Ackrediterat dopningslaboratorium

Fru talman! Lars Lilja har frågat mig vad jag har gjort för att Sverige även i fortsättningen ska kunna ha ett av Wada ackrediterat dopningslaboratorium. Jag kan till min glädje säga att jag och mina medarbetare faktiskt har gjort en hel del. Låt mig börja med att understryka att jag håller med Lars Lilja om att dopningslaboratoriet är viktigt för Sverige. Det är inte minst viktigt för att kunna bedriva medicinsk forskning om dopning, och där ligger Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge i framkanten internationellt. Den forskning som bedrivs i anslutning till dopningslaboratoriet är nära sammanflätat med Riksidrottsförbundets antidopningsarbete och samarbetet är värdefullt för bägge parter. Men laboratoriet kan även vara viktigt för att arrangera större idrottsevenemang i Sverige vilket ofta förutsätter en omfattande analyskapacitet. Det finns alltså flera anledningar till att försöka behålla ett Wadaackrediterat dopningslaboratorium i Sverige. Jag vill understryka för Lars Lilja att det inte är hugget i sten att Sverige ska ha ett eget dopningslaboratorium på det sätt vi har i dag. I Köpenhamn lades laboratoriet ned för ett antal år sedan och Danmark köper nu i stället sina analyser från laboratoriet i Oslo. Dessutom finns det ackrediterade laboratorier i Finland, Polen, Ryssland och två i Tyskland. Det gäller naturligtvis att hitta en balans och en rimlig nivå på antalet ackrediterade laboratorier i vår region. Ett väl fungerande samarbete och utbyte mellan laboratorierna och även antidopningsorganisationerna i vårt närområde kan vara rätt väg att gå. Som Lars Lilja vet har vi en arbetsgrupp för dopningsfrågor i Regeringskansliet med deltagare från Kultur- och Socialdepartementen. Dopingkommissionen och RF:s antidopningsgrupp ingår också. Arbetsgruppen har diskuterat dopningslaboratoriets situation och möjliga lösningar på denna med företrädare för laboratoriet. Gruppen har även diskuterat gällande och kommande ackrediteringskrav och till Wada förklarat vikten av att deras regelverk inte i onödan slår ut viktiga dopningslaboratorier. Självklart ska de dopningslaboratorier vi har vara högkvalitativa, men det gäller som sagt att hitta en balans i detta. Vi ska inte gå händelserna i förväg. Regeringen gav i slutet av förra året Malin Eggertz Forsmark i uppdrag att som särskild utredare se över den nationella organisationen för antidopningsverksamheten. Malin Eggertz Forsmark har i sina direktiv fått i uppdrag att granska och analysera förutsättningarna för och behoven av ett av Wadaackrediterat laboratorium i Sverige. Jag ber därför att få återkomma till frågan om dopningslaboratoriets framtid efter den 29 oktober då utredningens betänkande ska presenteras. Låt mig slutligen påpeka för Lars Lilja att regeringen för budgetåret 2010 har ökat stödet till arbetet mot dopning inom idrotten med 3 miljoner till 26 miljoner kronor. Det är naturligtvis min förhoppning att det ökade stödet ska leda till fler dopningstester och därmed ökade intäkter för dopningslaboratoriet.

