Arbetslöshetens verkliga omfattning och krav på arbetsgivaren

Fru talman! Luciano Astudillo har naturligtvis rätt i en del. Vi har ju samma problem, om jag får kalla det så, med statistiken som socialdemokratiska regeringar har haft tidigare när det gäller att bedöma de exakta siffrorna och de exakta måtten. Precis som Luciano Astudillo påpekar behöver inte företag anmäla om det är färre än fem varslade - visstidsanställningar i bemanningsföretag och annat. Luciano Astudillo pekar också på byggbranschen. Därvidlag hade socialdemokratiska regeringar samma problem, till exempel under jobbkrisen 2001 eller under den jobblösa tillväxten 2002-2006. Å andra sidan vet vi inte exakt hur många jobb som tillkommer i vare sig hög- eller lågkonjunktur. Till exempel var det under högkonjunkturåret 2007 ungefär hälften av jobben som anmäldes till Arbetsförmedlingen. Andra jobb tillsattes på andra sätt, genom kontakter, annonser och så vidare. Därför är detta naturligtvis en delvis svårfångad materia. Det vi kan göra är att försöka få bilden så klar för oss som det någonsin går via Arbetsförmedlingen, via SCB:s arbetskraftsundersökningar, Konjunkturinstitutet, olika typer av företagsbarometrar och andra liknande undersökningar som försöker fånga konjunkturbilder på olika sätt. Jag är inte beredd att lägga ytterligare pålagor på de mindre företagen när det gäller statistikredovisning av det här slaget. Det tror jag vore en dum idé. Låt mig säga något om det här arbetsgivaransvaret som jag har försökt nämna. Min poäng med det är inte att lagreglera ytterligare eller att lagfästa en massa ytterligare krav på arbetsgivarna på det sättet, men det är inte utan att det finns ett moraliskt ansvar, som jag måste kunna påpeka, framför allt hos de större företagen. När Volvo Lastvagnar, som vi har sett göra miljardvinster under många år, nu befinner sig i ett svagare läge där man behöver varsla är det väl inte onaturligt att jag uppmanar dem att ta samma typ av ansvar som till exempel Ericsson gjorde i början av det här seklet eller som Electrolux gjorde i Västervik? De tog ett större ansvar än vad lagen kräver. Det gjorde man av flera skäl. När man pratar med företrädare för både Ericsson och Electrolux säger de flera saker, bland annat att de själva tyckte att de hade ett större ansvar än vad lagen säger i och med att de har gjort stora vinster under många år. De ville därmed betala tillbaka till sina anställda genom att försöka underlätta för deras övergång till annat arbete när man befinner sig i ett besvärligare läge. Jag välkomnar det. Jag tycker att det är en bra idé att man tar den typen av ansvar. Jag tycker att det är bra att man som stor företagare som har gjort många stora vinster tar ett större samhällsansvar än vad lagen kräver. Det tycker jag är en bra idé. Jag måste någonstans kunna få uttrycka den åsikten. Jag måste också kunna uppmana de företag som nu varslar att i den mån man har möjlighet att göra detta också göra just det. De mindre företagen har det oftast betydligt mer besvärligt med sin finansiering. De har betydligt mer besvärligt med sin likviditet. Det vet vi alla. Att man har många små företag i en ekonomi är väldigt bra för ett land. Det verkar konjunkturutjämnande. De är möjligen något långsammare på att anställa när konjunkturen vänder, men de är också mer obenägna att säga upp i svåra tider. Det kan jag vittna om själv. Jag har drivit ett företag som hade som mest åtta anställda. Man känner ju varenda kotte, och man känner dem väl. Man har ungarna på samma fotbollsträning, och man umgås på fritiden. Det gör att man blir väldigt mån om att göra allt man kan innan man säger upp. Det ansvaret finns inbyggt i småföretagarmodellen på ett annat sätt. Jag tycker att det är en bra idé att kunna säga till ett större företag att det är bra om de, när de på Volvo till exempel sitter i förhandlingar med Metall, funderar på att bjuda till lite och ta ett lite större ansvar än vad lagen stipulerar.

