Inledning

Ärade ledamöter! Varmt välkomna tillbaka till kammaren - som jag har saknat er! Jag hoppas att ni har haft en skön och avkopplande sommar, även om flera utskott har varit i verksamhet och vi har haft interpellationsdebatter och annat.

Nu stundar en höst fylld av hårt arbete och viktiga beslut men också av firanden och högtidlighållanden. Hans Majestät Konungen firar denna vecka 50 år på tronen - fem decennier då vårt land har genomgått stora förändringar men samtidigt på många sätt förblivit troget sina rötter. På fredag, den 15 september, är det exakt fem årtionden sedan Carl XVI Gustaf efterträdde Gustaf VI Adolf. Då är det också en tillfällig allmän flaggdag för att markera dagens historiska betydelse - en flaggdag som infördes efter ett beslut med brett, om än inte enhälligt, stöd i denna kammare. Som ordförande i Stiftelsen Sveriges Nationaldag påminner jag förstås alla om denna flaggdag.

Riksdagen å sin sida firar att det är 500 år sedan riksmötet i Strängnäs 1523. Detta har vi talat om ett antal gånger, och jag har också lyft det i tidigare anföranden här. Det riksmöte som kungen öppnar senare i dag ser väldigt annorlunda ut men fyller på flera sätt i grunden samma funktion.

Det handlar om att förvalta ett arv och att vårda traditioner men också om att våga tänka nytt - att förmå att anpassa sig men inte förlora sin själ. Det är verkligen ingen enkel balansgång, inte för en människa och inte för ett land. Att se vad som är värt att bevara och vad som behöver förändras kräver förstånd och gott omdöme. Det gäller såväl i våra egna liv som när vi förvaltar våra institutioner, som riksdagen, och byggnader, som riksdagens hus.

Den kammare där vi nu är samlade är resultatet av just en sådan avvägning mellan tradition och förnyelse. I höst är det nämligen, för att fortsätta tala om jubileer, 40 år sedan riksdagens ledamöter för första gången samlades just här för upprop. Övergången från tvåkammarriksdag till enkammarriksdag 1971 krävde en ny, större plenisal.

Hur salen kom att få just denna placering och utformning skildras i den jubileumsbok som kommer att lanseras brett senare i september men som jag kan visa redan nu. Därmed bryter jag utan att blinka mot rekvisitaförbudet i kammarens ordningsregler. Ni får aldrig visa böcker så här - kom ihåg det! Boken heter Riksdagen i tid och rum - historien, husen och arbetsplatsen, och den berättar om riksdagen som institution under de gångna 500 åren, om riksdagens byggnader förr och nu och om riksdagen som arbetsplats i dag.

Redan nu vill jag med ett par bilder ur boken visa att det alls inte var givet att de byggnader som i dag är vår arbetsplats skulle bevaras. I efterhand kan valen framstå som självklara. Visst var byggnaderna på den bild som nu visas, östra och västra huset, värda att bevara och anpassa till en ny tids krav. Visst är de vackra där de ligger och speglar sig i vattnet!

Men faktum är att det hus som vi i dag befinner oss i var nära att dras med i den rivningsvåg som vid denna tid, för 50 år sedan, drog fram över vårt land. Om de som då bestämde hade gjort andra avvägningar och fattat andra beslut hade vi i dag kunnat vara samlade på samma plats men i en helt annan byggnad.

Ett av förslagen i den arkitekttävling som ägde rum för 50 år sedan ser ni på den bild som nu visas; det kallades för Censeo. Förslagen utgick från att det hus som vi nu befinner oss i skulle rivas och att något nytt och modernt skulle uppföras i stället. På bilden som nu visas ser ni förslaget Tre kronor. Man ser slottet i bakgrunden. Det var också ett bidrag i arkitekttävlingen.

Det var nära ögat, ska ni veta, att det blev en rivning och ett nytt riksdagshus. Detta var föremål för en lång debatt under 1970-talet. Men till slut kom man fram till att vi skulle bevara de här byggnaderna.

Den ledamot som vill veta mer om detta kan redan i morgon hämta ett eget exemplar av boken vid Riksdagsbibliotekets disk i Bankhallen.

Vår omvärld fortsätter att förändras i snabb takt. Det är er uppgift, ärade ledamöter, att fatta de beslut som avgör hur vårt land ska hantera dessa förändringar. Precis som kungen förvaltar ni ett arv och en institution. Ni avgör vad som ska bevaras och vad som bör förändras. Kanske kan det valspråk som har tjänat vår monark väl under 50 år fungera som inspiration även för oss i det här huset: För Sverige i tiden.

Låt mig nu önska er en fin dag och en höst då vi tillsammans bygger vidare på riksdagens långa historia och samtidigt gör vårt land redo att möta framtiden. På återseende här i kammaren klockan 14!

(Applåder)