Adekvat sjukvård för barn och vuxna som har utsatts för sexuella övergrepp

Fru ålderspresident! Marléne Lund Kopparklint har frågat mig vilka åtgärder inom sjukvården som jag ämnar vidta för att säkerställa att det finns kunskapsbaserad sjukvård för barn och vuxna som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Marléne Lund Kopparklint har också frågat mig hur jag ämnar agera för att tydliggöra vem som bär det yttersta ansvaret för åtgärder vid fallerande sjukvård av dem som utsatts för sexuella övergrepp.

Som Marléne Lund Kopparklint själv konstaterar har jag vid flera tillfällen under hösten svarat på interpellationer och riksdagsfrågor angående sjukvården för barn och vuxna som har utsatts för sexuella övergrepp. Vid dessa tillfällen har jag lyft fram hur viktigt det är att regionerna tar ansvar för att organisera och planera hälso- och sjukvården så att alla barn och vuxna som har utsatts för sexuella övergrepp får god och kunskapsbaserad vård. Jag har även lyft fram flera av de insatser som regeringen gör på området. Regeringen genomför bland annat en stor satsning på förlossningsvård och kvinnors hälsa som även omfattar insatser för att stärka tillgången till en tillgänglig och jämlik vård för personer som utsatts för sexuella övergrepp.

När det gäller frågan om vad regeringen gör för att säkerställa tillgången till kunskapsbaserad hälso- och sjukvård vill jag lyfta fram att Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att utarbeta kunskapsstöd och föreskrifter som ska bidra till att hälso- och sjukvården bedrivs enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Regeringen har sett ett särskilt behov av att stödja utvecklingen av kunskapsbaserad vård för yrkesverksamma som arbetar med traumatiserade barn och unga. Regeringen har därför gett Linköpings universitet i uppdrag att utarbeta och genomföra ett program för kompetensutveckling i psykiatrisk traumavård för berörd personal inom första linjens vård för barn och unga med psykisk ohälsa och inom den specialiserade psykiatrin för barn och unga. Dessutom har Socialstyrelsen på regeringens uppdrag utformat utbildningsmaterial om våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck för hälso- och sjukvården, tandvården, elevhälsan och socialtjänsten.

När det gäller frågan om hur jag ämnar agera för att tydliggöra vem som bär det yttersta ansvaret för åtgärder vid fallerande sjukvård av dem som utsatts för sexuella övergrepp vill jag lyfta fram att patientsäkerhetslagen ställer krav på vårdgivare att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete. Det innebär att vårdgivaren ska säkerställa att kravet på god vård enligt hälso- och sjukvårdslagen upprätthålls. Vårdgivaren ska även utreda händelser i verksamheten som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada för att se till att händelsen inte sker på nytt. Dessutom har Inspektionen för vård och omsorg i uppdrag att utöva tillsyn över hälso- och sjukvården och dess personal för att säkerställa att befolkningen får vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och bedrivs i enlighet med lagar och andra föreskrifter.

Avslutningsvis vill jag framhålla att arbetet med att förebygga, upptäcka och motverka alla former av våld mot barn och vuxna är en prioriterad fråga för regeringen. År 2016 beslutade regeringen därför om en tioårig nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, med ett tillhörande åtgärdsprogram. Strategin syftar till att lägga grunden för ett mer målinriktat och samordnat arbete mot mäns våld mot kvinnor utifrån målsättningen att kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Ett åtgärdsprogram för genomförandet av strategin 2021-2023 beslutades i slutet av 2021.

Slutligen vill jag också nämna att under 2021 har regeringen tillsatt en särskild utredare som ska lämna ett förslag till en samlad nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck och sexuellt våld. Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 2022.

Fru ålderspresident! Jag tackar ministern för svaret.

Statsrådet har i debatt efter debatt skjutit ifrån sig ansvaret och sagt att hon inte kan bestämma över regionerna och kommunerna när det gäller olika krav. I det här fallet pratar vi om kunskapsbaserad traumavård för personer som har blivit utsatta för sexualbrott.

