Information från regeringen

Fru talman! EU-toppmötet i Bryssel den 25-26 mars visade upp en enighet och en beslutskraft som bådar gott för det framtida samarbetet. En ambitiös tidsplan för avslutningen av förhandlingarna om ett nytt konstitutionellt fördrag sattes upp, en handlingsplan för kampen mot terrorism lades fast, ett tydligt åtagande att leva upp till Lissabonstrategins målsättningar gjordes och ett antal viktiga utrikespolitiska frågor fick en ordentlig genomlysning. En bidragande orsak till att toppmötet kunde nå så många konkreta resultat var att det förberetts väl av ett kompetent irländskt ordförandeskap. Europeiska rådet enades om att förhandlingarna om ett nytt konstitutionellt fördrag ska vara avslutade senast vid toppmötet i mitten av juni. Ordförandeskapet fick i uppdrag att fortsätta sina konsultationer med enskilda medlemsländer, så att regeringskonferensen kan återuppta sitt formella arbete så snart som möjligt. Jag förutser att utrikesministrar och chefsförhandlare får arbeta hårt under de dryga två månader som återstår innan de svåraste frågorna läggs fram för en slutlig diskussion på högsta nivå i mitten av juni. Bertie Ahern ansåg att det fanns enighet kring att en slutlig uppgörelse måste respektera principen om en kommissionär per land samt innehålla någon form av så kallad dubbel majoritet som formel för ett beslut i rådet. Intrycket från diskussionen vid toppmötet är att det nu finns en politisk vilja att nå ett slutligt resultat. Samtidigt ska man inte underskatta svårigheterna i att finna en lösning på de kvarstående makt- och sakfrågorna. Detta handlar inte bara om att finna en lösning på hur röstviktningen i rådet ska se ut i framtiden. Bakom denna mycket diskuterade konflikt finns också andra frågor som kanske ännu inte fått sin lösning eller kanske ännu inte synts. Regeringen kommer att fortsätta att driva en linje som syftar till att både bevaka viktiga svenska intressen och samtidigt säkra den europeiska beslutskraft som behövs i en union med 25 medlemmar. Vi eftersträvar ett fortsatt nära samråd med riksdagen i vad som förhoppningsvis är slutfasen av förhandlingarna. Kampen mot terrorismen stod på dagordningen under toppmötet. Förutom att vi alla uttryckte vår solidaritet med det spanska folket, kunde vi enas om en deklaration som ska styra unionens arbete på området. Betoningen ligger på effektivare genomförande av fattade beslut, bättre samarbete mellan nationella myndigheter och ett högt tempo i det lagstiftningsarbete som pågår i rådet. En ny antiterrorismsamordnare med placering i rådssekretariatet utsågs. Den 11 mars görs till en minnesdag för offren för terrorismen i Europa. Jag gav mitt stöd till alla dessa åtgärder och underströk samtidigt vikten av att allt som görs av EU på detta område vilar på rättssäkerhetens grund. Lissabonstrategin blev föremål för en ordentlig diskussion. Tillsammans med många andra gav jag uttryck för en optimism om möjligheten att nå många av de mål vi satt upp. Många av de reformbeslut som fattats under de senaste åren kommer först att synas i form av högre tillväxt och fler jobb när konjunkturen vänder uppåt. Samtidigt finns det givetvis anledning till självkritik. Många länder har inte gjort sin hemläxa och genomfört de beslut man varit med om att fatta på europeisk nivå. Denna självkritik gäller också Sverige, även om vi ligger i topp vid de flesta jämförelser som görs inom ramen för strategin. Nästa år sker en halvtidsöversyn av arbetet. Det finns då anledning att se om formerna för strategin är de optimala. Jag gläder mig särskilt över att vår betoning på hållbar utveckling och miljöfrågor nu har givit resultat. Handlingsplanen för miljövänlig teknik ger en bra grund att arbeta med ett viktigt framtidsområde för europeisk industri. Klimatfrågornas prioritering bekräftas. Ett mål för högre energieffektivitet slås fast på svenskt initiativ. Den svenska synen att livslångt lärande är en nyckelfråga för ökad produktivitet och mer flexibla arbetsmarknader återspeglas väl i slutsatserna från toppmötet. Ett EU-program för livslångt lärande ska antas nästa år, och nationella strategier ska finnas klara år 2006. Jag påpekade också de problem som finns med det förslag till tjänstedirektiv som kommissionen nyligen presenterat. Handeln med tjänster är en viktig del av den inre marknaden och inrymmer stora tillväxtmöjligheter. Men jag kommer inte att medverka till att ett direktiv antas som ruckar på den ordning som det finns ett brett stöd för i vårt land och som visat sig mycket effektivt. Det gäller framför allt det faktum att vi har avtal mellan arbetsmarknadens parter som är en viktig del i hur tjänster utförs. Men det gäller också det särskilda sätt som vi organiserat vissa tjänster på, till exempel bilprovning, läkemedels- och alkoholförsäljning. Jag bad också kommissionen att kartlägga konsekvenserna av det regelverk som finns på det europeiska planet och som påverkar arbetskraftens rörlighet. Inte minst diskussionen i vårt eget land har visat på flera oklarheter om vilka effekter regler, direktiv och inte minst domstolsutslag har för enskilda länder. Jag tror att ett klarläggande av regelverket kan bidra till att de övergångsperioder som nu införs i de nuvarande medlemsländerna blir så korta som möjligt. En rad viktiga utrikespolitiska frågor diskuterades också. Läget i Kosovo analyserades noga på basis av en rapport från den utrikespolitiske talesmannen Javier Solana. Enighet rådde om att EU måste vara fortsatt aktivt i sina ansträngningar att säkerställa en fredlig utveckling på västra Balkan. Situationen i Afghanistan, Irak och Mellanöstern diskuterades ingående. Vi fick också en redovisning av läget i Cypernsamtalen, som nu är inne i ett viktigt skede. En diskussion fördes om läget i EU-Ryssland-samtalen om utsträckningen av det så kallade partnerskaps- och samarbetsavtalet med anledning av EU:s utvidgning. Detta är en av många viktiga frågor inför EU-Ryssland-toppmötet i slutet av maj. Processen är av särskilt intresse för vår region. Jag och mina fem nordiska och baltiska kolleger enades därför vid förra veckans statsministermöte om att intensifiera samarbetet som ett led i förberedelserna för det kommande toppmötet med Ryssland. Det är, fru talman, i korthet min rapport från det toppmöte som avhölls det gångna veckoslutet i Bryssel.

Fru talman! Detta är ju en återrapport, och jag vill knyta an till de frågor som Folkpartiet och jag reste i EU-nämndens offentliga utfrågning. I rapporteringen från toppmötet har statsministern, som han också nämnde, tagit upp frågan om att klargöra rättsläget beträffande arbetstagarbegreppet, den så kallade tiotimmarsregeln, och riktat frågan till kommissionen. Så min första fråga är: Vad var kommissionens reaktion på denna propå, offentligt och underhand? Och hur kommer statsministern och Sverige att följa upp den här begäran? Kommer regeringen till exempel att resa ut till huvudstäderna och till kommissionen för att presentera den svenska positionen, det svenska dilemmat, för att följa upp den här frågan? Min andra fråga gäller något som statssekreterare Danielsson, och kanske också statsministern, har tagit upp i medierna, nämligen samma fråga i regeringskonferensen, alltså att den här frågan även måste lyftas fram där eftersom bland annat de här domsluten, som statsministern vet, delvis är en återspegling av fördragstexten. Kommer regeringen att resa ut till de olika huvudstäderna, där den här författningsdiskussionen nu förs, för att på plats med statsråd och statssekreterare ta upp den här frågan, förklara, informera och argumentera för Sveriges önskemål om att få en ändring till stånd av tiotimmarsregeln och arbetstagarbegreppet? Vilka andra aktiva initiativ tar nu regeringen för att lyckas få till stånd en de facto-ändring av den här regeln i fördraget? Till sist: Hur vital och viktig är denna fråga i de fortsatta fördragsförhandlingarna för Sverige och Sveriges regering?

