Anslutning till kommunalt vatten och avlopp

Fru talman! Lars Beckman har frågat mig om jag har för avsikt att se över och förtydliga vattentjänstlagen så att enskilda inte i onödan ska tvingas ansluta sin fastighet till kommunalt va.

Regeringen har uppmärksammat problemen som är förknippade med tillämpningen av 6 § (lagen 2006:412) om allmänna vattentjänster. För den enskilda fastighetsägaren kan det bli billigare att ordna va genom en enskild lösning eller i samverkan mellan fastighetsägare, jämfört med att ansluta sig till kommunalt va. Så som lagen ser ut i dag saknas dock incitament för fastighetsägarna att ordna va genom samverkan mellan fastighetsägare.

I syfte att kostnadseffektivt minska utsläppen från små avlopp har regeringen tillsatt en utredning som bland annat ska föreslå alternativ till den kommunala skyldigheten att ordna allmänna vattentjänster i större sammanhang. Alternativ som bör undersökas är möjligheten för kommunerna att besluta om så kallad va-samverkan och möjligheten att i större utsträckning ge utrymme för enskilda alternativ när dessa kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön och om en sådan lösning är förenlig med intresset av en god hushållning med naturresurser. En utgångspunkt är att det ska vara enkelt för den enskilda fastighetsägaren att göra rätt utifrån lokala förutsättningar.

Regeringen har inte för avsikt att föregå utredningens förslag.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, även om jag måste säga att det var ovanligt tunt. Men det blir väl möjlighet att utveckla det under interpellationsdebatten.

Det här är en fråga som många i min valkrets Gävleborg och i andra län har varit bekymrade över. Den utlösande faktorn för att jag skrev interpellationen var programmet som sändes i TV4, Kalla fakta. Det var en förskräcklig timme då man fick se hur de på landsbygden upplever sig bli behandlade.

Va- och avloppsfrågorna för landsbygden måste ses i ett större perspektiv. Det landsbygdsuppror som nu pågår runt om i Sverige, utanför tullarna i Stockholm, måste man nog göra regeringen ansvarig för.

Man har försvårat möjligheten att bo och verka på landsbygden, och då blir va-frågan en del av helheten. Jag tänker på regeringens chockhöjning av drivmedelsskatter, flygskatt, hot om kilometerskatt, höjning av elskatt och försämrad infrastruktur för vägarna. Då har jag inte ens nämnt rovdjuren i Hälsingland, som vi ska debattera nästa vecka.

När samhället tvingar boende på landsbygden att byta ut sin väl fungerande va-lösning, som TV4 rapporterade om, till något som inte ger en bättre miljöpåverkan, utan enbart blir en kostnad, blir det ytterligare ett dråpslag mot de boende på landsbygden.

Jag måste säga att jag lider med den ensamstående förtidspensionären, som har en mycket knaper ekonomi, som råkar ut för att en kommun påtvingar en lösning till en kostnad av flera hundra tusen som man inte önskar och som inte ger någon miljöförbättring.

Det är uppenbart att det behövs en översyn av lagstiftningen, som i dag inte ger det enskilda hushållet några rättigheter. Därför är det bra att regeringen har tillsatt en utredning.

Jag tolkar svaret som att statsrådet vill ha bort alla enskilda avlopp, vilket givetvis inte är rimligt. Det finns väl fungerande lösningar som har fungerat under många år. Varför ska man då tvinga hushåll till en samverkan som de inte vill ha? Det är möjligt att jag uppfattade svaret fel, men då får statsrådet utveckla det.

Det handlar om att man inte kan jämföra storstad och landsbygd. Detta framgick tydligt i Kalla fakta, och det stämmer med alla de boende jag mött som känner sig totalt överkörda. Jag pratade med en person som bor i en kommun i mitt hemlän, Gävleborg. Hon hade helt enkelt fått ett brev där det stod: Vi kommer att dra va till din fastighet. Det är frivilligt att ansluta sig, men du får betala oavsett vad du väljer.

"Det är frivilligt att ansluta sig, men du får betala oavsett vad du väljer." Som fastighetsägare uppfattas det nog nästan som ett hot.

Jag ser gärna att statsrådet utvecklar svaret lite om vad regeringen anser - utan att för den skull föregripa utredningen.