Ministern har också ett flertal gånger gett mig rådet att jag ska gå till Region Stockholm om jag vill få till en förändring snabbt. Det är häpnadsväckande hur ett statsråd kan stå och säga så. Det jag pratar om är inte att det ska bli en förändring inom en region, utan jag pratar om att det måste till en nationell förändring för att hjälpa alla de människor - barn - som har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen.

Fru ålderspresident! Att det finns ett statsråd som inte ens kan hålla ordning på sin egen roll är anmärkningsvärt. Om man går in på Regeringskansliets hemsida framgår vilka ansvarsområden som är socialministerns, bland annat barnets rättigheter, folkhälsa och sjukvård. Vi har dessutom sett hur ministern gång efter annan gått över huvudet på regionerna i sjukvårdsfrågor och pekat med hela handen i fråga om hur de ska arbeta. Vi har också sett exempel på hur ministern vid årsskiftet tydligt visade för kommunerna var skåpet ska stå när det gäller omsorgskontakter i hemtjänsten.

Statsrådet kan inte säga att varken regeringen eller riksdagen kan tala om för regionerna hur de ska arbeta när man hela tiden talar om för dem hur de ska arbeta. I den här frågan har det inte blivit bra. När det gäller dessa frågor ser statistiken dyster ut. Att statistiken ser ut som den gör bär den sittande regeringen ansvar för.

Så många som en av fyra 18-åringar har utsatts för sexuella övergrepp i olika former i barndomen, och det är en ökning från var femte sedan 2014. Även statistik från Brottsförebyggande rådet visar att under 2020 anmäldes det högsta antalet våldtäkter mot barn någonsin. Om politiken inte pratar mer om sexualbrott mot barn, för att det är för grovt, hemskt eller obekvämt, ska man tänka på hur det känns för barnen. Om inte samhället tar ställning för dem och ser till att det finns adekvat traumavård, då sviks de dubbelt.

Det är här, fru ålderspresident, som regeringen faktiskt skulle kunna göra skillnad om man verkligen hade viljan. Jag förstår att man inte kan göra underverk på tre veckor, men man kan genom sitt ämbete som statsråd förändra saker till det bättre på tre år. Det har inte gjorts under den här mandatperioden.

Man kan också påbörja dialoger och vara en rejäl blåslampa så att man visar åt vilket håll man vill att regionerna ska gå i de här frågorna. Men jag har svårt att tro att regeringen med socialminister Hallengren i spetsen ligger på så värst mycket för att rädda barn och vuxna från det lidande som det medför att utsättas för sexuella övergrepp i barndomen. Det har förmodligen inte hänt någonting sedan kritik förts fram från olika håll under lång tid.

All respekt för kartläggningsprocesser, men den tiden är förbi. Vi måste agera nu för barnen som utsätts. Och vi måste agera för de vuxna som har utsatts, för annars riskeras deras liv.

Jag vill ändå ställa frågan till statsrådet: Vad tänker statsrådet göra på det här området här och nu?

Fru ålderspresident! Vi behöver inte ägna debattiden åt att diskutera huruvida det är allvarligt att barn och unga - och för den delen kvinnor, oavsett när det händer, men inte minst barn och unga - utsätts för våldsbrott och sexuellt våld. Om det är vi helt överens.

Marléne Lund Kopparklint inleder med att säga att jag hänvisar till Stockholm. Det gjorde jag i den förra interpellationsdebatten, när Marléne Lund Kopparklint själv i sin interpellation hade just Stockholm som ett exempel.

Jag tycker, fru ålderspresident, att det blir svårt att föra en seriös diskussion här i kammaren om Marléne Lund Kopparklint på allvar menar att det är regeringen och kanske till och med Sveriges riksdag som ska organisera exakt hur sjukvården ska se ut.

Vi gör stora tillskott. Det ska tas fram kunskapsstöd. Jag beskrev tidigare vilket uppdrag Linköpings universitet har fått och hur Socialstyrelsen arbetar.