Fru talman! Jag tackar Littorin för svaren. Jag kan konstatera att Littorin inte är beredd att ta sitt ansvar för att verkligen ta reda på omfattningen av den jobbkris som vi går in i nu. Vi har inte haft så här många varsel sedan 90-talskrisen. Vi vet inte riktigt var det landar, bland annat på grund av finanskrisen som förvisso inte är den borgerliga regeringens fel. Vi står sämre rustade och har en urholkad aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi har en mycket sämre inkomstförsäkring och en regering som har försummat den viktiga näringspolitiken. Littorin säger att det regelverk som fanns tidigare består. Han vill verkligen inte göra sitt yttersta för att ta reda på hur många som verkligen drabbas. En åtgärd skulle kunna vara att avisera att man skulle se över regelverket och se om det finns några förändringar som kan göras där och om det finns några andra verktyg för att ta reda på hur man hanterar alla dessa personer som har visstidsanställningar och som dessutom inte har ett omställningsavtal att luta sig mot. Littorin kommer inte att göra någonting. Det är det första beskedet. När det gäller småföretagares ansvar för sina medarbetare vet jag att det är precis så som Littorin beskriver det. Jag har reagerat lite på den bombastiska retoriken. Det är lätt att stå här i talarstolen och prata om moraliskt ansvar, inte minst hos de stora företagen. Men när man inte kan lägga kraft bakom orden blir det bara tom retorik. Jag uppfattar att det finns andra som under lång tid har försökt fly sitt ansvar. Jag vill nog påstå att retoriken att kräva ett större ansvar av de stora företagen är en del av den strategin. Det finns en häpnadsväckande passivitet och handlingsförlamning hos den borgerliga regeringen. Det första man gjorde när jobbkrisen och finanskrisen var här var att ändra retoriken. Den vanliga budgeten blev helt plötsligt ett superpaket, men sedan räckte inte det till. Då började man hänvisa till omställningsavtalen. Nu har vi dessutom fått höra både av Littorin på omställningskonferensen och av Reinfeldt tidigare att de gärna vill se en omställningsförsäkring i den offentliga sektorn. De kommer kanske också att se till att det finns resurser i kommuner och landsting för att sådana ska komma till stånd. Man har förstått att omställningsavtalen är viktiga i den här krisen. Jag förväntar mig handling kommande år så att sådana kommer på plats. Jag har tagit både statsministern och arbetsmarknadsministern på orden. Sedan kom retoriken att nu måste arbetsgivarna också ta sitt ansvar. Littorin påminde nästan om Lars Ohly i sin attack mot arbetsgivarna. Till saken hör att den här regeringen har ställt krav på alla andra utom på sig själv. Det är där jag tycker att det moraliska ansvaret vilar i slutändan också. Vad är den borgerliga regeringen beredd att göra för att ta sitt ansvar för att stötta de människor som riskerar arbetslöshet? Man har faktiskt ett ansvar för att den situation som de riskerar att drabbas av kan vara mycket värre än om vi hade haft en socialdemokratisk regering vid makten.

Fru talman! Jag tänkte börja där Luciano slutade, det vill säga hur regeringen i nuläget egentligen bara ändrar sin retorik. Jag har stått i den här kammaren och haft debatter om den aktiva arbetsmarknadspolitiken med Littorin vid ett flertal tillfällen. Jag har haft synpunkter på att man nedrustade den ganska kraftigt. Man var som lägst nere på 4 500 platser. Jag hade bland annat synpunkter utifrån en utvärdering som gjordes av IFAU där man sade att allting under 10 000 är ett problem eftersom man då inte kan garantera kvaliteten. Då sade ministern väldigt tydligt till mig att vi hade ett bra läge i landet, att man skulle vara rädd så att man inte låser in åtgärder, att det tuffade på och det här behovet inte fanns. Ministern sade att vi måste anpassa antalet åtgärder efter arbetsmarknadsläget. Även om jag då kunde ha synpunkter på att man gick ned alldeles för långt utifrån kvalitetsaspekten kunde jag ändå ha respekt för att man sade att man skulle anpassa antalet åtgärder och vilka typer av åtgärder man har efter det arbetsmarknadsläge som råder. Därför blir