Vi har nu kommit fram till statsministerns frågestund på 45 minuter.

Herr talman! Jag har en fråga om försvaret av kollektivavtal och kampen mot lönedumpning. Det är en fråga som jag också har försökt interpellera statsministern om eftersom han efterlyste en interpellation just från mig. Men den lämnade han över till herr Littorin, som klagar över att han får för många interpellationer. Jag hoppas därför att jag kan få svar här. Jag har två krav som jag också tog upp i går vid partiledaröverläggningen. Det handlar om att jag anser att statsministern på toppmötet i juni bör ta upp frågan om att EU till exempel i alla sina nya direktiv måste garantera att varje land verkligen får möjlighet att i sina nationella regler skydda mot lönedumpning. Men det handlar också om kravet på att öppna utstationeringsdirektivet för omförhandling. Detta är prioriteringar som vi socialdemokrater anser att Sverige bör driva under sitt ordförandeskap i EU nästa år, som jag också tog upp i går. Min fråga är: Kommer statsministern på toppmötet i juni att ta upp dessa frågor? Om inte: Varför?

Herr talman! Jag har i olika sammanhang uttryckt stöd för att det vägval som Sverige gjorde för väldigt länge sedan, att ha en lönebildningsmodell som bygger på kollektivavtalsslutande parter, är bättre än en lagstyrd lönesättning. Det har tjänat oss väl. Det är inte så att den i alla delar är perfekt. Skälet till att detta nu diskuteras är att det finns en Lavaldom som i och för sig understryker denna rätt att man ska kunna fortsätta att ha en kollektivavtalsmodell och till och med också med möjligheter att använda stridsåtgärder mot arbetsgivare från en annan medlemsstat. Det som vi analyserar är om det kan ha någon sorts bäring på delar av vår lagstiftning och då kommer att beröra bara en mindre del av den svenska arbetsmarknaden. Jag tycker att om man räcker upp handen inom EU-systemet ska man verkligen ha belagt att det finns ett allvarligt problem av det slag som Mona Sahlin nu understryker. Och jag har helt enkelt inte det underlaget. Analysen och tidsplanen för denna har vi dessutom ingått en överenskommelse om tillsammans med arbetsmarknadens parter, och den löper fram till den 15 december. Efter det vet vi bättre. Nu tycker jag att denna fråga är för tidigt väckt.

Herr talman! Förhoppningsvis lyssnar de till vårt stora engagemang i klimatfrågan, till hur vi beskriver hur folk får jobb i Sverige och hur vi har gjort det mer lönsamt att arbeta. Men låt oss hålla oss till denna fråga. Återigen tycker jag att verksamheten i den särskilda högnivågrupp som finns tillsatt är viktig. I bilaterala samtal diskuterar vi Lavaldomen. Men om vi verkligen vill sätta i gång hela EU-maskineriet bör vi ställa oss frågan: Vad är syftet med det? Tänk att vi till exempel säger att det utstationeringsdirektiv som förhandlades under en socialdemokratisk regering nu skulle återöppnas. I vilken riktning tror vi då att den debatten skulle gå? Förmodligen är det ogenomträngligt och möjligt att göra väldigt lite. I värsta fall går det i motsatt riktning jämfört med vad Sverige vill. Ska jag då ta på mig ansvaret för att initiera en process som i grunden urholkar kollektivavtalens ställning i Sverige? Detta vet vi ingenting om, Mona Sahlin, vare sig du eller jag. Men det finns en sådan risk. Man räcker inte upp handen om man inte har underlag för att visa att det verkligen finns ett problem som dessutom EU är relevant part för att lösa. Om vi har det är jag inte rädd för att ta den diskussionen. Men jag äventyrar inte någon svensk modell utan den typen av underlag.

Herr talman! Jag vill, liksom Mona Sahlin, ta upp frågan om hur vi bäst värnar den svenska arbetsmarknadsmodellen inom EU. Genom EG-domstolens domar i Laval- och Rüffertfallen har faktiskt en av grundpremisserna för den svenska arbetsmarknadsmodellen förändrats. Dessa båda domar innebär som bekant att den fria rörligheten inom EU faktiskt kan användas för att utländska företag ska kunna konkurrera med lägre löner på den svenska arbetsmarknaden. Inför folkomröstningen 1994 gavs det ett löfte om att den svenska kollektivavtalsmodellen ska respekteras. Den visade sig formellt inte gälla i EG-domstolen. Nu har regeringen tillsatt en utredning med anledning av domen, och den utredningen ska vara klar den 15 december. Min fråga till statsministern blir då: Är det inte rimligt, när ett av löftena inför inträdet i EU har visat sig obrukbart, att man väntar med riksdagens beslut om ratificering av Lissabonfördraget - det är nämligen där som vi kan begära ett undantag - tills den tillsatta utredningen är klar med sitt arbete? Om utredningen kommer fram till att det inte räcker med att ändra i den svenska lagstiftningen har vi försuttit chansen att få ett undantag.

