Arbetslivsforskningens framtid

Herr talman! Raimo Pärssinen har frågat mig vilka kontakter jag tagit med olika lärosäten och vad jag avser att göra för att återupprätta den svenska arbetslivsforskningens renommé. Raimo Pärssinen har tidigare interpellerat i frågor rörande Arbetslivsinstitutets nedläggning och jag vill inledningsvis hänvisa till de besked som då lämnats av regeringen. Regeringen tillför under 2007 och 2008 betydande forskningsresurser till bland annat universitet och högskolor. Lärosätena är självständiga i sina beslut om hur de vill disponera befintliga och framtida resurser. Det finns ingen anledning att tro annat än att en del av dessa ökade resurser också kommer att användas för forskning om arbetslivsfrågor. Utöver de direkta anslagen till lärosätena fördelas statliga forskningsmedel via forskningsråd och Verket för innovationssystem (Vinnova). De enskilt största statliga finansiärerna av svensk arbetslivsforskning är Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) och Vinnova, som 2007 disponerar omkring 1,7 miljarder kronor för stöd till forskning och utveckling. Dessa finansiärer fattar beslut om medelstilldelning efter att ha prövat inkomna ansökningar utifrån vetenskaplig kvalitet, samhällsrelevans respektive betydelse för svensk innovation. Delar av arbetslivsforskningen bedrivs med dessa förutsättningar. För att underlätta för enskilda forskare och doktorander får Arbetslivsinstitutet använda 60 miljoner kronor för att lämna bidrag till annan organisation för sådan forskningsverksamhet som bedrivs av institutet. FAS kan också komma att i några fall, efter särskild prövning, ge förutsättningar att fullfölja projekt som i dag har projektmedel från FAS. Renomméet för de svenska forskarna inom arbetslivsforskning bygger givetvis på de vetenskapliga prestationerna och på hur forskningsfältet står sig mot annan forskning. Arbetslivsinstitutets avveckling bygger på uppfattningen att forskning inte ska detaljstyras politiskt utan utvecklas bäst i konkurrens, och att därmed forskare inom arbetslivsområdet, i likhet med vad som gäller för andra forskningsområden, får söka medel i konkurrens. Min bedömning är att dessa forskare, efter många års fast basfinansiering, bör kunna hävda sig väl i konkurrensen om medel från forskningsråd och andra finansiärer.

Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet för svaret. Jag tackar även för de tidigare engagerade inlägg under dagen som handlat om forskning. Neutronforskning har varit uppe här, och även forskning om lärandet. Allt detta är viktiga saker. Nu övergår vi till ett nytt område. Det handlar om forskning om arbetslivet. Här ter sig ju saken på ett annat vis. Statsrådet säger att regeringen ökar på anslagen till forskning kraftigt. Man gör en kraftig satsning. Den fråga som man skulle kunna ställa är: Stämmer det med verkligheten om vi vänder oss till alla forskare som sysslar med arbetslivsforskning? Vi vet att man ska minska med ungefär 300 miljoner på det området. Djurskyddsmyndighetens forskning ska minska med 30 miljoner och Integrationsverkets med tio miljoner. Totalförsvarets forskningsinstitut ska minskas med 150 miljoner. Inalles betyder det här, tyvärr, att det under forskningsminister Leijonborgs mandatperiod, härifrån räknat, blir ungefär 1 miljard kronor mindre till forskning. I svaret hävdar statsrådet att Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap disponerar 1,7 miljarder kronor tillsammans med Vinnova. Ja, det kan ju stämma. Men vad statsrådet inte säger är att alla arbetslivsforskare i Sverige konkurrerar om endast 25 miljoner kronor från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap och ungefär 10-20 miljoner kronor från Vinnova. Då är det ju lätt att gömma sig bakom den stora siffran på 1,7 miljarder, som i verkligheten ser annorlunda ut. Sanningen ligger väl närmare det svar som kommer senare - att FAS i några fall efter särskild prövning kan komma att ge förutsättningar för att fullfölja projekt som i dag har projektmedel från FAS. De 60 miljoner kronor som också nämns i svaret, som Arbetslivsinstitutet ska kunna lämna som bidrag till en annan organisation för att fortsätta forskningsverksamhet, räcker inte långt. Jag ska ge ett exempel på detta. Universiteten räknar