Användning av dopningspreparat utanför idrotten

Herr talman! Lars Lilja har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag har vidtagit under det senaste året för att motverka användandet av dopningspreparat utanför idrotten. En av de viktigaste åtgärderna för att möta dopningsproblematiken utanför idrotten är att samordna resurserna och insatserna med det övriga alkohol- och narkotikaförebyggande arbetet, inte minst på lokal nivå. Erfarenheter och beprövade metoder på ett område kan vara till stor nytta i utvecklandet av insatser inom ett annat. Dopningsproblematiken är i vissa avseenden speciell men uppvisar samtidigt många likheter med andra typer av missbruk. Därför är samordningen av det förebyggande arbetet på alkohol- och narkotikaområdet med antidopningsarbetet central. Detta är också något som regeringen givit klara direktiv om i åtgärdsprogrammet för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken för år 2009. Under mandatperioden avsätter regeringen 260 miljoner kronor årligen - alltså 1 miljard över mandatperioden - för arbetet inom ramen för handlingsplanerna för alkohol och narkotika, inbegripet dopning. I detta ingår 24 miljoner årligen för finansiering av länssamordnare i alla landets län, vilka har i uppdrag att stödja bland annat det dopningsförebyggande arbetet på regional och lokal nivå. Därutöver avsätter regeringen årligen ca 75 miljoner kronor för lokalt förebyggande arbete i kommunerna. Även dessa medel ska omfatta förebyggande insatser på bland annat dopningsområdet. Jag följer upp arbetet genom de länsdialoger som jag och min statssekreterare håller i alla län, där deltagarna ges möjlighet att lyfta fram enskilda frågor, förmedla intryck och framföra synpunkter på den nationella politiken utifrån sitt läns och sitt eget perspektiv. I forskningspropositionen för perioden 2008-2011 har regeringen utöver den reguljära budgeten avsatt 15 miljoner kronor per år öronmärkt till forskning på missbruksområdet, vilket naturligtvis innefattar dopning. Statens folkhälsoinstitut, FHI, är nationellt kunskapscentrum för metoder och strategier inom folkhälsoområdet. Folkhälsoinstitutet har fått flera uppdrag från regeringen med syfte att förebygga missbruk av alkohol, narkotika och dopning. FHI ska stödja länssamordnarna, fördela medel till särskilda utvecklingsprojekt inom områdena alkohol, narkotika, dopning och tobak samt genomföra informationsinsatser i syfte att nå målen för livsstilsfrågorna alkohol, narkotika, dopning och tobak. Inom ramen för detta utvecklingsprogram har flera projekt specifikt inriktade på dopning fått stöd. Ett av de större är det så kallade gymprojektet som drivs av Stad i Stockholm. Under året har regeringens råd för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaksfrågorna uppmärksammat dopningsfrågan. Bland annat har rådet aktivt deltagit i planeringen av den hearing om dopningsmissbruket som jag genomförde tillsammans med justitieministern och kulturministern i december förra året. Underlaget för den hearingen var den kunskapssammanställning som FHI tagit fram. På utbudssidan har polis och tull intensifierat sitt arbete mot dopningsmedel, vilket bland annat manifesterades genom beslag och gripande av ett stort antal personer i november. Den 3 december tillsatte regeringen en särskild utredare (dir. 2009:116) som ska utreda den framtida nationella antidopningsverksamheten och möjligheterna att tillskapa en fristående nationell antidopningsorganisation. I direktiven framgår också att utredaren ska se över hur en sådan ny organisation kan bidra med kunskapsuppbyggnad och informationsspridning utanför idrotten samt förutsättningarna för idrottens och samhällets antidopningsverksamhet, däribland möjligheten att genomföra dopningskontroller på gym. Narkotikautredningens slutbetänkande har remissbehandlats under året. Utredningen hade i uppdrag att se över lagstiftningen som rör narkotika, dopningsmedel, hälsofarliga varor samt lösningsmedel. När det gäller lagstiftningen som rör dopningsmedel konstaterar utredaren att den är väl fungerande men att straffskalan för dopningsbrott, inklusive smuggling, bör skärpas så att de kommer mer i nivå med narkotikabrott. Utredaren föreslår också att den expertgrupp som analyserar nya dopningspreparat ska få en mer formell ställning. Dessa förslag bereds nu inom Regeringskansliet och en remiss kommer att överlämnas till Lagrådet i slutet av denna månad. Jag kan försäkra Lars Lilja att både jag och regeringen tar dopningsproblemet på fullt allvar och att vi kommer att fortsätta arbetet för att förebygga missbruket av dopningsmedel inom ramen för det nationella förebyggande arbetet mot alkohol, narkotika och tobak.

