Anf. 35 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i det aktuella betänkandet, SfU15.
Låt mig sedan fortsätta med att förklara vad det är som jag, Moderaterna och Alliansen tar ställning till i detta utskottsbetänkande, efter att ha hört oppositionens svartmålning av förslagen.
Det första förslaget innebär en lagreglering som förenklar anmälningsskyldigheten för dem som har bostadstillägg eller så kallat äldreförsörjningsstöd. Dessa stöd påverkas av ändringar av inkomst- och förmögenhetsförhållanden, civilstånd och bostadsförhållanden. Som regelverket ser ut i dag kan det i princip betyda att en enda krona i ökad inkomst kan vara anmälningspliktig. Detta är naturligtvis helt orimligt, och med det aktuella förslaget sätts en ny, rimligare gräns för betydligt högre belopp av arbets- eller kapitalinkomst eller förmögenhetsökning innan det måste anmälas som en ändring där bostadstillägget eller äldreförsörjningsstödet kan komma att påverkas.
Det andra förslaget gäller en lagändring om det visar sig att för mycket sjukersättning, tidigare kallad förtidspension, har betalats ut till en enskild individ. Lagändringen innebär att ränta och dröjsmålsränta kommer att utgå i samband med ett sådant återbetalningskrav på för mycket utbetald sjukersättning, på motsvarande sätt som redan i dag gäller om för mycket utbetalt bostadsbidrag återbetalas, där då också ränta utgår.
Vi tycker att det är rimligt att all gemensamfinansierad ersättning som utgår från våra socialförsäkringar och som blivit felaktig rättas till. Rätt person ska så långt det är möjligt få rätt ersättning, varken för mycket eller för lite - detta för att legitimiteten och tilltron till våra gemensamma trygghetssystem ska förbli intakta och hållbara på sikt.
När pensionsgrundande inkomst har fastställts för det aktuella året beslutar Försäkringskassan om en slutlig sjukersättning. Om den försäkrade då har fått för mycket preliminärt utbetalt ska det överskjutande beloppet plus en avgift betalas tillbaka. Om den försäkrade däremot har fått för lite betalar Försäkringskassan ut det utestående beloppet plus ett tillägg. Det är viktigt att konstatera att det handlar om en preliminär förtidsutbetalning som sedan justeras i samband med att man fastställer den pensionsgrundande inkomsten. Man kan inte alltid säga att det handlar om felaktigheter, utan det är en förskottsbetalning som man sedan justerar vid årets slut.
För att staten ska säkra att återfå för mycket utbetalad ersättning har det i praktiken visat sig att tillägg av ränta och dröjsmålsränta är effektiva medel för att så verkligen ska ske. Men detta vill inte vänstern, bland annat med hänvisning till att det rör sig om ekonomiskt utsatta personer med små marginaler. Vänsterns logik bygger alltså på att om fel har begåtts till förmån för en enskild men till nackdel för kollektivet som är försäkrat, så ska man se mellan fingrarna med detta för att det nog gäller en utsatt person. Men hur är det då med alla andra utsatta personer i systemet som fått rätt belopp? Ska de då inte också få lite mer än de är berättigade till, för de är ju också förmodligen lika utsatta som den som av en tillfällighet felaktigt råkat få mer än man är berättigad till?
Miljöpartiet vill, eftersom ränta och dröjsmålsränta kan utgå till enskild som fått för mycket ersättning, att det omvända ska gälla för staten om en enskild person inte har fått det man haft rätt till av Försäkringskassan. Vid en första anblick ter sig detta förslag som rimligt och sympatiskt. Men i utredningen från 2010,
Kompensationstillägg - om ersättning vid försenade utbetalningar
, slås fast att sådana kompensationstillägg i form av ränta i de allra flesta fall skulle bli mycket små. Beroende på vilken typ av ersättning det gäller skulle i genomsnitt kompensationsutbetalningarna vara på under 6 kronor för exempelvis föräldrapenning och inte över 25 kronor för för lite utbetald sjukpenning. Att rigga ett administrativt system för denna typ av kompensationsutbetalningar skulle enligt utredningen vida överstiga de sammanlagda kostnader som skulle utbetalas som kompensation, och för att hushålla med skattemedel avrådde därför utredningen från att införa ett sådant system. Jag finner ingen anledning att ifrågasätta denna analys av utredningen och föreslår därför att samtliga följdmotioner i detta betänkande avslås.
Avslutningsvis, herr talman, kan man reflektera över den ideologiska skillnaden i hur Alliansen och den samlade oppositionen ser på förvaltningen av våra gemensamma skattemedel. Medan Alliansen noga överväger varje skattehöjning som kan drabba enskilda negativt, och sedan hushåller på ett sunt sätt med de resurser som vi gemensamt samlat in till förmån för de mest utsatta att fördela på ett så rättvist sätt som möjligt när så behövs, höjer oppositionen gladeligen skatten med mångmiljardbelopp, mer än Alliansens partier, för att sedan gärna sprida pengarna ut till långt fler än enbart de mest behövande på ett sådant sätt att ansträngning till arbetsinsatser blir mindre självklart och på sikt skatteviljan och legitimiteten för våra gemensamma trygghetssystem hotas.
Denna den rödgröna oppositionens logik är i sanning att göra enskilda utsatta, som är i störst behov av att våra gemensamma trygghetssystem är långsiktigt hållbara och av att samhällets fortsatta välfärdsreformer i stort kan värnas, en riktig björntjänst.
(Applåder)
I detta anförande instämde Gunilla Nordgren (M).