med att det tar ungefär tre år för en forskare från Arbetslivsinstitutet att etablera sig på universitetet. Det innebär en kostnad på ungefär 3 miljoner kronor per forskare. Om vi räknar rent matematiskt räcker det alltså till ungefär 20 forskare och doktorander. Men vad händer med de övriga, som är det stora flertalet? Bedömningen som statsrådet gör är att forskarna kommer att kunna hävda sig väl även i framtiden. Men är det inte lite - jag vet inte vad jag ska välja för ord här, statsrådet - att göra entré som forskningsminister genom att slå undan förutsättningarna för 150 forskare i landet? Det är också en väl erkänd forskning internationellt sett. Jag frågade också om Sveriges renommé. Då måste jag konstatera att statsrådet tyvärr måste ha missuppfattat den frågan. Jag frågade om landets renommé, inte om forskarnas. Den är ju väl erkänd. Det vet vi ju när vi har sett all uppvaktning globalt sett, erkännandet till den spets som svensk forskning om arbetslivet finns inom. Jag frågade om Sveriges renommé, och det svaret har vi ännu inte fått. Slutligen hänvisade statsrådet i svaret till att de tidigare besked som regeringen har lämnat gäller. Då kommer en fråga. Arbetsmarknadsminister Littorin sade i en interpellationsdebatt den 9 november att de internationella protesterna från alla världsdelar beror på att de protesterande redan är inblandade i forskningsprojekt som är finansierade av Arbetslivsinstitutet. Min fråga blir då: Vilken grund har regeringen för ett sådant ställningstagande?

Herr talman! Herr statsråd! Jag tycker att Raimo Pärssinens frågor till utbildningsministern är väldigt viktiga, och jag tycker att utbildningsministerns svar är intressant även om jag har svårt att känna mig riktigt tillfreds med svaret. Jag noterar att utbildningsministern inte har gjort som sin statsrådskollega Littorin och pekat på att stark forskning inom det här området behövs. I stället påpekar han att den här forskningen ska ske i konkurrens och att överflyttningen beror på detaljstyrning. Jag är egentligen intresserad av att höra om det finns exempel på detaljstyrning som gör att just den här forskningen skulle vara speciell? Om frågan är att det inte känns bra att ha det i ett institut, men att forskningen är viktig blir frågan: Är det inte i så fall bakvänt att hantera det så att man slår undan benen för 200 forskare och att de sägs upp? Dessutom splittrar det befintliga forskningsmiljöer. För mig känns det lite märkligt. Jag känner rätt väl till ALI i Östersund och den forskning som sker där, framför allt inom regionala och lokala utvecklingsprocesser. Där har det varit ett väldigt medvetet arbete att lägga ett pussel tillsammans med Mittuniversitetet, Glesbygdsverket, ITPS och Nutek. Den sammantagna miljön har varit väldigt bra och de sammantagna satsningarna har gett en bra forskningsmiljö. Det har inneburit att ALI i Östersund är den svenska grenen av Cirecs huvudman i Sverige. Det är en internationell nätverksorganisation för att forska och utveckla den kooperativa och offentliga ekonomin. Det har också inneburit att det har vuxit fram förhoppningar om ytterligare etableringar omkring den regionala forskningen som handlar om situationen för glest befolkade områden. Det har inte minst uppmärksammats i EU som har getts goda förhoppningar. Det här är ett ordentligt avbräck. Det Raimo lyfter fram om det internationella renomméet är därför väldigt viktigt. Det är mycket lätt att slå undan benen på befintliga forskningsmiljöer och samarbetet med andra. Det tar tre år, som Raimo säger, att etablera sig. Det är lätt att slå undan det. Det tar mycket längre tid att bygga upp. Man kan inte låta bli att slås av tanken att det finns ett samband mellan detta och de mycket stora förändringarna i arbetsmarknadspolitiken. Jag hoppas att det inte finns något samband, men de som tittar på frågan kan inte annat än slås av den tanken. Avslutningsvis ska jag fråga ministern om det ändå inte är lite genant att som ny forsknings- och utbildningsminister säga upp 200 forskare, slå sönder en verksamhet och forskningsmiljö som byggts upp sedan 1995 och som dessutom har ett internationellt erkännande. Sverige och Portugal blir då de enda länderna i Europa som inte har ett särskilt institut för arbetslivsforskning.

