Arbetsmiljön i sjukvården

Fru talman! Karin Rågsjö har frågat mig om jag avser att initiera en nationell beredning för att förbättra arbetsmiljön och patientsäkerheten inom hälso- och sjukvården, om jag avser att verka för att rätten till fortbildning och specialistutbildning för vårdpersonal ska regleras i lag, hur jag avser att säkerställa en sammanhållen nationell plan för kompetensförsörjning och fördelning av vårdplatser samt vilka initiativ jag tänker ta för att motverka den ohälsosamma arbetsbelastning inom vården som driver sjukskrivningar och därmed stora samhällsekonomiska kostnader för stressrelaterad psykisk ohälsa.

Därutöver har Sofia Amloh frågat arbetsmarknadsministern om han avser att agera utifrån de allvarliga bristerna i arbetsmiljön i sjukvården.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Inledningsvis vill jag understryka att arbetsmiljölagen (1977:1160) tydligt placerar ansvaret för att upprätthålla en god och säker arbetsmiljö hos arbetsgivaren, det vill säga regioner, kommuner och privata vårdgivare i det här fallet. Arbetsmiljöverket har vidare utfärdat föreskrifter och allmänna råd om organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2023:2) som syftar till att komma till rätta med de risker som bland annat ohälsosam stress kan ge upphov till.

Regeringen har gett Arbetsmiljöverket stärkta anslag för att myndigheten ska kunna stärka sin tillsyn. Regeringen avser också att under våren till riksdagen lämna en ny arbetsmiljöstrategi som möter utmaningarna på framtidens arbetsmarknad.

Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och den grund som hälso- och sjukvården vilar på. En förutsättning för en god arbetsmiljö inom hälso- och sjukvården är en fungerande kompetensförsörjning. På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen genom Nationella vårdkompetensrådet tagit fram en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Planen innehåller 25 olika förslag till insatser som bland annat handlar om att säkerställa tid och resurser för kompetensutveckling och ge ökad möjlighet till karriärvägar för att attrahera, utveckla och behålla vårdpersonal.

I januari beslutade regeringen att avsätta 1 miljard till kommuner och regioner i syfte att stärka kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården och genomföra insatser som utgår från den nationella planen för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Det är Socialstyrelsen som har i uppdrag att fördela dessa medel.

För att hälso- och sjukvården ska ha tillgång till rätt kompetens behöver strukturer och regelverk som berör reglerade yrken, specialistkompetenser och specialistutbildningar samt vidareutbildning och fortbildning vara effektiva. Regeringen beslutade 2023 att tillsätta en särskild utredare med uppdraget att analysera vilka förändringar som kan behövas för att säkerställa detta. Slutbetänkandet redovisades i juni 2025 (SOU 2025:63). Förslagen bereds nu i Regeringskansliet.

Avseende frågan om fördelning av vårdplatser har Socialstyrelsen, efter uppdrag från regeringen, tagit fram en nationell plan för att minska bristen på disponibla vårdplatser (S2023/00679). Uppdraget är tätt sammankopplat med myndighetens arbete att ta fram nationella och regionala riktvärden för behovet av disponibla vårdplatser som sker inom ramen för uppdraget att bidra till att stärka samt följa upp tillgängligheten och vårdkapaciteten på regional och nationell nivå (S2024/01058). I uppdraget ingår också att stödja regionernas arbete med att uppnå riktvärdet.

Därutöver har jag nyligen samlat representanter från professionsförbund, Sveriges kommuner och regioner samt relevanta myndigheter till ett dialogmöte för att lyfta frågor om arbetsmiljö i hälso- och sjukvården. De inbjudna var alla samstämmiga kring frågans angelägenhet och behovet av en gemensam kraftsamling.

Med det vill jag tacka Karin Rågsjö och Sofia Amloh för frågorna och ser fram emot debatten.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Vi har en tydlig personalkris inom vården – det kan ingen förneka. Resultatet av Arbetsmiljöverkets nationella tillsyn av akutsjukhus och primärvård var väldigt tydligt: Svensk sjukvård har ett strukturellt arbetsmiljöproblem som är så allvarligt att det påverkar både vårdens kvalitet och vårdpersonalens hälsa.