jag väldigt bekymrad över den situation som vi har i höst med fantastiskt många varsel. Fackföreningsrörelsen och Svenskt Näringsliv har samstämmigt gått ut och sagt att nu behövs det aktiva åtgärder. Vi behöver få besked från regeringen om vad vi ska göra. Sveriges Kommuner och Landsting signalerar att man behöver ha besked för 2010. Nu senast sade Calmfors, som annars brukar vara en förespråkare för regeringens politik, att nu är vi ett läge där det behövs någonting annat. Läget är exceptionellt. Det har inte varit så här illa sedan 90-talskrisen. Och fortfarande står Littorin i talarstolen och talar och argumenterar som om läget vore gott. Det var en fantastisk uppvisning du gjorde nyss i att prata ganska mycket utan att egentligen på något sätt beröra frågan. Vad tänker regeringen göra? Det kan väl vara en bra egenskap som minister, men jag tycker att du är svaret skyldig. Det här berör människor oerhört mycket ute i vårt land. Om det var så att du faktiskt menar allvar med det du stod och sade exempelvis till mig och många andra när vi hade debatter tidigare om att de justeringar som görs nu görs utifrån det arbetsmarknadsläge som råder, borde man i konsekvensens namn nu göra någonting annat. Vad är det då för någonting annat som man vill göra? Vilka åtgärder är det som kommer? Jag hakade upp mig lite grann på att ministern hänvisade till arbetsgivarnas ansvar, och så räknade han upp allt det som är arbetsgivarnas ansvar under normala omständigheter. Omställningsavtalen har vi under normala omständigheter, de moraliska aspekterna ligger på arbetsgivarna under normala omständigheter och så vidare, och allt det är nog gott. Men om man vill använda det som ett argument i de exceptionella tider vi har just nu måste det rimligen betyda att ministern vill att de ska göra något mer än det som de har gjort tidigare. De ska ta det ansvar som ni till stora delar nu inte tar. Då kommer jag osökt att tänka på andra sammanhang då vi har stått här och ministern har pratat om trösklar och hur viktigt det är att man sänker trösklarna för framför allt små och medelstora företag när det gäller att rekrytera. Min fråga blir då givetvis: På vilket sätt tror ministern att det kommer att underlätta för företagen att rekrytera om man nu dessutom får beskedet att man har ett ökat ansvar för att se till att om företaget går på pumpen ska man se till att de anställda får jobb någon annanstans. Man ska alltså ansvara för deras utbildning, kompetensutveckling och så vidare för att komma till nytt arbete. Det känns inte rimligt.

Fru talman! Jag lovar Luciano Astudillo att det beträffande den första frågan finns det många som nu följer och analyserar läget. Vi gör det naturligtvis från Arbetsmarknadsdepartementets sida liksom Finansdepartementet, Riksbanken, Konjunkturinstitutet, SCB, Arbetsförmedlingen, bankerna, branschorganisationerna och parterna på arbetsmarknaden. Vi försöker naturligtvis att sammanställa och väga samman allt detta så att vi kan ha ett gott prognosläge. Problemet nu är naturligtvis att prognosläget förändras nästan dagligen till följd av finanskrisens härjningar. Det är naturligtvis oerhört olyckligt, och vår första prioritet måste naturligtvis vara att få ordning och reda på de finansiella marknaderna så att framför allt de mindre företagen återigen kan få de krediter de behöver för att till exempel kunna expandera. Bombastisk retorik - ja, det är möjligt att det är så att Luciano Astudillo tycker att den är bombastisk. Men den funkar ju! Då är det väl okej. Volvo Lastvagnar är, tycker jag, ett typexempel på detta. Jag tror nämligen att det är så - som ett svar på Jennie Nilssons sista inlägg här - att stora företag faktiskt vill vara goda samhällsmedborgare. Man vill alltså agera på ett ansvarsfullt sätt. Ericsson till exempel halverade sin personalstyrka när vi hade en socialdemokratisk regering, så det handlar inte om att vi backar från vårt ansvar, utan det handlar om att de företag som är stora arbetsgivare och som efter många goda skördeår tvingas varsla tar just ett sådant lite större ansvar än vad lagen kräver, precis som Ericsson gjorde under den socialdemokratiska