Herr talman! Arbetslivsinstitutet och dess verksamhet har ju engagerat oss. Det har varit flera interpellationer, frågor och skriftliga frågor kring detta eftersom den är så oerhört viktig. Arbetslivsforskning, arbetsliv, företagshälsovård, skyddsombud, vidareutbildning och forskning inom arbetslivet är intressant. Det är livsviktigt och det är viktigt för utvecklingen. Det visar inte minst det oerhörda internationella engagemang som har lyfts fram i samband med att man aviserade att Arbetslivsinstitutet i Sverige skulle läggas ned. Man har också sagt att det är viktigt att det även i fortsättningen finns en arbetslivsforskning och att den är av hög kvalitet. Man menar dock att den ska utföras någon annanstans, på universitet och högskolor. Då blir naturligtvis den första frågan: Varför ska man riva upp något som visar sig vara bra? Det här ju en del av den tillämpade forskningen som ändå ger bra resultat och bra resurser. Det har också gett möjlighet till ett vidare engagemang kring dessa frågor internationellt. Det finns ett oerhört stort värde i det. Det finns också ett stort värde i att man har en sammanhållen forskning. Det känns väldigt tungt när beskedet och beslutet kommer att alla anställda ska bort från Arbetslivsinstitutet. Det är inte bara så att folk förlorar sina jobb, utan det är framför allt forskningen och den inriktningen som går till spillo. Att lägga ned ALI utan att flytta över forskningsmiljöerna i sammanhållet skick till universitet kommer att innebära att kunskapsmiljöerna försvinner i ett nafs. Det är väl inte så man tar till vara och utvecklar framgångsrik forskning med internationell konkurrenskraft. Det finns oerhört mycket som man vill fråga om och vidareutveckla i detta. Vi har som sagt haft många debatter om detta. Sven Otto Littorin har i en tidigare debatt sagt så här: Jag är inte rätt person att bedöma forskningens innehåll och kvalitet. Jag är inte rätt person att göra den styrningen. Då går naturligtvis frågan till forskningsministern: Hur ser forskningsministern på detta och på vikten av att man har en sammanhållen forskning när det gäller denna verksamhet och inte styckar upp den på flera delar? Det berör 400, men det är forskningsresultatet i sin helhet som är det väsentliga i sammanhanget. Då betyder en sammanhållen forskning oerhört mycket. Byråkrati och dylikt har tidigare åberopats i sammanhanget. Jag tycker att man måste se till att rätt människor gör rätt saker. Där må ju också sammanhållningen betyda mer för resultatet. Därför håller inte det argumentet.