Fru talman! Jag skulle nog missleda kammaren om jag sade att det här blir en stor fråga i slutförhandlingen av fördraget. Jag tror inte det även om vi naturligtvis ska göra vad vi kan för att lyfta in den. Vi har inga som helst problem med förståelsen för det här resonemanget bland de befintliga medlemsstaterna. Det tror jag inte. Möjligen kan man stöta på ett motstånd bland de nya medlemsstaterna, som ju också deltar i de här samtalen. Sedan är det på det viset att reaktionen från kommissionen kunde ju inte avläsas på toppmötet. Kommissionen företräddes som vanligt av sin president Romano Prodi, och han yttrade sig inte i den här frågan. Däremot vet vi av underhandskontakter med kommissionen att man har stor förståelse för att vi har lagt kraft och tid på att se till att svenska och europeiska regelverk fungerar ihop när vi nu genomför den här öppningen av arbetsmarknaden. Det finns förståelse för det i Europa. Det är knappast något land av de nuvarande 15, möjligen Sverige och kanske något till, som inte inför övergångsregler. Dessutom var detta ingen fråga som diskuterades av de tio nya medlemsländerna på toppmötet. Jag tror att någon hade ett inlägg som beklagade att man inte direkt öppnade upp överallt. Det här är i sin tur länder som har egna övergångsregler, fast på andra områden, som en illustration till att det är svårt att smälta samman ekonomier och en arbetsmarknad som ser så olika ut som de här gör. Vi har i dag i Coreper tagit upp frågan igen för att där ytterligare understryka nödvändigheten av en ordentlig genomgång så att vi vet exakt vad det är som gäller. Vi fick också i slutsatserna från toppmötet ett välkomnande till en översyn av det här direktivet, för det ska bidra till rörlighet - inte hindra rörlighet. Vi planerar ingen särskild rundresa så här sent inför slutförhandlingarna i just den här frågan. Jag bedömer inte det som meningsfullt. Vi bygger de allianser vi kan och ska bygga på plats i Bryssel men också i samband med andra kontakter som vi har. Jag skulle tro att vi kommer att lyckas få till stånd en vettigare ordning. Det skulle förvåna mig annars. Att slänga in det i den intensiva slutfasen som en fråga om att anta eller förkasta fördraget gör vi inte. Det är inte seriöst. Men det innebär inte att det ändå inte kan öppna sig tillfällen då vi kan ta upp en diskussion. Det är vi också beredda att göra.

Fru talman! Jag förstår naturligtvis att detta inte är en fråga som Sverige antar eller förkastar fördragsförslaget på. Men om man verkligen ska lyckas tycker jag nog ändå att det här med att resa runt är ett sätt att knyta kontakter, att möta beslutsfattarna i de olika huvudstäderna ansikte mot ansikte. Det är ju där fördragsförhandlingarna, eller de ståndpunkter som man har, i första hand måste förankras. Så jag skulle nog för mitt partis räkning vilja uppmana statsministern att göra en sådan här rundresa - kanske inte statsministern personligen men statsråd och statssekreterare i regeringen - för att på plats argumentera, förhoppningsvis effektivt, och förklara den svenska ståndpunkten just därför att det tyvärr är så sent påkommet.

Fru talman! Det är ju det normala i en statsministers vardag i dag att resa ohyggligt mycket. Jag har den här veckan suttit i mycket långa överläggningar med den tyske förbundskanslern. Där finns det naturligtvis en mycket stor förståelse för att vi i Sverige tycker att det här kan vara ett problem. Tyskarna var ju de som först lyfte fram den här frågan. Jag har ingeting emot Carl B Hamiltons uppslag att söka vidare kontakter i huvudstäderna. Men jag kan kvittera förtroendet genom att säga att det finns ju en och annan liberal premiärminister ute i Europa också som säkert med stor glädje tar emot Carl B Hamilton som partivän. Hjälp gärna till. Vi har ju ett slags samsyn i den här frågan. Det kunde kanske vara angeläget att försöka bereda marken på flera håll. Jag tackar för den hjälpen.

Fru talman! Först vill jag ta upp en fråga som statsministern gick hastigt förbi. Det gäller Cypern. FN:s generalsekreterare har lagt fram slutförslag om Cypern. Det innebär att det kan finnas en chans för en stor framgång för EU, att få denna 30 år gamla konflikt att upphöra. Det viktiga nu är att med all kraft uppmana ledarna för de två cypriotiska delarna att se till att hela ön kommer in den 1 maj. De har ett stort ansvar för att se till att den folkomröstning som ska ske om drygt två veckor går väl. Jag tror att det är viktigt med signalen från alla EU:s medlemsländer i den delen. Låt mig också säga att det är mycket glädjande om det kan bli en återupptagen regeringskonferens som klarar av sin viktiga uppgift till sommaren. Då vill jag också erinra statsministern om riksdagens tydliga ställningstaganden i de olika frågorna. Jag förlitar mig på att statsministern och regeringen nu kraftfullt för fram de ståndpunkter som riksdagen har enats bakom. När det gäller Lissabonprocessen, slutligen, finns det tyvärr anledning att vara ganska bekymrad. Jag har sett att det väl bara är Storbritannien och Spanien som har vuxit i närheten av 3 % de gångna åren. Det är märkbart hur trögt utvecklingen ändå går i Europa. Det stora problemet är ofta protektionismen både mot omvärlden, medlemsländerna sinsemellan, vilket gör att man inte fullföljer de åtaganden man bör fullfölja, och internt. Därför oroas jag mycket när statsministern talar om offentliga monopol. Hela idén är ju ändå att vi ska avveckla monopol och konkurrensutsätta verksamheter. Det är ju det som är den starkaste välståndsbildande kraften. Därför blir jag oroad när statsministern säger sig slå vakt om offentliga monopol.

Fru talman! Jag delar Lennmarkers syn på Cypern. Där står vi samlade i unionen. Vi hade också i den diskussionen ett konstruktivt bidrag från den turkiske premiärministern Erdogan på plats vid middagen på kvällen. Visst vore det fantastiskt om vi kunde hitta en förhandlingslösning på en av de konflikter som har varat i snart 50 år i Mellanöstern, en förhandlingslösning som var fredlig. Det skulle betyda oerhört mycket, inte bara för Cypern, inte bara för Europa, utan för hela Mellanöstern. Så det är klart att det är väldiga förväntningar som nu förknippas med den folkomröstning som strax ska hållas baserad på FN:s generalsekreterares förslag. Den uppfattningen delar jag helt. När det gäller synen på offentliga monopol skiljer vi oss åt. Det handlar då om det så kallade tjänstedirektivet. Jag är inte på något sätt ensam om att hävda den här uppfattningen i Europeiska rådet. Det finns flera premiärministrar - och till och med en fransk president - som har en likartad uppfattning. Det är väl uttryck för att marknaden inte klarar allt. I vissa lägen är vi i en situation då vi faktiskt får reglera vissa saker. Vi handlar inte hur som helst med läkemedel, sprit och andra produkter som vi tycker är skadliga. Det är inte marknaden som bestämmer sådant. Det gör vi tillsammans. Vi sätter upp regler för detta. Jag varnar för en utveckling där man tror att tjänsteproduktion och tjänsteservice bara handlar om marknadslösningar. Lyckligtvis är människovärdet fortfarande mycket större än marknadsvärdet. Det kräver en och annan gång en politisk lösning på vissa marknader. Dem tänker vi slå vakt om.

Fru talman! Jag hoppas att statsministern i förhandlingarna i regeringskonferensen anstränger sig att föra fram riksdagens dokumenterade position. När det gäller monopolen vill jag säga att den stelhet vi ser inom den europeiska ekonomin väl ändå har stora nackdelar. Mycket av det beror på offentliga monopol och andra protektionistiska åtgärder. Hela Östeuropa lider av de tidigare offentliga monopol som skapade den fattigdom som vi ser där. Det ska regleras. EU har ju reglering av marknaden. Det är ju en av EU:s centrala delar. Men det innebär inte att man därför ska ha monopol. Man ska se till att man på de villkor och med de spelregler som ska gälla på en marknad har möjlighet att starta initiativ och ha konkurrens för att på bästa sätt just fullfölja de spelregler som vi gemensamt kommer fram till på våra marknader. Det är absolut ett stort bekymmer inom EU. Den protektionism som vi ser - offentliga monopol är en del av den - är det största hotet mot ett dynamiskt Europa och Lissabonprocessen.

Fru talman! Jag är mycket mer rädd för de privata monopolen. Det är märkligt att Moderaterna inte ser hur näringslivet utvecklas mot allt färre och allt större aktörer, ofta gående över nationsgränser. Det är märkligt att det aldrig tas upp i diskussionen. Vi ska förbättra konkurrenspolitiken, säger vi. Den rår vi ju inte på. På ett fåtal områden säger vi: Stopp och belägg. Där finns det folkhälsoargument och andra sociala motiv som säger att vi inte vill ha in marknadskrafterna. Det är inte vinsten som ska vara drivkraften. Det är andra saker som ska styra detta. Vi har ju en lång period av avreglering bakom oss. På vissa områden har det varit bra. Det vill jag tillstå. På andra områden har det inte varit fullt så bra. Varför nu då kliva vidare på områden där vi har ett starkt folkligt motstånd och där det finns starka sociala motiv för att behålla en politisk styrning? Ägna tid och kraft åt de privata monopolen. De växer. De blir fler. De är farliga både för ekonomin och för vår förmåga att utvecklas och växa.

