Akut brist på specialistsjuksköterskor inom intensivvården

Herr talman! Lotta Olsson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att lösa bristen på specialistsjuksköterskor inom intensivvården, och i så fall vilka åtgärder.

Vi står inför stora utmaningar vad gäller att hantera både covid-19-relaterad vård och uppskjuten vård. En stärkt bemanning i hälso- och sjukvården är en högt prioriterad fråga för regeringen.

Under pandemin har regeringen skjutit till mycket stora summor för att stödja regionerna för att de ska kunna ta in extra personal. Regeringens stöd har bidragit till att regionerna har kunnat genomföra flera insatser för att tillfälligt stärka bemanningen. Därutöver har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att följa och stötta regionernas arbete med att vid behov låna in personal från varandra.

Vi måste alla hjälpas åt i detta allvarliga läge. I de fall som regioner valt att låta privata aktörer utföra en stor andel av hälso- och sjukvården är det särskilt viktigt att alla aktörer bidrar. Men om regionen inte i förväg har upprättat avtal med krav på att ställa upp i kris bygger privata vårdgivares medverkan på frivillighet.

Enligt uppgifter från Region Stockholm har de privata vårdgivarna i den tredje vågen inte frigjort personal på samma sätt som tidigare. Regeringen bedömer att det är angeläget att alla resurser kan mobiliseras vid behov. Därför har regeringen gett Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap i uppdrag att se över hur kommuner och regioner i kris skulle kunna ta i anspråk hälso- och sjukvårdspersonal som till vardags inte är anställd i kommunen eller regionen.

Det är helt riktigt att Sverige behöver fler specialistsjuksköterskor, även till vardags. Under 2015 inledde därför regeringen en utbyggnad av specialistsjuksköterskeutbildningen. Universitet och högskolor har tillförts resurser motsvarande ytterligare 600 utbildningsplatser per helår. I år har en utbyggnad med ytterligare 5 200 utbildningsplatser inom olika bristyrken inletts. Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot intensivvård omfattas av båda satsningarna. Därutöver genomförs uppdragsutbildning av specialistsjuksköterskor där lärosäten och regioner samarbetar.

Regeringen har också infört och successivt stärkt satsningen för att ge fler sjuksköterskor möjlighet att läsa till specialistsjuksköterska genom betald utbildning. Den uppgår nu till 500 miljoner kronor per år. Socialstyrelsens uppföljning av satsningen visar att alla regioner ger möjlighet för sjuksköterskor att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska med bibehållen lön. I uppföljningen uppger även flera regioner att antalet färdigutbildade specialistsjuksköterskor har ökat. Sedan 2014 har antalet som blir färdiga specialistsjuksköterskor i anestesi och intensivvård ökat med 24 procent.

Vidare har regeringen från och med den 1 januari 2020 inrättat ett nationellt vårdkompetensråd som bland annat ska kartlägga, samordna och effektivisera kompetensförsörjningen av personal inom vården. Rådet arbetar just nu bland annat med att främja ett ökat samarbete mellan lärosäten i varje sjukvårdsregion om särskilt efterfrågade specialistinriktningar för sjuksköterskor.

Jag ser fram emot att få ta del av rådets arbete, och jag förväntar mig att arbetet ska förbättra kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialminister Lena Hallengren för svaret.

Våra intensivvårdsavdelningar är hårt belastade. Det leder till en dålig arbetsmiljö och slutkörd personal. Det leder också till att man tvingas att prioritera hårt vilka som får de platser som finns.

Intensivvården i Sverige var redan före pandemin tufft slimmad med relativt få vårdplatser per capita. Vi har normalt 5,8 vårdplatser per 100 000 invånare. Det är bara Portugal i hela EU som har färre - 4,2. Genomsnittet är 11,5 platser, och Tyskland som ligger i topp har 29,2 platser per 100 000 invånare.

Herr talman! Varför är då dessa fakta så viktiga i debatten? Jo, därför att de platser som vi har måste, för att de behov som finns ska mötas, skötas av personer med stor kompetens och prioriteras hårt för att räcka till. Samtidigt har vi i dag möjlighet att göra avancerade medicinska och kirurgiska behandlingar som kräver intensivvård.