Herr talman! Som bekant tycker Vänsterpartiet att varken detta fördrag eller något annat fördrag är något att ha eftersom Vänsterpartiet till att börja med inte vill ha EU. Det är alltså inte någon ärligt känd omtanke om EU som gör att ni nu möjligen ifrågasätter själva fördragsändringen den här gången. Låt mig säga att om det är någonting som sker i fördraget så är det att det stärker arbetstagarnas rättigheter eftersom det antas en särskild rättighetsstadga som en del av detta fördrag. Det går snarare i rätt riktning. Det ställs frågor här, och detta är en väldigt angelägen diskussion och debatt. Men jag är väldigt oroad för att vi inte inväntar den analys som nu faktiskt är i gång. Jag såg på tv häromkvällen att någon facklig företrädare nu bedriver så kallad polackjakt i Sverige. Jag vet inte hur ni kände. Men jag tyckte att det var rätt obehagligt. Jag tycker inte att det känns så där väldigt bra om vi nu ska ha polackjakt runt om i Sverige, utan jag tycker att vi ska ordning och reda i våra regelsystem och att vi ska ge tid för den analys som vi har tillsatt en utredning om. Denna analys ska vara klar den 15 december. Vi har varit överens med arbetsmarknadens parter om att det ska se ut på det sättet. Låt oss invänta detta innan vi påstår att vi vet vilka konsekvenserna är.

Herr talman! Statsministern kunde ha lyssnat på vad jag sade. Jag sade: Borde vi inte vänta på utredningens analys och kartläggning av vad domarna egentligen innebär innan vi ratificerar det nya fördraget? Den enda möjlighet som vi har är att då kunna begära ett undantag i det nya fördraget. Det finns en rad fackliga företrädare i bland annat fackförbundet Byggnads som är djupt oroade över konsekvenserna. Även om statsministern inte bryr sig så mycket om deras oro tycker vi att det är rimligt att man då kan presentera ett underlag så att man i så fall ska kunna känna sig trygg. Men eftersom statsministern är så övertygad och inte är beredd att ta någon strid när det gäller svenska kollektivavtal eller kan tänka sig att vänta med att ratificera fördraget tills utredningen kommer med analysen, kan statsministern då garantera dem som nu är oroliga över att den svenska modellen håller på att avvecklas att det inte kommer att komma några nya domar som inkräktar på den svenska arbetsmarknadsmodellen?

Herr talman! Alice Åström är medveten om att man inte kan ställa ut den typen av löften. Vad är det egentligen som händer i Europa? Jo, vi går från slutna nationella system, där vi förr bara jobbade i vårt eget land, till en ökad grad av rörlighet över gränserna. Vi försöker få regelsystem som ska underlätta och möjliggöra detta. Jag inser att Vänsterpartiet inte har varit med och inte tycker att detta är en riktig utveckling. Men många av oss tycker att det är en riktig och bra utveckling att det finns en typ av gränsöppningar och möjligheter att röra sig och att regelsystemen då bör följa med och samtidigt respektera nationell särart i form av kollektivavtalsmodell i Sverige. Skälet till att jag inte tycker att vi ska sätta det ifråga när det gäller ratifikationsprocessen är att jag inte anser att det har med fördraget att göra. Fördraget stärker arbetstagares rättigheter. Dessutom finns det ingen möjlighet att öppna på det sättet. 13 länder har redan ratificerat detta fördrag som innan vi skrev under - jag var själv och undertecknade detta fördrag på Lucia förra året - var förankrat. Det fanns ett brett stöd i Sveriges riksdag för att vi skulle göra undertecknandet, inte av Vänsterpartiet men av övriga partier. Då är det fel svar på en möjlig oro som existerar. Bättre är då att utreda och försöka se vad vi kan göra inom ramen för nationell lagstiftning.

Herr talman! Regeringens reformer av a-kassans finansiering är ett misslyckande som helt i onödan minskat anslutningen till a-kassan. Vid nästa lågkonjunktur kommer många arbetslösa att stå utan försäkringsskydd, skriver i dag Finanspolitiska rådet i en rapport - inte oppositionen. Regeringens misslyckande har lett till att vi i dag har över 1 ½ miljon människor utan a-kassa. I dag kommer ytterligare ett meningslöst men välriktat stolpskott. Regeringens utredare föreslår att en tvångsanslutning ska genomföras. En del av dem som står utanför ska tvingas in. Men orättvisorna ökar genom att akademiker med trygga jobb och höga löner slipper undan med en liten avgift, medan handelsanställda får betala mer än dubbelt så mycket. Studenter och deltidsarbetande får inte vara med. Andra måste vara med men kan ändå inte kvala in för ersättning om de blir arbetslösa. Tror inte statsministern att det kommer att kännas orimligt att vissa får betala 5 000 kronor om året till a-kassan utan att kunna få någon trygghet eller ersättning vid arbetslöshet? Är inte trygghetssystemen snart tillräckligt orättvisa och urholkade även för en borgerlig regering?