Fru talman! Den politiska diskussionen är ofta spännande. Väldigt ofta får vi höra att vi politiker inte ger tydliga besked, men när vi ger tydliga besked är de inte tillräckligt långa.

Så här är läget: Lars Beckman fångar bollen långt efter regeringen. Denna fråga har varit känd under många år. Den förra regeringen gjorde absolut ingenting, men denna regering har tagit tag i det och utsett en utredare. Det är det vi kan göra när en lag behöver ändras för att det är problem med tillämpningen av den. Utredningen ska titta på förutsättningarna att ändra lagen.

Låt mig upprepa en del av svaret. Utredningen ska bland annat titta på om det är möjligt "att i större utsträckning ge utrymme för enskilda alternativ när dessa kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön". Jag har svårt att se hur jag kan vara tydligare än så utan att gå in på utredarens arbete. Det finns ingen nytta i att jag spekulerar i vad utredaren eventuellt kommer att komma fram till, utan vi ska låta utredaren göra sitt arbete.

Jag kan utveckla mer om utredarens uppdrag. Utredaren ska se över hur lagen om allmänna vattentjänster kan ändras vad gäller vem som har ansvar för att ordna vatten och avlopp. En tydlig tanke är att det kan bli billigare för både kommuner och fastighetsägare om fastighetsägarna hittar egna lösningar eller går samman. I vissa fall är en så kallad gemensamanläggning en god lösning, och här är det tydligt att det saknas lagstiftning.

Syftet är en mer flexibel lagstiftning som kan ge optimala och kostnadseffektiva lösningar för både fastighetsägare och kommuner.

Det korta svaret på Lars Beckmans fråga är ja. Och därför har vi tillsatt en utredning.

Fru talman! Jag funderar på om statsrådet har sett Kalla fakta-programmet, men det får hon möjlighet att svara på.

Om regeringen känt till problemet länge och tänkt åtgärda det borde de fastighetsägare som var med i programmet inte ha råkat ut för det som de råkade ut för.

Låt mig ta några citat från programmet:

"Kommunen vill skapa uthålliga va-lösningar och har gjort en vansinnig misstolkning av vad som är uthålligt och rätt för miljön, så jag trodde först att det var ett skämt." Så säger Peter Ridderstolpe som bor vid Barken. Han råkar dessutom vara miljökonsult.

"För min del, som har stor tomtyta, skulle det innebära 500 000 i anslutningsavgift, och det går ju inte som ensam pensionär. Men man vill ju inte flytta heller", säger Eva Nornholm.

"Det finns de som har tvingats gå till läkare för stressen över det här. Om du inte har 200 000 kronor, vad ska du göra om du är 75-80 år?", säger Rolf Almstedt.

Detta är människor som bor på landsbygden i Sverige. Det är människor som ligger sömnlösa på natten för att de blir påtvingade en va-lösning som de inte vill ha eller har efterfrågat.

Om regeringen har känt till detta så länge, hur kommer det sig att Kalla fakta kunde sända ett program för några veckor sedan där dessa människor av kött och blod faktiskt är drabbade? Det är inte bra.

Ja, alliansregeringen hade säkert kunnat göra mer.

Man kan också undra över de kommuner som utsätter sina kommuninvånare för detta. I samma program framgick att en kommun i Dalarna schablonmässigt hade sagt att de tyckte att det var dåligt. När det sedan undersöktes var det inte alls så.

Så visst skulle både statsrådet och jag kunna säga att det är förskräckligt agerat av kommunerna. Men jag tror att vi måste ha en lagstiftning som ger den enskilda fastighetsägaren rättigheten att inte bli överkörd. Jag mötte själv en äldre dam, en änka på över 80 år, hemma i valkretsen. Hon hade en i princip skuldfri fastighet och ville verkligen inte bli ansluten till ett kommunalt va-nät eftersom hon inte ville skuldsätta sig. För henne var anslutningsavgiften kränkande, och hon kände sig helt rättslös.

Det är inte anständigt av ett land som Sverige att göra så här mot fastighetsägare och, i detta fall, äldre.

Fru talman! Ibland tenderar politiker att glömma bort varför de är politiker. Vårt uppdrag i denna kammare är inte att i alla delar alltid stå och mejsla ut detaljer. Sådant har vi utredningar till, just för att hitta de specifika tekniska lösningarna. Vårt uppdrag som politiker är att peka ut färdriktningen, inte att bara ge carte blanche och säga "kom tillbaka med något så kanske vi genomför det".

