Antalet inställda lektioner på gymnasiet

Fru talman! Michael Svensson har frågat mig vad jag avser att ta för initiativ för att minska antalet inställda lektioner inom gymnasieskolan.

En inställd lektion är naturligtvis ett problem vad det än beror på, och särskilt för de elever som har stort behov av stöd i sina studier. Många inställda lektioner kan till och med påverka elevernas förmåga att slutföra sin gymnasieutbildning. Regeringens utgångspunkt är att eleverna ska ha en behörig lärare som leder varje lektion.

Elever i gymnasieskolan har en lagstadgad rätt till en viss garanterad undervisningstid för ett helt nationellt program. Elever på de högskoleförberedande programmen har rätt till minst 2 180 undervisningstimmar, och elever på yrkesprogram har rätt till minst 2 430 undervisningstimmar. Det är inte i detalj reglerat hur dessa timmar ska fördelas. Det är huvudmannen för en gymnasieutbildning som ansvarar för att undervisningen schemaläggs så att alla elever har möjlighet att få den garanterade undervisningstiden. I Statens skolinspektions uppdrag ingår bland annat att ha tillsyn över att huvudmännen fullgör sina skyldigheter.

Regeringen tillsatte den 19 mars 2015 en utredning (dir. 2015:31) som bland annat ska analysera och föreslå åtgärder för att alla ungdomar ska fullfölja en gymnasieutbildning. Utredningen ska också se över bestämmelser om stödåtgärder i gymnasieskolan, vilket kan bidra till att fler elever slutför sina studier. Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2016.

Regeringen har även beslutat om ett antal satsningar för att förbättra läraryrkets status och för att fler personer ska välja att stanna kvar i yrket. Bland annat har satsningar på kompetensutveckling som syftar till fler legitimerade lärare samt satsningar på bättre lärarlöner och karriärtjänster för lärare genomförts. Förhoppningen är att tillgången på behöriga lärare ska bli större och bättre kunna möta behovet hos skolorna både när det gäller ordinarie lärare och lärarvikarier. Behöriga lärare har också bättre pedagogisk kompetens för att planera undervisningen.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Detta är naturligtvis inte i första hand ett statligt ansvar. Dock har Sveriges riksdag det yttersta ansvaret för lagstiftningen och regeringen, som styr och ska se till att saker och ting efterlevs.

Gymnasiet brottas med flera problem i dag, vilket vi har talat om tidigare. Till detta ska vi nu lägga väldigt många inställda lektioner. Jag har själv två barn som går i tvåan och trean i gymnasiet, så jag är ganska medveten om vilken luft som finns i systemet. Det gäller inte bara i Falkenberg. Det finns inga vikarier att tillgå, och då ställs lektionerna in.

Även om det är föremål för en helt annan debatt tror jag också att dagens poängsatta kursgymnasium bidrar till en hel del luft i systemet. Lägger vi då till att många lektioner ställs in för att det inte finns någon vikarie att tillgå när läraren kanske är sjuk eller ska på någonting annat som bedöms som viktigt blir det stora problem. Naturligtvis resulterar detta i att de studiesvaga och omotiverade eleverna får ännu svårare att klara sin gymnasiegång.

Tyvärr är det nog så att många kommuner helt enkelt snålar in på budgetmedlen till skolan och inte minst till gymnasieskolan. Som jag sa: Även om vi har en kommunaliserad skola ligger trots allt det yttersta ansvaret på statsmakten att tillse att alla elever får en god utbildning. Vi ställer upp målen och beslutar om läroplanerna.

Fru talman! Interpellationen lyfter fram ett viktigt problem. Det är alldeles för många lektioner som ställs in, och vi vet att det kommer att återspeglas i elevers kunskaper i framtiden. Det är alltså ett stort bekymmer. Vi vet också att problemet grundar sig i en lärarbrist. Den har dessvärre funnits under många år och väntas bli ännu allvarligare framöver. Man räknar med att det kommer att saknas 65 000 lärare år 2020, vilket är en väldigt hög siffra. Samtidigt är lärarutbildningen faktiskt den största utbildningen vid högskolan.

Det regeringen nu gör för att möta problematiken är att först och främst satsa på att göra läraryrket mer attraktivt. Fler måste söka sig till lärarutbildningen. Vi gör detta bland annat genom att höja lärarlönerna. Vi dimensionerar också upp lärarutbildningen, det vill säga skapar fler platser så att vi helt enkelt kan utbilda fler lärare. Vi erbjuder dessutom fler en kompletterande pedagogisk utbildning, det vill säga ger fler yrkeskategorier en möjlighet att omskola sig och bli lärare. Det kan egentligen vara två vinster i en om vi lyckas få fler att bli lärare. Att deras förkunskaper och erfarenheter kombineras kan faktiskt förstärka kompetensbasen i skolan.