Herr talman! För det första: Vad är Finanspolitiska rådet för någonting? Jo, det är ett särskilt råd som denna regering har tillsatt för att granska vår finanspolitik, alltså ett sätt att säkerställa att fler röster kan höras och genomlysa regeringens arbete. Finanspolitiska rådet konstaterar att vi varaktigt har ökat sysselsättningen, framför allt med vår a-kasseförändring och med vårt jobbskatteavdrag. De ser mycket positiva effekter. De är kritiska mot det första steget när det gällde a-kasseförändringen för att det inte tillräckligt mycket differentierade beroende på arbetslöshet. Det finns också en a-kasseutredare som har presenterat sin utredning i dag. Vi ska naturligtvis titta på detta men har inga svar att ge i dag. Han har fullgjort det uppdrag vi begärde, och vi får återkomma. Men om vi nu ska beskriva effekterna av regeringens politik och hur det har beskrivits är den samlade bilden att vi för en skarpt sysselsättningsskapande politik, bra för svenska folket dessutom, med följden att också inkomstskillnaderna minskar i Sverige.

Herr talman! Den samlade bilden av regeringens politik när det gäller trygghetssystemen och särskilt a-kassan är att hundratusentals människor har tvingats ut ur a-kassorna och i dag står utan försäkringsskydd. Om vi skulle komma in i en ny lågkonjunktur kommer väldigt många människor att riskera att hamna helt utanför en vettig försörjning. Det här är oerhört allvarligt, och det är också vad Finanspolitiska rådet i dag skriver i sin rapport. Regeringens egen myndighet som granskar regeringens ekonomiska politik säger att det här är ett misslyckande. Jag tycker att det är lite märkligt att inte regeringsföreträdaren nummer ett, alltså statsministern, vill kännas vid ett sådant tydligt angrepp. Jag tycker att det vore anständigt och rimligt att erkänna att man har misslyckats och att man borde tänka om. Från Miljöpartiets sida har vi föreslagit en allmän sjukförsäkring och arbetslivstrygghet där vi för in a-kassan och sjukförsäkringen och ser till att inte så många faller i kläm mellan stolarna och försäkringssystemen på det sätt som nu sker. Jag skulle föreslå att statsministern säger att vi är beredda att skrota det här förslaget som kommer i dag från utredaren, tittar på Miljöpartiets förslag som är mycket mer anpassat till dagens arbetsmarknad och vänder den här politiken som bara slår mot svaga människor.

Herr talman! Det är ungefär 460 000 personer som har lämnat a-kassan sedan valet. Vilka är det? Det har vi inte fullt ut svaret på, men vi vet åtminstone att några grupper är tydligt överrepresenterade. Det handlar dels om dem som har fyllt 63 år, förmodligen grundat på en uppfattning att de inte har någon betydande arbetslöshetsrisk kvar under denna sista del av sitt förvärvsarbetande liv. En annan grupp är förtidspensionärer som alltså har varit med och finansierat ett system som de rimligen inte får särskilt mycket ut av, även om vi anstränger oss för att de som lever med sjuk- och aktivitetsersättning ska kunna återkomma till arbetsmarknaden. En annan stor grupp är studenter som alltså inte är yrkesverksamma men som tidigare har varit med och finansierat a-kassan. Det kan finnas andra grupper. Vi ska fortsätta analysen, men stora grupper som har lämnat har förmodligen gjort det utifrån de enskildas mycket välmotiverade synsätt att de inte vill finansiera något som de upplever inte ger särskilt mycket tillbaka. Återigen: Förändringen av a-kassan i sin helhet beskrivs som ett av de viktigaste instrumenten för att varaktigt öka sysselsättningen i Sverige. Vi får väl se när vänsterpartierna går till val nästa gång om ni menar att allt detta ska läggas tillbaka till hur det var före 2006 - med en därmed ökad arbetslöshet som följd.

Herr talman! I dag och i morgon sammanträder Europarådets parlamentariska församlings politiska utskott här i riksdagen. Kollegerna har enats om att jag ska ställa en fråga till statsministern om globaliseringens inverkan på demokratiutvecklingen i världen och hur Sverige som ordförandeland i Europarådet avser att driva frågan om demokratisering och globalisering inom Europarådets ram.

Herr talman! Det verkar vara en sympatisk grunddemokratisk ordning att man får rösta fram vilka frågor som ska ställas! När jag tidigt blev politiskt intresserad var demokrati något som satt väldigt trångt i en del av Europa och några få övriga delar av världen. Det har varit en ganska fantastisk resa att få uppleva demokratins utbredning. Inte minst på vår egen kontinent är detta väldigt tydligt. Militärjuntor av olika slag har fallit i södra Europa. Kommunismen har inte längre grepp om östra Europa. Det har kommit demokratier på plats i dess efterföljd. Europarådet har varit en förkämpe för att tidigt gå fram för att säkerställa demokratins utveckling och att värna mänskliga rättigheter och kommer fortsatt att göra så, också i de länder som i dag kallar sig demokratier, vilket vi naturligtvis inte ska glömma bort. Liknande ser vi också i övriga delar av världen. Det är mycket kvar att göra, men vi ska inte förtröttas. Det är väldigt många människor på vår jord som fortsatt inte har möjlighet att få rösta, och det är en grundläggande rättighet som dessutom ger anständiga samhällen varhelst demokratin kommer på plats.

