Arbetsvillkoren för vikarier

Herr talman! Kerstin Nilsson har frågat mig om jag kommer att vidta några åtgärder för att kommunerna ska erbjuda vikarierna utbildning och fortsatt anställning. Målet för regeringens politik är full sysselsättning. Sedan regeringen tillträdde 2006 har en rad reformer genomförts för att stärka arbetslinjen. Detta har medfört att sysselsättningen har ökat med 250 000 personer. Arbetslinjen ska genomsyra arbetsmarknadspolitiken och är grundläggande för utformandet av en långsiktigt hållbar arbetsmarknadspolitik. Jag kan vidare konstatera att det finns en arbetsrättslig lagstiftning som reglerar till exempel hur länge man får ha ett vikariat innan det övergår i en tillsvidareanställning. Detta är regler som finns till som ett skydd för arbetstagarna och som alla arbetsgivare måste följa. Inom den kommunala sektorn gäller dessutom kollektivavtal som förhandlats fram mellan arbetsmarknadens parter. Parterna har ett stort ansvar för att se till att rimliga arbetsvillkor råder inom deras respektive branscher. Regeringen har sedan 2006 gjort omfattande satsningar på utbildning. Målet för regeringens utbildningspolitik är att Sverige ska vara en framstående kunskapsnation där utbildningssystemet präglas av hög kvalitet. Regeringen har i vårpropositionen för 2014 presenterat avsikten att genomföra en satsning för ökad kunskap för stärkt arbetskraft.

Herr talman! Jag tackar för svaret, ministern, men jag tycker inte att svaret duger. Bakgrunden till min interpellation är att vi för en tid sedan fick ta del av kommunalarbetarnas artikel om arbetsvillkoren för vikarier. Där framkom att många vikarier får arbeta i 300 dagar och sedan är det stopp. Anledningen är att många kommuner har satt den gränsen för hur länge en person som saknar utbildning får ha ett vikariat. I vissa kommuner får de jobba kvar om de är i sluttampen av sin utbildning. Men i princip är det stopp, tack och adjö. En outbildad vikarie duger dag ett, månad två, första halvåret och lite till, men efter 300 dagar duger de inte längre. Man undrar hur de ens kunde duga de 300 dagarna. Jag frågade därför ministern om hon kommer att vidta några åtgärder för att kommunerna ska erbjuda vikarierna utbildning och fortsatt anställning. Svaret och förklaringarna från ministern är att målet för regeringens politik är full sysselsättning och att regeringen sedan 2006 har genomfört en rad reformer för att stärka arbetslinjen. Ministern säger att sysselsättningen har ökat med 250 000 personer, men då glömmer väl ministern att berätta att Sveriges befolkning faktiskt har ökat mer än sysselsättningen. Ministern konstaterar också att det finns en arbetsrättslig lagstiftning som reglerar hur länge man får ha ett vikariat innan det övergår i en tillsvidareanställning. Det är en lagstiftning som ska vara ett skydd för arbetstagarna. Visstidsanställningarna har ökat sedan 2007, och inte bara för de outbildade eller bara för vård och omsorg. Det är samma tendens på andra områden. År 2007 slår den ekonomiska krisen till, men den bidragande orsaken till att visstidsanställningarna har ökat kan nog snarare hänföras till den lagändring som trädde i kraft samma år. Den lagändringen, som ministern hänvisar till, gjorde det möjligt för arbetsgivarna att stapla olika former av visstidsanställningar på varandra, i princip ett, två, tre eller fyra år - bara det varierar mellan formerna. Jo, det finns regelverk, men det går att laborera med anställningsformerna hipp som happ och hur som helst. Anställningarna är otrygga, och det är otrygga villkor. Det är utan tvivel så att de otrygga anställningarna har ökat, och de har inte bara ökat utan också blivit mycket längre. Många gånger är det bara deltid. Jag vill fråga ministern: Var det så här regeringen hade tänkt sig att ändringen i den arbetsrättsliga lagstiftningen skulle fungera? Om så är fallet undrar jag om den nya lagstiftningen snarare är till för att kunna frisera arbetslöshetssiffror än för att se till att människor får jobb i trygga anställningsformer.