Fru talman! Jag skulle vilja börja i en helt annan ända. När jag slutade som kommunalråd i Borlänge den 1 maj år 2006 fick jag en bok av Bruno Blomqvist, kommunstyrelseledamot för Folkpartiet i Borlänge med en personlig hälsning från Lars Leijonborg där han hoppades att jag skulle trivas med riksdagsarbetet. Och jag kan meddela att jag trivs alldeles utomordentligt bra. Jag ska sedan gå över till sakfrågan. En ropandes röst i den borgerliga öknen. Lennart Levi, professor emeritus i psykosocial arbetsmedicin, skriver följande i Kommunalarbetaren: "Överbelastning. Underbelastning. Felbelastning. För några veckor sedan offentliggjorde Försäkringskassan sin rapport om allas vår gemensamma skuld till våra 554 100 förtidspensionärer. Den uppgår till ett närmast ofattbart stort belopp - 776 miljarder kronor. En av orsakerna till allt detta återfinns i - vårt arbetsliv." Sedan målar han upp en bild av att det måste finnas ett aktivt arbetsmiljöarbete, och skriver följande: "Men skapar man ett sådant genom att lägga ned Arbetslivsinstitutet och minska anslaget till Arbetsmiljöverket? Nej, inte om man inte samtidigt planerar för en nystart på arbetsmiljöområdet." En ropandes röst i den borgerliga öknen. Den här mannen vet vad han talar om. Han har jobbat med frågorna, begriper sig på forskningsmiljöer och förstår att detta måste ske på ett koncentrerat sätt i en miljö där man satsar till hundra procent på dessa frågor om man ska nå resultat. Lars Leijonborg säger i sitt svar att man inte får ha en detaljstyrd politisk forskning och syftar då på Arbetslivsinstitutets avveckling. Jag besökte denna institution, och jag måste säga att det inte fanns några forskare där som upplevde att det var något problem med det som man kallar för detaljstyrd politisk forskning. Tittar man i direktiven för verksamheten är det i högst allmänna ordalag som man anger inriktningen. Men här har vi en nationell tillgång, ett internationellt ledande organ, och man har jobbat mycket med frågor som rör nyföretagande, regional tillväxt, diskriminering, ledarskapsfrågor, organisationsförändring, sjukfrånvaro, arbetsställningar, belastningsskador och buller. Man har gjort ett bra jobb och fått internationella erkännanden. Alternativet nu, att enskilda forskare och grupper av forskare, ska försöka få pengar från andra finansiärer till denna verksamhet, anser jag är naivt och orealistiskt. Risken är nu att resultatet av ett mångårigt, effektivt och målmedvetet arbete som har fört oss till fronten i dessa frågor kommer att spridas som fjädrar för vinden. Det kommer att spridas ut på ett sådant sätt att det inte blir någon kraft och inte det värde som vi vill ha ut av dessa frågor. Jag tycker att regeringen agerar på ett oansvarigt sätt när det gäller detta. Jag har mycket svårt att förstå motiven. Jag har mycket svårt att förstå varför man gör det som man gör och vad syftet och vinsten ska vara. De som blir förlorarna på detta i det långa loppet är de som befinner sig i de bullriga arbetsmiljöerna, som drabbas av belastningsskador och som möter arbetslivet i vardagen. Det är dessa människor som kommer att bli förlorarna. Vi skulle kunna spara hur mycket pengar som helst på detta. Men det som ni nu försöker spara in på detta är småpengar jämfört med vad vi skulle kunna spara i form av minskade skador i arbetslivet. Men det som krävs om man ska lyckas är uthållighet. Jag skulle vilja fråga Lars Leijonborg: Känner du i kärnan att ni har en realistisk strategi för att klara dessa frågor i framtiden, eller är detta bara en politiskt motiverad nedläggning? Jag tycker inte att jag i ditt svar kan se att det finns en strategi.