Det görs överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner just för att se till att positionerna flyttas fram för att vården ska utvecklas. Det handlar om medel, inte minst den så kallade psykiatriöverenskommelsen på 2,2 miljarder. Det är inte alla de pengar som används, men det är det tillskott som görs. Precis som Marléne Lund Kopparklint beskriver är det ju inte sällan ett trauma som kan uppdagas betydligt senare. Det sker inte alltid i direkt anslutning till att själva våldsbrottet har hänt, och då är det inte ovanligt att det är just psykiatrin som på olika sätt måste kunna möta dessa barn eller unga, kanske till och med i vuxen ålder. Det är alltså en viktig del.

Jag vill också säga att det finns särskilda mottagningar i en del regioner. Region Stockholm har en akutmottagning för våldtagna. Region Sörmland har något som heter Teamet för sexuellt våldsutsatta. Region Västerbotten har något som kallas ASTA-mottagningen. Region Uppsala har en kvinnofridsmottagning. Våra största kommuner Stockholm, Malmö och Göteborg har också en så kallad Mikamottagning i kommunal regi. Det finns också kommuner som tittar på hur man ska utveckla specialiserade verksamheter. Vi har projektstart i många kommuner.

Jag vill säga det till Marléne Lund Kopparklint. Jag har ingen övertro på att interpellanten skulle vara nöjd med det svaret, men till alla som lyssnar vill jag säga att det händer väldigt mycket. Det här är inte något som vi inte tar på allvar, men regionerna är de som organiserar sjukvården. Det är det jag försöker säga. Vi har ett ansvar för att vi har lagstiftning, för att det finns resurser och för att det utbildas människor. Men att exakt organisera vården görs inte från Regeringskansliet eller från Sveriges riksdag.

Däremot är vi angelägna om att följa frågan och ge allt det stöd som krävs för att regionerna ska kunna ge ett gott mottagande i den akuta situationen men också ha den kunskap som krävs för att kunna ge vård också lång tid efter att våldsbrottet inträffat, inte minst i psykiatriöverenskommelsen och över huvud taget i den kunskap som behöver finnas inom psykiatrin och på ungdomsmottagningar och andra håll där man möter barn och unga och ibland även vuxna.

Fru ålderspresident! Fast nu har ju jag gett flera exempel på att regeringen faktiskt har gått in och styrt regioner i olika frågor.

Jag tycker också att det är svårt att föra en debatt här i kammaren när ett statsråd står och pratar emot sig själv hela tiden.

Fru ålderspresident! Om regeringen hade agerat i denna fråga skulle inte så många som 1 000 personer stå i kö till den enda specialistmottagningen - Wonsa, World of no sexual abuse - som har adekvat traumabehandling, som krävs för att behandla sexualbrottsoffer.

Att jämföra med 80 procent 2017 är det i dag 93 procent av dem som söker sig till denna mottagning som uppger att de redan har försökt få hjälp innan de sökt sig vidare till Wonsa. Patienterna som kommer dit upplever att de inte har fått hjälp av sjukvården. De skattar fortfarande högt för PTSD och depression, och risken för självmordsförsök stiger för sexualbrottsutsatta tonåringar efter kontakt med sjukvården.

Här kan man fråga sig varför regeringen inte agerar när det visar sig att vården inte fungerar, när människor konstant faller mellan stolarna och statistiken ser ut som den gör.

Jag anser att statsrådet borde se till att inrätta ett nationellt centrum för klinisk metodutveckling och forskning med uppdrag att stötta regionerna i detta. Det är något man skulle kunna göra som regering.

Hur många argument behöver ministern höra för att förstå att det finns ett enormt behov av adekvat sjukvård för personer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen? Jag har ett som jag tycker borde räcka, och det är att 25 procent måste bli noll.

Fru ålderspresident! Menar vi allvar med att vi ska skydda barn mot dessa vidriga brott måste effektiva metoder införas. Det kan hända ett barn i vår närhet. Vi ska inte vänta med att höja våra röster tills det sker.

