Arbetsförmedlingens regelverk i särskilda situationer

Fru talman! Luciano Astudillo har frågat mig på vilket sätt jag avser att verka för att Arbetsförmedlingens regelverk garanterar att människor i utsatta situationer inte riskerar att kränkas samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att regelverket ger utrymme för flexibilitet och smidighet för att lösa extraordinära situationer. Jag vill börja med att klargöra att varken jag eller regeringen i sin helhet kan ha någon uppfattning om omständigheterna i det enskilda fall som Luciano Astudillo refererar till i sin interpellation. De rutiner som finns rörande aktivitetsstödet och hur närvaroblanketter ska skrivas under är en fråga för de myndigheter som administrerar stödet och inte en fråga för regeringen. Jag utgår dock från att dessa myndigheter på ett så rättssäkert och rättvist sätt som möjligt tillämpar det aktuella regelverket. Jag avser därför inte att ta några initiativ till att förändra Arbetsförmedlingens regelverk i syfte att lösa extraordinära situationer som kan uppstå utan är förvissad om att Arbetsförmedlingen, inom ramen för sitt uppdrag, kan lösa de flesta situationer som kan uppstå utan att nya regler måste komma till.

Fru talman! Först och främst vill jag hälsa arbetsmarknadsministern varmt välkommen till riksdagen igen. Jag hoppas verkligen att han har haft en lång och härlig semestervila. Det lär han behöva nu när konjunkturen viker och prognoserna visar på en ökad arbetslöshet. De två första åren har inte varit så lyckosamma. Därefter vill jag ändå tacka för svaret, även om jag inte alls är nöjd med det. Det är väldigt undfallande. Fru talman! Det har fallit på Littorins lott att i den borgerliga regeringen vara den som förklarar och förvarar de hårdare tagen mot de arbetslösa. Det är en roll som jag har förstått att Littorin känner sig väldigt obekväm med. För det första passar det inte riktigt in i den moderata nya imagen att vara tuff och hård. De nya moderaterna ska vara de sjysta och trevliga. För det andra tror jag att det är en personlighetsfråga. Littorin är den i regeringen som vill uppfattas som den sjyste och trevlige, ständigt med leendet på läpparna och uppmuntrande. Oftast är det så. Det är klart att det är jobbigt att ta tag i de här frågorna. Låt mig återgå till fallet Bengt-Åke. Jag skulle vilja säga att Bengt-Åke är sinnebilden för den hårdare politiken mot de arbetslösa. Bengt-Åke är 59 år och är arbetslös. Han blev isolerad på infektionskliniken och nekades inledningsvis sin ersättning för att han inte kunde infinna sig personligen och skriva under papper och visa på att han fortfarande var arbetslös. Till slut var det möjligt att lösa det genom ett samtal och gå förbi reglerna. Det löste sig i det här fallet. Men samtidigt var det väldigt tydligt. Arbetsförmedlingen sade: Lagen kräver att vi gör så här. Bengt-Åke är inte ensam. I våras hade jag, Littorin och flera andra kolleger i riksdagen en lång debatt om Jessica. Det var en ung arbetslös kvinna från Luleå som anvisades ett jobb nere i Karlshamn, ett vikariat på deltid, samtidigt som hon hade ett barn på ett år. Littorin ville först inte heller då säga någonting om det enskilda fallet. Till slut efter en mycket lång debatt konstaterade också han att det nog var lite väl hårt. Jag drar mig dock till minnes att Littorins egen statssekreterare hade en helt annan uppfattning. Statssekreteraren sade i LO-tidningen att det var den nya moderata politiken mot arbetslösa. Det är vad vi ser nu. Runt om i Sverige dras tumskruvarna åt för de arbetslösa. Måhända är det så att Littorin varken kan eller ska gå in i enskilda fall. Men jag konstaterar att andra statsråd i liknande situationer hanterar frågan annorlunda. Vem minns inte den cancersjuka Anna Olsson som var för frisk för att få sjukersättning? Det ledde till att Cristina Husmark Pehrsson, för övrigt partivän till arbetsmarknadsministern, gick ut och hade en synpunkt. Det är här som jag känner en oro över Littorins svar. Han skyller på myndigheten Arbetsförmedlingen och vägrar att ta ansvar för konsekvenserna av den tuffare och hårdare moderata politiken. Hur kommer det att bli framöver? Det skulle jag vilja ha ett svar på.

