asylärenden och uppehållstillstånd av humanitära skäl

Interpellation 2003/04:513 av Ekström, Anne-Marie (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-05-19
Anmäld: 2004-05-19
Besvarad: 2004-06-15
Sista svarsdatum: 2004-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 maj
Interpellation 2003/04:513
av Anne-Marie Ekström (fp) till statsrådet Barbro Holmberg om asylärenden och uppehållstillstånd av humanitära skäl

I UD:s dokument "Strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Bosnien-Hercegovina 2003@2005" står det att Bosnien-Hercegovina är ett av Europas fattigaste länder med hundratusentals fördrivna människor, en förödd industri, förstörd infrastruktur och ett politiskt system som försvårar nödvändiga reformer. Även om vissa kriterier som att utbildningsgraden är förhållandevis hög och spädbarnsdödligheten är låg så är behoven av ekonomiska reformer akut enligt nämnda dokument.

Det är bra att Sverige bedriver bistånd i Bosnien-Hercegovina för att hjälpa till att få landet på fötter. Landet behöver stöd både för att ändra de politiska strukturerna och att få i gång ett fungerande näringsliv. Det faktum att fortfarande stora områden är minerade innebär att mark inte kan odlas och att människor inte kan flytta tillbaka till sina tidigare bostäder.

Många människor lever under existensminimum och de portioner som landets soppkök serverar räcker inte på långa vägar till alla de som skulle behöva. I Sarajevo serveras portioner till ca 5 000 personer men behovet är åtminstone 20 000. Arbetslösheten är hög och många unga känner en hopplöshet och vill lämna landet. De ser ingen framtid där. Arbetslöshet, sysslolöshet och hopplöshet är en grogrund för alkohol- och drogmissbruk. Akut vård kan alla få men övrig sjukvård inklusive psykiatrisk hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser kan fås enbart mot betalning.

Under kriget utsattes många av invånarna för traumatiserande händelser som senare har betraktats som krigsförbrytelser. I Srebenica utfördes en massaker som numera anses som folkmord. Kvinnor utsattes för systematiska våldtäkter och både barn och andra blev vittne till våldtäkter, tortyr och mord. Upplevelser som de som drabbats bär med sig hela livet.

Under 2003 sökte 1 397 personer från Bosnien-Hercegovina asyl i Sverige. Enligt Migrationsverkets Verksamhets- och Utgiftsprognos den 15 april 2004 avslogs eller avskrevs 97 % av alla ansökningar 2003. Enligt samma rapport sägs att praxis är etablerad sedan en tid. I princip finns inget skyddsbehov för de som kommer från Bosnien.

Men UNHCR säger något annat. Vid besök hos UNHCR i Sarajevo i april i år framförde organisationen att man måste se mer individuellt på varje enskilt asylärende när man fattar beslut. Vid prövningen måste det tas hänsyn till om den asylsökande har något att återvända till. Det är ännu inte helt säkert för en minoritet att återvända till sitt forna hem, om det ens går att återvända på grund av att det ligger på minerad mark. En del som avvisats tillbaka betraktas inte heller som internflyktingar med rätt till till exempel nödbostad. Detta gäller i hög grad romer.

UNHCR framförde också att de som är svårt traumatiserade och som blivit offer för eller vittne till våldtäkter, dödande eller tortyr borde få uppehållstillstånd av humanitära skäl. I utlänningslagen nämns humanitära skäl som ett skäl att få stanna i vårt land. Den praxis som utvecklats är i dag dock mycket restriktiv. Det visar flertalet avvisningsbeslut som fattats av invandringsmyndigheterna. Trots läkarutlåtanden om uppenbara medicinska vårdbehov för asylsökanden, på grund av till exempel posttraumatiskt stressyndrom, fattar Migrationsverket och Utlänningsnämnden ändå avvisningsbeslut.

I en rapport daterad juli 2003 redogör UNHCR för vilka personer som ska uppmärksammas särskilt vid beslut om de ska få internationellt skydd eller inte. Förutom de exempel jag nämnt så framför UNHCR i denna rapport att de som vittnat vid krigstribunalen i Haag ska få internationellt skydd eftersom det fortfarande går många krigsförbrytare fria.