Herr talman! Jag har känt statsministern i riksdagsarbetet sedan 1994, och jag måste säga att under den perioden har inte statsministern gjort sig känd för att vara någon stor kramare av svenska kollektivavtal. Det är en oro som jag naturligtvis upplever. Nu låter det annorlunda i retoriken. Men det är många som tvivlar på retoriken, om den är äkta eller ett spel för gallerierna, inte minst från svensk fackföreningsrörelses sida. Vore det inte ett alldeles ypperligt tillfälle för statsministern att skingra den oro som ändå finns ute i samhället? Jag tror att statsministern är medveten om den, även om han i svaret till Mona Sahlin viftar bort frågan. Vore det inte ett ypperligt tillfälle att vid toppmötet i juni ta upp denna fråga och deklarera detta? Barroso var tidigt ute till stöd för Sverige i detta. Det vore väl bra att få stödet för de svenska kollektivavtalen ytterligare deklarerat från högsta ort i EU. Varför missar statsministern denna chans som finns på toppmötet i juni?

Herr talman! Som jag sade tycker jag att en kollektivavtalsbaserad modell med ett stort ansvarstagande från de avtalsslutande parterna är att föredra framför den lagstiftning, ofta med lagstyrning kring minimilönenivåer, som finns i andra länder. Vår modell är att föredra, men den är inte perfekt i alla delar, och den förtjänar ibland att diskuteras - hur kan den utvecklas? En utgångspunkt för mig är att den dom, Lavaldomen, som ligger till grund för mycket av den oro som finns ju inte i grunden ifrågasätter den svenska kollektivavtalsmodellen. Det var trots allt delvis detta som hade kunnat ligga till grund för den typ av oro som frågeställaren ger uttryck för. Domen leder till frågor om tillämpning i marginalen av den svenska arbetsmarknaden som vi vill analysera och har bett en utredare titta på fram till den 15 december. Om jag nu i juni skulle påstå en massa saker blir det mer baserat på oro och vad som kanske är. Det är inget fel att göra så i opinionsbildning, men en statsminister har delvis en annan roll. Det måste vara mer grundat i att vi har gjort vår analys och de facto vet vad vi talar om. Utifrån det kan man sedan välja att agera.

Herr talman! För ungefär 15 år sedan var debatten som hetast i Sverige om huruvida vi skulle ansluta oss till Europeiska unionen eller ej. Jag förespråkade ett medlemskap. Det gjorde jag utifrån miljöfrågorna, därför att det behövs ett brett engagemang internationellt och internationella lösningar, inte minst för att enskilda länder inte ska kunna undandra sig ansvar och på det sättet kortsiktigt få konkurrensfördelar för den egna industrin. Det gläder mig nu mycket när jag ser att EU börjar leverera rejält på det här området. Kommissionen har lagt fram sitt förslag till klimat- och energipaket. Min fråga till statsministern är: Hur ser statsministern på Sveriges möjligheter att uppfylla förnybarhetsmålet och biodrivmedelsmålet?

Herr talman! Vi har sida vid sida kämpat för att Sverige ska träda in i Europeiska unionen just grundat på att mänskligheten nu står inför gränsöverskridande problem som de gamla nationalstaterna inte ensamt kan svara upp gentemot. Det kanske mest tydliga exemplet är hur miljöproblem är gränsöverskridande. Vi kan rena aldrig så mycket här i Sverige, vi påverkas ändå av energiproduktion och utsläpp som sker i vår omvärld. EU blir ett sätt att tillsammans ta ansvar för och möta de miljöhot som vi står inför. Sverige har i den bördefördelning som nu sker med anledning av det 20-procentsmål som antogs vid Europeiska rådet förra året angett att vi i vår energianvändning ska gå från en 40-procentig andel förnybar energi upp till 49 procent. Det första vi då gör är naturligtvis att titta igenom den myckna investering som nu väntar av förnybar energi i Sverige och användandet av de särskilda gröna certifikaten som ger kommersiellt gångbara priser för att växla in det förnybara. Det kommer till exempel att bli mycket mer vindkraft i Sverige. Vi är inte riktigt färdiga med analysen, men det är klart att vi har hopp om att vi ska kunna nå denna mycket ambitiösa målsättning också när det gäller biobränslet.

Herr talman! Den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter tecknar kollektivavtal på arbetsmarknaden, kollektivavtal som reglerar löner och sjysta arbetsvillkor. För att den svenska modellen ska fungera krävs det en hög facklig organisationsgrad, men också att facket ges möjlighet att finnas på plats ute på arbetsplatserna för att kontrollera och bevaka att kollektivavtalen följs. Men kollektivavtal handlar inte bara om löner. De handlar också om arbetsvillkor och arbetsmiljö. Om kollektivavtalen inte kan värnas innebär det att facket förlorar en möjlighet att arbeta för att förbättra arbetsmiljön på arbetsplatserna. Min fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt är: Vilka åtgärder är statsministern beredd att vidta för att värna kollektivavtalen och därmed ge fackliga organisationer viktiga och nödvändiga verktyg för att jobba för arbetsmiljöförbättringar?