Fru talman! Jag tackar tillbaka för hälsningen. Jag ser fram emot många interpellationsdebatter som jag utgår från att vi kommer att ha här i andrakammarsalen och i kammaren. Det är naturligtvis lätt att beklaga det enskilda fallet och ha synpunkter på det. Jag läste också artikeln. Samtidigt är det regelverk som styr detta inte förändrat. Vi har inte gjort någon förändring av det regelverk och de lagar och regler som styr detta under den period som vi har suttit vid makten. Det var samma regler som gällde när Socialdemokraterna styrde. Det förekom också, om man ska vara helt ärlig, motsvarande fall under den socialdemokratiska regeringsperioden. Uppenbarligen saknades i det här fallet en skriftlig fullmakt. Men man löste det praktiskt och i enlighet med lagar och regler. Jag utgår från att man löser liknande fall på samma sätt framöver så att man ska undvika den typ av situation som det här fallet representerar.

Fru talman! Tyvärr tycker jag fortfarande att svaret är lite undfallande. Signalerna är tydliga. Fråga arbetslösa och arbetsförmedlare. Det är nya och hårdare tag. Så är det. Även om kanske regelverket är detsamma har tillämpningen av regelverket blivit en helt annan. Signalen kommer från Arbetsmarknadsdepartementet med klara direktiv för hur tillämpningen av regelverket ska vara. Det är de tuffare tagens politik. Den ska Littorin svara för här i kammaren. Det är alldeles självklart - och där finns egentligen inte någon skillnad mellan oss och Moderaterna i den borgerliga regeringen - att vi ska ställa krav på den som är arbetslös och tvingas till att leva på inkomstförsäkring. Vi ska också se till att beivra fusk. Men det är inte vad den här debatten handlar om. Det handlar om att ställa krav på människor utan att kränka dem. Här har vi en borgerlig regering som kränker människor. Man har kränkt människor genom att göra dem fattiga. Man kränker dem genom att anvisa dem att söka jobb som de ändå inte kan få eftersom de kanske inte har den utbildning som motsvarar det jobbets krav. Samtidigt har man dränerat arbetsmarknadspolitiken och tömt verktygslådan. Man investerar inte i de människor som är arbetslösa. Krav utan kränkning, Littorin! Det är där den stora skillnaden mellan oss och er finns. Vi ska ställa krav på människor och ha förväntningar på dem. Men vi ska också investera i människor och ge dem möjlighet att ta ett jobb. Med den konjunktur vi nu framöver ser tror jag att arbetslösheten kommer att öka, inte minska. Då finns det en stor risk för att det misslyckande som den borgerliga regeringen är på väg att drabbas av i den kanske viktigaste frågan för Sverige, jobbpolitiken, kommer att gå ut över de arbetslösa. Jag är rädd för att tumskruven kommer att dras åt ytterligare och att kravretoriken kommer att förstärkas ytterligare. I bästa fall avslöjar det att den borgerliga regeringen kommer att skylla arbetslösheten på de enskilda, men i värsta fall kommer Littorin att fortsätta göra det han gjorde i sitt första inlägg här, nämligen att skylla det här på arbetsförmedlarna, Arbetsförmedlingen och deras arbete. Det tycker jag är allvarligt.

Fru talman! Här skylls det inte på någonting, ska jag säga. Jag delar Luciano Astudillos grundläggande utgångspunkt: Man ska göra rätt för sig och följa regelverket, och man måste ställa krav, precis som Luciano Astudillo sade. Men låt oss gå tillbaka till interpellationen och inte i varje interpellationsrunda debattera arbetsmarknadspolitiken i stort utan diskutera själva sakfrågan. De regler som styr den situation som interpellationen handlar om har inte ändrats. Vi såg precis samma situationer uppstå i andra sammanhang under den socialdemokratiska regeringen när saker och ting hade gått lite snett. Det finns ett utrymme att lösa situationer som påminner om den som Luciano Astudillo tar upp. Det var också det som skedde. Jag utgår från att man kommer att fortsätta att göra sitt bästa för att göra de nödvändiga avvägningarna.

Fru talman! Vi lär inte komma så mycket längre i den här debatten. Det är uppenbart att Littorin borde ta sig en sväng runt Sverige och besöka lite arbetslösa och fråga dem hur de upplever att tillämpningen av regelverket fungerar. Ta också ett snack med arbetsförmedlarna. Det är ju detta som är den nya politiken, de hårdare tagens politik, som den borgerliga regeringen har infört. Signalen är tydlig: In med dem, och kränk dem genom att göra dem fattiga! Här är den stora skillnaden. Vi ska ställa krav på människor men inte kränka dem.

Fru talman! Jag ska inte upprepa så mycket. Låt mig ändå bara kort kommentera det som Luciano återkommer till, nämligen att regeringen skulle kränka de arbetslösa. Den största kränkning vi har sett under de år som har gått var när Socialdemokraterna med berått mod övergav arbetslinjen och lämnade var femte svensk i arbetsför ålder utanför. Man gjorde det under devisen "Alla ska med". Det var ren och uppenbar kränkning.