Det miljöministern inte svarar på i denna interpellationsdebatt är den principiella fråga som Lars Beckman lyfter fram, nämligen: Vad tycker miljöministern om att enskilda, så som har exemplifierats här, kan påtvingas avgifter som vida överstiger värdet på den fastighet de innehar? Vad tycker miljöministern om denna ordning? Tycker miljöministern att det är en rimlig ordning som vi ska fortsätta att ha i Sverige? Eller tycker miljöministern att det är ohållbart och något vi måste komma bort från?

Det är den principiella fråga som måste besvaras, och det är rimligen också den principiella fråga som den utredning som tittar på detta måste ha med sig in i sitt arbete. Annars kan denna utredning landa i vilka märkliga slutsatser som helst. Det måste finnas ett tydligt direktiv om vad som är det principiella problemet med dagens ordning.

Därför blir min fråga till miljöministern: Anser miljöministern, i likhet med vad Lars Beckman här har sagt, att detta är ett stort principiellt problem för enskilda fastighetsägare?

Fru talman! Detta blir en kamp om verkligheten. Jag tror att jag dels får dra lite historia, dels ge ledamot Beckman lite grundläggande undervisning i hur lagstiftning i Sverige går till.

Vi har en lagstiftning i Sverige som har funnits under lång tid där kommunerna har stort inflytande och stort ansvar för va så att va ska fungera väl ur hälsosynpunkt och ur miljösynpunkt. Denna lagstiftning fungerar inte bra i utkanten av tätorter och i mindre samlingar av bostäder. Detta kom regeringen till känna genom att en rad kommunala företrädare i Sverige gick samman och skrev ett brev till regeringen som uppmärksammade regeringen på att detta inte fungerar bra. Kommunerna får tillämpa ett regelverk på ett sätt som de själva inte tycker är rimligt, men de tillämpar regelverket. Detta var aktualiserat av en dom som gjorde det ännu mer tydligt att det inte fungerar i utkanten av samhällen och i mindre samlingar av bostäder.

Så fort vi fick brevet från ett antal kommunala företrädare, som såg att medborgare kom i en situation som inte är rimlig och där insatser görs som inte är kostnadseffektiva, bjöd regeringen in kommunala företrädare för att få en djupare förståelse av problematiken. Baserat på detta samtal tillsatte vi en utredning i syfte att få fram en förändring av lagstiftningen.

När man gör en utredning tittar man inte bara vitt och brett på vad som helst, utan det finns en tydlig riktning i uppdraget. Denna riktning är en mer flexibel lagstiftning så att lösningar kan göras utifrån den fysiska och faktiska situationen på ett ställe eller en plats - mer platsspecifika lösningar.

Det är tydligt att vi ska leta efter kostnadseffektiva lösningar. Dessa ska vara kostnadseffektiva ur kommunens och den enskildes synvinkel så att vi får goda lösningar som ger bra hälsa och bra miljöskydd.

Något som är viktigt att ha med sig är att det har skett en stark teknisk utveckling på detta område på senare år. När lagstiftningen skrevs fanns det färre tekniska möjligheter att välja mellan, men i dag är de fler. Detta är en anledning till att det är relevant att uppdatera lagstiftningen. Det finns helt enkelt effektivare lösningar för enskilda och för mindre samlingar av hus som, beroende på de fysiska förutsättningarna på en specifik plats, kan ge samma skydd för hälsa och miljö.

Vi har en utredning som pågår, och nu kommer den grundläggande lektionen: Medan en utredning pågår gäller den gamla lagstiftningen. Det finns inget vi kan göra åt det. Vi har en utredning som kan presentera ett förslag så att regeringen kan lägga fram en proposition och komma till riksdagen och ändra lagen. Då kan vi få en förändring för medborgaren.

Fru talman! Jag vet inte om det var ett försök till härskarteknik att säga att jag och Carl-Oskar Bohlin är okunniga. Jag kan dock berätta att lagen om allmänna vattentjänster trädde i kraft den 1 januari 2007. Dessförinnan gällde 1970 års va-lag. Lagen reglerar vattenförsörjning och avlopp övergripande med hänsyn till människors hälsa och miljö. Ansvaret för att ordna vattentjänster ligger på huvudmannen, det vill säga kommunen. Jag skulle nog påstå att vi är hyfsat insatta i detta.