Vi har också nya stora utmaningar med grovt våld och skjutningar, som har lett till skottskador som före år 2000 knappt fanns i Sverige. Förra året intensivvårdades 148 personer för skottskador i Sverige, och de tar också enorma resurser i anspråk.

Trafikskadorna har minskat, men skottskadorna har tillkommit. Det ökade antalet unga skottskadade personer är en tung belastning också för våra intensivvårdsavdelningar, förutom dilemmat i övrigt.

Herr talman! Så ser den bistra vardagsverkligheten ut på våra intensivvårdsavdelningar. Platserna fylls och måste bemannas med kompetent personal i alla led. Klarar man inte att bemanna platserna med personer med rätt kompetens står man med dilemmat att neka någon en plats eller att sänka säkerhetsnivån och kvaliteten.

Detta var läget före pandemin - med cirka 600 intensivvårdsplatser i Sverige. Under pandemin har antalet iva-platser utökats så att cirka 550 av platserna under en period har gått till intagna covidpatienter. Nästan hela den svenska resursen har under pandemin alltså haft covidpatienter.

Hur går detta ihop? Hur ska man kunna bemanna platserna? Jo, man har tvingats ta in icke-specialiserade sjuksköterskor som fått arbeta i team. De har fått jobba på ett helt annat sätt med en helt ny och mycket svårt sjuk patientgrupp. Man har stängt ned operationsverksamheten och använt sig av anestesisjuksköterskor för att bemanna iva. Man har gjort allt för att rädda liv under den nu mer än ett år långa period som pandemin har pågått.

Herr talman! Så här kan det dock inte fortgå. Personalen är slutkörd, och personer med rätt kompetens är för få. Samtidigt förväntar sig alla att om man blir svårt skadad ska man få den vård man kan kräva i ett välfärdsland.

Risken att dö på grund av att platserna är för få har nu ökat. Tidigare har vi inte haft en ökad dödlighet bland de patienter som intensivvårdats trots att intensivvårdsplatserna varit få. Under pandemin har man dock kunnat se att det blivit så. Det är inte konstigt under det exceptionella läge som råder.

Herr talman! Det här en fråga som rymmer mycket. Vi fokuserar kanske mycket på det som gäller i dag. Underliggande fakta, det vill säga att regionerna är ansvariga för hur man organiserar hälso- och sjukvården och hur många intensivvårdsplatser man inrättar, är förstås något som är välbekant för både Lotta Olsson och mig.

Det är inte ovanligt att det handlar om en balans. Det tror jag att även Lotta Olsson har mött i dialogen med regionala företrädare. Att ha många vårddygn eller vårdplatser ger inte alltid en bättre sjukvård. Vi vill förstås att människor ska vara på sjukhus så mycket som krävs, med all den specialistkompetens och expertis som finns där. Men när man inte behöver vara där finns det en fara i att vara på sjukhus. Det finns en risk - det behöver jag inte berätta för Lotta Olsson med hennes bakgrund, men jag talar även till många andra - med att vara kvar på sjukhus onödigt länge. Det ska man inte vara. Vi har ju även arbetat för att människor ska lämna sjukhusen. Det finns något i statistiken om hur många vårdplatser man har per invånare som jag härigenom vill problematisera lite grann.

I normalfallet finns det 90 iva-platser i Region Stockholm, där det bor över 2 miljoner människor, och det är inte särskilt mycket. Hur man tänker och dimensionerar detta måste Region Stockholm svara på. Det gäller förstås för varje enskild region.

Jag är helt överens med Lotta Olsson om att vi behöver ha fler som är specialistutbildade. Jag vill inte i huvudsak knyta det till bara en specifik situation nu eller tidigare. Den medicinska kunskapen går framåt. Vi både kan och vill göra mycket mer. Människor förväntar sig mycket mer, och då måste kompetensen följa med. Det är skälet till att vi har utökat platserna på våra lärosäten. Det är därför fler examineras. Vi har även gett särskilda anslag till regionerna för att de ska kunna se till att den som är sjuksköterska och vill specialistutbilda sig ska kunna få en betald utbildning. Denna utveckling vill vi ska fortgå.