Varför följer inte Sverige UNHCR:s rekommendation och gör mer individuella bedömningar? Varför får inte de människor som varit utsatta för våldtäkter och tortyr stanna i Sverige med en chans till ett anständigt liv i stället för att behöva leva i internflyktingläger utan att få möjlighet att bearbeta det de varit med om?

Genom att återsända människor som befinner sig i djup kris till ett land som också befinner sig i djup kris blir inte situationen bättre varken för individen eller landet.

Det finns exempel på de som återvänt men inte klarat av det utan valt att i stället ta sitt liv. Det finns också exempel på där personer haft arbete i Sverige och på så sätt försörjt flera av sina anhöriga i hemlandet. När denne person tvingas återvända kan han inte försörja varken sig själv eller sina anhöriga.

Utan hjälp från anhöriga i andra länder i Europa och övriga världen skulle Bosniens situation se ännu värre ut med ännu fler människor som inte har mat för dagen. Denna hjälp är en del av biståndet.

Vad avser ministern att vidtaga för åtgärder så att alla asylärenden som gäller personer från Bosnien får en individuell bedömning, i enlighet med UNHCR:s rekommendationer?

Vilka åtgärder avser ministern att vidtaga så att svåra traumatiska upplevelser som offer för eller vittne till våldtäkter och annan tortyr ger rätt till uppehållstillstånd av humanitära skäl?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2003/04:513

Webb-tv: asylärenden och uppehållstillstånd av humanitära skäl

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2003/04:128 Tisdagen den 15 juniProtokoll 2003/04:128 14 § Svar på interpellation 2003/04:513 om asylärenden och uppehållstillstånd av humanitära skäl

Protokoll från debatten

Barbro Holmberg (S)

Anf. 89 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! Anne-Marie Ekström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att alla asylärenden som gäller Bosnien ska få en individuell bedömning, och vilka åtgärder jag avser att vidta så att svåra traumatiska upplevelser ger rätt till uppehållstillstånd av humanitära skäl. Alla personer som söker asyl i Sverige får sina skäl individuellt prövade av utlänningsmyndigheterna, som bedömer varje ärende för sig utifrån de enskilda omständigheterna. Rätten att få sin sak individuellt prövad är grundläggande i den svenska asylrätten. Detta gäller oberoende av varifrån den asylsökande kommer. Jag vill kommentera den praxis som gäller gentemot asylsökande från Bosnien-Hercegovina. Den bygger delvis på vägledande beslut från regeringen, som i sin tur tar hänsyn till situationen i landet och rekommendationer från UNHCR. Precis som Anne-Marie Ekström säger anser regeringen att det ännu finns stora problem i Bosnien-Hercegovina. Den allmänna situationen i landet är dock inte sådan att den i sig skulle medföra att alla personer som kommer därifrån har behov av skydd här. Det är omständigheterna i det enskilda fallet som är avgörande. När myndigheterna prövar de individuella skälen görs detta utifrån de kriterier för flyktingskap och övriga skyddsbehov som slagits fast i konventioner och i den svenska utlänningslagen. I prövningen ingår givetvis också att bedöma de humanitära skäl som åberopas. Vid denna bedömning är konsekvenserna av ett återvändande till hemlandet centrala. Asylsystemets uppgift är att ge fristad åt människor som har ett skyddsbehov. Asylpolitiken är däremot inte ett redskap för att komma till rätta med bristande resurser i de asylsökandes hemländer, och problemet med att personer inte kan få vård i sitt hemland i samma omfattning som här kan inte lösas genom att dessa personer ges uppehållstillstånd i Sverige. Som jag nämnde är en avgörande fråga i den individuella prövningen av skyddsbehov vad som händer vid ett återvändande till hemlandet. Att en person har utsatts för svåra traumatiska upplevelser i hemlandet kan i ett enskilt asylärende bidra till att han eller hon får skydd i Sverige, eller får stanna här av humanitära skäl. Sådana upplevelser kan normalt inte ensamt vara skäl för uppehållstillstånd. Andra omständigheter bidrar till helhetsbedömningen, och då främst vad personen i framtiden riskerar att utsättas för i hemlandet. När det gäller åtgärder för att precisera innebörden i utlänningslagens begrepp humanitära skäl är det en fråga som aktualiserats i arbetet med en ny instans- och processordning i utlänningsärenden. Frågan behandlas därför inom ramen för den parlamentariska kommitté som ser över utlänningslagstiftningen. Sammanfattningsvis är svaret på Anne-Marie Ekströms frågor att myndigheterna ska göra en individuell bedömning av både asylskäl och övriga omständigheter i ärenden från Bosnien-Hercegovina. Därför anser jag inte att några åtgärder behöver vidtas.

