Anf. 119 Luciano Astudillo (S)
Fru talman! Jag lovar Luciano Astudillo att det beträffande den första frågan finns det många som nu följer och analyserar läget. Vi gör det naturligtvis från Arbetsmarknadsdepartementets sida liksom Finansdepartementet, Riksbanken, Konjunkturinstitutet, SCB, Arbetsförmedlingen, bankerna, branschorganisationerna och parterna på arbetsmarknaden. Vi försöker naturligtvis att sammanställa och väga samman allt detta så att vi kan ha ett gott prognosläge.
Problemet nu är naturligtvis att prognosläget förändras nästan dagligen till följd av finanskrisens härjningar. Det är naturligtvis oerhört olyckligt, och vår första prioritet måste naturligtvis vara att få ordning och reda på de finansiella marknaderna så att framför allt de mindre företagen återigen kan få de krediter de behöver för att till exempel kunna expandera.
Bombastisk retorik - ja, det är möjligt att det är så att Luciano Astudillo tycker att den är bombastisk. Men den funkar ju! Då är det väl okej. Volvo Lastvagnar är, tycker jag, ett typexempel på detta. Jag tror nämligen att det är så - som ett svar på Jennie Nilssons sista inlägg här - att stora företag faktiskt vill vara goda samhällsmedborgare. Man vill alltså agera på ett ansvarsfullt sätt. Ericsson till exempel halverade sin personalstyrka när vi hade en socialdemokratisk regering, så det handlar inte om att vi backar från vårt ansvar, utan det handlar om att de företag som är stora arbetsgivare och som efter många goda skördeår tvingas varsla tar just ett sådant lite större ansvar än vad lagen kräver, precis som Ericsson gjorde under den socialdemokratiska regeringen 2000-2001, då man halverade sin personalstyrka i Sverige. Jag tycker att det är bra.
Min anledning till att använda denna bombastiska retorik var att kunna hjälpa framför allt facken på till exempel Volvo att få lite tryck i sina förhandlingar så att företagen skulle ställa upp på att göra precis det som andra goda företag har gjort tidigare under andra regeringar. Jag tycker det är en bra idé.
Om jag inte hade krävt att företagen skulle ta sitt ansvar utan sagt att det är alla andras ansvar men inte de stora företagens ansvar tycker jag faktiskt att Luciano Astudillo hade haft större fog för sin kritik.
Jennie Nilsson säger att vi ändrar retoriken. Där vill jag nog faktiskt inte riktigt hålla med. Jag tycker nog att vi gör precis just det som vi sade i debatten om IFAU:s rapport och utredning sedan tidigare. Man pratar om kontracyklisk dimensionering av de arbetsmarknadspolitiska insatserna, med andra ord precis det Jennie Nilsson sade, det vill säga att anpassa åtgärderna efter det arbetsmarknadspolitiska läget.
Nu har vi mer än dubbelt så många platser, helårsplatser, i Arbetsförmedlingens regi utöver garantierna nästa år än vi hade i år. Räcker det? Ja, det kan naturligtvis inte uteslutas att det blir mer. Givet utvecklingen skulle man ju nästan kunna tro att det blir så. Vi får väl återkomma framigenom med mer konkreta diskussioner om detta.
I övrigt är ett av svaren på frågan att vi nu har vad EU-kommissionen konstaterar är EU:s mest expansiva budget med 32 miljarder där ungefär hälften går till skattelättnader för små och medelstora hushåll och inkomsttagare och den andra hälften går till exempelvis investeringar i forskning och utveckling, infrastruktur, utbildning och annat. Syftet med det är naturligtvis att försöka se till dels att hushållens konsumtionskraft höjs något i de här dåliga tiderna, dels naturligtvis att se till att göra det man bör göra i lågkonjunkturer, nämligen se till att just investera i infrastruktur, utbildning samt forskning och utveckling, både för att kunna hantera en del av nedgångsproblematiken och för att bädda för en kommande högkonjunktur, som vi naturligtvis alla hoppas kommer så snart som möjligt.
Är det tillräckligt? Jag inser att Socialdemokraterna tycker att det borde vara mer. Och det ska inte uteslutas att det blir mer, kan jag säga. Det jag konstaterar är att det som EU-kommissionen rekommenderar länderna, det uppfyller vi.