regeringen 2000-2001, då man halverade sin personalstyrka i Sverige. Jag tycker att det är bra. Min anledning till att använda denna bombastiska retorik var att kunna hjälpa framför allt facken på till exempel Volvo att få lite tryck i sina förhandlingar så att företagen skulle ställa upp på att göra precis det som andra goda företag har gjort tidigare under andra regeringar. Jag tycker det är en bra idé. Om jag inte hade krävt att företagen skulle ta sitt ansvar utan sagt att det är alla andras ansvar men inte de stora företagens ansvar tycker jag faktiskt att Luciano Astudillo hade haft större fog för sin kritik. Jennie Nilsson säger att vi ändrar retoriken. Där vill jag nog faktiskt inte riktigt hålla med. Jag tycker nog att vi gör precis just det som vi sade i debatten om IFAU:s rapport och utredning sedan tidigare. Man pratar om kontracyklisk dimensionering av de arbetsmarknadspolitiska insatserna, med andra ord precis det Jennie Nilsson sade, det vill säga att anpassa åtgärderna efter det arbetsmarknadspolitiska läget. Nu har vi mer än dubbelt så många platser, helårsplatser, i Arbetsförmedlingens regi utöver garantierna nästa år än vi hade i år. Räcker det? Ja, det kan naturligtvis inte uteslutas att det blir mer. Givet utvecklingen skulle man ju nästan kunna tro att det blir så. Vi får väl återkomma framigenom med mer konkreta diskussioner om detta. I övrigt är ett av svaren på frågan att vi nu har vad EU-kommissionen konstaterar är EU:s mest expansiva budget med 32 miljarder där ungefär hälften går till skattelättnader för små och medelstora hushåll och inkomsttagare och den andra hälften går till exempelvis investeringar i forskning och utveckling, infrastruktur, utbildning och annat. Syftet med det är naturligtvis att försöka se till dels att hushållens konsumtionskraft höjs något i de här dåliga tiderna, dels naturligtvis att se till att göra det man bör göra i lågkonjunkturer, nämligen se till att just investera i infrastruktur, utbildning samt forskning och utveckling, både för att kunna hantera en del av nedgångsproblematiken och för att bädda för en kommande högkonjunktur, som vi naturligtvis alla hoppas kommer så snart som möjligt. Är det tillräckligt? Jag inser att Socialdemokraterna tycker att det borde vara mer. Och det ska inte uteslutas att det blir mer, kan jag säga. Det jag konstaterar är att det som EU-kommissionen rekommenderar länderna, det uppfyller vi.

Fru talman! Flera gånger har Littorin men också Anders Borg sagt att den största orättvisan är den som finns mellan dem som har ett arbete och dem som inte har det. Det vi ser framöver är att orättvisan kommer att öka och växa. Dessutom har vi en jobbpolitik som inte fungerar, så nu när den börjar bita, efter två år som Borg sade, ser vi att arbetslösheten börjar öka. Och jag vill hävda att man lagt grunden i sin jobbpolitik för sociala och ekonomiska tragedier framöver. Det har ju hela strategin gått ut på: att jaga människor tillbaka till arbete. Nu är kraven på alla andra uttömda. Det är jättebra att Volvo eller Norrsundet till exempel, där jag besökte Assi Domän, tar sitt ansvar. Att de större företagen tar sitt ansvar är oerhört positivt. Småföretagen kan inte göra det i samma utsträckning men gör det så mycket de kan. Littorin är inte beredd att öka pålagorna på dem. Det är väl ett besked om något, så att inte folk går och tror att Littorin skulle ställa högre krav på företag än vad lagen och avtalen säger. Nu väntar vi på den moderatledda regeringens ansvarstagande. Man är helt inmålad i ett hörn. Till och med en samlad ekonomkår kräver nu insatser. Och de kommer. De kommer före årsskiftet. Nu blir det komplicerat. Ska man backa från sin jobbpolitik som inte fungerar? Ska man börja investera i människors konsumtion? Eller ska man fortsätta sänka skatten, mer till dem som har det bäst, med de breda skattesänkningar som inte har lett till stora effekter beträffande jobben? Det ska bli spännande att följa. Men det är klart att det kommer mer. Vi har ju tillsammans med övriga Sverige pressat den borgerliga regeringen att skifta fot, och det är välkommet att man till slut kommer att göra det.