SKR:s nationella kartläggning från 2020 visar att vården inte möter behoven hos sexuellt våldsutsatta. Rapporten pekar på brister i bemötande och i tillgänglighet till vård för dem som inte är aktuella för akutsjukvård samt på bristande kunskap och kompetens inom vården om behandling av komplext traumatiserade personer. Det förekommer även att frågan om övergrepp inte ens ställs inom sjukvården.

SKR påpekar att vårdens oförmåga att möta patientgruppens behov leder till ineffektiv resursanvändning. Vägen framåt går enligt SKR via en tydligare vårdkedja samt ökad kunskap och kompetens kring sexuellt våld och de utsattas behov och villkor.

Sexualbrott ger vårdkrävande skador. Våldtäkt är det trauma som oftast leder till PTSD och har den starkaste kopplingen till självmord, självmordstankar och självskada. Vi vet att om man har blivit utsatt för sexualbrott i barndomen ökar det risken för självmord i vuxen ålder med 12 gånger. Risken är stor att detta blir konsekvensen därför att man inte får den vård som man är i behov av.

Här kan ministern agera. Här kan man peka med hela handen och tala om att man har en vilja. Jag ställer än en gång frågan till socialminister Hallengren: Vad tänker ministern göra här och nu för dem som har blivit utsatta och inte får vård, som står i kö och som riskerar att dö?

Fru ålderspresident! Vi för naturligtvis en mycket nära dialog med Sveriges Kommuner och Regioner. De har inte framfört något specifikt krav som vi har kunnat möta. Däremot är vi överens om att vi behöver öka kunskapen.

Om det råder något som helst tvivel om huruvida regeringen ser allvarligt på detta vill jag säga att det är väldigt allvarliga brott. Det är inte det vi ska diskutera här nu, utan frågan är vem som organiserar vården.

Marléne Lund Kopparklint nämner att det skulle kunna finnas någon typ av nationellt centrum. Då vill jag upprepa det jag sa i mitt interpellationssvar. Det kanske inte riktigt framgick, men det är precis det som Linköpings universitet får ett uppdrag att göra: "att utarbeta och genomföra ett program för kompetensutveckling i psykiatrisk traumavård för berörd personal inom första linjens vård för barn och unga med psykisk ohälsa och inom den specialiserade psykiatrin för barn och unga. Dessutom har Socialstyrelsen på regeringens uppdrag utformat utbildningsmaterial om våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck" och så vidare.

Kunskap är otroligt viktigt. Under förra året var det 16 regioner som planerade ytterligare åtgärder för att själva öka sin kunskap och för att stärka vården för personer som utsatts för sexuellt våld. Det handlar om att förstå hur behovsbilden ser ut. Det kan se lite olika ut i olika regioner. Det är klart att de allra största regionerna tyvärr har större målgrupper, fler som drabbas, och kanske organiserar det på ett sätt medan man gör på ett annat sätt på andra håll.

Man tittar på behovsbilden för att kunna inventera och kartlägga hur vårdprocessen ser ut, för det handlar precis som Marléne Lund Kopparklint säger om att få en fungerande vårdkedja. För den som tar en snabb kontakt räcker det inte med den kontakten. Hur ser man till att den personen slussas vidare eller hjälps vidare i vården för att verkligen få den vård som finns och som krävs?

Många har också tittat på att starta särskilda mottagningar. Jag nämnde i mitt förra inlägg vilka som redan finns. Ytterligare mottagningar är på gång.

Jag ser fram emot att också titta på hur resultatet ser ut, hur regionerna arbetar och vilka brister vi fortsatt kan se.

Men det blir en märklig diskussion, Marléne Lund Kopparklint, när man står i riksdagens kammare och jämför fast omsorgskontakt i äldreomsorgen med att regeringen skulle organisera exakt hur vården bedrivs. Jag menar att detta är fel perspektiv. Men om Marléne Lund Kopparklint vill ägna sitt sista inlägg åt att tala om vilka ytterligare insatser som hon och Moderaterna tycker att regeringen ska göra för att organisera svensk sjukvård, snarare än hur vi avsätter medel, utbildar personal, tar fram kunskapsmaterial och gör överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner, tar jag gärna emot detta.