Om jag får tala om vad regeringen har för förutsättningar och möjligheter att på nationell nivå stödja, hjälpa, underlätta för och samordna det som är regionernas ansvar kan jag nämna Nationella vårdkompetensrådet. Jag ser fram emot vad rådet kommer fram till när de nu tittar på hur behoven bedöms se ut framöver.

I en region tittar de kanske på situationen och tänker: "Hur ser det ut i vår region? Vilken personal har vi? Vilka ska vi specialistutbilda? Hur många ska få denna chans? Ja! Nu har vi säkrat upp behovet det kommande decenniet." Sedan flyttar personal över länsgränsen eller till en annan region och ett mer spännande jobb, vilket är helt självklart. Vi kan inte hantera specialistkompetensen som enbart en regional angelägenhet. Samtidigt är det arbetsgivaren som måste se till att villkoren är attraktiva och som måste ta hand om sin personal.

Låt mig göra en kort avrundning. Covid-19-krisen är en kris av oproportionerliga mått. Att vara tvungen att göra mycket av det som man i normala fall inte gör sätter personalen på prov, och det gör att man arbetar på ett annat sätt. Det här är inte en organisation som man ska behöva ha i ordinarie fall. Det lär oss mycket och ställer krav på oss alla, och vi behöver samarbeta i detta. Det löpande arbetet med fler utbildningsplatser, fler som utexamineras och betald utbildning är en viktig väg att gå. Det är också detta regeringen har för avsikt att fortsätta med. Jag delar dock bilden av den utmaning vi har, inte minst där vi står just nu.

Herr talman! Jag ställer upp på att det är en exceptionell situation nu. Men om man har extra resurser blir det mycket lättare att hantera en riktig arbetstopp.

Regeringen har gjort satsningar för att på universitetsnivå fylla på i bristyrken. Men man har missat att följa upp det hela. Riksrevisionen har tittat på det här och kom med en rapport i februari i år. Där kan man se att regeringen inte alls har nått målet vad gäller vare sig specialistutbildade sjuksköterskor - där har det gått absolut sämst - eller sjuksköterskor. Man har dock nått målet att få fler utbildade läkare och arkitekter, och de har till och med blivit fler än man behövde. Man har redan nått målet för 2023. Det hjälper alltså inte även om man öppnar kassakistan och försöker skapa utbildningsplatser.

Riksrevisionen har därför kommit med förslag på hur man ska komma till rätta med det här. Man måste vara tuffare och se till att det finns praktikplatser. Man måste se till att använda resursen disputerade sjuksköterskor på ett bra sätt. Det måste göras på ett sådant sätt att man kommer igenom flaskhalsen.

Ett annat dilemma är att kåren är överårig. Det tar lång tid innan man når specialistkompetens. Så är det inom alla akademiska yrken. Många hinner få både barn och barnbarn innan de nått ända fram. I och med det blir tiden i yrket relativt kort. Många är över 55 år i dag. De kommer snart att gå i pension.

Kanske är det för att kåren är gammal som det har funkat under pandemin. På en vanlig vaccinationscentral kan man se att de är fajter och vill göra sitt bästa. Många har gått in i tjänst nu trots att de har passerat pensionsåldern. Men så här kan vi inte ha det. Vi kan inte bygga på det här. Vi kan heller inte skylla på att sjukvården var privat eller icke-privat, eller att folk flyttar mellan regionerna. Vi har för få totalt sett.

I och med att arbetsvillkoren i Sverige inte har varit lika fördelaktiga som exempelvis i Norge har vi haft ett dränage dit. Man behöver därför titta på arbetsvillkor och också utbilda fler. De allra flesta vill ändå vara kvar i sitt hemland och inte vara i Norge under alltför lång tid.

Jag tror att det finns jättemycket att göra. Jag önskar att regeringen inte bara öppnar plånboken utan också talar om för universiteten vad de har fått resurserna till. Regionerna eller enskilda sjukhus kan inte styra universiteten och ska heller inte göra det. De styrs via regleringsbrev, och det är bara Lena Hallengrens funktion som har makt att styra upp det här.

