att återsända människor som befinner sig i djup kris till ett land som också befinner sig i djup kris blir inte situationen bättre varken för individen eller landet.
Det finns exempel på de som återvänt men inte klarat av det utan valt att i stället ta sitt liv. Det finns också exempel på där personer haft arbete i Sverige och på så sätt försörjt flera av sina anhöriga i hemlandet. När denne person tvingas återvända kan han inte försörja varken sig själv eller sina anhöriga.
Utan hjälp från anhöriga i andra länder i Europa och övriga världen skulle Bosniens situation se ännu värre ut med ännu fler människor som inte har mat för dagen. Denna hjälp är en del av biståndet.
Vad avser ministern att vidtaga för åtgärder så att alla asylärenden som gäller personer från Bosnien får en individuell bedömning, i enlighet med UNHCR:s rekommendationer?
Vilka åtgärder avser ministern att vidtaga så att svåra traumatiska upplevelser som offer för eller vittne till våldtäkter och annan tortyr ger rätt till uppehållstillstånd av humanitära skäl?