Fru talman! Det känns lite märkligt att en person som Göran Persson, som har piskat upp stämningen så mycket kring potentiellt bidragsfusk, inte har mer att återrapportera till riksdagen än att diskussionen har landat i en begäran om att redovisa konsekvenserna av vissa regelsystem. Nog vet vi mer än så, Göran Persson. Det är väl väldigt tydligt att den fria rörligheten öppnar för tillkomst till vissa bidragssystem på ett sätt som den nationella välfärdsstaten inte hade tänkt. Vi har 1408 med regler kring hur mycket man ska arbeta och tillgång till familjebaserade bidrag. Det hade ju känts välkommet att få en mer noggrann redovisning av inte bara initiativ utan också en påbörjad process med en tidtabell i akt och mening att få till stånd förändringar. Jag tror att det myckna talet om dessa bidragssystem har väckt stora förväntningar i den riktningen. Här blev vi helt utan svar. Det bidrar till den bild av Göran Persson med två ansikten som vi känner i den här debatten: en som pratar om bidragssystem i Europa, en annan som här hemma mer tydligt talar om arbetsmarknadsregleringar, facklig kontroll, myndigheters möjligheter att sätta stopp för fri rörlighet och människors rätt att komma hit och arbeta. Den skillnaden har skapat stor förvirring i den svenska debatten och kommer att leda till en diskussion här senare i vår om vad det är vi egentligen säger nej eller ja till. Vi vill ha fri rörlighet, men vi vill se initiativ för att få förändringar i bidragssystem. Då duger det inte att hänvisa till Carl B Hamilton - eller till mig - för att vi ska prata med partivänner. Just nu får vi en återrapportering av Sveriges statsminister som agerat inom EU-systemet. Vi har ofta påpekat att det är konstigt att en minoritetsregering har denna suveräna möjlighet att uttolka och i efterhand återberätta vad som faller denna regering in. De initiativ vi kan framställa inom EU-systemet kan inte jämställas med vad Göran Persson ska göra. Jag skulle därför vilja ha en bättre beskrivning av vilka initiativ som de facto har tagits eller som regeringen avser att ta. Annars känns det som om det har varit tomt prat för mycket lite verkstad.

Fru talman! Jag tänker inte vända mig till Fredrik Reinfeldt och be honom om assistans i den här diskussionen. Det kan jag göra till en folkpartist som har en annan utgångspunkt, men inte till en moderat. Den bördan ska jag inte lägga på hans axlar. Det är tydligt att Moderaterna inte ser kopplingen mellan de två frågor det här handlar om. Vi har risken att man med underbudskonkurrens kringgår kollektivavtalen. Det innebär att människor får arbeta och kanske leva under mycket besvärliga villkor, något som i sin tur mycket väl kan resultera i att man får ett överutnyttjande av de sociala förmånerna. Det är den kopplingen vi har sett och pekat på. Det handlar både om kollektivavtalen och om våra sociala systems öppenhet. De ska vara lätta att tillgå. Så vill vi gärna ha det också i fortsättningen, men inte baserat på att man exempelvis arbetar bara tio timmar. För att klara detta behöver vi arbeta på två nivåer. Vi behöver försöka påverka de europeiska regelverken. Det tar tid. 1408 har efter snedstrecket siffrorna 71. Det betyder att detta direktiv togs 1971. Sedan dess har man försökt ändra på det. Vi kommer inte från svensk sida att kunna ändra på det på kort tid. Vi får ändra en del i vår egen lagstiftning. För det behöver vi ha en period då vi kan anpassa vår lagstiftning för att möta den nya situationen - det kallas för övergångsregler. Till det säger Moderaterna nej. Till det säger också andra partier i denna kammare nej. Det beklagar jag. Det är det det handlar om. Det huvudsakliga jobbet görs här hemma.

Fru talman! Det är synd om Göran Persson som ser så mycket som alla andra är blinda för. Några andra partier i denna kammare, sade Göran Persson. Det är väl så att alla partier i denna kammare, utom Socialdemokraterna, har landat på denna uppfattning, eftersom vi menar att det går att förena fri rörlighet med att ta initiativ till förändringar i bidragssystem. Jag undrar om svenska folket, som har hört Göran Persson prata om social turism och nu senast om skattefrälse - om jag har förstått det rätt - i Baltikum, tror att det är en handlingskraftig statsminister som agerar gentemot just detta bidragsutnyttjande. Återrapporteringen är att det nu ska redovisas lite konsekvenser. Det är inte alls några handfasta initiativ, inte alls början på regelförändringar som må ta tid, men de måste ju åtminstone sättas i gång. I stället är det en skrivelse till Sveriges riksdag, och numera alltmer tydligt också en överflyttning av budskapet till att handla om arbetsmarknadsregler, facklig kontrollmakt, möjligheter för myndigheter att styra vem som ska få komma hit. Det är nog en riktig bedömning, Göran Persson, att det inte är Moderaterna och Socialdemokraterna som ska göra upp om detta. Frågan är vem som över huvud taget håller med Göran Persson i den beskrivning han just har givit.

Fru talman! Jag hoppas att det i denna kammare finns en majoritet för att skydda kollektivavtal. Jag hoppas det. Vi får se om det finns en sådan majoritet. Vi vet ju att Moderaterna aldrig har varit anhängare av den typen av reglering på svensk arbetsmarknad. Vi fruktar att den här situationen ska bryta upp en del av de grundläggande skydd vi har skaffat de sämst ställda på den svenska arbetsmarknaden. Det talar vi om. Jag väntar mig inget stöd på denna punkt från Fredrik Reinfeldt och hans moderater. Tvärtom finns det inte så sällan uttryckt i moderat press - kanske också i en och annan liberal tidning - en glädje över att man med denna öppning kan komma att bryta upp det man kallar för stelheterna på svensk arbetsmarknad. Läs det som kollektivavtal, fackliga rättigheter och annan typ av skydd för de mest utsatta som har byggts genom kollektiva insatser. Vi kommer inte att vika på den punkten. Vi tar strid om detta. Vi kanske förlorar den striden i den här kammaren. Vi fortsätter den i så fall. Förr eller senare kommer det att visa sig att vi hade rätt på den här punkten. Om det är så kommer frågan att komma tillbaka till denna kammare. Jag gör bedömningen att här finns en majoritet för detta skydd.

Fru talman! Först vill jag säga tack till statsministern, som kommer hit och rapporterar och ger oss möjlighet att ställa frågor om de viktiga Europaärendena. Jag vill fokusera på konstitutionen och regeringskonferensen. Jag gjorde det också i EU-nämnden sist när vi möttes. Jag ställde då frågan om när det kunde vara möjligt att få se ett resultat och slutförhandlingar. Statsministern var pessimistisk och sade att det finns stora problem och att det kan komma upp stora problem. Det finns en skrivning här i rapporten, och vi har också hört om det i dag, om att det förhoppningsvis blir en slutförhandling senast den 30 juni. Det är mycket som talar för det. Det gör att jag funderar lite grann på vilket engagemang den svenska regeringen egentligen har i frågan. Ser man fler problem än möjligheter? Jag har tidigare uppfattat statsministern som någon som verkligen drar framåt i de europeiska frågorna, inte minst efter vårt eget ordförandeskap. Men jag tycker att jag upplever en annan tendens i dag. Är det på det sättet? Med anledning av detta vill jag ställa en fråga: Skulle vi kunna få veta lite mer om vilka knäckfrågor det är som återstår till den 30 juni? Kan statsministern också vara så pass öppen att vi får veta vilka länder som har störst bekymmer med att kompromissa? Hur ser det ut? Hur är kartan?

Fru talman! Jag vill inte peka ut några enskilda länder här i kammaren. Det blir fel. Dock kan jag säga så pass mycket att det är klart att en polsk regeringskris i slutfasen av förhandlingsomgången mycket väl kan riskera att göra det hela extra komplicerat. Polen är ett av de länder som hade de största svårigheterna med den kompromiss som var framme efter konventet och som diskuterades under Italiens ordförandeskap. Nu ska Polen inta en ny position och göra en ny start och kan i det läget gå in i regeringskris. Det är ett exempel. Jag ska inte säga att jag är pessimistisk. Okej - jag tror på den goda viljan. Den finns där. Men jag är så pass erfaren - numera den som med något undantag kanske har allra längst tjänstetid vid detta rådsbord - att jag vet att när en viss konflikt är undanröjd kan det mycket väl visa sig att det fanns en annan konflikt som doldes bakom den. Jag vill inte peka på någon särskild, men om det här nu resulterar i att vi inte kan fullfölja detta under det irländska ordförandeskapet så är det förstås en väldig motgång för unionen. Låt oss omgärda det här med lite reservation innan vi håvar in det som klart, så att vi inte blir överoptimistiska. Vi ska göra vad vi kan. Jag har sagt det förut, och jag kan säga det igen: Hade det handlat om att anta eller förkasta konventets resultat så hade vi hellre antagit än förkastat. Jag ser inga större svårigheter för oss i slutförhandlingarna. Vi borde kunna hävda de positioner som vi redan i praktiken hade fått hem under det italienska ordförandeskapet. Det är klart att allt vårt agerande bygger på det resonemang vi har fört med riksdagen och de synpunkter och åsikter som riksdagen har gett uttryck för.

Fru talman! Tack så mycket för det svaret, statsministern! Jag vill utmana statsministern på lite större öppenhet när det gäller de svenska prioriteringarna. Det blir lätt så att man åker till Bryssel eller någon annanstans inom unionen och förhandlar, och sedan kommer man hem och har alltid fått igenom det som man önskar. Det är den bilden svenska folket får. Men innan ni åker till slutförhandlingarna skulle det så klart vara spännande att veta hur prioritetsordningen ser ut när det gäller de svenska intressena. Då har vi något att jämföra med när statsministern kommer hem med resultatet så småningom.