Anne-Marie Ekström (Fp)

Anf. 90 Anne-Marie Ekström (Fp)

Fru talman! Jag tackar migrationsministern för svaret, men jag är inte nöjd. När jag såg numret på den här interpellationen, nr 513, fick jag en association till en psalm som hade just det numret i den gamla psalmboken. Så här lyder början: "Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara". I dag finns det många asylsökande barn som inte är trygga utan mår väldigt dåligt, antingen de kommer tillsammans med sina familjer eller om de har kommit hit ensamma. I en tidigare debatt med migrationsministern berättade jag om pojken som jag och tre andra riksdagsledamöter träffade i Bosnien i april och som längtade tillbaka till sin skola i Malmö som han lämnat några månader tidigare. Denne pojke och hans bror var verkligen otrygga i sitt gamla hemland. De återvände till sitt hemland men hade inget hem att återvända till. Eftersom den som ägde lägenheten de bodde i nu skulle ta tillbaka den och sälja den visste de inte vart de skulle ta vägen efter en månad. Den här interpellationen rör inte bara barn, men det är ändå de som oftast råkar värst ut. Den senaste tiden har vi sett flera exempel med barn som sondmatats. Migrationsministerns standardrecept är som vanligt att ta bort möjligheten till nya ansökningar. Det kan stå hur fina ord som helst i vår utlänningslag om barnens bästa och att de ska känna trygghet. Vi lever ändå inte upp till dem. Fru talman! Jag återvänder till Bosnien och besöket där i april. Vid vårt besök i Bosnien träffade vi flera organisationer som Röda Korset, Caritas och UNHCR. Röda Korset och Caritas har få möjligheter att hjälpa och stötta alla de flyktingar som återvänder. Den mat de kan dela ut till behövande är begränsad till 5 000 portioner om dagen där det skulle behövas minst 20 000. Caritas hjälper dem som återvänder frivilligt och äger hus eller lägenhet sedan tidigare. Men hur ska alla de vars hem ligger i ruiner och på minerad mark kunna återvända? Enligt uppgift får de som återvänder från Sverige information av Migrationsverkets personal om att det finns hjälporganisationer som kan hjälpa dem när de kommer tillbaka till sitt hemland. Så är det inte. I bästa fall möter någon släkting eller granne. Fru talman! UNHCR har gett rekommendationer att vid återsändande av flyktingar till Bosnien bör man ta reda på om flyktingarna verkligen har något att återvända till. UNHCR rekommenderar också att de som är svårt traumatiserade och som blivit offer för eller vittne till våldtäkter, dödande eller tortyr borde få uppehållstillstånd av humanitära skäl. Fru talman! Varför följer inte Sverige UNHCR:s rekommendation? Migrationsministern säger i sitt svar att man tar hänsyn till individuella skäl och att man tar hänsyn till rekommendationer från UNHCR. Men det stämmer ju inte. I Migrationsverkets rapport Verksamhets- och utgiftsprognos 2004-04-15 står det att praxis är etablerad sedan en tid. Enligt rapporten finns i princip inget skyddsbehov och en stor andel har prövats i den snabba asylprocessen med omedelbara avvisningar till hemlandet. Men hur stämmer det överens med att man, som migrationsministern säger, tar individuella hänsyn? Man säger ju att det i princip inte finns något skyddsbehov. Kan migrationsministern förklara detta för mig?