Herr talman! Det är inte första gången jag och statsrådet diskuterar dessa frågor, och de aktualiserades ganska rejält i november i och med det jättetillslag som polisen och tullen då gjorde. Jag såg senast i går på nyheterna att man räknar med att upp till 1 000 personer kan lagföras för brott mot dopningslagen. Det är kanske i någon mening ett bevis på det som vi som har jobbat med dopningsfrågor i ganska många år har försökt säga, nämligen att detta är ett stort problem. Det är framför allt ett stort samhällsproblem. Det känns lite grann som att: Vad var det vi sa? Tyvärr har inte alla statliga institutioner förstått problemets tyngd. För att återgå till statsrådets svar tycker jag att det är bra att man samordnar resurserna, och jag tycker att det är bra att länssamordnarna finns. Det jag är lite bekymrad över när det gäller detta är att många av dem kommer från miljöer där man jobbar mot narkotika och mot alkoholmissbruk. Jag tror alltså att det finns en risk att just dopningsfrågorna är något man gör med vänsterhanden, vid sidan om och inte riktigt tar på allvar. När det gäller hur mycket pengar det egentligen handlar om blir jag också lite förbryllad när statsrådet läser upp svaret och jag ser det skriftliga svaret. I svaret står det att regeringen avsätter 260 miljoner kronor under mandatperioden, men statsrådet sade att det var 260 miljoner per år. Det gör mig lite förvirrad. För att återgå till de projekt som statsrådet talar om tycker jag att just Stadprojektet naturligtvis är oerhört värdefullt och mycket bra. Det har också lett till att en del kunskap har kommit fram. Till exempel har man konstaterat att det bland män i åldern 18-35 år som tränar på gym sannolikt kan vara upp till 1 av 20, alltså 5 procent, som använder eller har använt anabola steroider. Det är klart att det är oerhört alarmerande. Stadprojektet känns på något sätt som det mest konkreta som har kommit ur detta arbete just nu. När det gäller att till exempel arbeta för att hitta behandlingsmetoder för personer som missbrukar anabola steroider känns det som att vi inte har kommit särskilt mycket längre än vad vi hade för ett antal år sedan. Det är fortfarande de små enheterna på Maria Beroendecentrum, och man forskar lite grann i Örebro. I övrigt har det dock inte hänt så jättemycket. Jag tycker också att det är lite tråkigt att det faktiskt under 2006 då Maria Larsson tog över detta uppdrag fanns en handlingsplan framtagen, som Björn Fries hade gjort. Där hade man, tycker jag, på ett bra sätt gått igenom de problem som fanns, vilka åtgärder man skulle kunna vidta och vad man borde göra för att komma framåt i frågan. Denna utredning hamnade tyvärr i papperskorgen, och så har man på något sätt börjat om. Även om det har hänt lite grann är jag alltså bekymrad över att det känns som att det har gått tre, snart fyra, år utan att vi har tagit särskilt många steg framåt. Ministern säger ganska mycket om de grupperingar som ska jobba med alkohol, narkotika, tobak och dopning. Dopning är alltså någonstans på slutet. Jag skulle önska att man från regeringens sida hade pekat lite mer med hela handen just när det gäller dopningsproblematiken, så att den inte drunknar i den andra drogproblematiken.

