Anslagshöjningen till kommunerna

Herr talman! Jan Ericson har frågat finansministern hur hon och regeringen anser att tillskotten till kommunerna kan och bör användas, vilka behov hon anser att de utlovade 10 miljarder kronorna ska täcka och hur hon avser att säkerställa att poster i statsbudgeten får en tydlig avsiktsförklaring. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

För att skapa långsiktiga planeringsförutsättningar för kommuner och landsting aviserade regeringen i april att den avsåg att föreslå ett tillskott om 10 miljarder kronor per år till kommunsektorn för 2017 och framåt. Tillskottet ska fördelas dels med ett enhetligt belopp per invånare via anslaget för kommunalekonomisk utjämning, dels med en fördelningsnyckel där hänsyn tas till antalet asylsökande och nyanlända i varje kommun och landsting.

Förslag om detta har därefter presenterats i budgetpropositionen för 2017. Av budgetpropositionen framgår att för 2017 föreslås 3 miljarder kronor som fördelas via anslaget för kommunalekonomisk utjämning och 7 miljarder kronor via ett nytt anslag: Stöd med anledning av flyktingsituationen.

Ändamålet med anslaget för kommunalekonomisk utjämning är att ge kommuner och landsting goda och likvärdiga ekonomiska förutsättningar. Förändringar av anslagsnivån fördelas mellan kommuner respektive landsting med ett enhetligt belopp per invånare. Utjämningen är således inte beroende av anslagsnivån.

Enligt förslaget till ändamål för det nya anslaget Stöd med anledning av flyktingsituationen anges att det får användas för statsbidrag till kommuner och landsting. Vidare framgår att anslaget kommer att fördelas med hänsyn till antalet asylsökande och nyanlända i varje kommun och landsting.

Det är rimligt att anta att en stor del av tillskottet om 10 miljarder kronor kommer att användas inom de verksamheter som kommunerna och landstingen satsar mest resurser på, såsom utbildning, social omsorg samt hälso- och sjukvård.

Jag vill dock framhålla att de medel, inklusive det föreslagna tillskottet, som utbetalas från båda anslagen inte är öronmärkta utan generella, vilket innebär att det är upp till varje kommun och landsting att avgöra hur de används på bästa sätt.

Regeringsformen slår fast att den svenska folkstyrelsen förverkligas bland annat genom den kommunala självstyrelsen. Det innebär att kommuner och landsting, genom politiska beslut och prioriteringar, avgör hur de med hänsyn till lokala och regionala förutsättningar ska uppnå de nationella mål som riksdagen lagt fast. Detta innebär att staten i sin styrning av kommuner och landsting måste ge dem handlingsutrymme för egna prioriteringar. Det handlar med andra ord om att ha tillit till kommuner och landsting.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, fast jag kan konstatera att han egentligen inte kan ge något tydligt svar på min fråga.

I grunden ställer våra partier upp på principen om det kommunala självstyret och att varje kommun som utgångspunkt själv bör få avgöra hur man ska disponera ökade statsbidrag, även om det emellanåt kan finnas anledning att lämna tydligt riktade statsbidrag, när staten extra tydligt vill markera en resursökning till ett specifikt område.

Jag delar statsrådets åsikt att kommunerna bör ha stor frihet att hantera de 10 miljarder som de fick enligt migrationsöverenskommelsen mellan Alliansen och regeringen. Men problemet jag pekar på är ett helt annat. Det handlar om att olika ministrar och statsråd i den offentliga debatten använder dessa 10 miljarder, om och om igen, som lösning på alla problem och alla resursbrister. Det kommunala självstyret är helt plötsligt som bortblåst, och varje statsråd och minister anser att de 10 miljarderna bör användas till just hans eller hennes ansvarsområde.

Jag har lyssnat intresserat på olika tv-inslag ända sedan vi fattade beslutet om de 10 miljarderna. Jag har hört ministrar och statsråd berätta att pengarna ska användas till ökad lärartäthet, mindre elevgrupper i skolan, kortare vårdköer, mer personal i äldreomsorgen, resursförstärkning i sjukvården, bredbandsutbyggnad, landsbygdsutveckling, byggande och infrastruktur, förutom att de ska täcka de extra kostnaderna för migrationen.