Vid de nedslag som Arbetsmiljöverket gjorde 2022–2024 fick 73 procent av arbetsplatserna inom sjukvården som helhet krav på åtgärder. På akutsjukhusen var det 80 procent av vårdavdelningarna som hade brister, och för primärvårdsmottagningarna var siffran 69 procent. Den mest genomgående bristen gällde en ohälsosam arbetsbelastning, det vill säga en obalans mellan krav och resurser, något som länge präglat sjukvården. Under flera decennier har det, vill jag påstå, skett något slags åderlåtning av offentlig vård, ekonomiskt och på annat sätt.

Denna utveckling är strukturell. Den är inte tillfällig utan har pågått länge. Den är också, som jag sa tidigare, en konsekvens av långvariga nedskärningar och bristande resurser. Det råder brist på vårdplatser i hela landet, bland annat inom intensivvården.

Regionerna har fått huvudansvaret för att hantera sin personalförsörjning, men det behövs också en starkare nationell styrning, som vi pratade om i Vårdansvarskommittén. Det finns många krav när det gäller vad staten kan göra och inte göra.

Tittar man ut över landet ser man att det också ser väldigt olika ut. Exempelvis i Skåne är det extra stressigt för personalen. Där är väntetiden för att få en åtgärd inom sjukvården 93 dagar. Det kan jämföras med 62 dagar i Stockholm, trots att Skåne har hälften så stor befolkning som Stockholm. Det måste man säga är ett misslyckande – det får vi återkomma till här i olika debatter.

För att vända utvecklingen behövs det väldigt kraftfulla insatser för att förbättra löner, arbetstid och arbetsvillkor och få till stånd en arbetstidsförkortning för dem som jobbar jour. Staten måste ta ett större ekonomiskt ansvar, men också ett ansvar för utbildning av vårdpersonal, och skapa en mer långsiktig kompetensförsörjning, som håller över tid.

Den SD-beroende regeringen har, tycker i alla fall jag, ägnat mycket kraft åt att skylla hela problemet på regionen. Då undrar man vad regeringen kan göra mer. Regeringen har nu arbetat genom Nationella vårdkompetensrådet, där man har tagit fram ett antal förslag. Det låter ju bra, men det går tyvärr inte att se något avtryck av det i Vårdsverige. Vi vill se en sammanhållen nationell plan för kompetensförsörjning och fördelning av vårdplatser, som håller över tid.

Den ohälsosamma arbetsbelastningen inom vården driver på sjukskrivningar, vilket man kan läsa om i exempelvis Försäkringskassans analys av hur det ser ut i Sverige i dag. Det ser helt enkelt risigt ut för vårdpersonalen, och det tycker jag att regeringen borde ha tagit tag i under de här fyra åren. Jag kan inte se något avtryck av det.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tog initiativ till den här interpellationen för att ha en debatt med arbetsmarknadsministern mot bakgrund av de brister som har framkommit i Arbetsmiljöverkets inspektioner. Åtta av tio akutsjukhus hade de senaste två åren så stora brister i arbetsmiljön att Arbetsmiljöverket beordrade åtgärder. Det handlar till exempel om långa arbetspass, för mycket administration och dåliga digitala verktyg.

Generaldirektören för Arbetsmiljöverket säger det som behöver sägas även om det är fruktansvärt. Han säger att det är allvarligt eftersom det ger så stora belastningsskador att vissa dör i förtid. Det är en av konsekvenserna av de allvarliga bristerna i arbetsmiljön.

Svensk sjukvård pressas alltså till den gränsen, och det är personalen och patienterna som betalar det höga priset. Konsekvenserna syns i Försäkringskassans statistik. De hårdast drabbade branscherna är vård, skola och omsorg, och vården ligger i topp.