Fru talman! Både idrottsministern och jag hade naturligtvis varit glada om vi hade sluppit den här debatten, det vill säga att vi hade en idrott helt fri från dopning. Nu är det tyvärr inte fallet. Man kan använda sig av två strategier. Den ena är, som en del föreslår, att släppa dopningen fri. Det finns debattörer i Sverige som tycker att det vore en bra lösning. Den andra är att göra allt vi kan för att bekämpa dopning inom idrotten och även utanför idrotten. Jag tycker att det är bra att vi är helt överens om att den svenska strategin är att till varje pris bekämpa dopningen. Den kampen har inte blivit lättare och den har inte blivit billigare. Jag vill påstå att den har blivit betydligt svårare. När det gäller dopningslaboratoriet handlar det om hur många prov de får göra. Deras intäkter består av de tester de får göra. De får betalt och kan därmed bedriva sin verksamhet och förhoppningsvis utveckla den. Jag hade förmånen att sitta med i en arbetsgrupp som jobbade för att ta fram en strategi för hur vi ska motverka dopning i idrotten i Sverige. Vi hade som långsiktig målsättning att ta 4 500 prov per år. Vi var nära några år, men nu har vi landat runt 3 500 prov, alltså ungefär 1 000 prov färre än vi hade som målsättning. Det påverkar naturligtvis labbets möjligheter att klara sin ekonomi. Inför 2010 har man bestämt att labbet ska ta ungefär 250 fler prov, det vill säga 3 750 prov. Man ska få 200 kronor mer per analys vilket naturligtvis förbättrar de ekonomiska förutsättningarna något. Jag delar idrottsministerns uppfattning att det är viktigt att vi har ett dopningslabb i Sverige bland annat av de två skäl som anges i svaret. Jag skulle ändå vilja att idrottsministern utvecklar vad hon tror skulle bli konsekvensen om vi i Sverige inte längre hade något ackrediterat dopningslaboratorium. Vad tror idrottsministern att det skulle betyda för vår trovärdighet i antidopningsarbetet internationellt? Tror ministern att det skulle innebära några andra stora nackdelar för Sverige som idrottsnation att inte ha ett ackrediterat dopningslaboratorium?

Fru talman! Jag vet sedan tidigare att Lars Lilja har ett starkt engagemang i de här frågorna. Det gläder oss. Vi kan dessutom vara glada åt att det är få dopningsfall bland våra elitidrottare. Det kan inte alltid sägas om många länder. En bidragande orsak är naturligtvis den stora kunskap som finns inom idrottsvärlden. Man utbildar ledare och man ställer tydliga krav. Därmed skapar man en miljö för vad som är okej och vad som inte är okej. Fusk är inte okej inom idrotten. Innan jag återkommer till Lars Liljas fråga vill jag nämna den gemensamma hearing om de här frågorna som vi hade den 8 december med deltagare från Socialdepartementet, Justitiedepartementet och Kulturdepartementet. Där deltog också Lars Lilja. Den kom i mångt och mycket att handla om problemen med dopning i samhället generellt. Jag vet att Lars Lilja ska ha en interpellationsdebatt senare i veckan med Maria Larsson om situationen på våra gym och ute i samhället. Det är kanske i någon mening en större fråga för samhället som helhet än just dopningsproblemen inom idrotten. Vad som också kom fram under detta seminarium - det kanske ni kommer in på i debatten senare i veckan - var att det här kan finnas en förklaring till våld mot kvinnor som man inte riktigt har känt till tidigare. Jag vet att det har varit olika diskussioner om hur många tester som ett labb skulle kunna ta och att det fanns en arbetsgrupp inom Riksidrottsförbundet som talade om 4 500 tester. Det var dock aldrig någonting som fastslogs av vare sig regering eller riksdag. Nu ställer Wada, världsantidopningskommissionen, krav på minst 3 000 tester. Laboratoriet på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge klarar denna gräns med råge. Jag tror att det gjordes 3 500 tester för ett par år sedan och 3 600 i fjol och i förfjol. Det är de senaste uppgifterna som jag har fått. Nu har man dessutom ökat kraven och kräver 3 750 tester, som Lars Lilja nämnde, mycket tack vare att vi i budgeten anslår ytterligare 3 miljoner kronor till dopningslaboratoriet. Beträffande den fråga som Lars Lilja ställde ska utredaren se över detta, eftersom det är rimligt att man alltid utvärderar en verksamhet som finns, och se vad som skulle hända om man möjligen gjorde som i Danmark och köpte tester från annat håll. Vi har i denna del av världen relativt sett fler laboratorier än vad man har på andra håll. Vad det får för konsekvenser är naturligtvis ingenting som jag kan säga någonting om. Däremot vet jag att när man har ett laboratorium och forskning knutet till detta ger det hög kompetens och kunskap. Jag kan därför mycket väl tänka mig att utredaren kommer att se över detta och ta till sig detta också. Det arbete som i dag sker på dopningslaboratoriet och också på den anslutande dopningsjouren, där man tar emot många telefonsamtal från allmänheten, är respekterat i stora delar av världen, inte bara inom idrottsvärlden utan också inom den medicinska världen.