Herr talman! Tack, Kerstin Nilsson, för interpellationen! Jag delar Kerstin Nilssons problembild när det gäller utmaningen för många som finns i kommunernas vikariepooler och arbetar runt om i kommunerna. Jag tycker att man kan ifrågasätta att en person som anlitas gång efter gång inte skulle kunna få en anställning, särskilt när vissa kommuner verkar sätta detta i system. Jag tror också att det finns en viktig poäng i att öka andelen personer med rätt utbildning på många av dessa områden, för man säkrar en ännu bättre kvalitet för brukaren. Det tror jag att alla i grunden vill ha. När det gäller den fråga som Kerstin Nilsson tar upp i interpellationen handlar det ytterst om ett ansvar för arbetsgivarna, nämligen alla våra 290 kommuner. De bestämmer både hur man vill organisera sig och vilken kompetensnivå man vill ha på dem som arbetar hos dem. Det är också kommunerna som beslutar vilka villkor som ska gälla, och parterna har såklart ett stort ansvar för hur villkoren ser ut på olika områden. Det är också kommunerna som har verktygen för utbildning i och med att de har komvux. Jag vet att många landsting och kommuner satsar på sin personal för att de under den tid de jobbar ska få möjlighet att vidareutbilda sig. Min man är sjuksköterska i Örebro läns landsting. Detta var exempelvis en av orsakerna till att han kunde vidareutbilda sig till psykiatrisjuksköterska. Det är så ett gott arbetsgivaransvar ser ut. Man tar ansvar för dem som jobbar och utbildar dem, speciellt kommuner, som i de allra flesta fall har verktyget, nämligen utbildningsansvaret. Den här frågan är stor och viktig för kommunerna, och jag tror att kommuner måste skärpa sig. Vill man vara en attraktiv arbetsgivare har man mycket att arbeta med, både vad gäller att förändra och förbättra arbetsmiljön för kvinnor, som ofta jobbar i de här sektorerna, och vad gäller vilka typer av anställningsvillkor och möjligheter man ger dem som jobbar där. Ska man klara den utmaning som vi ser framöver, med att det behövs många nya medarbetare inom den närmaste tioårsperioden, kommer man att vara tvungen att göra sig mer attraktiv som arbetsgivare. I grunden handlar detta om ett avtal som Kommunal har. Det handlar om att parterna måste ta ansvar. Men arbetsgivarna måste också göra sig attraktiva. Här tror jag att såväl röda och gröna som blå kommuner har anledning att skärpa sig och göra mer. Det finns många kommuner som gör mycket, men det finns också många kommuner som kan göra betydligt mer.

Herr talman! Det är riktigt att jag i min interpellation nämnde de anställda som bara fick vara kvar i 300 dagar. Men eftersom ministern i sitt andra inlägg gick utanför det direkta svaret tillåter jag mig också att gå lite utanför interpellationens andemening. Ministern säger att regeringen "sedan 2006 gjort omfattande satsningar på utbildning" och att "målet för regeringens utbildningspolitik är att Sverige ska vara en framstående kunskapsnation där utbildningssystemet präglas av hög kvalitet". Det håller jag med om. Men det är ett svar som egentligen inte har någon förankring i verkligheten. Är de omfattande satsningar som ministern nämner bara för några? Inte verkar de vara för alla. Under regeringens tid har ju alla former av utbildningssatsningar minskat. Ni började med att dra ned, fortsatte att dra ned och satsade sedan lite. Faktum är att det finns färre utbildningsmöjligheter nu än när ni tillträdde 2006. Låt mig ta några exempel. Antalet högskoleplatser är visserligen fler, men det är så många fler som söker en utbildning och så många fler som blir nekade. Nu finns det 311 högskoleplatser för 1 000 unga. År 2006 fanns det 365 platser. Det är en minskning. Hur är det med den kommunala vuxenutbildningen? Har den ökat eller minskat? Hur blir det med yrkesvuxenutbildningen? Har utbildningssatsningarna blivit fler per medborgare? Nej, det kan jag inte se. Då undrar jag om ministern kan se det. Sedan säger ministern att "regeringen har i vårpropositionen för 2014 presenterat avsikten att genomföra en satsning för ökad kunskap för stärkt arbetskraft". Ja, det känns som att ministern vaknar lite i elfte timmen. Har ministern försovit sig? Är det dags att komma med det nu? Vad har ni gjort de andra åren? Vi har ständigt sagt att arbetsgivare inte hittar utbildad arbetskraft att anställa. Slutligen: Hur har ministern tänkt sig att alla de vikarier som är outbildade ska få en chans att utbilda sig när ni har dragit ned, och tydligen kommer att dra ned, på utbildningarna framöver?