Herr talman! Jag tycker att Lars Lilja har en resonerande och bra argumentation kring dopning. Det hade han också för ett par dagar sedan i interpellationsdebatten med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Jag tycker om attityden och förhållningssätten, för detta är viktiga frågor. Jag skulle dock vilja ge en lite annan aspekt på frågeställningen. För ett par vårar sedan gjorde jag ett besök på Rikspolisstyrelsen och träffade dem som arbetar med nätbrottslighet. Det vi kan se är att just steroider är en av de produkter som förekommer i rätt stor utsträckning när det gäller näthandel. Det är ett allvarligt problem. Precis som Lars Lilja pekade på är det lätt hänt att man rycker lite på axlarna och tycker att det är en mindre viktig företeelse i förhållande till exempelvis alkohol och narkotika. Jag skulle vilja säga att det är i paritet; de står sida vid sida. Ofta är det också en kedja där den ena länkas i den andra. Statsrådet Maria Larsson har i sitt svar, som jag på alla sätt tycker är berömvärt, också visat på att det behövs åtgärder på lokal nivå. Jag tror att det är viktigt, och jag tror att det handlar om attityder. Det handlar om attityder på gym och på gymnasieskolor, och det handlar om ett lokalt brottsförebyggande arbete. Men jag tror också att det är hart när omöjligt att komma åt denna svåra frågeställning om man inte också gör en europeisk samordning. Vad vi kan se är nämligen att steroider kan komma in till Sverige via andra länder där man har en annan lagstiftning eller där man i vissa fall inte ser denna typ av problem. Då kommer just droghandeln på nätet in. Jag tror alltså att det är väsentligt att ha inte bara ett lokalt utan också ett internationellt och europeiskt arbete mot dopning. Jag tillhör dessutom dem som tycker att vi borde vara gladare och stoltare över den svenska narkotikapolitiken. Den är nämligen en bra exportprodukt, och vi borde få fler länder att vara med och narkotikaklassa eller på olika sätt införa lagstiftning mot denna typ av preparat. Precis som Lars Lilja och Maria Larsson tycker jag att det är alldeles utmärkt att polisen har gjort denna typ av gripanden och att man har markerat det, men jag skulle också vilja se att man mer integrerar detta i det mer polisiära arbetet vad gäller droghandel. Utöver dopningspreparat ser vi den växande förekomsten av illegala mediciner - falska mediciner. I bästa fall är det sockerpiller, i sämsta fall är det rent farligt. Detta är en av de olika produkter som finns i produktkorgen - falska mediciner, dopningspreparat och narkotika. Ofta sköts det av kriminella nätverk som utöver detta har exempelvis illegala vapen och idkar människohandel. Faktum är nämligen att man ofta gör en avvägning mellan straff och den möjliga vinst som kan göras, och just på området dopningspreparat är straffen och riskerna att bli upptäckt förhållandevis små jämfört med de vinster som kan göras. Jag tycker alltså att detta är ett angeläget problem. Det är viktigt att man arbetar mot dopning, lyfter upp de risker som finns och också ser det i ett större sammanhang. Detta handlar om internationell brottslighet, kriminella nätverk och en kedja med flera länkar. Illegala mediciner, dopningspreparat, narkotika, vapen och människohandel finns på denna kedja.