Fru talman! Vi får fortfarande inga svar av Littorin och den borgerliga regeringen. Jag vill kommentera lite grann av det du sade. Det handlade om att vara goda förebilder, och det var de stora företagen som Littorin och även Luciano gav exempel på. Det är ju bra. Självklart är det bra att de finns och vill göra det. Jag tycker också att det är okej att arbetsmarknadsministern säger att han vill gå ut och kräva att arbetsgivarna tar sitt ansvar och gör allt vad de kan, kanske lite extra i sådana här tider. Det är väl okej om ministern vill säga det. Men ducka inte för det egna ansvaret! Det är ju det kritiken handlar om. Man är mer än villig att tala om vad man tycker att andra ska göra, men det kommer absolut ingenting från den som sitter med det yttersta ansvaret, och det är oerhört bekymmersamt. Det ministern levererar som svar, den moderatledda regeringens svar så här långt, är att de har lagt fram en superbudget, den mest expansiva i hela Europa. Sedan lägger arbetsmarknadsministern själv till att hälften av den består av skattesänkningar. Tystnaden är talande. Jag tror inte att det hjälper de människor som är varslade eller blir av med jobben speciellt mycket. Tvärtom är det väl så att man försvagar statens möjligheter att faktiskt kunna göra någonting om den här krisen skulle bli riktigt jobbig. Jag skulle avslutningsvis vilja kommentera någonting som ministern visserligen inte sade nu men som brukar komma upp vid ett flertal andra tillfällen. Man säger nämligen att det bara är fråga om varsel och att de inte brukar falla ut i mer än kanske hälften av alla fallen samt att vi får vänta och se vad som händer. Vi hade i utskottet en sittning med Trygghetsrådet, som det hänvisats till flera gånger. De bekräftar den bilden - under normala förhållanden. De är dock oerhört bekymrade över att vi redan nu kan se att situationen kommer att vara en helt annan framöver. Jag kan bara hoppas att även ministern ser det men väljer att retoriskt inte bemöta det.

Fru talman! Luciano Astudillo citerade mig, tror jag, när han sade att den största orättvisan är mellan dem som har ett arbete och de som inte har ett arbete. Kanske var det Anders Borg som sade det. (LUCIANO ASTUDILLO (s): Det var Olof Palme.) Olof Palme? Det är oerhört klokt sagt, skulle jag vilja säga. För en gångs skull håller jag med Olof Palme, i högsta grad. Jag tror verkligen att det är så. Det är otroligt sorgligt att så många riskerar att förlora jobbet till följd av den finanskris vi ser runt om i världen och vars följder nu får effekter på svensk arbetsmarknad. Därför är det oerhört viktigt att vi på olika sätt fortsätter att föra en politik för arbete, och där vill jag ge några tydliga besked. Vi säger nej till Socialdemokraternas skattechock, indraget konsumtionsutrymme för hushållen med 70 miljarder, och nej till att göra det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar till exempel. I stället säger vi ja till 32 miljarder, EU:s mest expansiva finanspolitik och EU:s mest expansiva budget. Vi säger ja till skattesänkningar för hushållen, för ökat konsumtionsutrymme för vanliga löntagare. Vi säger ja till investeringar i forskning och utveckling, utbildning, infrastruktur och annat. Vi säger också ja till att göra precis det som jag tror att egentligen alla regeringar, alldeles oavsett färg, har gjort, det vill säga att anpassa volymerna i olika typer av åtgärder efter det konjunkturläge som råder. Behöver det göras mer? Ja, det gör det säkert. Jag bara konstaterar att varje dag som går ändras prognosläget. Varje dag som går ser det annorlunda ut än det gjorde dagen innan. Det jag tror att vi är överens om är att vi naturligtvis vill se till att den som riskerar jobbet eller förlorar jobbet så snabbt som möjligt ska få ett så tydligt besked som möjligt om att vi inte ger upp. Vi kommer att hjälpa till efter alla våra förmågor och med olika roller försöka hantera det och samtidigt göra allt vi kan för att det ska växa fram nya företag och nya jobb där de gamla jobben försvinner.