Fru ålderspresident! Vi pratar om att ni faktiskt kan reagera och agera som regering. Jag gav då det exempel som statsrådet själv nämnde.

Så länge det inte finns adekvat hjälp att få inom sjukvården måste jag gå till den elvaåriga flicka som vi hade uppe i förra debatten kring exakt samma fråga och säga: Tyvärr, "Lilla F", den hjälp du efterfrågar finns inte. Du kommer att tvingas gå med din smärta, sorg, ilska och frustration utan att få den professionella hjälp du behöver för att läka. Tyvärr kommer de fruktansvärda sexuella övergrepp som din förövare utsatt dig för att ge dig dåliga odds i livet, just för att den här regeringen inte pekade med hela handen och sa stopp - det är fullständigt oacceptabelt att det inte finns adekvat sjukvård för dessa utsatta personer.

Fru ålderspresident! Jag vägrar säga detta till "Lilla F". I stället kommer jag att stå här i kammaren tills statsrådet kommer tillbaka hit och säger: Jag har agerat nu. Vi kommer inte att riskera dessa barns liv. Detta kan vi inte acceptera.

Vi behöver en socialminister som kommer tillbaka hit till Sveriges riksdag och säger: Nu, riksdagsledamoten Lund Kopparklint, har jag tagit mitt ansvar och börjat föra dialog med regionerna och kanske till och med lagt fram en lagrådsremiss, precis som jag gjorde i den andra frågan med kommunerna när det gäller hemtjänsten. Det hade jag velat höra.

Nej, fru ålderspresident, jag säger skärpning! Detta är respektlöst, skamligt och obetänksamt. Jag förväntar mig mer av Sveriges socialminister - att man räddar och skyddar barnen. På återseende i denna fråga!

Fru ålderspresident! Det är fel att påstå att ingen adekvat vård finns, men det är korrekt att påstå att vi har mer att göra på detta område. Det är två ganska olika perspektiv när det gäller "Lilla F" och många andra. Det är inte så att vården inte kan hjälpa, men vi har mer att göra.

Regionerna behöver lära av varandra. De som har mottagningar ska naturligtvis se till att fortsätta utveckla dem och bidra med den kunskap de har. De som inte har mottagningar utan arbetar på annat sätt måste ändå försäkra sig om att första linjen räcker till - att den som vänder sig till allt från primärvård till ungdomsmottagningar, skolhälsovård, socialtjänst eller andra kan komma vidare och få adekvat vård.

Därför har vi en tioårig nationell strategi för att ta ett mycket större grepp om frågan än det som är "bara" vård. Vi måste också arbeta för att se till att färre utsätts. I vilka miljöer ska vi se till att bryta utvecklingen? Den tioåriga strategin har nu fem år på nacken. Den behöver uppdateras men framför allt fullföljas.

Det handlar om ekonomiska medel som tillförs i regionerna. Jag hoppas verkligen att kommunerna använder de resurserna till det som i dag är väldigt aktuellt, att hantera en pandemi, men självklart måste man samtidigt hantera annan vård. Att lägga pengar på hög uppmanar jag inte någon region att göra, utan pengarna ska användas.

Detta är naturligtvis ett av de områden där man måste se till att ta vara på den kunskap som finns och omsätta den. Jag vet att vi har fantastisk hälso- och sjukvård i Sverige och att det finns professionella som har idéer och kunskap om hur detta ska organiseras, som har kommit en bit på vägen men behöver känna stöd i att de ska göra ännu mer.

Jag lovar att om Sveriges Kommuner och Regioner känner att regeringen kan göra mer än vi redan gör genom överenskommelser om gemensamma mål och resurser kommer regeringen gärna att svara upp mot detta. Det är vår ambition.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.