Fru talman! Det finns ingen annan prioritering nu än den vi gjorde inför slutförhandlingen strax före jul. Det är samma förhandling och samma positioner som ska köras en gång till. Om jag ska nämna en svensk huvudprioritering så är det att vi får ett resultat. Det finns inte någonting farligare för unionen än att än en gång hamna i något slags moras, som är av det slaget att vi inte har en författning, och samtidigt fortsätta att växa. Det är det värsta som kan inträffa. Om vi förutsätter att vi får ett resultat så är en viktig svensk fråga självfallet att se till att det som finns i fördraget, exempelvis sådana områden som vi förut pratade om, allmänna tjänster av social karaktär, inte blir för marknadsstyrt. I de konstitutionella frågorna känner jag mig ganska trygg mot bakgrund av den diskussion som vi tidigare har fört här i kammaren. Jag hoppas nu att ordförandeskapet kan lösa det här.

Fru talman! Tack, statsministern, för informationen från toppmötet! Det har diskuterats en hel del om övergångsregler. Från vårt partis sida har vi sagt: Vänta och se; vi tar problemen när de kommer. Jag skulle vilja ställa en fråga angående konstitutionen. Försvarsfrågan har diskuterats ganska mycket i den här kammaren. Är det en fråga som kan dyka upp som en ny knäckfråga? Den har ju orsakat problem tidigare, men verkade bli löst under det italienska ordförandeskapet. Jag har också en fråga som handlar om Lissabonöverenskommelsen. Kommissionen har föreslagit att Sverige ska införa lättnader för dem med de lägsta lönerna och att man ska underlätta för människor att starta nya företag. Centerpartiet anser att vi har sett väldigt lite av den varan i den svenska politiken. Är det saker som statsministern tror återkommer i olika sammanhang? Hur ser statsministern på att vi inte med vår del drar upp hela EU:s genomsnitt för bland annat sysselsättning och inkomster och den stora, viktiga bit som handlar om att ha en stark konkurrenskraft jämfört med övriga delar av världen? Kan det vara någonting som kan återkomma?

Fru talman! Det är klart att de här frågorna kommer att stå i centrum för både inrikespolitisk och europeisk debatt. För vad handlar Lissabonstrategin om? Den handlar om att skapa arbete åt människor. Arbete skapar välstånd. Välstånd vill vi fördela rättvist, så att det skapar framtidstro och optimism hos alla. Det är det det handlar om. Egentligen handlar allt politiskt arbete i stor utsträckning om detta. Vi jämför oss med varandra, och vi kan se att Sverige klarar sig bättre än de allra flesta länder. Det kan vi vara stolta över, men inte nöjda med - stolt men inte nöjd. Det är klart att vi kan lära mycket av andra. Vi kan bli bättre. Men vi är långt ifrån det läget att vi är sämst. Vi är snarast bland de främsta i Europa. På några områden har vi valt en egen modell. Vi har ett högre skattetryck än Europa i övrigt. Det finns inget belägg för att det skulle resultera i en lägre tillväxt. Snarare kan man säga att de länder som har högst skattetryck i Europa just nu också har den högsta tillväxten. Jag är försiktig också där med slutsatser. Det handlar om hur vi använder gemensamma medel och hur effektiva vi är i det avseendet. Jag tror att Lissabonprocessen kommer att visa sig som mest kraftfull när väl världskonjunkturen vänder uppåt. Mycket av det som vi har gjort i Europa är på ekonomins utbudssida, som gör att det fungerar bättre i ett läge då konjunkturen vänder. Då kan det här bli riktigt bra för Europa, och troligen också för Sverige. Jag förutser inte, fru talman, att försvarsfrågan återigen kommer upp. Den blev avgjord i samband med det italienska ordförandeskapet. I mina samtal med förbundskanslern häromdagen fanns det ingenting hos honom eller i hans position som antydde att detta var angeläget att ta upp igen. Det bekräftas också av samtal med andra europeiska ledare.

Fru talman! Det var ju skönt att försvarsfrågan är löst, för det är en sådan fråga som orsakar oro på många ställen. En annan fråga, som är mer framåtsyftande, är den diskussion som förekommer i Lissabonstrategin om att förbättra och utöka samarbete om forskning och utveckling. Det gäller även hur man ska få forskningsresultat till att bli nya företag och få en produktion av detta. Hur ser statsministern på de frågorna i ljuset av att det kommer tio nya länder? Hur kommer deras forskning och utveckling att kunna inlänkas med och ytterligare förstärka det tidigare europeiska samarbete som har funnits i EU-15?

Fru talman! Det är naturligtvis en ganska grannlaga uppgift att smälta samman nationella forskningskulturer. Samtidigt är den troligen nödvändig, för jämför vi Europa med USA ser vi att vi släpar efter. Sverige ligger där i topp som det land som satsar mest som andel av sin ekonomi på just forskning och utveckling. Jag är inte säker på att det här kommer att vara så framgångsrikt i EU de närmaste 10-15 åren därför att det finns så oerhört mycket nationell prestige kopplad till forskningsinstitutioner. Jag tror att de flesta i festtalen kommer att vara överens om att det här behöver vi samordna, koordinera, bättre. Men jag tror att det blir väldigt besvärligt. Vi ska göra vad vi kan, för jag tror att vi måste skapa olika centrum i Europa där vi kraftsamlar - centrum som är av ett sådant slag att de kan vara ledande i världen. Ingenting annat duger för en kontinent av vårt slag, men lätt kommer det inte att bli. Många av de nya medlemsländerna har gamla utbildningssystem som bitvis har varit av utomordentligt hög kvalitet. På andra områden har de haft en, ska vi säga, lite irrelevant läroplan. Men på vissa områden, inte minst inom naturvetenskap, har det varit en mycket hög kvalitet. De borde på så sätt kunna bidra till att på vissa områden höja den europeiska kvaliteten.

Fru talman! Det är alltid spännande att höra den här återrapporteringen men tråkigt när statsministern nu talar om övergångsregler i de nya länderna och jämför de övergångsregler som även vi hade med det stora ingrepp som nu sker i en av de fyra fundamentala friheterna för unionsmedborgare som om det var vilka övergångsregler som helst vi diskuterar. Helt klart var det inte något av de nya länderna som eventuellt hade en invändning, utan enligt den återrapportering som jag har hört från andra håll var det definitivt mer än ett medlemsland som tog upp just denna inskränkning i den fria rörligheten som det gamla EU nu till stor del ägnar sig åt. Jag har också en anledning att återkomma till diskussionen om kollektivavtal i Sverige. När vi moderater i Europa säger nej till arbetstidsdirektiv och inte lika mycket detaljreglering av bemanningsföretag på europeisk nivå gör vi det just därför att vi har mer tilltro till de svenska kollektivavtalen än att vi ska detaljreglera den svenska arbetsmarknaden från Bryssel. Det finns alltså faktiskt en stor medvetenhet om kollektivavtalens fördelar hos de svenska moderaterna. Det symtomatiska är att det är Socialdemokraterna som nu, i sin iver att reglera EU mer och göra inskränkningar, är beredda att faktiskt dra undan möjligheter för de svenska kollektivavtalslösningarna. Men det är inte det som min fråga gällde, utan den gällde diskussionen med anledning av antagandet av solidaritetsklausulen och också Europeiska rådets diskussion om Kosovo och Afghanistan. Här är det uppenbart att det finns stora behov men också höjda ambitioner från EU:s sida med en internationell insatsförmåga. Tidigare har man ju träffat en överenskommelse om att kunna ha 60 000 man. Men redan veckan efter toppmötet sände försvarsministern och Försvarsdepartementet ut signaler om att Sverige ska planera utifrån att man inte ska uppfylla ingångna åtaganden. Det här tycker jag visar på bristande engagemang och dålig delaktighet i att vilja fullfölja de åtaganden som man varit med och fattat beslut om i Bryssel. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi lever upp till de åtaganden som vi tillsammans gör för att gemensamt med andra säkra friheten och freden.

Fru talman! Det gäller två frågor - först kollektivavtalen. Ja, det är ingen fråga, utan det är ett påstående. Om nu Moderaterna känner så varmt för kollektivavtalen, se då till att fackföreningarna har möjlighet att följa upp att de också efterlevs! En av de saker som nu diskuteras och som nu ligger på riksdagens bord är möjligheten för fackliga organisationer att också gå in och kolla om de avtal som man påstår sig ha tecknat också efterlevs. Om det är så att Moderaterna tycker att det är viktigt med kollektivavtal, se då också till att man kan följa upp om de efterlevs - annars är det ju bara tomt prat! Sedan har vi diskussionen om de fredsfrämjande och fredsbevarande insatserna och kanske också någon gång en fredsframtvingande insats - allt med FN:s eller OSSE:s mandat. Vi vill göra vår insats i det sammanhanget, och kommer att göra vår insats. Sverige är ett av de länder som där har varit mest aktivt genom åren - detta i relation till sin storlek. Vi har ställt upp när FN har kallat, och vi tänker göra så också i fortsättningen och satsa våra resurser på detta. Därutöver, och detta är det viktigt att säga, gör Sverige en oerhört stor fredsfrämjande insats genom vårt bistånd. Inget annat land, med undantag av Danmark, använder en så stor andel av sina gemensamma resurser som Sverige till att förebygga konflikter genom att se till att världen blir drägligare att leva i för fattiga och utsatta människor. Om nu Moderaterna har detta starka engagemang för fredsfrämjande insatser, backa då också upp besluten om biståndet!