Herr talman! Jag skulle vilja tacka Lars Lilja för att han fortsätter en intensiv diskussion i Sveriges riksdag om denna fråga. Jag vill också tacka statsrådet Larsson för ett utmärkt svar. Det är Riksidrottsförbundet som har hand om all provtagning och verksamhet. Jag tror att det som regeringen nu har gjort, nämligen att tillsätta en utredare för att se över var ansvaret för provtagning och kontroll ska ligga, är väldigt klokt. I både Finland och Danmark har man en annan ordning där verksamheten är skild från riksidrottsförbunden. Man kan tycka att detta är en betydelselös fråga, men det är nog väldigt symboliskt om man tittar på hur många prover som tas i det här landet - ungefär 3 500 förra året, tror jag. Vi kan konstatera att inom idrottsvärlden, särskilt på elitidrottsnivå, hittar man utomordentligt få fall där det är fråga om dopning. Men genom att det ligger på Riksidrottsförbundet tror många att detta bara är ett problem för elitidrotten. Så är det inte. I själva verket är det precis tvärtom. Det är ett ganska litet problem inom idrotten, och där har vi kontrollverksamhet, men på många andra områden är det ett stort problem. Det är människor på olika gym, gymnasier och allt möjligt som kommer i kontakt med dessa preparat och inte förstår att detta inte är ett problem bara för elitidrottare utan för vanliga människor. Det är lite som 1977 då vi övergav försäljningen av mellanöl. Det låter väldigt konstigt, men det handlar om tillgänglighet. Man förstår att alla dessa preparat är medicinskt skadliga för vem som än använder dem. Därför är det viktigt att man skiljer detta från idrotten på samma sätt som i många andra länder. Så kommer jag till den andra frågan, som vi har diskuterat även i andra sammanhang, och det är hur vi utöver att tull och polis ska ingripa ser på distributionen av och lönsamheten i handeln med dessa illegala preparat. Där tror jag för min del att det finns alltför stort överseende. Det är en form av försäljnings- och häleriverksamhet, och man måste slå till hårdare mot den för att minska lönsamheten och för att få fler hälare att avstå. Hans Wallmark var inne på detta. Näthandeln ökar. Här måste man tillgripa andra metoder när det gäller själva tillgängligheten i skolor och på andra håll. Till exempel här i Stockholm kan man misstänka att det kan förekomma en viss verksamhet vid det stora torg som ligger ganska nära riksdagen. Det är olika former av häleribrott, men det är häleribrott som mycket riktar sig mot enskilda människor som inte förstår att det de utsätter sig för är medicinskt skadligt för deras egen hälsa. Därför är det synnerligen angeläget att man ser till att minska lönsamheten i den här handeln.

Herr talman! Det är roligt att så många är intresserade av att samtala kring denna fråga. Jag skulle vilja betona att frågan verkligen har inlemmats i ett större sammanhang genom att vi har lagt samman de preventionsåtgärder som vi arbetar med till en helhet. Vi ser alltmer av blandmissbruk i dag. Därför är det viktigt att vi tar ett samlat grepp i frågan. Vi har ANDT-sekretariatet, ANDT-rådet och så vidare. Dopning är i allra högsta grad inkluderat i våra tankegångar när det gäller preventionsinsatser, missbrukarvård och så vidare. Jag vill verkligen betona att det är 260 miljoner kronor årligen som regeringen avsätter, och vi har gjort det hela mandatperioden. Vi har sett vikten av att ha ett kontinuerligt pågående förebyggande arbete. Det är alltså mer än 1 miljard över mandatperioden som är avsatt till detta. Det är avsevärda resurser, och vi ser nödvändigheten av det, inte minst på dopningssidan. En sak som är fullkomligt nödvändig för att effektivisera det här arbetet är samarbete. En aktör klarar inte detta på egen hand. Det är också därför som vi samarbetar exempelvis genom hearingen för att öka kunskapen. Jag bjöd in kulturministern och justitieministern. Vi samverkar kring detta, vi förstärker arbetet tillsammans. Det krävs åtgärder och krafttag på justitieområdet, på idrottsområdet och utifrån folkhälsoaspekten. Det är som Gunnar Andrén uttryckte det inte ett problem som är isolerat till idrottsvärlden eller elitidrotten i dag, utan det är utbrett. Dock är de kunskaper vi har fortfarande alltför ringa. Det är det som Folkhälsoinstitutet i den kunskapssammanställning som är alldeles färsk och som institutet har gjort åt oss kommer fram till. Vi vet mer i dag, säger de, om prevention i gymmiljö. Där håller det på att utvecklas, och det håller på att spridas över landet på ett positivt sätt. Startprojektet är ett jättebra projekt, men det är inte det enda som pågår, det