Så fort en minister eller ett statsråd i dag får kritik för resursbrist inom sitt ansvarsområde deklarerar man stolt att man minsann tillfört kommunerna 10 miljarder, vilket är mycket pengar just för det specifika område som den här frågan avser. Men samma 10 miljarder kan faktiskt bara användas en gång.

Det är här min lilla inledning om grisen Särimner kommer in i diskussionen. Grisen Särimner var enligt legenden en gris som man kunde slakta och äta upp varje kväll. Morgonen efter återuppstod den och kunde slaktas på nytt nästa kväll.

Jag tror att jag och statsrådet kan vara överens om att den legenden inte passar riktigt bra som modell när det handlar om statens och kommunernas ekonomi. Regeringens ministrar och statsråd kan självklart inte inteckna de 10 miljarderna så många gånger som man redan har gjort. Man kan inte utlova förbättringar och satsningar på snart sagt alla områden, utan att skicka med pengar, och bara åberopa de 10 miljarderna. Jag vill först och främst fråga statsrådet om han inte ser några problem med att hans regeringskollegor agerar på detta sätt.

Herr talman! När det gäller att stärka kommunernas ekonomi finns det inte så många alternativ. Ett sätt är naturligtvis att ständigt höja kommunalskatten för att bekosta alla större kommunala åtaganden. Det är en farlig väg, som dessutom slår hårdast mot dem med lägre inkomst. Ett annat sätt är att kommunerna blir effektivare och bättre på att prioritera. Man kan inte ständigt ha nya åtaganden utan att samtidigt prioritera bort annat som är mindre viktigt.

De här sakerna bygger ju på rena kommunala beslut. Men om staten långsiktigt vill bidra till att förbättra kommunernas ekonomi finns det bara två sätt.

Det handlar givetvis om att vid behov tillföra extra statsbidrag, och jag välkomnar som sagt de 10 miljarderna per år som vi kommit överens om för att hantera migrationskostnaderna. Men från moderat sida tror vi inte att detta räcker. Vi tillför därför de kommande tre åren 50 procent mer till kommunerna i vår budget än vad regeringen gör. Huvuddelen av dessa pengar är generella statsbidrag. Men vi tillför också särskilt riktade bidrag till skolan. Vi klarar detta samtidigt som vi, till skillnad från regeringen, levererar en budget i balans.

Ökade statsbidrag kan dock aldrig ensamt lösa problemen. Det viktigaste långsiktigt är att staten för en politik som gör det möjligt för kommunerna att verka i en samhällsekonomi med stark tillväxt över hela landet. Då duger det inte med företagsfientliga förslag som gör det krångligare och dyrare att anställa, som gör det dyrare med energi och transporter och som höjer skatterna och ökar byråkratin. Vi måste förbättra företagarnas villkor i stället för att försämra dem.

Herr talman! Tack, Jan Ericson, för denna interpellation! Tack också för att du har en ton mot kommunsektorn som skiljer sig från en del riksdagsledamöter, som under de senaste månaderna och i år i denna kammare ifrågasatt det kommunala självstyret, hånat kommunsektorn och visat ett avståndstagande till de människor som sliter i kommunsektorn och som fattar svåra beslut utifrån de utmaningar som vi har i dagens Sverige.

Jan Ericson ger en bild av att denna regering gör allting dåligt och att Moderaterna gör allting bra. Om det hade varit moderat styre i detta land hade kommunerna fått ännu mer pengar och allt hade blivit bra, men nu är det bara försämringar.

Jag önskar att verkligheten var så enkel att man kunde ge enkla svar och säga: Med detta löser vi kommunsektorns problem. Men de utmaningar som svensk välfärd, och därmed svensk kommunsektor, står inför är så komplexa att det krävs enorma insatser inom alla politikområden. För att kommunerna ska ha goda och likvärdiga villkor, så att de kan klara av en bra välfärd i hela vårt land, krävs det att vi visar en högre grad av tillit gentemot kommunsektorn. Då kan vi inte fortsätta med riktade statsbidrag och med en detaljstyrning av kommunsektorn minska det kommunala handlingsutrymmet.