Jag har tidigare haft en debatt om ämnet med Matilda Ernkrans. Då kallade hon mig populist när jag tyckte att det här är en stor samhällsfara. Jag hävdar dock att det är det. Vi har byggt upp en vårdskuld, och många väntar på tunga operationer. Jag tycker att det är en försumlighet om man inte följer upp de mål som man de facto har fått resurser till. Man ska utbilda de personer som man ska utbilda och inte några andra som man tycker är kul att utbilda. Det här är en enormt viktig uppgift för regeringen.

Herr talman! Det blir lite konstigt om jag och Lotta Olsson ska diskutera att det är regeringens ansvar att det finns praktikplatser i regionerna. Finns det någonstans där regionerna, våra huvudmän, inte ordnar praktikplatser? Lotta Olssons partivänner styr ju i regionerna. 80 procent av våra invånare bor i en region där Moderaterna och Kristdemokraterna styr. Regeringen kan inte inrätta praktikplatser på specifika sjukhus, avdelningar och kliniker. Det är säkert inte Lotta Olssons mening att uttrycka sig så, men det här är en omöjlighet.

Vad regeringen kan göra är att se till att det blir fler utbildningsplatser. Jag säger inte att det är nog eller att vi inte behöver göra mer. Men det är viktigt att säga att de som har utexaminerats som intensivvårdssjuksköterskor har ökat med nästan 25 procent, från 400 om året 2014 till 500 om året 2020. Man kan tycka att de borde vara ännu fler. Men vart tar de vägen när de har utexaminerats? Det är frågan.

Regeringen kan dock inte säga att en viss person måste anställas. Vi kan se till att det finns ekonomiska förutsättningar. Vi kan se till att det finns utbildningsplatser. Vi kan ha ett nationellt vårdkompetensråd som samlar regioner, akademi och parterna - i detta fall SKR - som får titta på hur man gör det här.

Vi kan synliggöra de brister som finns. Vi kan ställa krav på att det ska etableras praktikplatser innan man är färdig och på att det ska finnas möjlighet att specialistutbilda sig med betald lön. Det är en fråga om att anslå resurser, både till lärosätena och till regionerna.

Men vi kan inte i den här debatten komma bort från att regionerna är huvudmän. De är ansvariga för att det finns villkor som gör att man gärna jobbar i Sverige och inte till exempel i Norge. Det är de som ser till att det är en attraktiv arbetsmiljö och att man vill söka sig dit. Regeringen kan inte inrätta praktikplatser på enskilda kliniker och sjukhus och i regioner. I det är det nämligen så mycket arbetsledning och sjukvårdsorganisation som det bara kan bli.

Jag vill återigen säga att jag inte tycker att vi ska vara nöjda på något sätt. Men man måste vara tydlig med vad som är regeringens ansvar och vad som är regionernas ansvar. Jag ser mycket fram emot att Nationella vårdkompetensrådet kommer att definiera ur ett lite mer nationellt perspektiv hur behoven ser ut. Jag ser fram emot att fortsätta bygga ut platser på våra lärosäten. Jag ser också fram emot att vi fortsätter att möjliggöra för våra fantastiska sjuksköterskor att få specialistutbilda sig med betald lön.

Jag tror generellt sett att den som vill och får gärna kan arbeta under en längre tid. Det tror jag att vi är överens om. Jag tänker på det här med vaccinationscentraler och hur många som egentligen är pensionärer men som nu går in där och arbetar. Det är väl fantastiskt att gå in under en tid och bistå när man känner att man både kan och vill. Det är inte ett problem i sig. Det är klart att vi inte bygger svensk hälso- och sjukvård på att människor ska känna sig tvingade att komma tillbaka, men det erbjudandet tror jag att väldigt många har uppskattat. Det är väl två lite olika diskussioner.