I svaret från statsrådet i dag sägs bland annat att detta är arbetsgivarens ansvar. Jag delar den uppfattningen till fullo; självklart är det arbetsgivarens ansvar. Det jag vill säga är att arbetsgivarnas – kommuners, regioners och privata utförares – ansvar hänger samman med vilka förutsättningar de får. Den här regeringen vill att kommuner och regioner som vill höja skatten ska betala en straffavgift, samtidigt som man har skurit ned på vården i samtliga budgetar för att man behöver göra skattesänkningar i stället. Hur tänker man då från regeringens håll att arbetsgivaren ska kunna ta detta fulla ansvar?

Det andra som vi får höra i svaret är att det ska komma en arbetsmiljöstrategi under våren. Absolut – vi väntar. Vi har väntat länge på den i arbetsmarknadsutskottet – den är annonserad. Vi är framme i mitten eller slutet av mars. Den kommer inte att hinna behandlas klart i riksdagen innan den här mandatperioden är slut. Jag tycker därför att det är ett väldigt tomt svar att komma med.

Den tredje delen i statsrådets svar handlar om att man har kallat till ett dialogmöte med flera viktiga parter på arbetsmarknaden i någon typ av kraftsamling. Dialog och kraftsamling – vad ska det resultera i? Det är min fråga till statsrådet. Ska det resultera i några faktiska skillnader för att komma till rätta med de allvarliga bristerna i arbetsmiljön? Eller ska ni bara prata med varandra utan att det sedan händer något? Vilket innehåll ska detta resultera i?

Detta ska ses mot bakgrund av att Sverigedemokraterna och regeringen under den här mandatperioden har minskat de statliga stöden och försämrat förutsättningarna för Sveriges kommuner och regioner. Därtill har regeringens misslyckade ekonomiska politik, med hög arbetslöshet och låg tillväxt, inneburit ett hårt ekonomiskt slag.

Läget i sjukvården kom dessvärre inte som någon överraskning eftersom det redan 2023 stod klart att situationen i den svenska sjukvården skulle komma att försämras om inte politiken tog ansvar. År 2024 larmade Sveriges regioner samfällt om situationen, som skulle komma att bli värre. Ändå har regeringen inte agerat. Varför har man inte gjort det? Tänker statsrådet göra något åt de allvarliga brister som framkommer i de här rapporterna?

Fru talman! Det ställs många frågor inom lite olika områden, och jag ska efter bästa förmåga försöka svara och fånga upp det mesta.

Jag vill börja med den ekonomiska diskussionen. Det viktigaste regeringen har gjort för kommunerna och regionerna är att komma till rätta med inflationen, som var ett strypkoppel på kommunerna och regionerna. Detta har också bidragit till ett betydligt bättre och starkare ekonomiskt läge för regionerna. Under 2025 gjorde regionerna ett samlat överskott på över 8 miljarder kronor. Detta spelar roll för deras förutsättningar att klara av sitt lagstadgade uppdrag. Jag skulle inte kalla det resultatet ett misslyckande.

Sedan vet vi att regionerna har olika förutsättningar, och jag delar verkligen oron för arbetsmiljön inom sjukvården.

Just balansen mellan krav och resurser är något som regionerna behöver se över. Sverige ligger klart över EU-snittet och klart över OECD-snittet när det gäller hur mycket resurser vi lägger på vården. Vi ligger klart över genomsnittet när det gäller tillgången till sjuksköterskor och en bit över genomsnittet när det gäller tillgång till läkare per 1 000 invånare. Med andra ord har vi i grunden ganska goda förutsättningar. Men det är otroligt viktigt vad vi ställer för krav på vården och hur vi organiserar vården. Behöver vårdens medicinska personal lägga väldigt mycket arbetstid på sådant som inte skapar värde för patienten och som utgör ett arbetsmiljöproblem? Här finns det mycket att göra, och en del av det handlar faktiskt om politisk detaljstyrning, dubbla styrsignaler, mycket administration och så vidare. Det finns en medvetenhet om det här runt om i landet, men man lyckas olika väl.