Fru talman! En fråga som inställer sig när man hör de inlägg som har gjorts här är vilken punkt på dagordningen som vi egentligen är på. Det låter som om talarna menar att detta är ett arbetsplenum där vi behandlar ett förslag om att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Men den debatten fördes ju i höstas. Och de argument som vi hör här framfördes även då. Men majoriteten av riksdagen tyckte att det fanns motiv för att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Tyckte den majoriteten att all arbetslivsforskning också bör läggas ned? Svaret är naturligtvis nej. Här vill jag göra en viktig markering. Arbetsliv är ju ett väldigt vitt begrepp. Vad det är som händer på arbetsplatser påverkas av en rad forskningsområden. Det finns i några av inläggen här en föreställning om att problem på jobbet ska vi lösa genom arbetslivsforskningen. Men så är det ju inte, utan problem på jobbet kan lösas genom forskningsgenombrott på en rad olika områden. Men det finns också forskningsfält som man mera strikt kan definiera som arbetslivsforskning eller arbetsmiljöforskning. Och det finns naturligtvis anledning till att en hel del av den forskningen bör leva vidare. Då är det dessbättre så att de totala forskningsanslagen i Sverige under de närmaste åren ökar ganska kraftigt. Alltså även om man gör en subtraktion, den räkneövning som gjordes här av interpellanten, och drar ifrån neddragningen på Försvarets forskningsinstitut och räknar med den nedläggning som vi gör av ALI, så kommer det definitivt, om man tittar framöver, att vara ett nettotillskott till svensk forskning. Plusposten under 2008, som ett resultat av att den nya regeringen har låtit den ökning som låg i den gamla regeringens sista forskningsproposition ligga kvar, och den resursökning som den nya regeringen har lagt ovanpå den gamla, gör att forskningsanslagen under nästa år brutto ökar uppemot 2 miljarder kronor. Och även om man räknar in dessa neddragningar innebär det en nettoökning på klart över 1 miljard. Det innebär att bra forskningsprojekt från Arbetslivsinstitutet har goda möjligheter att leva vidare. Jag gör i mitt svar en tydlig markering av att FAS är inställt på att efter särskild prövning fullfölja projekt som de har varit med och stött inom ALI och därmed se till att de kan leva vidare även sedan de särskilda pengarna till ALI har avvecklats. Jag tycker att vi ska ha en optimistisk syn på framtiden för arbetslivsforskningen i Sverige.

Fru talman! Det är tyvärr som statsrådet säger, att riksdagen har fattat beslut om att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Jag är den förste att beklaga det. Vad vi vet är att denna forskning är jätteviktig. Och det håller säkert statsrådet med om. Den är inte bara viktig här i Sverige, utan den är också viktig därför att den lägger en grund till att vi ska kunna skapa en uthållig konkurrenskraft med tanke på de diskussioner som förs när det gäller globaliseringsråd och så vidare. Den här forskningen är också precis i enlighet med EU:s Lissabonstrategi. Vi lever i de kunskapsbaserade ekonomiernas tidevarv. Därför utgör forskning om teknik, arbetsorganisation och innovationer en nyckelkomponent. Nu är det tyvärr så att beslut är fattat på förslag av den regering som statsrådet sitter i. Då blir frågan: Vad gör vi nu? Det är ungefär som centerpartisten Lennart Levi sade, att vi måste försöka rädda det som räddas kan. Så är det. Statsrådet håller med om att det här är en hemskt viktig forskning. Vad gör vi då för att kunna rädda det som räddas kan? Jag vet att statsrådet träffar folk på universitet och högskolor för att resonera om detta. Vi vet också att Uppsala universitet vill bygga upp ett nytt institut med start år 2008. Detta är jätteviktigt. Vi hoppas att statsrådet hjälper till där och verkligen lyssnar på dem. Dessutom vet vi att Mittuniversitetet vill omvandla de 45 tjänsterna vid Arbetslivsinstitutet till ordinarie forskartjänster, Umeå universitet likaså. KTH vill bygga ut så att man kan fortsätta med denna för Sveriges konkurrenskraft så viktiga forskning när det gäller teknik, organisation och företagande. Då inställer sig frågan: Varför är det så otroligt bråttom - varför var det så bråttom att göra detta? Om det är så att ministern ska återkomma med en proposition om forskningspolitiken hade man väl kunnat vänta till dess. Man hade också kunnat se till att det på ett mycket lugnare sätt gick att överföra de här viktiga kunskaperna till universitet. Den internationella forskarvärlden har starkt reagerat på detta. Tittar man på hur de gör i Tyskland eller Frankrike eller i andra länder märker man att de har en helt annan syn på det hela. Det har varit en successiv överföring när sådant här gjorts. Men man har tagit ett ansvar för detta - sammanhållet. Nu har alltså Lars Leijonborg valt att slå det här i småbitar. Det är bra att statsrådet i svaret säger att FAS kommer att ta ansvar för detta. Men skrivningen är den att man i några fall, efter särskild prövning, ska se om man kan "ge förutsättningar". Det kallar jag inte för ett klart svar och inte heller för ett klart ansvarstagande. Sedan kommer jag tillbaka till detta med, som också står i svaret, att regeringen inte ska syssla med politiskt detaljstyrd forskning. Många gånger har detta sagts i denna kammare, men vi har aldrig fått ett enda exempel! Då vore det väl bra om statsrådet kunde ge ett sådant exempel här och nu. Som sagt: Lyssna noga på forskarvärlden! Är det så att man tycker att den internationella forskningsvärlden inte är någonting att bry sig om därför att man på något vis förmodligen är finansierade av Arbetslivsinstitutet? Jag frågade om detta i mitt förra inlägg men har ännu inte fått något svar. Är det alltså regeringens mening att det förhåller sig på nämnda sätt? Ge i så fall exempel också på det! Nej, låt oss vara ödmjuka och se till att vi kan rädda så mycket som möjligt av denna för Sverige viktiga forskning!