Barbro Holmberg (S)

Anf. 91 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! Vad som är viktigt att slå fast, som verkligen är grundläggande i den svenska flykting- och asylpolitiken är just den individuella bedömningen. Det är en fråga som Sverige har drivit väldigt hårt också i förhandlingarna när det handlar om harmoniseringen av EU:s asyl- och migrationspolitik. Det handlar om att vi i alla asylärenden gör individuella bedömningar. Man gör en fullständig utredning, oavsett vilket land den asylsökande kommer ifrån. Vi har ju asylsökande som kommer från de nuvarande EU-länderna, och det finns länder som gör väldigt summariska utredningar och beslut. Vi gör alltid en fullständig asylutredning, även i dessa fall. Det här är väldigt viktigt att slå fast. Det grundar sig på att asylrätten är en mänsklig rättighet. De mänskliga rättigheterna är individuella, och det betyder att man alltid måste se till individerna. När det gäller asylutredningar är det viktigt att verkligen få fram alla skäl. Det är ju så att säga en annan fråga som vi måste arbeta väldigt intensivt med. Här tror jag att det kan göras förbättringar. Regeringen har gett Migrationsverket i uppdrag att förändra asylutredningarna och förändra sättet att arbeta i första instans, så att man även får in ombuden mycket tidigare i processen. Det innebär också att man ser till att beslutsfattarna är med vid själva asylutredningarna. Det här är någonting som gör att man förmodligen också får fram alla skäl i grundutredningen som naturligtvis bidrar till att göra en så grundlig utredning och ett så väl avvägt beslut som möjligt. När det gäller regeringens uppdrag till Migrationsverket vill jag också nämna att regeringen har pekat särskilt på att utredningarna av barns egna asylskäl måste förbättras. Sverige är ju ett land där vi faktiskt gör asylutredningar även för barn. Vi registrerar medlemmarna i en hel familj var och en individuellt för sig. Det finns länder i EU där man inte gör det, utan man registrerar kanske bara mannen i familjen - inte ens hustrun, och inte heller barnen. Men vi gör en asylutredning även för barn. Här finns det mycket som man kan göra för att förbättra utredningarna, och det handlar bland annat om att se till att man också hör barn i asylutredningar och lär sig metodiken för hur man ska höra barn i de här utredningarna, för det är ju väldigt speciella utredningar. Det finns också andra delar i det här uppdraget som handlar om att öka öppenheten i första instans. Det gäller alltså flera saker: Det gäller individuella bedömningar, men det gäller också att se till att man får väldigt grundliga och bra asylutredningar i första instans.

Anne-Marie Ekström (Fp)

Anf. 92 Anne-Marie Ekström (Fp)