Fru talman! Vi tycker att det är rimligt att man kan använda biståndspengar till att göra militära insatser i till exempel Liberia. Det finns ju goda möjligheter att använda biståndspengar för fredsfrämjande insatser och för att samverka mycket mer över gränserna. Det finns absolut ingen motsättning i detta. Tomt prat, säger statsministern. Men jag undrar om socialdemokratin och arbetarrörelsen i Sverige ändå inte ser en risk i den svenska kollektivavtalslösningen på arbetsmarknaden när nu EU går in och detaljreglerar mer på arbetsmarknadens område. Jag gör det i alla fall. Det är därför som vi har haft anledning att tidigare diskutera arbetstidsdirektiv och bemanningsföretag. Men det var inte det som ni diskuterade på toppmötet utan det var just detta med att kunna gå vidare och att skapa muskler bakom orden om att ha en större insatsförmåga i den europeiska unionen. Därför har jag en direkt fråga: Har regeringen redan bestämt sig för att konceptet med stridsgrupper inte är aktuellt för svensk del och att vi inte tänker oss kunna bidra med en hel egen stridsgrupp i det tänkta EU-upplägg som nu för fullt diskuteras i Bryssel?

Fru talman! Som svar på den sista frågan kan jag på en gång säga: Vi tänker inte bidra med en egen svensk stridsgrupp. Det har, såvitt jag vet, aldrig varit aktuellt. Någon har kanske drömt om detta, men regeringen kommer inte att göra det. Att vi sedan tillsammans med andra kan bidra i olika sammanhang är möjligt, men vi får se vad resurserna räcker till. Återigen: Glöm inte biståndet! Det är väldigt mycket fokus på den militära personal som sänds ut. Ta exempelvis Afghanistan! Ett av de länder som har den längsta närvaron i Afghanistan med mest människor aktivt genom nationella insatser, pengar, är Sverige - men i det afghanska skolsystemet. Det är tusentals afghanska lärare som bekostas med svenska biståndsmedel - detta framdrivet av de svenska Afghanistankommittéerna efter Sovjetunionens övergrepp på detta land för väldigt länge sedan. Det är också en insats som vi måste vara stolta över och lyfta fram. Allt är inte militärer!

Fru talman! Jag vill bara göra en rättelse. Jag ber om ursäkt om det ger en möjlighet för statsministern att misskreditera mitt engagemang för frihets- och fredsinsatser. När jag översätter det som på EU-språk kallas för battle groups talar jag om stridsgrupper i Sverige. Det koncept man använder i EU, med 1 500 man som ingår i en battle group , översatte jag till stridsgrupp. Statsministern försöker nu få mig till en stridis som vill ut och kriga i Europa. Men det är inte det som det handlar om, utan det handlar om att våra svenska soldater förvisso i en ny tid utsätts för kanske mer besvärande situationer än tidigare och riskerar att komma i verkanseld. Det handlar om att säkra frihet och fred, inte alls om några stridande förband som jag här vill sända ut. Jag vill se att vi kan bidra inom ramen för vår egen kapacitet, förmåga, och ledningsvilja när det gäller att vara med i den 60 000-mannainsats som EU så väl behöver.

Fru talman! Jag har ingen som helst avsikt att misskreditera Gunilla Carlsson. Hennes inlägg får stå för sig själva, och det gör de. Om hon översätter battle group med stridsgrupp är det hennes översättning. Vad jag resonerade om var 1 500 svenska soldater färdiga att rycka ut någonstans i vår värld. Det blir det inte, och det var det som jag svarade på. Det kan bli några - om det blir 500 eller 300 vet jag inte - men tillsammans med något annat EU-land. Vi kommer icke att ha en egen sådan grupp själva!

Fru talman! Det var glädjande att höra om de svenska framgångarna i frågor om hållbar utveckling och tillväxt när det gäller Lissabonprocessen. Regeringen har ju med starkt stöd från riksdagen varit pådrivande när det gäller att betona att tillväxten ska vara långsiktigt hållbar socialt samt ekologiskt och miljömässigt. Jag är lite nyfiken på vilka konkreta åtgärder som diskuteras för att fylla de fina formuleringarna med innehåll. Jag tror att det är viktigt att regeringscheferna ger tydliga signaler om hur viktiga dessa frågor är. Transportarbetet är ett exempel på ett område som får ökad betydelse när tillväxten tar fart. Vilka möjligheter ser statsministern att inom ramen för Lissabonprocessen komma framåt när det gäller exempelvis minskning av fossila bränslen inom transportsektorn, överföring av tunga transporter på järnväg liksom samordning av järnvägstransporterna i Europa?

Fru talman! Det är en viktig fråga som Sven Gunnar Persson tar upp. Jag ska inte säga att jag är överdrivet optimistisk den här gången. Det handlar inte minst om järnvägstrafiken. Det är ibland väldigt svårt att få den att flyta på ett rationellt sätt. Det finns fortfarande nationella strukturer kvar som gör att det är svårt att komma fram. Vi har kommit långt i vår del av Europa. Men det är trots allt i en utkant i den meningen att det är en del av Europa, den norra delen. Kommer vi ned på kontinenten ser vi fortfarande betydande hinder i det sammanhanget. Det jag fäster störst förhoppning till i EU är energieffektiviseringen. Jag betraktar den som en av våra ödesfrågor. Vi har ett slöseri av energi i Europa som är monumentalt. Det är också i sin tur en bidragande orsak till växthuseffekten. Vi skadar kommande generationer. Vi föröder dagens resurser, och vi gör det till ett pris som också för oss som lever nu är väldigt högt i form av miljöpåverkan. Det är märkligt att vi inte kommer fram där. Jag tror att den enda ordentliga insatsen som kan göras är att vi nationellt driver program för energieffektivisering och visar vad vi kan åstadkomma. Jag möter alltför ofta ledande politiker runtomkring i världen som har noll förståelse för detta. Energi är gratis i deras värld. Så är det inte. Det är i allra högsta grad någonting som är dyrbart. Det är dyrbart i form av att man förbrukar någonting som ofta är ändligt och dyrbart därför att man vältrar skulden över på nästa generation. Vi kommer från regeringens sida att ta initiativ för att höja energieffektiviteten inte minst i svenska kommunala lokaler.

Fru talman! Jag vill tacka statsministern för det engagemang som han ändå visar i den här frågan. Det är en uppenbar risk att just den typ av formulering som "långsiktigt hållbar utveckling" blir lite luftslott och svår att fylla med innehåll. Jag vill fråga statsministern om han delar min uppfattning om att just transportsektorn och transportarbetet är ett nyckelområde för en långsiktigt hållbar utveckling inte minst i tillväxtperspektiv. Vi har under senare år sett att energieffektiviseringar inom industri och så vidare går skapligt bra. Men just på transportsidan ökar utsläppen rejält. Vilka initiativ vill statsministern ta i det europeiska samarbetet för att komma framåt när det gäller järnvägssamordningen och transportarbetets miljöpåverkan?

Fru talman! Även om det är vackra formuleringar, Sven Gunnar Persson, är det ändock i många av livets skeden viktigt att ha texter att luta sig emot. Det vet vi båda två. Där kan vi starta. Jag tror kanske att den mest strategiska europeiska miljöfrågan just nu är de förhandlingar som pågår i samtliga regeringskanslier om utsläppsrätterna. Där finns trafiksektorn också med i den totala bilden av våra åtaganden inför Kyotoprotokollet. Sedan har vi en diskussion i Mellaneuropa - den del av Europa där vi hittar Österrike, Schweiz och andra länder - om en alldeles för hård trafikbelastning i nord-syd-gående trafik. Där drivs ecopoint -system och andra lösningar fram. Om det är någonting som också kan gälla för övriga Europa återstår att se. Det är som jag sade förut. Om vi klarar utsläppsrätterna, om vi klarar att hålla fast vid Kyotoprotokollets principer och Europa håller ihop där, har vi gjort någonting som ändå är hyfsat stort. Sedan är jag inte överdrivet hoppfull kring vad som kommer att ske på europeisk nivå. Vi ska gå före från svensk sida. Det är inte bara lönsamt i meningen ekonomiskt lönsamt. Det är också riktigt gentemot kommande generationer och skapar bättre konkurrenskraft.

Fru talman! Statsministern sade här att försvarsfrågan är löst under det italienska ordförandeskapet. Jag vill ändå ställa någon fråga som berör den så kallade solidaritetsklausulen. Den innebär att om ett annat EU-land angrips ska de andra EU-länderna ta sitt ansvar och ställa upp för det angripna landet. Min fråga är egentligen: Kommer Sverige att hamna i svårigheter eftersom vi vill vara alliansfria? Finns det en risk att vi i framtiden blir tvungna att överge vår alliansfrihet?