Fru talman, herr statsråd! Jag tycker att båda frågorna som Raimo har ställt är viktiga. De är intressanta just nu. Precis som Raimo och andra har pekat på är det så att de här forskningsmiljöerna, de här forskarna och de pågående projekten inte klarar sig genom vare sig FAS eller de 60 miljonerna. Det gör de inte. Jag konstaterar utifrån det lilla jag har från Östersund att det blir tydligt att till exempel det svenska nätverket Cirec helt plötsligt står utan någon form av svensk huvudman. Det är klart att det när det gäller det nätverket kommer att se väldigt märkligt ut att huvudmannen helt plötsligt bara försvinner. Jag kan också konstatera att ALI i dag är ett av de enskilt största svenska forskningscentrum som ägnar sig åt arbetslivsforskning. Arbetslivsforskning handlar om hur det är på jobbet men också om många andra saker - om arbetslivet i glesbygd och om hur olika typer av associationsformer kopplade till exempel till offentligheten fungerar och hur de kan utvecklas - och ALI har gott renommé utomlands. Vart tar det vägen? Jag ser inte, utifrån de förslag som nu föreligger, någon möjlighet att ta vara på det som finns. Tyvärr ser jag inte annat än att det är rent och skärt ideologiska motiv som gör att man lägger ned Arbetslivsinstitutet, ALI. Jag hoppas - i detta ligger en liten vädjan - att de ideologiska aspekterna läggs åt sidan och att det kanske görs ett litet omtag så att vi kan rädda de forskningsmiljöer som ALI i dag verkar i och som är viktiga för både universitet och andra samarbetspartner.

Fru talman! Jag är, Lars Leijonborg, alldeles övertygad om att vi socialdemokrater som just nu finns här i kammaren är väldigt väl medvetna om att detta inte är en punkt på dagordningen för ett plenarsammanträde, utan att detta är en interpellationsdebatt. Vidare har beslut fattats i frågan. Däremot är det så att denna fråga är oerhört viktig för oss socialdemokrater. Jobben, arbetsmiljön, arbetslivsforskningen, utvecklingen på hälsoområdet när det gäller jobben samt det internationella försprång och den väl utvecklade verksamhet som vi har tack vare att vi haft en långsiktig verksamhet när det gäller den arbetslivsforskning som institutet hjälpt till med har också gjort att vi på det internationella planet kunnat visa framfötterna i dessa frågor. Då är det inte så konstigt om vi tar alla tillfällen i akt för att rädda vad som räddas kan när det gäller den här verksamheten. Det är klart att den forskning som vi nu pratar om måste säkras. För det krävs det permanenta resurser. Även om dessa på något vis ska skakas fram inom vissa ramar i ett omställningskapital måste det vara pengar som också är långsiktiga så att verksamheten kan få det ekonomiska stöd som behövs - alltså inte enbart tillfälligt. Det är just de tillfälliga, snabba besked som nu har kommit när det gäller hela den här verksamheten som innebär en risk att fötterna på densamma väldigt mycket slås undan. När det gäller den forskning som ALI driver är väldigt många kvinnor med i det arbetet tack vare att vi har många kvinnor ute i arbetslivet. Faran är nu stor att man inte kan ha en sammanhållen del i detta avseende. Det är därför som vi är så upprörda över hanteringen av detta ärende.