Fru talman! Jag håller med statsrådet om att det är bra att man prövar nya sätt att göra asylutredningar och även att man börjar höra barn. Jag tror att man har blivit bättre på det, men fortfarande är det många som finns här i landet som inte har fått den möjligheten och som har varit här i flera år. Det är bra att man gör det i fortsättningen, men de människor som har varit här länge behöver också få en möjlighet att kunna göra sin sak hörd, även när man är barn. Jag vill gå tillbaka till Bosnien och UNHCR. Jag fick inte svar på min fråga om varför man inte följer de rekommendationer som UNHCR lämnar. Det finns en rapport - jag har inte med mig den - där man säger att vissa personer som har varit med om tortyr, som har varit utsatta för våldtäkt och som har besett sådan våldtäkt inte bör skickas tillbaka, och likaså de som inte har någonting att återvända till. Jag kan hålla med migrationsministern om, vilket också står i svaret, att asylpolitiken inte ska vara ett redskap för att reda upp förhållanden i de asylsökandes hemländer. Men jag tycker att det känns fel att sända tillbaka människor till de ställen där de blivit förnedrade och fråntagna sitt människovärde eller att skicka dem dit där de inte har något kvar och ingenstans att ta vägen, där huset är totalt raserat och ligger på minerad mark och där de över huvud taget inte kan försörja sig eller överleva. Någonstans kommer det att ta stopp när de släktingar och grannar som nödtorftigt kan ge de återvändande tak över huvudet och mat på bordet inte klarar av det längre. Det har UNHCR insett, men inte den svenska regeringen. Märk väl att UNHCR säger att en del kan återvända, men inte alla. Det är där det är så viktigt att göra en individuell prövning och inte bara förutsätta, som står i Migrationsverkets rapport, att det i princip inte föreligger något skyddsbehov. Det finns alltså där. Det finns mycket att prata om vad gäller Bosnien och hur det ser ut där. 60 % av ungdomarna vill till exempel lämna landet. Men jag tänkte berätta lite om när vi besökte Srebrenica tillsammans med en ung man som heter Enid. Han är 28 år och har varit i Sverige i några omgångar. Sista gången var han här mer än ett och ett halvt år. Han hade fått ett bra jobb där han hade blivit en nyckelperson, och när han tvingades återvända blev arbetsgivaren förtvivlad. Enid kunde försörja sig och sin mamma hemma i Bosnien genom sitt arbete, men nu har han ingen möjlighet att försörja sig själv eller sin mamma. Fru talman! Hans gamla hem finns nära Srebrenica i en by som är totalt raserad. Husen ligger under mossa och gräs, och marken är minerad. Hans pappa och bror ligger i någon massgrav någonstans uppe i skogen. När vi besökte Srebrenica och byarna runtomkring var det första gången Enid var där efter kriget. Han visade oss platsen där han blev skadad av granatsplitter, sjukhuset där han opererades utan bedövning och platsen där FN-soldaterna bara stod och tittade på när kvinnor fördes bort, våldtogs och mördades. Han visade oss graven där närmaste grannen låg, på den plats där numera över 2 000 män som återfunnits i massgravar ligger begravda. Han berättade hur han hållit döende barn i sina armar. När han var i Sverige fick han hjälp att bearbeta alla sina upplevelser så bra att han kunde börja arbeta. Tillbaka i Bosnien har han inget att göra, och alla hans trauman kommer tillbaka. Det som hände i Srebrenica i Bosnien 1995 är vi alla ansvariga för. FN stod bara och tittade på. Vi kan inte reparera det som är gjort, men vi kan lindra genom att följa UNHCR:s rekommendationer.

Barbro Holmberg (S)

Anf. 93 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! Jag tyckte att jag svarade på den frågan alldeles inledningsvis. Praxis beträffande människor som kommer från Bosnien bygger på de rekommendationer som UNHCR har. Där är det så att UNHCR säger, precis som Anne-Marie Ekström påpekar, att man ska göra individuella bedömningar i varje enskilt ärende, och det är faktiskt också precis det som myndigheterna gör. Men den generella situationen i Bosnien i dag ger normalt sett inte automatiskt uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsbehoven för människor som kommer från Bosnien har ju minskat högst påtagligt. För tio år sedan fick de allra flesta som kom från Bosnien uppehållstillstånd, men för tio år sedan var det brinnande krig i Bosnien. I dag är det inte krig i Bosnien. Därmed inte sagt att det inte finns några problem. Jag tror att de problem som Anne-Marie Ekström pekar på verkligen är högst reella problem för människor som bor i Bosnien eller som återvänder till Bosnien. Det är ett land som har varit i krig, och det är klart att det återstår väldigt många problem med återuppbyggnad, inte minst försoning mellan olika befolkningsgrupper. Det råder en stor arbetslöshet, och det finns väldigt stora sociala orättvisor och sociala skillnader. Det betyder naturligtvis att de människor som söker sig från Bosnien i dag har väldigt starka personliga skäl att söka sig från sitt hemland. Inte minst saknas, som Anne-Marie Ekström säger, någon sorts framtidstro. Men faktum kvarstår att fattigdom, arbetslöshet, dålig sjukvård och att man inte har byggt upp landet tillräckligt mycket inte är asylskäl. Asylskäl har man om man riskerar förföljelse, om man riskerar sitt liv eller riskerar att utsättas för annan omänsklig behandling och om man söker skydd under väpnad konflikt. Det är asylskäl enligt den internationella flyktingrätten. Vi ser ju också i statistiken att väldigt få av dem som söker asyl som kommer från Bosnien får uppehållstillstånd av skyddsskäl - ytterst få. En del får det av just humanitära skäl, och det är precis därför man använder sig av detta att göra individuella bedömningar utifrån UNHCR:s rekommendationer.