Herr talman! Det handlar naturligtvis bland annat om att i samtal med länder där man inte har den här typen av modell skapa förståelse för att detta har tjänat oss väl och har fungerat väl. Det måste naturligtvis också i grunden bygga på att det är ansvarsbärande parter som agerar på ett sätt som väcker förtroende hos medlemmar och hos andra här i Sverige. Det har ju förts en diskussion. Först hette det att partierna tappade sina medlemmar. Nu heter det att fackföreningar också har problem att behålla sina medlemmar. Det leder till samma typ av diskussion, det vill säga vem som har huvudansvaret för att se till att man är attraktiv för att behålla eller till och med få nya medlemmar. Rimligen bör också, precis som de politiska partierna, de fackliga företrädarna ställa sig frågan: Företräder vi potentiella medlemmar och de medlemmar vi har på allra bästa sätt? Kan vi på något sätt medverka genom att i opinionsbildning påpeka att hög organisationsgrad är en viktig grund för att vi inte ska få den utveckling som vi har sett i länder med väldigt låg anslutningsgrad, där det ibland blir mer extrema yttringar i en del fackförbund, ska jag naturligtvis bistå med det. Men precis som det har varit för de politiska partierna är det väldigt mycket en fråga om omprövning också för fackförbund här i Sverige.

Herr talman! Min fråga till statsminister Reinfeldt handlar om personer med funktionsnedsättning och deras rätt till arbete. Vi vet ju att tillgängligheten är helt avgörande för att en person med funktionsnedsättning ska kunna leva ett självständigt liv. Vi vet också att en majoritet av personerna med funktionsnedsättning skulle kunna utföra ett förvärvsarbete om arbetsmiljön var tillgänglig och arbetsuppgifterna anpassade. Min fråga till statsministern är: Vilka åtgärder kommer statsministern och regeringen att vidta för att minska utanförskapet och öka sysselsättningen för personer med funktionsnedsättning?

Herr talman! Jag möter allt oftare en förändrad attityd. Det gäller Försäkringskassan och det gäller Arbetsförmedlingen. Man frågar i dag i mindre utsträckning vilken förmåga som saknas och ställer mer frågan: Vilken förmåga finns? Det är en större mental förändring än vi kanske har klart för oss. Den som har en funktionsnedsättning, den som till del inte är arbetsförmögen kan om man ändrar förutsättningarna eller hjälper till på annat vis faktiskt ha både arbetsförmåga och utföra ett arbete väl så bra som andra. Vi har sett många exempel på det. Jag har själv varit i Värmland hos Left is Right som anställer personer med Aspergers syndrom. De gör ett fantastiskt arbete, givet att man har anpassat det till deras förutsättningar. Vi hade i april 17 600 personer med funktionsnedsättning registrerade hos Arbetsförmedlingen. Det är 22 procent färre på ett år. Det beror delvis på att våra nystartsjobb har varit verkningsfulla för den här gruppen och att vi har alltmer av lönebidragssystem för att hjälpa också dem med funktionsnedsättning i en god konjunktur och en god arbetsmarknad. Men vi kommer säkert att behöva göra mer.

Herr talman! För drygt ett år sedan ställde jag här i kammaren en fråga till statsministern om de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna med anledning av försämringarna inom a-kassan, framför allt med tanke på att ni har tagit bort plusjobb och utbildningsvikariat. För tidigt väckt fråga, svarade statsministern den gången. Men precis som vi socialdemokrater befarade har försämringarna lett till att mer än hälften av Sveriges kommuner har fått ökade socialbidragskostnader, och många människor har förstås hamnat i en hopplös situation och kan inte försörja sig själva. Därför ställer jag frågan igen till statsministern: Hur anser statsministern att kommunerna ska finansiera de här ökade kostnaderna? Alla kommuner har ju inte en bra ekonomi, och 2, 3 eller 4 miljoner kan faktiskt vara skillnaden mellan röda och svarta siffror i bokslutet.

Herr talman! SKL:s senaste rapport visar att kommunbalansen kom ut något mer positivt än vi trodde. Jag tror att vi har ett överskott i kommunsektorn på drygt 7 miljarder. Det är alltså inte en korrekt beskrivning att det allmänt skulle vara underskott i Sveriges kommuner. Dessutom är det som Finanspolitiska rådet påpekar i dag så att regeringens politik kan antas ge en varaktig sysselsättningsökning med ungefär 90 000 personer. De finns spridda över hela landet. Fler i arbete betyder fler skattebetalare. Det betyder mer i skatteinkomster till kommunen och därmed naturligtvis en förmåga att också ha råd med de utgifter som finns i en kommun. Regeringen för en politik riktad mot att ta ned utanförskapet. Det är det mest framgångsrika sättet att säkerställa att man har råd med stöd till grupper som fortsatt står utanför. Det återspeglas också som sagt i ett fortsatt överskott i Sveriges kommuner, även om vi är lite oroliga, kanske framför allt på landstingssidan, för hur varaktigt och uthålligt detta kommer att vara framöver.

Herr talman! I dag, den 15 maj, firar vi FN:s internationella familjedag. Familjen hålls högt av det svenska folket. En ny Sifoundersökning visar att nio av tio svenskar anser att det är en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp tillsammans med både sin mamma och sin pappa. Nu införs vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen. I regeringsförklaringen utlovas kontinuerligt stöd till föräldrarna under barnens uppväxt. Samtidigt har inte regeringen ännu anammat det som exempelvis både Labour och Tory så tydligt har tagit ställning för i Storbritannien, nämligen att alla beslut som påverkar stabiliteten i äktenskap och familj på något sätt måste konsekvensbeskrivas utifrån hur de påverkar familjen. Min fråga är alltså: Är detta att konsekvensbeskriva politiska beslut utifrån hur familjen påverkas någonting som statsministern ställer upp på?