Fru talman! Jag tror att alla är medvetna om att mycket kan göras på jobbet. Mycket arbetsmiljöarbete utförs varje dag på jobbet. Men här handlar det om att ta fram metoder, sätt, att långsiktigt komma åt en lång rad problem, att fördjupa kunskaper och skaffa ny kunskap. Det är här som vi nu ser en uppsplittring, från en tidigare sammanhållen enhet till att det här ska ske i någon sorts friare, sönderhackade former. Detta blir för diffust för att kunna kallas för en genomtänkt uthållig långsiktig satsning. Visst, FAS redovisar att de ska ta ansvar. Men jag tycker inte att det räcker. Någonting annat måste ske. I senaste numret av LO-tidningen skriver 25 representanter för internationella arbetsmiljöforskningsinstitut från hela världen: "Vi vill hoppas att om institutet stängs, ett nytt institut genast startas eller resurser överförs till universitet som bygger sammanhållen arbetslivsforskning som kan föra vidare arbetet från institutet. Annars förstörs forskning och kunskap av betydelse långt utanför Sverige. Vi utgår från att ett sådant förstörelseverk inte kan vara den svenska regeringens avsikt." Det måste ändå betyda någonting och stå för någonting när dessa människor reagerar. Det är till och med så att i George Bushs USA, med det arbetslivsinstitut som de har där och som inte har lagts ned, har man reagerat på det som nu sker i Sverige. Vår ambition med denna debatt är inte någon naiv tro att vi kan ändra ett riksdagsbeslut men ett försök att sätta press på dig och försöka få dig att inse att det krävs lite mer än vad ni hittills har presenterat för att det ska vara trovärdigt när ni säger att det här är någonting som ni menar allvar med och vill satsa på. Vi måste ta ut steglängden.

Fru talman! Nu är vi överens om att det här är en interpellationsdebatt och att det inte är ett arbetsplenum. Då ställer ni frågan till mig: Är statsrådet redo att se till att det finns 200 miljoner till en sammanhållen arbetslivsforskning? Alltså ungefär som i de internationella personernas kväde i LO-tidningen: Är ni beredda att återupprätta ett arbetslivsinstitut? Det är vi inte. Hade vi varit det hade vi behållit det gamla eller möjligen bytt namn på det. Vi tror att det är ett riktigt beslut. Det nämndes här att vi har ideologiska motiv, och det kan man säga att vi har. Vi tror att för den mesta forskningen gäller att den mår väl av att bedrivas i konkurrens och i ett större sammanhang. Jag tycker att man ska glädja sig åt det intresse som bland annat flera universitet har visat för att ta ansvar för en del av de forskargrupper som finns inom ALI. Det visar att man ute i Forskar-Sverige tycker att det här är intressanta projekt och intressanta områden att beforska. Jag tycker att avvecklingen av ALI har skett på ett ansvarsfullt sätt. Det sker i steg. Det finns 60 miljoner kronor kvar för att se till att till exempel de internationella åtaganden som nämns här kan fullföljas. De viktigaste projekten ska naturligtvis inte avbrytas i förtid. Men det jag säger i svaret om FAS är ytterligare ett inslag i denna konstruktiva avveckling av detta institut. Det handlar om en brygga över till en forskarvärld som 2008 får kraftigt ökade nettoresurser. Om de universitet som nämndes här - jag har varit i kontakt med ytterligare något som har uttryckt intresse för delar av den här verksamheten - menar allvar med sitt intresse får de stora möjligheter framöver att verkligen ta det ansvaret och förverkliga sina idéer. Men det sker i konkurrens med andra spännande projekt, och då får vi se vad man bestämmer sig för att satsa på. Alla inlägg här förutom mina bygger på att Arbetslivsinstitutet var världsbäst och att det inte fanns någon kritik mot deras verksamhet. Riktigt så var det inte. Det fanns en debatt i forskarvärlden om kvaliteten på en del av det som utfördes. Det var ett av våra argument för att den här verksamheten mår bättre i en annan miljö. Många av dem som har deltagit i den svenska debatten har själva anknytning till Arbetslivsinstitutet. Huruvida de internationella personer som har yttrat sig också har det känner jag inte till. Jag har inte själv använt det argumentet i debatten. Sjukfrånvaron fördubblades i Sverige mellan 1997 och 2003. Det verkar finnas brister i den svenska arbetsmiljön, och det verkar inte som att Arbetslivsinstitutet har bidragit med sådana forskningsrön att de problemen har kunnat lösas. Jag tror att vi behöver mycket forskning om arbetslivsrelaterade frågor. Jag tror att en hel del av det som förekom i ALI är värt att leva vidare, och jag tror att så kommer att ske.