Jag har besökt flera vårdcentraler på senare tid som har otroligt fina siffror när det gäller sjukfrånvaro – under 4 procent. Det är verkligen framgångsrikt, och jag tror att det finns mycket att hämta i hur de jobbar med delaktighet och inflytande, fasta tjänster och rutiner som gör att medarbetarna på de här arbetsplatserna känner delaktighet och entusiasm och har lättare att utföra ett arbete som är tillfredsställande och som gör att de mår bra när de går hem efter en arbetsdag. Jag hoppas att vi ska kunna sprida den typen av goda exempel.

Kraftsamlingen som nämndes här var ett inledande möte för att sondera: Finns det intresse av att vi samlar ihop oss och försöker utröna vad vi kan göra tillsammans för att verkligen göra skillnad? Det är syftet med det här, och nu pågår arbetet med att förbereda under våren. Vilka åtgärder ser vi att vi tillsammans kan enas runt för att börja någonstans? När alla springer åt alla håll samtidigt är det svårt att se resultat och svårt att genomföra förflyttningar. Men kan man komma överens om att här kan vi tillsammans börja och kraftsamla, då kan man också uppnå förflyttningar. Jag har stora förväntningar på att det här ska kunna göra skillnad och framför allt ge stöd åt regionerna att förbättra arbetsmiljön inom hälso- och sjukvården.

Vi har också satt som krav i våra stora statsbidragsförordningar att man ska arbeta med arbetsmiljöfrågor för att få ta del av statsbidragen. Det är ett ska-krav. Det har det tidigare inte varit.

Vad gäller den nya arbetsmiljöplanen som håller på att tas fram, ja, i den som Socialdemokraterna tog fram nämndes sjukvården en gång. Jag tror att vi kommer att se skillnad i det som kommer.

Fru talman! Tack, statsministern, för lite … Statsministern? Jag har upphöjt dig direkt här. Herregud, kungamakaren har kommit!

Vi i Vänsterpartiet hade väldigt gärna sett en beredning för hälso- och sjukvården, precis som för försvaret, alltså att man arbetar långsiktigt tillsammans med alla aktörer. Nu får vi se efter vad det här blir så att det inte bara är en engångsföreteelse att man träffas på det sätt som statsrådet förklarade.

Jag anser att den SD-beroende regeringen har lagt väldigt mycket kraft på att skylla på regionerna och på att ha ganska fluffiga presskonferenser, om jag får uttrycka mig så – exempelvis om vårdköerna, som också är en väldig stressfaktor och en faktor som gör att vården går på knäna.

Där har vi lite olika siffror. Vi diskuterade dem i går. Regeringen säger att vårdköerna har minskat med 28 procent. Vi menar att det handlar lite om vilka perioder man mäter. Vi har sett andra siffror – från januari 2023 till januari 2026 var det 8,9 procent, och från oktober 2022 till januari 2026 var det 13 procent. Det är lite mindre. Det handlar också om att vi har tagit med alla regioner medan regeringen exkluderade nio regioner, och några av de regioner som exkluderades var de som av olika skäl hade ganska dåliga siffror när det gällde vårdköer.

Hur som helst går personalen på knäna. Det handlar om brist på vårdplatser. Exempelvis har iva drabbats. Det handlar om att man inte lyckats lösa personalkrisen i regionerna. Det krävs högre löner, fler anställda, bättre arbetstider och så vidare.

Vi anser att staten bör ta ett större ansvar för utbildning i samtliga vårdyrken. Det krävs också en mer jämlik nationell ekonomisk styrning inom vården och även reglering av hela sjukvårdsmarknaden.

Jag tror också att personalen måste se att det finns långsiktiga satsningar, inte bara kortsiktiga. Det är väldigt många som pratar om det. Det finns möjligheter att skapa de förutsättningar som vi alla vill se, men då måste det finnas en plan framåt där man också ser på vårdplatser och på helheten.

Det handlar också om statsbidragen. Vi vill värdesäkra statsbidragen, och det innebär att man indexreglerar dem. Vi har tittat på det här väldigt nogsamt och sett att regionerna skulle få 10 miljarder mer om man gjorde så, det vill säga om statsbidragen följde inflationen. Det tycker vi är en ganska modest fråga som man skulle kunna titta på – det och kanske att man satsar mer på statsbidrag generellt än på små bidrag som går ut över landet, för det är ofta svårt att följa. Det blir inte så mycket förändring av det.