Miljöministerns retorik går inte riktigt ihop. Å ena sidan säger statsrådet att detta är ett problem som man har känt till under lång tid, men å andra sidan reagerade man först när man fick ett brev från kommunerna. Det går inte ihop.

Det handlar om människor, om fastighetsägare som bor på landsbygden. Jag tror att det möjligtvis finns en storstadssyn på detta. Kanske vissa politiker från vissa partier tror att det passar bra med storstadslösningar - vad vet jag - medan man har löst avloppsfrågan under lång tid på landsbygden.

Precis som visades i programmet Kalla fakta finns det fastighetsägare - äldre människor som har fastigheter med låga värden - som blir påtvingade väldigt dyra lösningar som de inte vill ha.

Som jag sa i mitt första inlägg är det bra att regeringen har tillsatt en utredning. Det vore ännu bättre om man hade gjort detta längre tillbaka i tiden så att det hade funnits en lösning på plats. En tydlig signal - i alla fall från mig - till kommunerna är: Behandla inte era kommuninvånare på detta sätt under tiden, och tvinga inte på fastighetsägare lösningar som de inte vill ha!

Eftersom kommunerna inte sköter detta tillräckligt väl måste riksdag och regering agera för att skapa bättre förutsättningar för privata fastighetsägare på landsbygden.

Fru talman! Det är ingen som har stått i talarstolen under denna debatt och argumenterat för att nuvarande lagstiftning inte gäller. Jag vet inte vilken väderkvarn som miljöministern försöker argumentera emot. Vi står ju här just därför att nu gällande lagstiftning skapar problem. Detta är i alla fall interpellanten och undertecknad medvetna om.

Frågan gäller det uppdrag som åligger oss politiker, nämligen att peka ut en riktning. Man kan inte bara gömma sig bakom att det pågår en utredning, utan som politiker måste man också kunna fråga: Vart vill vi komma när utredningen är färdig, vilket problem vill vi åtgärda och hur ska situationen se ut när vi förhoppningsvis har åtgärdat den? Det är där miljöministern drar sig undan den principiella frågeställningen.

Låt mig därför en sista gång försöka ställa frågan: Tycker miljöministern att det är rimligt att enskilda människor kan tvingas att betala avgifter som vida överstiger värdet på deras fastigheter för att kommunen tvingar dem till en specifik lösning? Kommer det fortfarande att vara så när miljöministern får en ny lagstiftning på plats efter det att utredningen är klar, eller vill miljöministern bort ifrån den ordningen?

Fru talman! Jag har deltagit i debatter här i kammaren tidigare. Under tiden som utredningen pågår och vi har startat ett arbete utifrån ett identifierat problem har ett tv-program sänts, och det är detta som föranleder dagens diskussion.

Det jag försöker att vara tydlig med är att det inte var detta tv-program som väckte frågan för regeringen, utan vår utredning hade redan börjat arbeta när det sändes. Det var en god påminnelse om varför utredningen verkligen behövs eftersom enskilda kommer i kläm och dagens lagstiftning inte ger incitament för de mest kostnadseffektiva lösningarna i alla lägen.

I några lägen fungerar lagstiftningen, men det handlar om fysiska förutsättningar i olika delar av landet där den inte ger bästa möjliga resultat. Att vi har tillsatt utredningen är ett bevis för att vi i regeringen vet hur det fungerar i olika delar av landet. Vi lyssnar på kommunala företrädare som kommer med både en problemställning och en lösning. Det är skillnaden i hur läget är nu. Detta har varit en kunskap som har diskuterats i den smala va-kretsen under några år. Eftersom jag fanns i den när jag var kommunal företrädare känner jag till det.

Nu samlades ett antal kommunala företrädare och pekade på en lösning, och då var det läge att titta på en utredare för att formalisera lösningen i en lagstiftning som är mer flexibel så att platsspecifika lösningar kan göras. Detta är bäst för allmänheten, miljön, hälsan och den enskilde, och det är vad vi i regeringen eftersträvar.

Överläggningen var härmed avslutad.