Herr talman! Nu börjar det bli intressant. Hur ska arbetsgivarna hitta utbildad arbetskraft? Ja, hur ska kommunerna hitta utbildade undersköterskor? Kommunerna har just utbildningen till undersköterskor i sin egen hand - den är deras eget verktyg. Det är kommunerna som har ansvar för kommunal vuxenutbildning. Kommunerna har det ansvaret och bör ta det. Många gör det, men många kan göra mer. Låt oss också komma ihåg att det aldrig har satsats så mycket resurser på utbildningssystemet som i dag och så stora möjligheter för många att läsa. Men återigen: Kommunerna har ett stort ansvar, och även landstingen. Kerstin Nilsson var inne lite grann på det här med anställningsformer, och då lät det ungefär som att det hände någonting väldigt speciellt från 2007. Men låt oss komma ihåg att fasta jobb är grunden på svensk arbetsmarknad. Det har de varit under lång tid; de har legat på ungefär 80 procent av alla anställningar ända sedan 1990-talet. Visstidsanställningar som vikariat - det är en form av visstidsanställning - är en viktig väg in för till exempel unga, samtidigt som det ger arbetsgivare ett visst mått av flexibilitet och en möjlighet att säkra att verksamheten fungerar. De ska dock självklart inte missbrukas, vilket jag inledde det förra inlägget med. Man kan undra varför inte fler kommuner faktiskt anställer sina vikarier. I svensk lag finns det begränsningar för hur man kan använda vikariat. Dels finns en regel om när vikariat ska övergå till en fast anställning - har man under en femårsperiod jobbat som vikarie hos samma arbetsgivare i mer än två år ska anställningen gå över i fast anställning. Här införde Alliansen en skärpning 2008, för tidigare låg gränsen på tre år under en femårsperiod. Dessutom finns det fortfarande en företrädesrätt till återanställning, och den gäller om man har haft en sammanlagd anställningstid på minst tolv månader under tre år i samma verksamhet. Därutöver finns möjlighet att reglera de här villkoren i kollektivavtal, och det är därför jag menar att parterna - Kommunal och SKL - har ett stort och viktigt ansvar när det gäller hur avtalen ser ut.

Herr talman! Det är alltså kommunerna och deras utbildning som bär ansvaret, inte ministern och hennes departement. I mitt sista inlägg vill jag belysa alla de olika formerna av visstidsanställning, alltså de som kan staplas på varandra år efter år. De har faktiskt en hel del negativa konsekvenser, och frågan är om de inte är så många att de överväger det eventuella plus de kan ge. Till exempel har vi den visstidsanställdes ständiga oro över morgondagens inkomst, oron över hur schemat blir i morgon och i övermorgon och oron över om man kan ta ledigt för att åka på läkarbesök med sitt barn - eller något annat. Det är saker som medför sådan oro att det blir till sjukdom. Det blir ohälsa. Tänk också på den fast anställda personalstyrkan, som ständigt ska mötas av nya arbetskamrater och lära upp dem. Man jobbar kanske dessutom i verksamheter där tryggheten i arbetslaget är väldigt viktig. Hur är det då med arbetsmiljön - blir den bättre eller sämre? Får de tillfälligt anställda gå arbetsrelaterade utbildningar och utvecklas? Hur är det med vårdtagarens eller brukarens möte med alla nya ansikten hos vårdarna? Hur är det med kvaliteten? Tror ministern att alla dessa tidsbegränsade anställningsformer gör verksamheterna och arbetsmiljön bättre? Och, slutligen: Hur påverkar detta jämställdheten i arbetslivet?

Herr talman! Jag tackar Kerstin Nilsson för debatten. Jag tror att den är viktig, och som jag sade tror jag att det finns ett stort behov av att Sveriges 290 kommuner funderar över sin arbetsgivarpolitik. Jag tror också att det är viktigt att tillsammans med de fackliga organisationerna diskutera hur vi förbättrar både arbetsmiljö och villkor. Det är nämligen en fråga för arbetsgivarna att se till att göra sig attraktiva och vara anständiga arbetsgivare. Slutligen vill jag bara kommentera att det är över en kvarts miljon fler som har ett jobb att gå till. Kerstin Nilsson vill gärna hävda att det bara har skett av sig självt, men så ser det ju inte riktigt ut runt om i världen. Det sker inte av sig självt. Befolkningen växte under de första åren av 2000-talet, men jobben kom inte i särskilt stor utsträckning. Vi har haft en tuff kris. Jag skulle rekommendera Kerstin Nilsson att kanske flyga ned till Madrid och besöka Spanien. Där har befolkningen ökat ganska ordentligt, men man har tappat tre miljoner jobb - precis som vi tappade 500 000 jobb i 90-talskrisen. Jobb växer inte till och fram av en slump, utan det handlar om en tydlig jobbpolitik där man har ökat arbetskraften och inte gömmer och glömmer människor utan ställer människor närmare arbetsmarknaden. Många har nu också kommit i jobb.