Herr talman! Jag kan försäkra att har man ett parti som heter Kristdemokraterna i sin regering har man så att säga utredningsenheten i regeringen. Det påpekas naturligtvis hela tiden vilka effekter på familjen som olika förslag har. Den för Kristdemokraterna mycket viktiga vårdnadsbidragsreformen är ju en del av regeringens familjepolitiska program som syftar till att ge familjer utökade valmöjligheter i ett land där vi redan har rätt rika valmöjligheter med en stark föräldraförsäkring, en kvalitativ förskola, goda möjligheter att ha bra tillsyn och pedagogiska verktyg för att barn ska kunna utvecklas på ett bra sätt. Till det tycker vi att det är viktigt att tillföra det som också gör att föräldrar får utökade möjligheter att själva bestämma vad de tycker är rätt balans i livet i hur man hjälper till att se sina barn växa upp.

Herr talman! Just nu pågår arbete i, som redan har sagts, Europarådets politiska utskott här i riksdagen. De frågor som reses i sammanhangen är många. En av dem gäller Nord Stream-projektet. Det har diskuterats flera gånger här i riksdagen - i kammaren, i hearingar, i EU-nämnden med mera. Konsekvenserna av projektet diskuteras också i Europarådets utskott. Parlamentariker från Europarådet undrar om regeringen ser en möjlighet att diskutera denna fråga när alla parter finns på plats, som i Europarådet, eftersom frågan är viktig ur många olika aspekter - demokrati, miljö, energi, ekonomi och säkerhetspolitiskt. Kommer statsministern och regeringen att anta utmaningen att lyfta upp den typen av frågor under det svenska ordförandeskapet i Europarådet och därmed öka den mellanstatliga delaktigheten?

Herr talman! Nord Streams idé om att lägga en lång gasledning i Östersjön har här i riksdagen bemötts av två typer av förhållningssätt. Alldeles oaktat frågor om deltagande och diskussion har de tre vänsterpartierna förklarat att de redan vet vad svaret är: Nej, det blir inget. Alliansregeringen har mer försökt att utgå från att vi har lagar och konventioner som styr hur man ska förhålla sig till bland annat stora infrastrukturprojekt. Det finns en internationell havskonvention som tillåter att man lägger ut gasledningar men det finns också nationell miljölagstiftning som ska pröva om det har miljökonsekvenser som kan vara negativa för Sverige - inte minst den diskussion som har varit på Gotland, som jag besökte i går. Vi avser att fullfölja detta på ett seriöst sätt och pröva detta i enlighet med svensk lagstiftning. Skälet till att vi än så länge inte har kunnat fullt ut pröva detta är att Nord Stream inte har framställt ett underlag som vi menar går att använda för den typen av prövning. Innan man har det på plats är det svårt att föra debatten. Vi avvaktar och återkommer sedan med våra ställningstaganden utifrån hur svensk lagstiftning ser ut.

Herr talman! Jag vill ställa en fråga om ordens makt. Ord och begrepp är sådant som bestämmer vår självuppfattning och hur vi uppfattar omvärlden. Det ord jag riktar in mig på är arbetslöshetsersättning. Det råkar heta på engelska jobseeker's allowance , vilket säger vad det är fråga om också i svensk uppfattning, nämligen jobbsökarersättning eller till och med jobbsökarbidrag. Eftersom alla partier är överens om att arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring undrar jag om statsministern tycker att det kan vara något för oss att ta efter.

Herr talman! Jag vill bara påpeka för denna riksdag att politiken rätt ofta gör den typen av avvägningar att byta namn på saker. Ibland har det handlat om yrkeskategorier som ska heta saker som ligger i tiden. Ibland har det handlat om system där signaler blir fel. Förtidspensionär är ett sådant ord. Vi hade ett jättesystem som skulle bestå av förtidspensionärer, som därmed signalerade att man har jobbat färdigt, är pensionär fast i förtid. Nu säger vi att man lever med sjuk- och aktivitetsersättning. Vår ambition är att en hel del av dem ska motiveras att komma tillbaka till arbetslivet. På samma sätt har vi nu en jobb- och utvecklingsgaranti, som just lägger press på att man ska vara aktivt jobbsökande och stå till arbetsmarknadens förfogande. Det är viktigt om vi på olika sätt kan arbeta med ord men framför allt med åtgärder för att se till att vår arbetslinje hålls upp. Det är naturligtvis i grunden bra att arbetsföra människor också arbetar, både för deras egen ekonomi och hälsa och för samhällets allmänna utveckling.