Fru talman! Eva Johnsson har frågat mig vad jag kommer att göra för att säkerställa att Sveriges Televisions utbud i framtiden kommer att vara representativt för hela landet. Av Sveriges Televisions sändningstillstånd framgår att programmen ska utformas så att de genom tillgänglighet och mångsidighet tillgodoser skiftande förutsättningar och intressen hos befolkningen i hela landet. Programutbudet ska också spegla förhållanden i hela landet. Enligt anslagsvillkoren för SVT ska företaget ha en decentraliserad organisation som skapar goda förutsättningar för självständigt beslutsfattande på regional och lokal nivå. Den lokala och regionala organisationen ska ges tillräckliga resurser för att effektivt kunna spegla respektive områdes särprägel och egenart. Den andel av allmänproduktionen i SVT:s rikssändningar som produceras utanför Stockholm ska uppgå till minst 55 procent. Anslagsvillkoren innehåller samtidigt skrivningar om att SVT inom tillgängliga ekonomiska ramar ska göra de prioriteringar som krävs för att uppfylla uppdraget. Verksamheten ska inom ramen för uppdraget bedrivas rationellt och syfta till god effektivitet och produktivitet. SVT är ett företag som sköter sin verksamhet självständigt. Företaget redovisar årligen i en public service-redovisning hur uppdraget från riksdag och regering uppfyllts. Granskningsnämnden för radio och TV granskar denna redovisning och bedömer hur företaget uppfyllt uppdraget. Granskningsnämndens bedömningar redovisas varje år till regeringen. Större utvärderingar av verksamheten görs inför varje tillståndsperiod och kan då ge upphov till förändringar i de kommande villkoren. Public service-utredningen lämnade i juni i år betänkandet Kontinuitet och förändring (SOU 2008:64) som innehåller förslag inför nästa tillståndsperiod som inleds den 1 januari 2010. Betänkandet har remitterats och bereds nu med sikte på att en proposition ska lämnas till riksdagen under våren 2009. Den frågeställning som berörs i interpellationen ingår i den beredningen.

Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret. Ministern har i sitt svar varit tydlig med att understryka att SVT är ett företag som sköter sin verksamhet på ett självständigt sätt. Dessa grundförutsättningar är naturligtvis givna och en självklar utgångspunkt för alla myndigheter och företag. Vi vill hålla oss långt borta från det som skulle kunna kallas för ministerstyre. Som lagstiftare och politiskt ansvariga har vi ett viktigt uppdrag att följa utvecklingen inom olika områden och eventuellt lyfta fram det till debatt och prövning. I min interpellation påpekar jag vikten av att Sveriges Television har ett uppdrag som bland annat handlar om att spegla hela Sverige på ett trovärdigt sätt. Hela Sverige ska representeras, och så många svenskar som möjligt ska känna att just de omfattas av ambitionen att deras intressen återges. När man ser glimtar från den så kallade verkligheten på SVT kommer de glimtarna alldeles för ofta från Kungsgatan eller Drottninggatan i Stockholm, och Sverige slutar ju inte precis innanför tullarna. Också Sveriges Television har haft kraftiga ökningar av varsel under de senaste månaderna. Växjö är en i raden av flera lokalredaktioner som drabbats. Med ett varsel i november som omfattar tio och en halv tjänst, och där redan tidigare drygt åtta tjänster försvunnit, hör Växjö definitivt till de redaktioner som drabbats mycket hårt. Det är en oroväckande utveckling. I sitt svar hänvisar ministern till att det i de nuvarande anslagsvillkoren för SVT finns en tydligt skrivning om att företaget ska ha en decentraliserad organisation som skapar goda förutsättningar för självständigt beslutsfattande på regional och lokal nivå. Vidare sägs att den andel av allmänproduktionen i SVT:s rikssändningar som produceras utanför Stockholm ska uppgå till minst 55 procent. Samtidigt vet vi att regeringens utredare Rose-Marie Frebran i sin utredning föreslagit att procentdelen ska tas bort. Med tanke på den senare tidens kraftiga varsel på lokalredaktionerna kan jag känna en viss oro för att ett sådant förslag skulle späda på en redan tidigare negativ utveckling beträffande public services möjligheter att vara just hela Sveriges television. Mina följdfrågor är därför: Hur ser ministern på de kraftiga neddragningar som gjorts på de lokala redaktionerna runt om i landet? Hur ser ministern på det förslag som utredaren föreslår, nämligen att slopa 55-procentsnivån på lokalproducerade program? Och hur ser ministern på de eventuella konsekvenser det kan få och på de farhågor man kan känna för att den fortsatta utvecklingen av program producerade utanför Stockholm inte skulle kunna fortsätta?