finns fler. Det är som sagt en "exportprodukt" åtminstone inom Sverige, men det är möjligt även utom Sverige. Däremot vet vi alltför lite om preventionsbehandling. Vi har alltför lite av behandlingsforskning. En begränsad kunskap tror jag har bidragit till att detta kanske inte alltid har stått överst på länssamordnarnas agenda. Vi famlar lite. Vad är bra insatser? Vad är det vi ska göra för att vi ska få ut ett resultat av den kvalitet som vi kan fordra med statliga medel? Forskningen behöver pågå, och metodutvecklingen behöver fortsätta. Jag håller inte med om Lars Liljas historiebeskrivning, att vi har suttit med armarna i kors. Jag räknade upp i mitt svar minst åtta åtgärder som vi har vidtagit, varav en del kommer att ha mycket stor betydelse för framtiden. Det långsiktiga arbetet är naturligtvis forskningen och metodutvecklingen, men det gäller också att titta på möjligheten att lagföra personer när det handlar om dopningsbrott. Utbudet har ökat alldeles enormt, och vi har skäl att tro att det kan bli fler som börjar använda dopningspreparat om vi inte har en offensiv preventionsinsats som motvikt. Det har blivit en enormt lukrativ marknad, i stort sett lika lukrativ som narkotikamarknaden. Det gör att det är viktigt att lagstiftningsmässigt manifestera allvarligheten i dessa brott, eftersom skadorna är i paritet med skadorna för dem som missbrukar narkotika.

Herr talman! Det är precis som Gunnar Andrén sade tidigare, att det här är ett större problem utanför idrotten än inom idrotten. Vi har ungefär 18 positiva fall inom idrottsrörelsen per år. Det är i princip inga elitidrottare, utan de som åker dit är de som går på Friskis & Svettis och tränar på gym. Det är flest personer där. Det är just därför vi har den här debatten med folkhälsoministern och inte med idrottsministern. 260 miljoner per år är avsevärda resurser, det är sant. Det skulle vara intressant att så småningom få en redovisning av vart de här pengarna har gått, hur mycket som har gått till just dopningsområdet och hur mycket som har gått till alkohol-, narkotika- och tobaksområdet samt vilket intresse det finns i forskarvärlden för att jobba med dessa frågor. Jag inser att vi inte kan få det nu, utan det måste vi studera så småningom, och det ska bli spännande att se vart det leder någonstans. I det här fallet hade det kanske varit bra om man hade specialdestinerat ett antal miljoner för just dopningsforskning så att den hade kunnat gå framåt på ett sätt som vi alla egentligen önskar. Jag delar Hans Wallmarks uppfattning om näthandeln. Det är på det sättet de flesta dopningspreparaten kommer in i landet. Det är ett bekymmer att vi har en dopningslagstiftning i Sverige och i några andra länder som kriminaliserar innehavet och bruket men att man inte har det i andra länder. Det är lagligt i vissa länder och olagligt i andra. Ska vi klara det här är det önskvärt att vi på sikt får en harmoniserad EU-lagstiftning på det här området. Samtidigt vet vi att det finns en del EU-länder som så att säga är ursprungsländer till en del av den här handeln. Vi kan konstatera att det ofta förekommer ett blandmissbruk, och det gäller även de personer som tar in de här preparaten. Man smugglar in narkotika och dopningspreparat. Man kan vara ganska lugn när man plockar in dopningspreparat därför att straffvärdet är så lågt. Man får knappast något plus på straffet om man samtidigt har tagit in anabola steroider, tillväxthormoner eller vad man nu vill ha. Jag är mycket positiv till att man ska se över lagstiftningen så att vi kan höja straffvärdet. Det ska kosta mer att smuggla in dessa preparat. Jag var också på hearingen som anordnades. Jag tycker att det var bra att så många ministrar var där. Det var ett bra upplägg med korta och faktafyllda inlägg från deltagarna. Det som jag, som nu har jobbat med de här frågorna i sex sju år, kunde konstatera var: Intet nytt under solen. Det var väl det som gjorde mig lite besviken. Som jag sade tidigare visste jag egentligen redan allt som sades där. Det som var det positiva och nya var att Folkhälsoinstitutet, som nu på allvar har tagit tag i den här frågan, har insett vidden av problemet och talar om upp till 50 000 missbrukare i landet. Det är klart att detta ger ett lite annat perspektiv på frågan jämfört med 16-17 fällda elitidrottsutövare per år. Jag hoppas att vi kommer lite längre i den här frågan, men som jag sade tidigare känns det som att vi inte har kommit så mycket längre. Vi har fått bekräftat det som vi sade för tre fyra år sedan. Jag hoppas att vi kan ta några snabba steg de närmaste åren i kampen mot dopning.