Fru talman! Det är mycket riktigt så att Dopingkommissionen har fått sitt anslag höjt, och det är naturligtvis oerhört bra. Av detta går ungefär 1,2 miljoner indirekt till dopningslabbet genom ett ökat antal tester och ett högre pris för proven. Det betyder i alla fall att labbet förmodligen kommer att gå med ett underskott på ungefär 1 miljon i år samtidigt som man inte kommer att ha råd att investera i den utrustning som krävs för att man fortsättningsvis ska kunna vara ett av Wada ackrediterat laboratorium. Man har alltså löst en akut kris men långt ifrån ett långsiktigt problem. Jag tycker att det är bra att dessa 3 miljoner har kommit, men man ska ha i minnet att det tidigare anslaget hade legat still ett antal år. Det innebär i princip en nedskärning motsvarande åtminstone inflationen. Det som dessutom har hänt är att Dopingkommissionen och antidopningsgruppen har fått betydligt fler administrativa uppgifter att hantera i och med Wadas krav på vistelserapportering när det gäller elitidrottarna. Det är nästan obegripligt mycket administration kring detta. Men det är tyvärr en del av nödvändigheten i detta arbete. När vi talar om dopningslabbets ekonomi handlar det som sagt var om hur många prov de får in och vilket pris som de kan ta för sina prov. Då kan man konstatera, som idrottsministern har sagt vid något tidigare tillfälle, att Kulturdepartementet tillför en 1,5 miljoner till labbet för att man ska klara sig. Det är naturligtvis oerhört bra. Men vi ska i detta läge också komma ihåg att det i princip inte är några dopningslaboratorier i vårt närområde som klarar sig utan ett direkt stöd från regeringen. Laboratoriet i Oslo, som har ungefär samma kapacitet som Sveriges dopningslabb, har ett tillskott på 4 miljoner direkt från deras kulturdepartement. Vid samtal med laboratoriet i Oslo säger man själv att man inte har resurser för att klara att analysera även 3 500-4 000 prov från Sverige. Detta hoppas jag kommer fram i den utredning som ska göras. Man kommer naturligtvis att ha kontakt med dopningslabbet och få klart för sig vilka konsekvenser som det kan få. Om vi inte har kvar labbet är jag orolig för att Sveriges rykte och det stora förtroende som man har för Sverige som ett land som leder antidopningsarbetet verkligen skulle bli ordentligt skamfilat. Det är Sverige, Australien, Nya Zeeland, Norge och några andra länder som har legat i framkant. Jag tror inte att det skulle innebära särskilt stora ekonomiska vinster om man skulle släppa labbet. Men den största förlusten som det skulle innebära att inte ha ett eget labb tror jag skulle vara bristen på forskningsresurser och att Sverige fortsatt inte skulle kunna vara ledande när det gäller forskning inom antidopningsområdet. Sverige jobbar med en del projekt, bland annat tillsammans med Uppsala universitet, och är världsledande, och detta skulle kunna få oerhört stora konsekvenser för det internationella antidopningsarbetet. Man får inte glömma den stora nytta som vi i Dopingkommissionen har av den experthjälp som vi ständigt och omedelbart kan få från dopningslabbet. Jag tror därför att det vore mycket olyckligt om vi inte hade kvar det.