Fru talman! Nej, den risken finns inte där om vi är fasta i anden, herr Wälivaara. Det ska vi vara. Den politiken har tjänat oss väl genom århundraden. Vi har ingen anledning att överge den. Det solidaritetsuttryck som den deklaration representerar som nyligen presenterades i samband med toppmötet i Bryssel och som är en del av de pågående konventsförhandlingarna är en solidaritetsakt som är vidare än bara de som rör de militära insatserna. Det handlar om terroristangrepp. Det handlar om naturkatastrofer. Det handlar också för vissa länder om de militära delarna. Där är varje land utifrån nationella beslut berättigat att vara med och göra sin solidaritetsinsats. Vi kommer inte att medverka i sådana insatser som riskerar att komma i konflikt med det vi kallar alliansfri försvarspolitik. Den gränsdragningen tror jag kommer att vara ganska lätt att göra. Däremot vill jag vara med när det handlar om insatser, kanske till och med av militär personal, i kriser som är av sådant slag som exempelvis översvämningar och andra händelser som vi har resurser för att möta. Det är klart att vi ska hjälpa varandra. Men när det gäller alliansfriheten som rör säkerhetsgarantier i händelse av krig har vi ingen anledning att byta position. Jag är glad att Erling Wälivaara beskriver en sådan positionsförändring som en risk. Det är också min uppfattning.

Fru talman! Jag får replikera statsministern: Det är bra att vi är fasta. Det tycker vi norrlänningar om. Men vad händer, statsministern, om det är vi som blir angripna? Förväntar vi oss då att de övriga europeiska länderna ska komma och hjälpa oss?

Fru talman! Vi har ingen anledning att spekulera om den typen av händelse. Om vi skulle hamna i ett sådant läge agerar vi då. Vi har ingen anledning att skapa osäkerhet kring vår alliansfrihet genom att säga att det eller det inträffar vid det och det läget. Vi är alliansfria. Det har skapat respekt för vår säkerhetspolitiska linje. Den har varit som starkast när vi har avstått från att spekulera kring den. Den ligger fast.

Fru talman! Behovet av reformer på den svenska arbetsmarknaden har diskuterats. Jag delar åsikten att reformer måste göras för att förbättra den. Men jag kopplar inte den frågan till de så kallade övergångsreglerna. Reformer på den svenska arbetsmarknaden behövs oavsett. Det gäller bland annat att få bort en osund konkurrens, illojal lönedumpning, och så vidare. Jag blir mer förvånad över slutsatsen i punkt 41 där ni på toppmötet kom överens om att den fria rörligheten för arbetstagare är ett centralt begrepp för unionens utveckling. Den är lite förvånande med tanke på den återrapport som Persson har gett här. Jag blev däremot glad över att höra det tydliga ställningstagandet gentemot tjänstedirektivet, inte minst med tanke på den mycket bra artikeln i Aftonbladet i går, tror jag, som LO hade skrivit under och där man tog upp viktiga punkter som jag nu hör att också statsministern instämmer i. Ännu mer förvånande måste jag säga att sista meningen i slutsatserna är om att frågan måste prioriteras. Det stämde inte heller riktigt med den återrapport som du gav uttryck för nu och med vad ni kom överens om på EU-toppmötet. Slutligen beträffande miljöfrågorna blev jag positivt överraskad över den fina återrapporten här. Jag tänkte att det nu äntligen börjar hända något när det gäller miljöfrågorna i EU. Men när man sedan läser i slutsatserna står det att energieffektiviteten ska förbättras. Det är inte så särskilt förpliktigande. Det står att beslut om klimatförändringar bör övervägas. Det tycker jag inte är särskilt radikalt. Och först nästa år ska man överväga strategier för att minska utsläppen och så vidare. Det är inte särskilt konkret, och man kan väl dra slutsatsen att det var ett totalt misslyckande för miljöfrågorna på EU-toppmötet. Jag vill därför fråga statsministern vilken strategi som ni har för att lyfta fram miljöfrågorna ännu tydligare, inte minst när det gäller konstitutionsdebatten.

Herr talman! Jag är glad över att Miljöpartiet har kommit fram till en del konstruktiva slutsatser omkring vikten av att skydda de värst utsatta på svensk arbetsmarknad. Underbudskonkurrens, missbruk av F-skattsedel och en lång rad sådana saker måste vi rätta till med beslut i den här kammaren och ibland med regeringsbeslut. Vi kommer också till slutsatsen att för att kunna göra det kan det behövas lite tid. Och varför exponera svagheter och brister genom att inte se till att man skaffar sig övergångsregler så att man får möjlighet att vidta just de åtgärder som Miljöpartiet säger sig stödja? Men det är ändå en halv seger, och i den meningen kan man glädja sig. Jag är ganska säker på att man läser slutsatserna vid EU:s toppmöten lite olika beroende på vad man vill läsa in. Det blir lite parodiskt när Ulf Holm lätt triumferande säger att detta återigen blev en motgång för miljöfrågorna. Det verkar som om man till varje pris vill bevisa att EU inte behövs eller inte kan göra något på detta område. Det är precis tvärtom. Vi kommer aldrig att klara av miljöfrågorna utan ett europeiskt samarbete. Vi kommer aldrig att klara av miljöfrågorna utan ett globalt samarbete. Man får traggla på. Vi tillhör de mest progressiva. Så är det ju. Det är inte alltid som vi har stöd av andra. Men det här toppmötets slutsatser är väsentligt starkare än tidigare toppmötesslutsatser. Det går åt rätt håll. Det går för sakta, men vi är ändå med och försöker påverka och vänder inte det hela ryggen och tror inte att lösningen är att vi lämnar alltihop, och sedan får det bli som det blir.

Herr talman! Det som jag egentligen var ute efter är att jag tycker att det är väldigt stor skillnad mellan text och tal, och det är jag inte riktigt van vid. Jag tycker nog att en del av det som statsministern har återrapporterat här lät lite väl bra, och jag tror att det är en anpassning till svenska medier i stället för att man tittar på vad som verkligen står i slutsatserna, vilka är ganska viktiga när man ska jobba vidare. Statsministern vet att jag vurmar väldigt mycket för miljöfrågorna och kräver radikala åtgärder, på nationell nivå, på EU-nivå och på global nivå. Anledningen till att jag tog upp detta är framför allt därför att statsministern själv på samrådet med EU-nämnden inför EU-toppmötet i december erkände att miljöfrågorna hade så att säga gått tillbaka i EU-sammanhang. Det vill jag följa upp på detta möte. Och jag kan tyvärr konstatera att man inte har kommit särskilt mycket längre fram i det arbetet. Och det tror jag faktiskt att statsministern kan hålla med om. Frågan är då vilken strategi som vi tillsammans ska ha för att öka miljöfrågornas betydelse i EU-samarbetet.

Herr talman! Jag är av en annan uppfattning. Det har funnits ett starkt motstånd i vissa europeiska regeringar mot att över huvud taget ta in miljöfrågorna i Lissabonprocessen. Vi lyfte in dem under vårt ordförandeskap. Vi talar om hållbar utveckling, social utveckling, ekonomisk utveckling men också om ekologisk utveckling. Det hänger ihop, och de förutsätter varandra. Här har vi nu energieffektiviseringsfrågorna som vi har kämpat hårt för att få in i slutsatserna. Vissa länder tycker inte att detta är intressant. De tycker inte att det är bra. Jag betraktar det som en drivkraft, en nyckelförutsättning för ett modernt ekonomiskt ansvarstagande. Jag deltar gärna i ett samarbete med Ulf Holm omkring att förbättra EU:s miljöpolitik. Men så mycket trovärdigare Ulf Holm skulle vara om det också var så att man ville stanna kvar i den organisation som man vill använda för att utveckla det som man själv tycker är det viktigaste sakpolitiska området - miljön.

Herr talman! Jag vill också tacka statsministern för återrapporteringen. På min lott i riksdagen har fallit att bland annat jobba en hel del med frågor om inre säkerhet. Vi har hört att det finns en mängd utmaningar för Europa och demokratin att ta sig an. En är terrorn och de inte sällan mycket förvridna människor som vill sprida skräck och elände i vår del av världen också. I fråga om det vill jag höra lite grann från statsministern om hur han ser på några konkreta åtgärder för att man ska gå framåt i fråga om detta. Jag tycker att mycket av det som återrapporterades var mycket bra. Jag vill understryka det. Jag är också mycket glad över att statsministern markerar mot riskerna för en sorts kollektiv säkerhetspsykos. Men när det gäller möjligheterna att till exempel samla och samordna reglerna för telefonsamtal, vart man har ringt, hur de har fungerat och kunna spara detta en viss tid, kanske regeringen kunde vidta några åtgärder eller ta några initiativ. I fråga om att frysa tillgångar vill jag säga följande. Vi vet att det kostar pengar att bedriva terrorism. Och inte sällan finns det medel som har kommit till genom brottslig verksamhet. Att kunna beslagta dessa pengar är ganska viktigt för att slå mot dem som vill sätta skräck i vårt samhälle. Till sist något om underrättelsetjänsterna. Där tycker jag att budskapen har varit lite olika. Jag tillhör dem som tycker att vi behöver ha mer samarbete mellan de europeiska underrättelsetjänsterna och säkerhetstjänsterna för att kunna gripa in. Vi har i dag kunnat notera att det tydligen finns ett visst fungerande samarbete mellan Sverige och Danmark, vilket är mycket glädjande.