Därför har regeringen aviserat att vi nu satsar på det generella systemet i mycket större utsträckning. Det var därför de 10 miljarderna lades i det generella systemet. Det var också därför moderata kommunalråd från olika delar av vårt land höjde sin röst mot den moderata partiledningen när Moderaterna bestämde sig för att inte utgå från det generella systemet utan fortsätta att detaljstyra kommunsektorn med riktade statsbidrag.

Herr talman! Svensk kommunsektor har allvarliga utmaningar. Denna regering har bestämt sig för att vidta de åtgärder som vi kan för att effektivisera kommunsektorn och för att genomdriva svåra men nödvändiga strukturförändringar som krävs för att vi ska säkerställa likvärdigheten i välfärden i vårt land.

Vad är då det moderata svaret? När vi tar tag i regionfrågan, som handlar om hälso- och sjukvården, är svaret: Skjut på denna fråga! Det är inte dags att ta tag i den.

När vi tar tag i kostnadsutjämningen märker vi inget engagemang från det moderata hållet. Och jag förstår att moderata kommunalråd runt om i landet är frustrerade över detta bristande engagemang hos Moderaterna i riksdagen när det gäller villkoren för svenska kommuner och landsting.

Det är en helt annan diskussion och helt andra tongångar när man möter de moderata kommun- och landstingspolitikerna med de utmaningar som de står inför. Där finns inte de partiskiljande perspektiven på svensk välfärdspolitik - det är praktiska utmaningar som kommunerna står inför.

Avslutningsvis: Denna regering respekterar det kommunala självstyret, så när det handlar om hur dessa medel ska användas respekterar vi hur människor har röstat lokalt och regionalt i kommun- och landstingsval. Utifrån regionala och lokala behov fördelas dessa pengar, och det är folkvalda kommun- och landstingspolitiker som utifrån den lokala och regionala folkviljan beslutar om hur dessa medel ska användas.

Herr talman! Det var en rejäl genomgång av vikten av det kommunala självstyret, som jag i min inledning sa att jag står bakom. Det gör Moderaterna också. Men det var inget svar på min fråga: Om det nu är de kommunala företrädarna som ska bestämma hur de här pengarna ska användas, varför sitter då regeringens statsråd i tv och lovar ut de här pengarna till allt möjligt annat som staten har ansvar för i stället för att låta pengarna användas av kommunerna som det var tänkt från början? Här gör statsrådet en kullerbytta.

Jag har aldrig påstått att Moderaterna skulle göra allting rätt och att regeringen skulle göra allting fel. Vi har bevisligen inte gjort allting rätt under vår regeringstid, men vi kan definitivt inte heller säga att regeringen i dag gör allting rätt.

Att det krävs enorma insatser i den situation som Sverige i dag befinner sig i kan vi verkligen vara överens om. Det har ju varit en ganska stor yrvakenhet från regeringen, men tyvärr även från företrädare för mitt eget parti.

När det gäller riktade, generella statsbidrag är det bara att konstatera att den upprördhet som påstås finnas hos moderata företrädare i kommunerna nog är en liten missuppfattning från statsrådets sida, för det berodde på att det fanns en bild i budgeten av att vi skulle ge bara riktade statsbidrag. Men sanningen är den att vi ger lika mycket generella statsbidrag som regeringen gör, dessutom riktade statsbidrag till framför allt skolan. Det är alltså en liten mytbildning som statsrådet ägnar sig åt här.

När jag talar med moderata kommunpolitiker är de mest upprörda över den stora skuld som Migrationsverket har till kommunerna. Det var 20 miljarder när jag ställde den här frågan till Morgan Johansson, och då påstod han att det för tillfället var bara 16 miljarder. Men det är fortfarande väldigt mycket pengar - pengar som Migrationsverket är skyldigt de svenska kommunerna för migrationsåtgärder men som man inte betalar till kommunerna. Det är alltså mer pengar än de extra 10 miljarderna som kommunerna får det närmaste året. Detta är mycket allvarligt.

Jag efterlyste en lösning på detta och rekommenderade någon form av a conto-lösning, alltså att man betalar ut pengarna först, granskar handlingarna efteråt och vid behov kräver tillbaka pengarna.

Denna skuld skapar ett jättestort hål i de kommunala budgetarna, och det är mycket bekymmersamt.