Anne-Marie Ekström (Fp)

Anf. 94 Anne-Marie Ekström (Fp)

Fru talman! Jo, det är precis som migrationsministern säger: Bosnien har mycket problem. Det är fortfarande uppdelat i tre delar. Tre nationalistpartier styr. Krigsförbrytaren Karadzic är fortfarande hjälte. När vi var där fanns det på vissa håll affischer med hans ansikte på. Han betraktas alltså som en hjälte fortfarande. Muslimska minoriteter som återvänder till Republika Srpska riskerar allvarliga trakasserier. Även om de har ett hus att återvända till riskerar de att utsättas för att någon placerar en mina i trädgården. Jag vet att det här är jättesvåra frågor och att man inte har skyddsbehov bara för att man har det fattigt i ett land. Det jag hänger upp mig på är faktiskt att UNHCR rekommenderar att de som har varit utsatta för till exempel våldtäkter eller har varit med om en sådan massaker som den i Srebrenica ska få uppehållstillstånd av humanitära skäl. Migrationsministern och fru talman! En del kan återvända, men andra har absolut inget att återvända till. Enid, som jag har berättat om, skulle ha kunnat stanna i Sverige och arbetat. Jag vet att detta är en annan fråga som vi kommer att diskutera många gånger. Hans arbetsgivare ville inget hellre. Han var en nyckelperson. Det arbetsgivaren säger - jag har pratat med honom - är att han inte kommer att rekommendera andra arbetsgivare att anställa asylsökande. Vi har ju ansett att det är viktigt att få ut asylsökande i arbetslivet, men när det blir som i fallet med Enid - han arbetade i ett och ett halvt år, fick ansvarsfulla uppgifter och blev i princip en nyckelperson i företaget, och sedan måste han lämna landet med omedelbar verkan - så vill ingen arbetsgivare anställa någon. Det kan jag försäkra migrationsministern. Men det är en annan fråga.

Barbro Holmberg (S)

Anf. 95 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! Jag reste också omkring i Bosnien förra våren, och jag upplevde nog precis samma sak som Anne-Marie Ekström berättar om här. Det är lite deprimerande att se de tre entiteterna. Det är inte krig. Människor förföljs inte. Människor kan leva i Bosnien. Men visst har det tagit sin tid, och visst är det mycket kvar innan man har kommit en bit på väg där. Som sagt: Fattigdom och orättvisor måste vi bekämpa med andra medel än asylpolitiken. Vi måste använda oss av utvecklingssamarbetet, handelspolitiken och utrikespolitiken. Här skulle jag vilja nämna att Sverige är den största bilaterala biståndsgivaren i Bosnien. Det är många som har dragit sig ur - det kanske också Anne-Marie Ekström fick information om. Många har dragit tillbaka sitt bistånd från Bosnien. Vi ligger kvar, och vi har heller inga planer på att minska biståndet till Bosnien. Vi ser att det är mycket som behövs innan man har kommit riktigt på fötter igen. Men återigen: Den praxis som vi har bygger på UNHCR:s rekommendationer, och de rekommendationerna säger inte att det ska vara så att säga generella uppehållstillstånd till grupper, utan den säger precis just det: Vi måste göra individuella bedömningar och se just människor som har varit utsatta för traumatiska upplevelser. Det är precis det som utlänningsmyndigheterna faktiskt gör.

Intressenter

Frågeställare

Anne-Marie EkströmFP

Besvarad av

Barbro HolmbergSocialdemokraterna