Herr talman! Min fråga handlar om kommuner som medvetet bryter mot lagen. Statsministerns egen hemkommun Täby har blivit ökänd efter den moderata kommunledningens beslut att driva igenom en tvångsprivatisering av Tibble gymnasium. Turbulensen blev stor efter reautförsäljningen av skolan. Skolministern kände sig tvingad att ge Statskontoret i uppdrag att utreda lagligheten i dessa avknoppningar. Nu har Statskontoret kommit med sina slutsatser. Statskontorets sammanfattning är tydlig: Avknoppning kan strida mot både kommunallagen och EG-rätten, men om en privatisering ska genomföras ska marknadsprissättning gälla. Men alla kommuner tänker uppenbarligen inte följa lagen. Täby kommun är på väg att återigen privatisera en skola, Skarpängsskolan. Den moderata kommunledningen vill rea ut skolan för 4,1 miljoner kronor, trots att Kunskapsskolan har förklarat att man kan tänka sig att köpa skolan för 10 miljoner kronor. Vad tycker statsministern om att Täby och andra kommuner uppenbarligen medvetet bryter mot lagen genom att slumpa bort kommunala skolor? Kommer regeringen på något sätt att agera för att sätta stopp för detta?

Herr talman! Jag är som bekant inte kommunalråd i Täby. Man försöker ibland att framställa det som att det i min hemkommun finns människor som lider oerhört svårt, har det jobbigt och är plågade av allt som görs. Det är inte vad man känner igen när man bor i Täby. Den gymnasieskola som nämndes är fortsatt mycket populär. Vår uppfattning är att kommunen naturligtvis ska följa lagstiftningen. Men det är också känt att kommuner i en lång rad fall - det spelar inte så stor roll vilken majoritet de har - ibland testar gränser och vill se prövningar av olika saker. Exakt vad som gäller i det här fallet är jag inte insatt i eftersom jag inte längre har några kommunalpolitiska uppdrag i Täby.

Herr talman! Jag har en fråga rörande Kina. Statsministern var nyligen på besök där. Jag och många andra med mig, engagerade demokrativänner, var mycket positiva till den lista på politiska fångar som överlämnades och den höga profil som statsministern intog i den frågan. Min fråga är enkel. Har det skett någon uppföljning efter Kinaresan? Har man kunnat se några signaler från regimen i Peking i frågan, så att människorna en vacker dag kan bli fria?

Herr talman! Det vi initierat sedan några år tillbaka är en dialog om mänskliga rättigheter med den kinesiska statsledningen. Man bör notera att en del biståndsmedel används för till och med en magisterutbildning i mänskliga rättigheter vid ett av universiteten i Peking. Jag själv besökte det. Det är en framgång att trots enpartisystem det finns en möjlighet att fördjupa den typen av utveckling i Kina. Jag tycker att vi ska vårda och fortsätta att driva denna dialog om mänskliga rättigheter. Vi överräckte som sagt en lista. Det har andra gjort före oss. Naturligtvis är syftet att den ska få positiva följder, någonting som vi ännu inte har kunnat konstatera. Kort efter det att jag var där kom kommissionen med kommissionspresident Barroso på besök. Liknande typer av diskussioner har fortsatt. Jag har inte några konkreta svar vad detta har givit för resultat, men vi är inte ensamma om att föra en dialog. Det är en återkommande metod som används när man träffar det kinesiska ledarskapet.

Herr talman! Jag har en fråga till statsministern om de avslutande förhandlingarna om klustervapen som börjar nästa vecka i Dublin. Vid förra mötet i Wellington i Nya Zeeland var en överväldigande majoritet av länder för ett förbud mot klustervapen. Sverige försökte då få till stånd ett undantag för vårt eget klustervapen bombkapsel 90, men utan framgång. Nu kommer de avslutande mötena att hållas i Dublin, och det blir med största sannolikhet ett förbud mot klustervapen. Då kommer bombkapsel 90 att inräknas. Kommer Sverige att skriva under Oslofördraget i sin helhet om förbud mot klustervapen, eller kommer Sverige även denna gång att försöka få ett undantag för vår egen bombkapsel 90?

Herr talman! Klusterammunition kan skapa allvarliga humanitära problem. Vi har tyckt, som också frågeställaren påpekar, att det därför ska bedrivas förhandlingar för en ambitiös och internationell reglering av det slag som man nu försöker få på plats. Det är naturligtvis helt omöjligt att gå dessa händelser i förväg. Vi måste först se att förhandlingarna kan avslutas på ett positivt sätt. Sedan ska vi naturligtvis förhålla oss till det. Vår uppfattning har varit att det ska vara ett internationellt avtal med en reglering som gäller lika för alla.

Herr talman! Jag ska fråga om samma sak, klustervapen. Det kan vara bra att jag gör det eftersom jag inte uppfattade att det blev ett direkt rakt svar från statsministern. Kommer Sverige att fortsätta att verka för ett undantag för den svenska bombkapsel 90? Kommer Sverige att verka för reglering av användandet av klustervapen som inte är i linje med Oslodeklarationen? Kommer Sverige att verka för övergångsperioder för dem som använder klustervapen i dag?

Herr talman! Sverige deltog i det möte som hölls i Wellington den 18-22 februari. Vi undertecknade tillsammans med ett 80-tal andra stater den deklaration som antogs vid mötet. Jag var inte själv närvarande, men det är andra som i sådana sammanhang representerar Sverige. Osloprocessens femte och sannolikt sista möte ska ske nu i Dublin den 19-30 maj. Vi står alltså precis inför detta möte. Återigen: Det är svårt att dra slutsatser av ett möte som ännu inte har varit. Men jag har åtminstone givit grundvalarna för hur vi ser på behovet av en internationell reglering. Sedan får vi återkomma till vad slutresultatet har blivit och hur vi ska förhålla oss till det.