Det är detta som de kommunala företrädarna är mest upprörda över i dag, inte att Moderaterna vill ge mer pengar än regeringen.

Åter till grundfrågan. Det går att diskutera statsbidrag kors och tvärs, men vi kan aldrig lösa kommunernas ekonomiska situation bara genom att öka statsbidragen. Pengarna måste komma någonstans ifrån också.

Som jag avslutade mitt förra inlägg: När regeringen för en sådan företagsfientlig politik som man gör i dag slår man undan benen på kommunsektorn. Vi vet att det är företagen och deras anställda som med sina skattepengar skapar alla resurser till vår välfärd, till våra pensioner och till finansieringen av hela den offentliga sektorn. Slår man hela tiden med sina politiska förslag mot det privata näringslivet blir det mindre pengar till kommunsektorn.

I sin iver att öka beskattningen och tillgodose vänsterfalangen i sina partier med rent företagsfientliga förslag verkar regeringen missa att detta direkt leder till att kommunerna får sämre ekonomi. SKL är i dag mycket bekymrade över att man ser en negativ utveckling för kommunsektorn i framtiden. Detta kommer statsrådet och regeringen aldrig att kunna lösa med statsbidrag. Det finns ingen möjlighet att tillföra så mycket pengar i statsbidrag.

Vet och inser statsrådet att det är de privata företagen och deras anställda som med sina skattepengar skapar resurserna för hela den svenska välfärdssektorn och hela det svenska pensionssystemet?

Herr talman! Låt mig åter uttrycka min glädje över att Jan Ericson har ett engagemang för kommunsektorns förutsättningar. Han verkar dessutom ha en dialog med företrädare för kommunsektorn och Sveriges Kommuner och Landsting. Det gläder mig, för vi behöver mer dialog mellan riksdag och kommunsektor så att de beslut som fattas i denna kammare också beaktar de behov och utmaningar som kommunsektorn har.

Relationen mellan den offentliga välfärden - och den offentliga sektorns åtagande - och tillväxten och utvecklingen i det privata näringslivet är tvåsidig.

Vi behöver företag som växer, som exporterar varor och tjänster, som anställer nya medarbetare och som möjliggör välfärdens finansiering. Företagen behöver en välfungerande och effektiv offentlig sektor där vi använder våra skattemedel så effektivt som möjligt för att säkerställa en god och likvärdig välfärd i hela vårt land.

Företagen kräver att vi har välfungerande kommunikationer och ett trygghetssystem som erbjuder företagarna och deras medarbetare trygghet vid sjukdom och arbetslöshet.

Företagen kräver att vi har skolor som säkerställer en god kompetensförsörjning i svenskt näringsliv och att vi har en högre utbildning som är gemensamt finansierad och som gör att vi kan klara oss i en mycket hård internationell konkurrens.

Det är ett samspel mellan det privata och det offentliga. Då är det ännu viktigare att den offentliga sektorn jobbar med effektiviseringar och kontinuerliga strukturella förändringar. Här har regeringen engagerat sig i flera processer som den förra regeringen tyvärr inte engagerade sig i.

Vi har satt igång arbetet med tillitsreformen. Här handlar det om att se till att relationen mellan stat och kommuner och landsting i större utsträckning präglas av tillit. Det handlar om att minska detaljstyrningen av kommuner och landsting. Det handlar om att få en helhetsbild av effekterna av den statliga styrningen av kommunsektorn.

Det handlar om att eliminera omotiverade tidstjuvar som stjäl tid från kommunsektorns medarbetare. Det handlar om att ta bort en administrativ börda som har blivit alltför tung i våra skolor, som sköts av kommunerna.

Dessa processer är igång. Statskontoret har tagit fram viktiga underlag som kan användas för att förändra regeringens och statens styrning av kommunerna. Det är ett initiativ som välkomnas av kommunsektorn.

Samtidigt har vi aviserat att vi ser över de riktade statsbidragen. Vi har riktade statsbidrag i vårt land som knappast främjar effektivitet i kommunal sektor utan bakbinder kommunerna och ger en administrativ börda. Ibland krävs till och med återrapportering på personnummernivå. Så kan vi inte ha det, så nu tittar vi på vilka riktade statsbidrag som kan förenklas.