Det behövs som sagt också fortbildning av personal. Det är väldigt många inom hälso- och sjukvården som säger att de inte får någon fortbildning. Det är ju inte lagstadgat. Det är något som vi vill göra – vi vill reglera specialistutbildningar för vårdpersonal. Vi vill reglera kompetensförstärkning på olika sätt. Det kan inte vara upp till varje region att bestämma hur personalen ska vidareutveckla sina kunskaper.

Jag skulle ändå vilja veta vilka ytterligare initiativ ministern tänker ta i den här frågan eftersom rapporterna från både Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket är så pass alarmerande. Det här är en bärande fråga för personalen, som också skulle behöva de här mer långsiktiga förutsättningarna.

Fru talman! Det är jättebra att regeringen jobbar med arbetsmiljöstrategin. Man har jobbat med den ganska länge. Vi har bara inte sett något än. Jag längtar verkligen till att vi får en produkt att läsa. Vi får höra om många delar av den, och det är spännande, men jag skulle vilja se den också. Och att den faktiskt kommer i bruk är ju en leverans som måste till om man ska kunna använda den som ett svar på frågan om man faktiskt gör något för att komma till rätta med arbetsmiljön.

Nu är det ju så att åtta av tio akutsjukhus har haft så pass stora brister de senaste två åren att Arbetsmiljöverket gör de här allvarliga nedslagen. Och frågan kvarstår faktiskt: Vad exakt tänker regeringen göra åt det – nu?

Under den här mandatperioden har vi faktiskt inte sett några initiativ alls. Vi har sett nedskärningar. Vi har sett att man låtit inflationen äta upp resurserna i sjukvården i stället för att säkra dem med en grundplattform, så som vi socialdemokrater föreslår, lik den som Vänsterpartiet precis beskrev här. Vi vill att man ska skydda sjukvården och välfärden från att drabbas av inflation. Men det har regeringen inte gjort.

Nu hör jag statsrådet säga att det här är en början till ett initiativ för att ha en dialog. Man börjar alltså nu, i slutet av mandatperioden och trots alla larmsignaler, ha en dialog om problem som är välkända och som Arbetsmiljöverket har sagt att det behövs åtgärder för här och nu därför att de är så pass allvarliga. Jag tycker inte att det är ett konkret förslag från regeringen.

Vi socialdemokrater har, bland annat under den här mandatperioden, haft helt andra prioriteringar än den här regeringen. Vi har bland annat föreslagit dubbelt så stora resurser till välfärden som regeringen i budgeten för 2023. I budgeten för 2024 dubblade vi resurserna till sjukvården igen jämfört med regeringen. För 2025 föreslog vi ett tillskott på generella statsbidrag på 6 miljarder kronor mer till kommuner och regioner. Sammantaget är det många miljarder mer än i regeringens budget. De hade spelat roll, framför allt när det handlar om en arbetsmiljö med långa arbetspass, för mycket administration, stressrelaterade sjukdomar och höga sjukskrivningstal. Det handlar till syvende och sist om resurser till personalen för att ge dem den arbetsmiljö och de villkor som de förtjänar.

Varför har regeringen då inte svarat upp med att öka statsbidragen, när detta har varit så otroligt tydligt? Regeringen har under den höga inflationen valt att inte inflationsskydda sjukvården utan låtit vårdköerna bli längre och arbetsmiljön försämrad för att sedan säga att detta beror på inflationen. Det är otroligt passivt gjort av regeringen. Det har funnits handlingsalternativ, men man har ändå valt att inte göra något. Man har stått och väntat ut inflationen, och nu säger man att man kan ta initiativ till dialogmöten utifrån det här.

Min fråga kvarstår: Vad tänker regeringen göra åt de allvarliga bristerna i arbetsmiljö för den personal som jobbar på våra akutsjukhus?