Herr talman! Jag vill gå tillbaka till Laval- och Vaxholmsmålet. Det är allvar nu, statsministern. Det handlar om Sveriges småföretagare, det handlar om byggnadsarbetare, det handlar om handelsanställda med flera, det handlar om rättvisa på arbetsmarknaden. Vi socialdemokrater vill inte att arbetare ska ställas mot varandra och konkurrera med låga löner och taskig arbetsmiljö. Det är du som har ansvaret, statsministern. Min fråga är: Kommer du att ta det? Kan statsministern här i dag garantera att regeringen kommer att genomföra de lagstiftningsförändringar som är nödvändiga för att svenska kollektivavtal ska kunna tillämpas fullt ut i Sverige?

Herr talman! Det är allvar nu. Sedan nämns en massa konsekvenser, och så är det jag som ensam skulle vara ansvarig, om jag förstår frågeställaren. Det är en i alla delar felaktig beskrivning. Först och främst: Är det allvar nu? Är det inte så att Lavaldomen visar att vi har fått respekt för den svenska kollektivavtalsmodellen och att vi fortsatt är osäkra på huruvida det har mer vittgående konsekvenser? Ligger den ens i närheten av vad frågeställaren beskrev? Jag är i alla fall inte lika tvärsäker. Vi har bett en utredare att titta på detta fram till den 15 december. Vad har det möjligen för effekter givet hur den svenska modellen och den svenska lagstiftningen ser ut? Det här sättet att bedriva politisk opinionsbildning går ut på att vi överdriver, att vi tar ut allting i förväg. Vi använder en piltavla, och så tror vi att vi kommer undan, vi som möjligen är lite internt splittrade och inte riktigt vet hur vi ska hantera frågan. Jag inser att jag har många roller i svenskt samhälle. Jag kan väl vara piltavla också, men jag tror inte att det löser problemet. Jag tror inte att det är ett seriöst förhållningssätt. Det seriösa är att gå igenom vad det möjligen har för konsekvenser och återkomma med det som utgångspunkt. Men jag tycker inte vi ska sprida oro i svenskt samhälle med att säga att hela den svenska kollektivavtalsmodellen nu kommer att ramla ihop som ett korthus. Människor blir möjligen nervösa om de hör politiska ledare påstå att det är så. Jag har ingen grund för att hävda det.

Herr talman! Det var skönt att få komma in med en fråga. När man hör statsministern bagatellisera verkningarna av Lavaldomen på den svenska arbetsmarknaden undrar man om statsministern verkligen har förstått situationen. Det kan vara viktigt att påpeka att det är en ny situation som har uppstått och som drabbar hela den svenska arbetsmarknaden, precis som Anneli Särnblad var inne på. Det handlar inte bara om byggen i Stockholmstrakten. Det drabbar inte bara löntagare. Det slår hårt mot småföretagare, som tvingas sänka sina anbud och sänka sina inkomster. Det drabbar män, och det drabbar kvinnor, landsbygd och stad. Det drabbar oss nu . Domen i Lavalmålet har redan börjat ge effekt på svensk arbetsmarknad. När man hör statsministern prata på det där lite bagatelliserande sättet inser man att statsministern inte har förstått vad det handlar om. Statsministern har tidigare i sina svar till ledamöterna i kammaren pratat om konsekvenser som ska utredas och analyseras och så vidare. Min fråga är: Kommer regeringen att utreda dessa effekter? Nu menar jag inte de rent legala utan effekterna på arbetsmarknaden. Om han inte tänker göra det blir frågan: På vilka grunder kommer man att agera i den här frågan om man inte vet vad det handlar om? Statsministern vet uppenbarligen inte vad det handlar om.

Herr talman! Patrik Björck har i mycket uppretade och uppiskade ordalag beskrivit mig som totalt okunnig. Tack för det! Det är väl så här det ska se ut i riksdagen i den här typen av frågestunder. Jag vill bara säga att jag inte är lika tvärsäker som Patrik Björck och andra socialdemokrater på att vi fullt ut känner effekterna av Lavaldomen. Jag konstaterar att den inte beskrivs ha de vittgående konsekvenser som ju Patrik Björcks sätt att beskriva den ger sken av. Vi har tillsammans med arbetsmarknadens parter kommit överens om att konsekvenserna ska utredas. Vi har tillsammans gått igenom hur tidtabellen ska se ut. Vi tar detta mycket seriöst eftersom vi tycker att denna avtalsslutande modell har tjänat oss väl. Man har också ett ansvar för hur man använder ord och hur man kastar anklagelser. Det finns människor som följer den här frågestunden som ju kan ställa sig frågan: Är det så att allt det som svensk avtalsmodell är byggd på i grunden är helt hotat? Eller är det så som statsministern säger, att effekten möjligen är mer begränsad, med möjligen en påverkan som vi först vill utreda och sedan förhålla oss till? Ja, den som lyssnar får döma.