Herr talman! Lars Lilja tog i sitt förra inlägg upp just detta med näthandel. Jag tror att det är ett väldigt viktigt område. Just för att det kan vara lagligt i ett land och olagligt i ett annat, exempelvis Sverige, behövs det en europeisk och i vissa fall internationell samordning. Det som också är ett problem är att det gör toleranströskeln lägre även för annat, det vill säga att får man in dopningspreparat som kan vara lagligt i ett land eller falska mediciner som ingen bryr sig om att jaga, är det lättare att också acceptera narkotika och andra produkter på väg in i landet. Det andra problemet är att vi möter en hydra som ägnar sig åt olika former av brottslighet som dopningspreparat, falska mediciner, narkotika, vapen och människohandel. Vapnet mot detta är att hitta en avvägning mellan vinster, straff och möjligheten att bli upptäckt. Det är därför man måste använda sig av alla de här områdena. Därför tycker jag att det är bra, precis som Lars Lilja har påpekat och som Maria Larsson skriver i sitt svar, att när det gäller lagstiftningen som rör dopningsmedel konstaterar utredaren att den är väl fungerande, men att straffskalan för dopningsbrott, inklusive smuggling, bör skärpas så att den kommer mer i nivå med straffskalan för narkotikabrott. Herr talman! Om regeringen skulle lägga ett sådant förslag på riksdagens bord kan regeringen i alla fall räkna med en röst, min. Herr talman! Två röster. Lars Lilja är också beredd att stödja förslaget.

Herr talman! Jag tackar för detta tillkännagivande. Det är bra att kunna räkna in dessa två. Vi avser naturligtvis att kunna lägga fram en proposition här under våren utifrån Narkotikautredningen. Vi håller på att bereda den just nu. Jag hoppas att vi ska komma väl fram, även om det inte är alldeles lätt eftersom den berör många områden. Inte minst viktiga är de krafttag som tas via utredningens förslag om att kunna vara aktivare kontra de droger som lanseras via nätet, där ständigt nya preparat ser dagens ljus. Det skulle betyda mycket för lagstiftarens möjlighet att vara lika offensiv och kreativ som de som utbjuder varor på den nya marknad som har blivit en stor utmaning för oss i det drogförebyggande arbetet. Jag vill också säga några ord om det europeiska samarbetet. Det är av stor vikt. Ni känner säkert till att vi har haft en ganska tuff linje i det internationella arbetet på drogområdet. Vi möter en allt större förståelse på alkoholområdet. Där finns det en så stor samstämmighet bland Europas länder i dag som inte har funnits om vi går bara fem år tillbaka i tiden. Däremot när det gäller både narkotika- och dopningsfrågor finns inte den samsyn som vi skulle önska från svensk sida. Här krävs det ett uthålligt och kontinuerligt arbete och diskussioner för att övertyga våra vänner i Europa om att vi behöver ta gemensamma tag, därför att utmaningarna är internationella i dag med den tillgång till näthandel som finns. Vi har strävat efter att bygga en robust struktur för det lokala och regionala arbetet med länssamordnare som kan supporta de kommunala folkhälsoarbetarna, samordnarna, så att de kan ha en bra kontakt med gymmen och skolorna och göra det vardagsnära preventionsarbetet. Jag tror inte riktigt på modellen att separera ut dopningen, utan jag tror att den behöver ingå i en helhet av drogpreventionstänkande. Inget nytt under solen, sade Lars Lilja angående hearingen. Nej, kunskapsmässigt var det tyvärr alltför lite nytt. Jag skulle också önskat att vi hade befunnit oss i ett annat kunskapsläge. Trots allt måste vi använda den kunskap vi har och försöka utveckla metoder utifrån den kunskapen och stegvis ta oss framåt. Jag menar att det finns några saker som vi nu har satt på kartan som kommer att ha en avgörande betydelse. Den utredning som Lena Adelsohn Liljeroth har