Detta är alltså ett allvarligt problem, och jag ser gärna att vi förenar oss över blockgränserna för att adressera problematiken. Men jag vill ändå hävda att regeringen har påbörjat ett viktigt reformarbete för att komma till rätta med problemet.

Fru talman! Vi har ett gemensamt ansvar för den svenska skolan. Det delas mellan kommun och stat. OECD har visat, inte minst i våras, att ansvarsutkrävandet är svårt eftersom det är svårt att veta vem ansvaret ligger på. Ingen vet egentligen vem som har det yttersta ansvaret för eleverna i den svenska skolan. Är det ministern, kommunalrådet, rektorn eller läraren? Vem kan det vara? Jag tror att vi måste ha en tydligare rollfördelning, ett större nationellt ansvarstagande för den svenska skolan och en tydligare ansvarsfördelning.

En del av det problem jag tar upp och där statsrådet delar min analys grundar sig naturligtvis i att det saknas lärare. Det är A och O att vi får fler lärare, och här tror jag att det finns jättemycket att göra. Fler måste naturligtvis söka sig till lärarutbildningarna, och de måste göras populärare. Jag tror att det saknas mycket i många lärarutbildningar runt om i Sverige i dag. Jag tror också, även om det inte påverkar just problemet med inställda lektioner, att staten borde genomföra en stor fortbildningssatsning inom ledarskap för lärarna. Jag tror att det skulle underlätta en hel del vad gäller detta.

Kanske måste vi också se över timplanen. Även om jag tror på frihet kan vi kanske inte tillåta vilken frihet som helst, eftersom alla kommuner och skolor helt enkelt inte sköter sig som vi tänkte när vi riggade den svenska skolan.

Fru talman! Jag delar Michael Svenssons uppfattning att vi måste göra allt vi kan för att öka likvärdigheten i den svenska skolan. Inget annat accepteras än att alla skolor är bra skolor och att alla elever får en bra undervisning.

Precis som Michael Svensson pekar på tror jag att en del av problematiken är att styrkedjan i den svenska skolan inte fungerar som den ska. Det är därför regeringen har givit Skolkommissionen i uppgift att jobba med frågan. Skolkommissionen består ju av några av de främsta skolexperterna i både Sverige och världen, samt andra representanter, och man jobbar för att vi ska komma till rätta med frågan.

Det finns dock en annan dimension av styrkedjan jag tror att vi måste diskutera i sammanhanget. Det handlar inte enbart om huruvida det är staten, kommunerna, rektorn eller läraren som styr - även om vi måste komma till rätta med det - utan också om frågan om avregleringen av skolan. Den är relevant i sammanhanget. Vi vet att det dessvärre förekommer exempel på skolor där man kostnadsreducerar av olika skäl, tyvärr ibland för att tjäna pengar. Det innebär att skolor blir utan lärare, och har man ingen lärare blir det lärarlösa lektioner. Läraren kanske ersätts av datorer, eller så ställs lektionerna i värsta fall in.

Detta är en allvarlig defekt i svenska skolsystemet som vi måste komma till rätta med. Styrkedjeproblematiken manifesterar sig alltså både i form av en horisontell problematik, där det handlar om vem som styr den svenska skolan så att den är likvärdig, och i form av frågan hur konkurrenssituationen ser ut och på vilket sätt vi tillåter att våra gemensamma medel används. Jag står för en regering som tycker att skattepengar ska gå tillbaka till skolan. Vi ska se till att vi har en hög lärartäthet så att varje elev får den undervisning den förtjänar.

Fru talman! Nu kanske vi inte ska ta en debatt om friskolor och vinster i skolsystemet, för då skulle vi väl få hålla på till midnatt. Det kanske inte är tillåtet.

Jag tror dock inte att vi är särskilt oense, och om jag ska lägga bara någon sekund på detta tror jag att friskolesystemet har bidragit till initiativtagande och mycket kvalitet i skolsystemet. Sedan tror jag att många politiker alltsedan 1995 ibland har varit naiva och blåögda. De har inte trott att det skulle gå så långt som det i vissa fall har gjort.

Vi ska också komma ihåg att friskolesystemet verkade i tolv år under tidigare socialdemokratiskt styre, fram till 2006. Det har dock gått långt och ibland för långt. Det finns avarter som jag reagerar lika mycket mot som alla andra.

Det finns exempel på naturbruksgymnasier och praktiska program som får 140 000-180 000 kronor per elev och som inte används på ett korrekt sätt. Det ska beivras; det håller jag fullständigt med om. I övrigt ber jag att få tacka för svaret.

Fru talman! Tack, Mikael Svensson, för både inlägget och interpellationen!

Som sagt sätter du fingret på något som är väldigt viktigt, och jag ser fram emot fortsatta samtal om detta.

Överläggningen var härmed avslutad.