Återigen: Det vi kan göra handlar om utbildningsplatser, resurser och kunskap om hur det ser ut. Det handlar också om att ställa krav och skapa möjligheter genom överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner. Men själva arbetet med organisationsstrukturen för att till exempel anställa disputerade, erbjuda praktikplatser och möjliggöra betald utbildning måste sättas i ett sammanhang, och det måste göras av sjukvårdshuvudmännen och naturligtvis på golvet.

Herr talman! Lena Hallengren gör det lite enkelt för sig genom att skylla allt på Stockholm. Stockholm har ju många av utbildningsplatserna. Jag kommer från en socialdemokratisk region. Där har vi lagt ned intensivvårdsutbildningen, eftersom det inte fanns några lärare alls. Där har man inte fixat det över huvud taget. Jag kan inte se att det skulle vara mindre brist på kompetens där än någon annanstans. Man gör det för enkelt när man skyller på regioner. Våra universitet är de facto en statlig fråga.

Man behöver absolut ha praktikplatser. Men det går naturligtvis kravmässigt att ordna även det på något sätt. Och vad är alternativet? Alternativet är att vi inte fixar det här uppdraget - eller som nu, att vi ska gå ut och be italienska sjuksköterskor att komma hit. Det här är ett uppdrag som vi de facto måste sköta. Jag tycker att det blir en lite förenklad debatt om man bara gör det till en fråga om privat eller statlig funktion. Stockholm har fått vara slagpåse under hela pandemin. Jag kan inte se att det har funkat bättre någon annanstans, till exempel i de röda länen. Där tycker jag att socialministern duckar för sitt ansvar.

Riksrevisionen har förslag i sin rapport. Jag önskar att Matilda Ernkrans, som är ansvarig för de här utbildningarna, läser och tar till sig rapporten och inte kallar det populism när folk är väldigt oroliga för hur det de facto ska gå. Vi kan ju inte ha stora högspecialiserade sjukhus där det saknas kompetent personal. Detta är en jättetråkig utveckling som inte är värdig ett land som Sverige.

Herr talman! Jag har inte blandat ihop privat och statlig vård. Det är Lotta Olsson som hela tiden försöker återkomma till att det skulle vara ett problem.

Jag säger inte heller att det är ett specifikt problem i Stockholm. Men jag vill gärna understryka att regionerna har ett ansvar. De är ansvariga för svensk hälso- och sjukvård. De är arbetsgivare. Regeringen och socialministern kan inte ordna VFU-platser på olika kliniker runt om i Sverige, inklusive Stockholm, utan det måste regionerna göra.

Vi kan utbilda och anslå resurser. Vi har Nationella vårdkompetensrådet. Vi kan ingå överenskommelser. Vi kan se till att ge allt stöd som finns. Men vi kan inte ta över ansvaret från regionerna, som är huvudmän för svensk hälso- och sjukvård. Då har man lagt bollen helt fel. I så fall har inte regionerna något arbetsgivaransvar. Då behöver de inte alls känna något ansvar för att vara attraktiva. Varför åker svenska sjuksköterskor till Norge? Det är ju inte för att vi inte har utbildat tillräckligt många. Det måste bero på någonting annat i själva organisationen. Jag menar att varje region har ett ansvar.

Men jag tycker också att det finns ett problem när det gäller den privata vården om det är så att vi har personal som skulle kunna hjälpa till men av olika anledningar inte kan eller får. Det kan bero på att det inte är avtalat. Vi kan ha en egen debatt om det. Men det är klart att det spelar roll om man över landet bara kan förfoga över delar av personalen i krissituationer och andra lägen. Det tror jag att vi kan vara överens om.

Jag tror att Matilda Ernkrans gärna svarar på de här frågorna. Hon har tydligen gjort det förut, och hon gör det säkert igen. Jag tänker inte stå här och säga vad hon skulle ha sagt. Men det sker förändringar på våra lärosäten, och vi fortsätter med dem. Vi kan dock inte utbilda fler än vi vet att man har möjlighet att få VFU-platser till. Det är ett problem om man ger en föreställning om att någon ska få utbilda sig men inte har följt upp detta i den praktiska verkligheten. Den som inte får VFU-plats blir naturligtvis varken läkare eller specialistutbildad sjuksköterska.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.