(Applåder)

Fru talman! Jag är glad över detta engagemang i arbetsmiljöfrågorna inom hälso- och sjukvården, eftersom hälso- och sjukvården är så otroligt viktig.

Det hade dock varit klädsamt om engagemanget hade varit lika stort när man styrde, men 2022 sa er dåvarande socialminister nej till en kriskommission för arbetsmiljön i sjukvården. Nu har jag suttit på den här stolen sedan september, och när Arbetsmiljöverkets och Försäkringskassans rapporter kom tog jag initiativ till att kalla till ett krismöte.

Det mötet har vi haft, och nu är vi överens om att vi ska jobba vidare tillsammans. Det är ganska raskt marscherat, men det är klart att man gärna hade sett att regionerna hade löst arbetsmiljöfrågan tidigare och att de hade jobbat systematiskt med arbetsmiljöproblemen. Rapporten från Arbetsmiljöverket visar ju att det systematiska arbetsmiljöarbetet inte finns på plats på det sätt som arbetsgivarna egentligen är skyldiga att se till att det gör.

Nu gör vi saker. Vi har lagt om statsbidraget så att vi ställer krav på regionerna att de ska arbeta med arbetsmiljön. Med den organisation vi har kommer vi nämligen inte ifrån att det är arbetsgivaren som har ansvar för arbetsmiljön.

När det gäller de önskemål om samlade planer som Karin Rågsjö lyfte fram har vi faktiskt just det både när det gäller kompetensförsörjningen och när det gäller vårdplatserna. Det har regeringen gjort under den här mandatperioden för att få bättre grepp om hur kompetensförsörjningen ser ut och hur prognoserna ser ut för att vi ska ha en gemensam bild och kunna planera för att stödja regionerna i deras planeringsarbete. Vi ska hela tiden följa upp hur många vårdplatser vi har och hur många vi uppskattar att vi behöver framåt för att underlätta planeringsarbetet.

Under den här mandatperioden har den statliga styrningen på just det här området alltså ökat markant, och jag återkommer till att den tidigare arbetsmiljöplanen knappt nämnde sjukvården.

Nu händer det saker. Vi tar initiativ inom flera områden, och vi ställer krav på att regionerna ska jobba med arbetsmiljön för att de över huvud taget ska få ta del av de stora statsbidragen.

Det viktigaste vi har gjort för regionernas ekonomi är att dämpa inflationen. Det kan låta som att oppositionen har mer pengar, fru talman, och när de lägger fram sin budget år ett har de det. Men även om vi i våra budgetar inte kalkylerar med de dynamiska effekterna så finns de dynamiska effekterna där, och vi har ett ansvar för de dynamiska effekter som uppstår när vi dämpar tillväxten, driver arbetslöshet och på sikt skapar mindre resurser till välfärden. Det är inte att ta ansvar för en hållbar finansiering för sjukvården.

Herr talman! Det är ju inte bara statsrådet som har tagit hand om frågan, utan det har hela KD gjort under fyra år. Jag måste säga att det inte har sett så lysande ut under de här fyra åren.

För att vända den här utvecklingen behövs väldigt kraftfulla insatser för att förbättra löner, arbetstider och arbetsvillkor. Det gäller också arbetstidsförkortningen för dem som exempelvis jobbar jour.

Staten kanske måste titta på och ta ett större ansvar för utbildning av vårdpersonal och för att skapa en långsiktig plan för kompetensförsörjning och en starkare nationell ekonomisk styrning av vården för att minska regionala skillnader. Detta fanns i förslagen från Vårdansvarskommittén, där både jag och statsrådet satt.

Jag undrar vart förslagen från kommittén har tagit vägen. Kommer det att bli någonting av det? Finns det någon plan för det?

Det krävs politisk vilja för att täcka upp för stigande löner och demografiska förändringar. Vänsterpartiet vill höja statsbidragen ganska mycket, och vi vill också att de ska vara indexerade. Det hade hjälpt väldigt mycket om man hade hittat den modellen för ganska länge sedan.