Fru talman! Som Lars Lilja inledningsvis sade har vi en gemensam grundsyn. Vi tycker att detta är ett viktigt arbete. Vi har stor respekt för det arbete som bedrivs vid dopningslaboratoriet och jouren vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Jag tycker ändå att det är bra att vi nu får en översyn av denna verksamhet. Att det ställs krav internationellt och att vi ibland kan ha synpunkter på detta orsakar ibland administrativa kostnader och tid, som Lars Lilja var inne på. Det framgick också rätt tydligt under den stora konferens som Wada hade med anledning av sitt tioårsjubileum i december där vi båda deltog i diskussionen och genom att lyssna på de andra. Detta är kanske mer ett samtal än en debatt även om det är en interpellationsdebatt. Men liksom Lars Lilja tror jag att den forskning som är knuten till laboratoriet har stor betydelse. Visst är det så. Man får en kunskap direkt på plats. Man har också lättare att ta kontakt både internationellt och nationellt. Dessutom är det en stor resurs kunskapsmässigt, inte minst för alla aktiva inom idrottsvärlden. Kan man nu också vidga detta arbete till att omfatta dopning över huvud taget i samhället är det viktigt. Det är inte omöjligt att många av de kunskaper som man i dag har på dopningslaboratoriet även kan komma till godo när man ska se över dopningen generellt i samhället.

Fru talman! Jag är naturligtvis glad över att vi i grunden är överens om att detta är viktigt. Jag ser verkligen fram emot resultatet av denna utredning som ska vara klar i slutet av oktober. Däremot är jag lite orolig eftersom det är ett ganska stort jobb som utredningen har att göra. Just när det gäller att hantera dopning inom idrotten tror jag inte att det blir så komplicerat. Men om man också ska ta tag i dopningen i samhället och dopningen på gymmen och hantera kanske 50 000 missbrukare i Sverige kommer denna utredning att få ett ganska rejält arbete att hantera. Jag är fortfarande lite orolig när det gäller diskussionen om att lägga ut dessa prov på andra labb. Jag försökte säga att laboratoriet i Oslo förmodligen inte kommer att klara av det. Finland har redan nu problem att klara sin ackreditering. Detsamma gäller Polen. Det som sägs här är i någon mening officiellt, men jag skulle nog vara lite nervös över att skicka ett antal dopningsprov till Ryssland. Det finns väl en del frågetecken kring hur de har hanterat en del prov till exempel när det gäller bloddopning, så det skrämmer mig lite grann. Det stämmer att det finns två labb i Tyskland som, som sagt, är hyfsat pålitliga. Men jag vill också påtala att det är på samma sätt med de labben. Också de har statligt stöd för att klara sig. Med den här debatten vill jag understryka att jag tror att det är oerhört viktigt för svensk idrottsrörelse, för den svenska trovärdigheten i dopningsarbetet och, framför allt, för den svenska forskningen kring dopning att vi har kvar ett ackrediterat laboratorium. Jag både hoppas och tror att det blir den slutsats som utredaren drar när man fått titta på lite fakta i detta ärende.

Fru talman! Det finns inga som helst förslag om att lägga ned laboratoriet. Däremot är det rimligt att man, när man efter Riksidrottsförbundets initiativ gör en översyn och ser om det finns möjligheter att ha en, som det heter, nationell antidopningsverksamhet och att bilda en fristående nationell antidopningsorganisation där både staten och idrotten är delaktiga, också ser över hur det i dag fungerar och, naturligtvis, gör internationella jämförelser. Vi är eniga om att vårt laboratorium håller hög kvalitet och är mycket betydelsefullt - detta sagt bara för att klargöra att det inte finns några tankar av nämnda slag. Även om tiden kan tyckas kort tror jag att utredaren kommer att ha möjlighet att både se över möjligheten att bilda en sådan här nationell organisation och se vad man kan göra för att komma åt den dopning och det missbruk som sker kanske också på våra privata gym runt om i Sverige. Också här finns en hel del att lära av erfarenheter utomlands, inte minst från Danmark. Liksom Lars Lilja ser även jag fram emot att ta del av den utredning som så småningom kommer. Det finns också möjligheter att avlämna delrapporter under utredningens gång. Det bästa vi nu kan göra från våra båda håll är alltså att hålla den här diskussionen levande i en större krets.