Herr talman! Det finns ett fungerande samarbete mellan säkerhetstjänsterna. Jag tror att vi inte på något sätt skulle bidra till en effektivisering genom att ovanpå de nationella säkerhetstjänsterna lägga en europeisk. Tanken om något slags federal säkerhetstjänst på europeisk nivå tror jag inte på. Däremot tror jag på mer samordning, mer utbyte, mer information, mer träffar och mer lyssnande till varandra. Samordningen i Solanas kansli är bra. Det understryker mellanstatligheten i karaktären på detta samarbete, och det sätter vi värde på. Jag kan för lite, herr talman, om lagring av telefontrafik för att våga ge Johan Pehrson ett auktoritativt besked på den punkten. Jag skulle rekommendera honom att ta upp saken med vår justitieminister som naturligtvis besitter all den sakkunskap som man kan begära på detta område. Jag kan det inte. Jag ber i så fall att få återkomma vid ett annat tillfälle. Beträffande terrorismen som sådan är jag rädd för att om den inte har kommit för att stanna har den i alla fall kommit för att bli kvar under avsevärd tid. Det är en oerhörd fara för våra öppna samhällen. Det finns inget annat land, vill jag påstå, ingen annan typ av land, än det som Sverige representerar som förlorar mer på detta. Hela vårt välstånd och hela vår livsstil bygger på öppenhet och möjlighet att kommunicera. Båda dessa saker hotas av terrorismen. Det är därför klart att vi ska delta i kampen mot detta och göra det på ett sådant sätt att vi också är stolta över den insats som vi gör. Rättssäkerhetsfrågorna får alltså inte sättas åt sidan.

Herr talman! Tack statsministern! Detta föranleder mig att återkoppla lite nationellt. Det är saker som vi har att sköta själva. Jag efterlyser en eventuell signal om att regeringen kommer att se över sitt eget sätt att arbeta med den inrikes säkerheten. Har vi den optimala säkerheten? Det vore förmätet av mig att kommentera detta, men om man gör en jämförbar översyn i andra länder visar det sig kanske att vi inte har den optimala samordningen när det gäller departementsstruktur och sådant. Hur har vi det med myndigheter? Hur har vi det med befogenheter? Det finns ju ett antal utredningar som har varit på bordet ett tag nu som kräver att vi agerar. Visst ska vi samarbeta, men till syvende och sist är det ändå här och nu som människor med dessa förvridna åsikter kan verka. Vi som gillar det öppna, liberala och toleranta samhället måste ju tro att vi kan försvara oss också. Det kräver nationella åtgärder här och nu.

Herr talman! Det sista är lätt att hålla med om. Det är klart att vi inte har en optimal organisation. Det får man aldrig. Vi måste ständigt förbättra oss, och på den punkten är vi ödmjuka. Vi söker naturligtvis också ett brett samförstånd omkring dessa frågor. Om de hanteras på ett felaktigt sätt kan det lätt få en verkan som är kontraproduktiv och går i motsatt riktning mot det ädla syfte de sägs ha. Det måste hela tiden vila på rättssäkerhetens grunder. De utredningar som har gjorts bereds i Regeringskansliet. Jag ser gärna ett samarbete med liberala och andra krafter i det arbetet. Det är trots allt fundamentet i samhället som vi försvarar, och där bör vi kunna etablera en samsyn.

Herr talman! Statsministern berörde lite grann arbetet med EU:s nya grundlag i inledningen. Som jag ser det är ett av problemen där att den här riksdagen har visat att den inte är representativ för svenska folket i mycket tunga EU-frågor. Jag tänker naturligtvis på folkomröstningen om euron. Skälet till det förmodar jag är att inför valet 2002 var EU-frågorna närmast tabu, i vart fall diskuterades de inte. Nu ska snart frågan om EU:s nya grundlag avgöras. Det är en synnerligen långtgående fråga för Sverige, framför allt för vårt framtida självbestämmande. Det handlar ytterst om demokratin. Många länder har redan beslutat att frågan ska avgöras genom folkomröstning, och det kan bli fler länder som bestämmer sig för det, till och med Frankrike visar det sig. Sverige är, vad jag vet, det enda land som beslutat att inte ha folkomröstning. Jag förmodar att skälet är det som utspelade sig vid folkomröstningen i höstas. Jag vill ändå fråga statsministern: Finns det inte anledning att ompröva beslutet att vi inte ska ha folkomröstning om den nya grundlagen?

Herr talman! Nej, det finns inte anledning att göra detta. Varför är jag så tydlig? Jo, därför att det handlar om demokrati och demokratins institutioner. Det finns många sätt att ta ställning till en fråga. Ett kan vara det direkt demokratiska i form av en folkomröstning. Det är opraktiskt om det blir regel. Därför har vi en parlamentarisk församling som tar ställning till komplicerade, sammanhängande frågekomplex. Den parlamentariska församlingen är riksdagen. Riksdagens ställning behöver stärkas. Alltfler beslut borde egentligen underställas riksdagen. Så är det. Att i det läget lyfta ut en av de kanske svåraste och mest komplexa frågeställningar vi har att ta ställning till och lägga den utanför riksdagen skulle vara att försvaga en av demokratins mest fundamentala institutioner. Det vill jag inte medverka till. Riksdagen, med riksdagsledamöternas förmåga att söka mandat och förklara sammanhang, är den plats där denna viktiga diskussion ska föras. Att det sedan över tid, vid vissa tillfällen, blir så att riksdagen inte alltid vid ett givet tillfälle motsvarar den rådande opinionen kan också förklaras med att man i riksdagen har andra tidsperspektiv på de frågor man tar ställning till. Det har jag stor respekt för. Också den typen av demokratisk framsynthet kan behövas i en värld som behöver beslut som står sig över längre perioder än de som opinionsmätningar och folkomröstningar i regel reglerar.

Herr talman! De länder som har beslutat att de ska ha folkomröstning motiverar det uteslutande utifrån demokratiska utgångspunkter. Det är ganska märkligt att statsministern också kan åberopa demokratin och demokratiska utgångspunkter för att inte ha en folkomröstning. Statsministern säger att vi ska bli representativa här i riksdagen. Det tror jag det, men vi är det inte i dessa frågor därför att vi inte fick upp dem inför valet 2002. Man kan inte begära att svenska folket ska ha valt några som är representativa i EU-frågor när de inte fick nämnas i förra valet. Därför kommer vi att försöka få en opinion. Om vi får ihop en stor opinion för en folkomröstning hoppas jag att statsministern överväger detta en gång till.

Herr talman! Björn von der Esch säger att det inte fick nämnas. Det var väl helt enkelt så att vi alla förde ett samtal med väljarna i 2002 års val som avspeglade de frågor som väljarna och vi själva tyckte var viktiga att föra samtal om inför den kommande fyraårsperioden. Det fanns ingen stor kritik, om ens någon, mot att inte EU-frågorna intog en dominerande plats i den valrörelsen. Så var det. Jag ser det som ett uttryck för att det fanns ett förtroende från väljarnas sida för riksdagens förmåga att långsiktigt hantera denna fråga. Vad som sedan är svaret när en folkomröstning genomförs i en sakfråga kan man alltid diskutera. Inte så sällan, Björn von der Esch, har vi sett folkomröstningar, ute i Europa och på andra ställen, vara protestaktioner mot en sittande regering därför att den har varit misslyckad i ett avseende som folkomröstningen egentligen inte berör. Är det mer demokratiskt? Nej, jag litar på riksdagen, dess samlade förmåga att göra bedömningar, dess erfarenheter och dess vilja att ta ansvar för vårt land nu och i den framtid som vi alla har en gemensam skyldighet att skapa.

Herr talman! Jag vill säga tack till statsministern för att han har berättat för oss att han vid det här toppmötet följde upp det som vi talade om vid den förra frågestunden här, nämligen de risker som finns med det så kallade tjänstedirektivet. Det var välgörande att det gjordes markeringar från svensk sida på EU:s högsta nivå om att marknadslösningar inte är allt inom det sociala området. Jag är tacksam för att statsministern inte faller för den förenklade syn som innebär att om man till exempel skulle lyckas höja alkoholförsäljningen genom konkurrens och effektivare och billigare spritproduktion skulle det ge en ökning av det svenska välståndet. Det är väl knappast någon här i kammaren som innerst inne tycker det, även om man gör något slags schematiskt uttalande om att monopol bör avskaffas. Detta var bara ett tack och ingen fråga. Det som har varit ett bekymmer för oss, och det som egentligen har varit den enda stora nackdelen som vi har haft av EU-anslutningen, är ju att när det har uppstått en konflikt mellan de marknadsekonomiska hänsynen och folkhälsa och andra sociala hänsyn har de senare fått vika för de kommersiella kraven. När vi diskuterade EU:s grundlag ville vi ju att folkhälsa och socialt ansvar skulle väga tyngre när EU fattar beslut och att samtidigt de länder som vill gå längre än EU skulle ha rätt till det. Min fråga är: Hur bedömer statsministern möjligheterna att vi kan åstadkomma något sådant, och vill han uttala att detta är ett prioriterat svenskt önskemål?