Fru talman! Jag har försökt vara ödmjuk i den här diskussionen. Vi måste se till att vi kan rädda så mycket som möjligt av den här forskningen. Så får vi höra här att forskarvärlden tycker att det här är intressant och tar initiativ. Men jag måste fråga statsrådet vad de har för alternativ när regeringen nu brutalt lägger ned det. Man kan göra en överblick över andra länder för att se om man hittar motsvarande exempel. Nej, man skriver faktiskt att man bryter mot den svenska traditionen, det var det sista man hade väntat sig av ett land som Sverige. Statsrådet pratar om en konstruktiv avveckling. Vad är det som är konstruktivt när vi inte vet på vilket sätt eller vad man kan överföra när det gäller den här forskningen? Det får man söka i konkurrens med andra intressanta projekt, säger statsrådet. Det betyder bara en sak, och det är klart utsagt. Jag hoppas verkligen att statsrådet nu jobbar för att föra över så mycket som möjligt. Men beslutet är taget, det vet vi. Men se till att det i de här samtalen ges större möjligheter än vad som har sagts tidigare. De här 60 miljonerna som ska användas till överföringen räcker som sagt till 20 forskare eller doktorander att etableras vid universiteten. Det blir en liten tumme av det hela. Som sagt handlar det om konkurrenskraften i Sverige, om globalisering. Vi behöver mycket forskning och en uthållig arbetsorganisation, produktutveckling, teknikutveckling, hur man leder inom arbetsorganisationer och så vidare. Allt detta är jätteviktigt. Kom inte och säg efteråt: Titta så intresserade de blev nu när vi lägger ned. Det är klart att de gör det, för de ges inga andra alternativ. Men fortfarande hoppas jag att statsrådet ska kunna föra bra samtal med universiteten.

Fru talman! Sverige har internationellt sett en mindre andel institutsforskning och en större andel fakultetsforskning. Jag tror att det är ett klokt val. Det har också uppenbarligen socialdemokratiska majoriteter medverkat till. Det finns motiv för institutsforskning på vissa områden, men huvudvägen i Sverige har, till skillnad från många andra länder, varit att lägga mer på fakultetsforskning. Nu har vi tyckt att även det här forskningsområdet skulle må väl av en sådan överföring. Men jag följer det här noga. I huvudsak ligger detta på arbetsmarknadsministern, men det finns naturligtvis beröringspunkter med Utbildningsdepartementet, exempelvis frågan om bibliotekets framtid. Den har vi varit djupt involverade i. Jag har ständiga kontakter med universiteten. Eftersom detta är ett område som intresserar mig personligen ska jag naturligtvis följa vad de gör och tala om att det är angeläget för Sverige att bra arbetslivsforskning bedrivs i Sverige. Vi har inte på något sätt släppt detta. Vi uppfattar att avvecklingen av ALI som institut sker i ordnade former. Men det kräver förstås att man följer det kontinuerligt, och det ska jag göra.