Framför allt har vi bestämt att när vi nu ökar resurserna i kommunsektorn genom nya tillskott sker det främst inom ramen för det generella systemet.

För ett par veckor sedan tillsatte regeringen dessutom en utredning som ska titta på kostnadsutjämningen. Det handlar om att få en ändamålsenlig och modern modell för kostnadsutjämning mellan kommuner och landsting, så att vi kan säkerställa likvärdigheten i vårt land.

Något som oroar oss och som borde oroa alla politiker i Sverige är nämligen den växande regionala klyftan och att vårt samhälle klyvs isär. Regeringen och riksdagen måste därför göra allt vi kan för att ge alla kommuner, oavsett var i landet de finns, så goda förutsättningar som möjligt.

Herr talman! Det är bra att statsrådet nämner ett antal åtgärder för att minska byråkratin i kommunerna. Vi hade många sådana projekt under Alliansens tid också.

Problemet är att även om en regering tar bort en del lagar och regler så tillför den ungefär dubbelt så många nya. Nettot blir av någon underlig anledning alltid negativt, och det verkar vara något som ligger i politikens natur. Jag tror att vi måste vara lite ödmjuka inför detta, för det finns så många önskemål från en regering att hela tiden tillföra nya regler och bestämmelser.

Det är bra att statsrådet inser företagandets betydelse för välfärden. Jag delar denna åsikt. Givetvis är det ett växelspel, men vi kommer aldrig ifrån att all den välfärd som vi vill erbjuda finansieras med skattemedel från den privata sektorn. Då är det konstigt att regeringen för en sådan oerhört negativ politik när det gäller företagandet, och näringslivets förtroende för regeringen är nere på bottennivå.

Historiskt har moderatstyrda alliansregeringar varit bäst för kommunsektorn. Under de år som Alliansen styrde Sverige hade vi balans mellan kostnader och skatteintäkter. Åren före Alliansen, 2002-2006, var kostnaderna i kommunsektorn mycket högre än skatteunderlaget. Resultaten var också mycket sämre. Under S-regeringen 2000-2004 var det ett kraftigt underskott i kommunsektorn. Under 2007-2015, då Alliansen styrde med sina budgetar, hade kommunerna stabila resultat.

Till och med under krisåren hade vi bättre stabilitet i kommunsektorn i Sverige än vad vi hade under högkonjunkturen i början av 2000-talet när Socialdemokraterna styrde.

Historiken talar alltså för att Alliansen är bättre på att hantera kommunernas ekonomiska situation. Jag hoppas att statsrådet tar till sig detta och, framför allt, att grisen Särimner inte styr den svenska politiken.

Herr talman! Jag tackar Jan Ericson för debatten.

Jag kan garantera Jan Ericson att de goda initiativ, projekt och processer som startades under de borgerliga åren fortsätter. Det fanns dock många brister som vi var tvungna att ta tag i. En sådan stor brist var att vi inte hade en samlad bild av effekterna av regeringens och riksdagens styrning av kommunsektorn.

En annan brist var att kommunernas administrativa börda har vuxit enormt under de senaste årtiondena. Framför allt märks det i våra skolor. De som får betala priset för denna växande administrativa börda är våra lärare och övriga professionsgrupper i den offentliga sektorn. Deras handlingsutrymme har minskat. Vi låter inte proffsen vara proffs i dagens Sverige. Därför är det så viktigt att regeringen tar tag i dessa frågor.

Till skillnad från Jan Ericson kan jag inte garantera att allt vi gör kommer att lösa alla problem. Det är mycket komplext, och vi kommer att behöva ha en tydligare självkritisk ingång i de frågor som handlar om styrning av kommunsektorn. Den förra regeringen gjorde inte allting fel, och vi gör förmodligen inte allting rätt.

Det är dock viktigt att vi erkänner att det är det kommunala självstyret och behovet av lokala och regionala lösningar och anpassningar till olika förhållanden som gör att Sverige kan ha en god och likvärdig välfärd i framtiden.

Jag tackar för debatten och ser fram emot fortsatt diskussion om kommunernas förutsättningar.

Överläggningen var härmed avslutad.