tillsatt kommer att ha betydelse för både information och kunskapsspridning och kanske också för möjligheten att utveckla dopningstest i gymmiljö. Låt oss se vad den kan innebära. Det är en utredning som inte jobbar under en alldeles obegränsad tid, utan vi kommer snart att ha förslag på bordet. Jag hoppas att Narkotikautredningens förslag ska kunna presenteras här i kammaren innan riksdagen avslutar sitt arbete i vår. Det tror jag kommer att ha stor betydelse när det gäller narkotika och förhoppningsvis också dopning. Jag tycker att tullens och polisens insatser har blivit mycket bättre och tydligare. De har fått upp frågan på dagordningen. Det stora beslag som gjordes i november var en manifestation som säkert skickade signaler ut till dem som verkar inom den här lukrativa branschen. Den typen av signalsystem brukar fungera. Det gäller naturligtvis för tull och polis att hålla i det här arbetet och fortsätta att vara så aktiva och offensiva som man har visat att man kan vara.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är bra att utredningen har tillsatts. Det är något som vi har väntat på ganska länge, kanske inte i första hand utifrån kampen mot dopning inom idrotten - den tycker jag att vi har bra koll på - utan framför allt när det gäller hur dopning utanför idrotten ska hanteras. Man kan tycka att det är ganska gott om tid till den 31 oktober, men vi som har hållit på med politik och utredningar vet att det är en ganska kort tid. Det är en del ganska stor problem som utredningen har att hantera. För det första handlar det om organisationen, som kanske ska hantera både dopningstester och dopningsverksamhet inom idrotten och förhoppningsvis också utanför idrotten. Det handlar mycket om juridik, och det vet vi har varit bekymret när det gäller dopningstester på gymmen. För det andra handlar det om finansiering, för om man ska ha ett effektivt arbete mot dopning utanför gymmen handlar det nog inte om 4 500 tester på rena idrottare, utan det handlar om något helt annat, och vi vet att det inte är billigt. Det handlar också om samarbete med andra myndigheter som polis, tull, åklagare och andra. Det är alltså ett ganska gediget utredningsarbete. Jag må säga att jag skulle bli förvånad om man kan komma med ett färdigt och väl genomtänkt förslag så tidigt som den 31 oktober, även om jag hoppas det. Som sagt hoppas jag att man kommer fram med goda idéer och förslag, men jag är rädd att man kommer att bli tvungen att utreda vissa saker ytterligare, för det är som sagt ganska många komplikationer förenade med det här. Men jag tycker att utredningen är bra och vet vilka som kommer att jobba i den. Jag tror att det kan bli ett bra resultat, men jag är inte helt säker på att de hinner bli färdiga med alla problem till den 31 oktober.

Herr talman! Det är härligt att möta en politisk meddebattör som har förståelse för att en utredning kan ta tid. Det är inte alltid man möter att det kanske är för kort om tid för en utredning. Men låt oss se. Vi har varit angelägna om att få det här på plats så fort som möjligt, och det är anledningen till den ganska korta utredningstiden. Men det finns ju alltid möjlighet till förlängning om utredaren inte hinner bli färdig. Det finns också erfarenheter från våra nordiska grannländer att ta till vara i utredningsarbetet. De kan måhända vara till hjälp för att komma lite fortare framåt. Jag tackar alla som har deltagit i debatten. Det är spännande, och det finns en gemensam vilja att ta sig framåt i frågan. Regeringen har visat stor vilja på detta område både genom att avsätta stora resurser till drogförebyggande arbete och genom att presentera förslag och resurser som kan ha stor betydelse i framtiden och som bygger på en robust struktur och ett etablerat samarbete mellan de nödvändiga parterna.