Jag tror att man måste titta på de konkreta förslagen som kom från Vårdansvarskommittén när det gäller exempelvis vad vi ska göra gällande möjligheten att få ut mer kompetent personal på arenan i alla regioner.

Vi kan också se avarter på sjukvårdsmarknaden när det gäller de privata aktörerna. Regionerna måste nu bygga upp egna FBI-liknande verksamheter för att fixa detta, och det kostar också pengar. Vi har ett vilda västern-syndrom inom hälso- och sjukvården som också måste begränsas.

När det gäller det tycker jag att politiker på högersidan har varit väldigt passiva. Det är dags att sätta ned foten mot vårdmaffian. Det skulle också gynna sjukvården på lång sikt.

Herr talman! Inflationen ska bekämpas; det är vi helt överens om. Det finns inget parti i den här riksdagen som är emot att bekämpa inflationen. Men grejen är att man kan göra flera saker samtidigt och att man kan skydda verksamheter och politiska områden och så vidare.

Välfärden är en sådan sak som vi socialdemokrater hade velat skydda från att bli drabbad av inflationen, för det är så pass viktigt att göra det under tiden som man bekämpar inflationen. Det är det som är skillnaden.

Efter den här debatten kan jag bara konstatera att vi socialdemokrater den här mandatperioden i budget efter budget har fördubblat pengarna till sjukvården. Regeringen har inte lagt de pengar som har krävts för att upprätthålla saker och minska vårdköerna eller för att se till att det finns bra arbetsvillkor och arbetsmiljö för de människor som jobbar inom svensk sjukvård.

Nu svarar man efter fyra år att man har kallat till ett möte – det är svaret från regeringen. Det är resultatet av hur man har hanterat svensk sjukvård. För mig är det helt bedrövligt, framför allt när Arbetsmiljöverket visar på hur illa ställt det är med de allvarliga arbetsmiljöbristerna inom svensk sjukvård. Då väljer den här regeringen att kalla till ett möte.

Det finns inga fler resurser annonserade, och det finns ingenting som utlovar att Kristdemokraterna i regeringsställning tänker göra det som krävs inom svensk sjukvård för att vi ska kunna vara det föredömliga välfärdsland som vi har varit. Jag hör att regeringen är ganska nöjd med att kalla till ett möte.

(Applåder)

Herr talman! Naturligtvis vill alla partier bekämpa inflationen. Det är ett uppdrag för alla, oavsett regering, men vi kan konstatera att det skiljer sig lite åt mellan den förra regeringen och nuvarande regering när det gäller hur framgångsrikt man har lyckats med detta.

Det här har väldigt stor betydelse för regionernas förutsättningar att kunna hantera sina kostnader. Det ser vi också nu när vi stänger böckerna för 2025 och regionerna gör ett samlat överskott på över 8 miljarder.

Bara förra året var pensionskostnaderna mer än 25 miljarder lägre. Det är enorma pengar som ligger på de här posterna, och det spelar stor roll. Jag vill bara betona det.

Sedan vill jag säga att vi ju gör en massa saker. Det möte som här på något sätt får symbolisera vad som har gjorts under mandatperioden är bara ett initiativ. Det togs efter Arbetsmiljöverkets rapport, som kom någon gång i november eller december, och Försäkringskassans rapport, som kom i januari. Dagen efter att den kom kallade jag till ett möte. Det var ett första möte för att samla ihop oss och höra vad man tycker att vi ska göra. Nu har vi kommit överens om hur vi ska jobba vidare under våren. Det var ett svar på de rapporterna.

Innan dess har vi jobbat med att ställa om statsbidragen med krav på regionerna att arbeta med arbetsmiljöfrågor. Vi har jobbat med att ta fram planeringsverktyg för regionerna både när det gäller kompetensförsörjning och när det gäller vårdplatser. Det är konkreta åtgärder som vi har vidtagit under den här mandatperioden – och som har gett resultat. Efter åtta år med socialdemokratiskt styre och fördubblade vårdköer ser vi nu en nedgång i köerna. 28 procent av köerna har gått ned.

Överläggningen var härmed avslutad.