Herr talman! Det är lätt att hålla med Gabriel Romanus om de synpunkter han framför, på mycket stor erfarenhet grundade synpunkter, skulle jag vilja påstå. Jag lyssnar gärna till en auktoritet på det socialpolitiska området som har haft förmåga att kombinera socialt ansvarstagande och en tilltro till marknadsekonomi. Det är hedervärt - här fullföljs båda engagemangen med kraft. Det tackar jag för. Det är klart att vi exempelvis i de kvarvarande förhandlingarna om fördraget vill bevaka att vi i handelspolitiken inte får en situation som gör att man med kvalificerad majoritet kan ta beslut om exempelvis handel med alkohol över gränser. Där vill vi ha enhällighet. Vi för sådana resonemang, vi försöker bevaka det här, och vi strider för det här. Det är möjligt att vi inte skaffade oss den allra starkaste positionen i de här frågorna när vi gick in i EU. Den förhandlingen var kanske inte sådär alldeles lyckad. Jag ska inte kritisera bakåt i tiden - vi får leva med detta. Men vi anstränger oss desto mer nu för att bevaka de intressen vi har. Jag gör det gärna, därför att jag tycker att vi har rätt. Det är ingen glädje i att se att nedbrytande konsumtion växer därför att det blir lättare att få tag i sådana varor. Det är möjligt att det omsluter mer pengar, men det skapar, samtidigt som ekonomin växer av detta, nya problem som är mångdubbelt större, värre, fulare och vidrigare för enskilda människor. Låt oss slåss mot alkoholdraken, herr Romanus, tillsammans på denna scen som riksdagen erbjuder och ute i Europas talarstolar!

Herr talman! Jag tackar för alla vänliga ord. Jag försökte vidga frågeställningen. Det finns ju även på andra sociala områden en konflikt mellan kommersiella intressen och marknadsekonomi, även om alkoholområdet givetvis är det viktigaste - det håller jag med om. Jag hoppas då att jag gör rätt när jag tolkar statsministern så att detta, både att folkhälsan ska vara viktig för besluten i EU och att samtidigt de länder som vill gå längre än EU ska ha rätt att göra det, är en prioriterad fråga för Sverige. Jag kommer givetvis, som många andra, att med stort intresse följa vilken framgång som Sverige har i denna strävan. Det handlar ju om tusentals människoliv - det är inte bara skoj.

Herr talman! Vi kan göra perspektivet väldigt nyttoinriktat och säga så här: Utan folkhälsa - ingen varaktig ekonomisk tillväxt. Vi pratar så mycket om ekonomi, men vi glömmer bort att den ytterst skapas av människor som vill, kan och orkar arbeta, och det gör man inte utan hälsa. Sådant som bryter ned hälsan ska vi bekämpa. Så kan vi också uttrycka oss. Det är klart att vi vill gå först här, det är klart att vi har höga ambitioner, och det är klart att vi ska försöka se till så att vi klarar det inom regelverket. Om vi sedan lyckas fullt ut, det återstår att se, men nog ska vi kämpa!

Herr talman! Jag gläder mig och välkomnar de tio nya EU-länderna. Men min fråga till statsministern är: När tror statsministern att Turkiet kan få ett datum för att påbörja förhandlingarna för att bli en fullvärdig medlem i EU? Jag vet att det finns ett stort motstånd mot detta. Samtidigt anser jag att Turkiet behövs, inte minst för att bygga en bro till den muslimska världen.

Herr talman! Jag ska villigt erkänna att jag själv successivt har glidit i den här frågan. Jag har varit mycket skeptisk till ett turkiskt medlemskap i Europeiska unionen. Men ju mer jag har reflekterat över frågan och ju fler jag har diskuterat den med, desto mer övertygad blir jag om att om Europa ska ha en god utveckling så bör Turkiet finnas med i unionen. Det bör finnas med som en brygga, som frågeställaren säger, till den muslimska världen, men också som en av vår tids troligen viktigaste aktörer i ett geopolitiskt område som är mer dramatiskt än något annat. I Turkiets grannskap finns Mellanöstern. Där finns Iran, där finns Irak, där finns Afghanistan, där finns Kaukasien. Detta Turkiet är nu vänt mot Europa i en ansträngning att leva upp till de krav som vi har ställt på ett land som vill börja medlemskapsförhandlingar. Det är en process åt rätt håll i Turkiet. Jag hälsar den med tillfredsställelse. Om det sedan är så att Turkiet klarar den hårda, rättvisa och genomgripande granskning som Köpenhamnskriterierna representerar, ja, då ska landet självklart också få ett datum för sin förhandlingsstart. Men Turkiet ska granskas på samma villkor som andra. Cypernkonflikten får inte blandas ihop med detta. Om Cypernkonflikten löses på ett gott sätt kan det vara ett uttryck för att Turkiet och det Europa i övrigt som anstränger sig för detta går åt rätt håll, men det är inte förutsättningen för förhandlingen. Förhandlingen mäts i Köpenhamnskriterierna om demokrati och mänskliga rättigheter. Jag hoppas att Turkiet klarar detta. Vi får en första test på det i slutet av det här året.

Herr talman! Jag noterade med intresse att statsministern tagit initiativ till ett fördjupat samarbete med de nordiska och de baltiska staterna inför det planerade toppmötet mellan EU och Ryssland. Eftersom Ryssland historiskt sett är vår stora granne i öster och vår historia milt sagt är något problematisk över tid är jag nyfiken på hur agendan ser ut för detta delvis förnyade Ryssland med en enorm marknadspotential och definitiva brister i fundamenten för vad man kan betrakta som en rättsstat. Hur ser agendan ut? Jag är också väldigt nyfiken på vilken dold agenda som möjligen kan rymmas i statsministerns inre när han har tagit det initiativet. Det måste ju finnas många svåra överväganden här, som kan leda fram till agendans fördjupning.

Herr talman! Jag har ingen invändning mot den historiska beskrivning som Kenth Högström ger av relationen Europa-Ryssland och Sverige-Ryssland. Så är det ju. Vi har levt sida vid sida i historiska tider, och det har varit en relation som av och till har varit dramatisk, och ibland väldigt fruktbar. Nu är vi inne i en situation då Ryssland i grunden förändrar sitt samhälle, bort från det auktoritära, det kommunistiska och det förtryckande och i en riktning mot demokrati, marknadsekonomiska lösningar och förhoppningsvis också ett samhälle som präglas av rättvis fördelning. Den förändring som Ryssland går igenom är utan motstycke i vår värld. Ryssland är en kontinent som spänner över elva tidszoner, och det är en glest befolkad kontinent. På den kontinenten byter man ekonomiskt system, och man byter politiskt system. Ibland har man gjort det utan att ens ha en gällande lagstiftning. Det sker med demokratiska institutioners vägledning och beslutsfattande. Det är imponerande, men naturligtvis också fyllt med motgångar och svagheter. Vi är exempelvis oroade över pressens situation och över det debattklimat som har varit inför det senaste presidentvalet, och det har vi också uttryckt inom EU. Men det är klart att det är en potential för förbättringar som vi ser, framför allt, och jag menar att EU har blivit mycket mer lämpat att umgås med Ryssland på en realistisk nivå när nu EU växer med de tio nya medlemsstaterna, som ju alla har sina erfarenheter av de ryska kontakterna. Det är klart att EU har blivit bättre på att få relationer till Ryssland med den erfarenheten inom EU. De baltiska staterna har en utsatt situation. Vi har ofta en diskussion EU-Baltikum, Ryssland-Baltikum, Norden-Baltikum, som handlar om inte minst den ryska befolkningens situation. Vi tycker att de baltiska staterna lever upp till högt ställda krav och anstränger sig för att se till att den befolkningsgruppen har ett gott liv. Vi har anledning att bevaka många frågor. Potentialen är långt mycket större i positiv mening än i negativ mening. Att vi i den här delen av Europa har möjlighet att ta initiativ och ett ansvar är alldeles uppenbart.

Herr talman! Tack statsministern för denna exposé över möjligheter och svårigheter som statsministern ser i umgänget med Ryssland. Får jag peka på några saker som jag har noterat i samband med möten med företrädare för medier, press och folkrörelser som har besökt oss här i Sverige? Pressituationen, situationen för radio och TV, är naturligtvis dramatiskt annorlunda än vad vi är vana vi. Kan Sverige utifrån sin tradition med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihet tillsammans med de nordiska länderna som har en motsvarande situation erbjuda de ryska medierna någon typ av utbildning eller regelbundna utbyten så att vi kan stärka de fria mediesträvanden som finns i Ryssland? Sedan skickar jag med kort i dessa samtal: Patenträttigheter och upphovsrättigheter, inte minst i musik-, film- och TV-branschen, är viktiga medföljeslagare i samtalen.

Herr talman! Det sista vill jag verkligen understryka. Det handlar om arbete som någon har lagt ned, och sedan ska man ha rätt att njuta frukterna av det. Det ska inte fuskas bort genom att mer eller mindre stjälas i andra länder. Det är självklart att sådant ska skyddas. Det är möjligt att vi kan hjälpa ryska medier med medieutbildning. Jag har just nu ingen kunskap om att vi har sådana planer på gång. Det har funnits i anslutning till det tidiga 1990-talets i grunden samhällsförändrande situation. Det var ganska stora ansträngningar att utbilda journalistkåren i dessa stater, framför allt i gamla Sovjetunionen. Där var vi aktiva. I dag vet jag inte om vi har den typen av utbildningsinsatser. Medierna i sig förstår det här. Det gäller också att se till att de ansvariga politikerna visar respekt för yttrandefriheten. Det är kanske där som utbildningsinsatserna är mer nödvändiga att göra.