Vissa narkotikafrågor

Herr talman! Ledamöter, åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, men jag står bakom övriga egna och gemensamma reservationer. I detta betänkande, Vissa narkotikafrågor, be- handlas ett antal motioner från allmänna motionsperi- oden 2002. Narkotikamissbruket har i det närmaste exploderat det senaste årtiondet. Utmärkande för detta är de nya så kallade partydrogerna, som är särskilt riktade till ungdomar och saluförs i trendiga festers lyxförpack- ning, allt för att locka till detta missbruk. Missbruket har alltså en annan dragningskraft på ungdomar än de droger som var vanligare förr, på 1970- och 1980- talet. Men i själva verket är detta missbruk precis lika farligt, med samma misär och kostsamma följder som tidigare. Föräldrar och andra närstående är oftast de som har störst möjlighet att upptäcka om något inte står rätt till med de egna barnen. Möjligheterna att upp- täcka narkotikabruk på ett tidigt stadium är betydligt större om föräldrarna har goda kunskaper. Detsamma gäller för skolans lärare och personal. Att uppmärk- samma att en elev beter sig konstigt eller annorlunda i klassrummet räcker inte. Elever som skolkar, uppvi- sar tecken på vantrivsel och kanske har problematiska hemförhållanden måste uppmärksammas och erbju- das stöd. Men goda familjeförhållanden får inte heller tas till intäkt för att det inte föreligger några som helst risker. Den här problematiken är svår. Detta gör att skolans roll och det generella vuxenansvaret är oer- hört viktigt. Skolan bör ha en absolut plikt att informera för- äldrar om problem. När familjeförhållandena är pro- blematiska bör skolan knyta kontakt med andra vuxna i barnens eller ungdomarnas närhet. Det förutsätter dock att skolpersonal kontinuerligt får utbildning om droger samt om symtom och effekter av drogmiss- bruk, samt att skolhälsovårdens insatser än mer upp- märksammas. Just nu sker en nedrustning av skolhäl- sovården som man måste fundera kring. Undervisningen om narkotikans verkningar ska påbörjas tidigare än vad som görs i dag för att få effekt. Frivilligorganisationerna på narkotikaområdet är en underskattad resurs som skulle kunna användas mycket mer än i dag för utbildning och upplysning. Organisationerna hjälper till i enskilda fall, har utar- betat undervisningsmaterial för olika målgrupper och har generellt stor kompetens och ett förtroende hos allmänheten. Vi måste arbeta aktivt för att motverka den nar- kotikaliberalism som nu förefaller spridas och vinna fäste inom EU. Vi måste arbeta mot europeisk illegal produktion av narkotika som exstacy. Vi måste arbeta för stärkta gränskontroller vid EU:s gemensamma gränser för att förhindra införsel till EU av exempelvis heroin och amfetamin. Vi måste göra vår röst än mer hörd på den politis- ka europeiska arenan i dessa frågor. Från hela Sydsverige åker människor till Danmark för att köpa narkotika. Genom invigningen av Öre- sundsbron blev det ännu lättare att ta sig över sundet och ännu svårare att kontrollera inflödet av bland annat narkotika. Vi anser alltså att det är mycket viktigt att det snabbt skapas en samsyn mellan svens- ka och danska myndigheter och politiker om hur drogproblemet i Öresundsregionen ska bemötas. Åtgärder måste vidtas för att minska tillgänglig- heten till narkotika i regionen. Det gäller inte minst frågan om den öppna gatuförsäljningen i Köpenhamn, bland annat i Christiania. Jag beklagar att utskottet inte ville stödja den socialdemokratiska motion som framhåller vikten av detta och pekar på denna narko- tikaproblematik i Öresund. Det vore intressant att få veta varför i senare anföranden. Herr talman! Människor kommer att testa narkoti- ka och därmed riskera att hamna i ett allt tyngre missbruk. Då är det viktigt att det finns en miss- bruksvård som fungerar. Så är inte fallet i dag. Därför vidhåller vi vår uppfattning att exempelvis metadonbehandlingens strikta regler måste förändras. Det är orimligt att unga heroinmissbrukare som söker hjälp inte kan erbjudas denna behandling förrän tidi- gast vid 20 års ålder och efter fyra års dokumenterat missbruk. Därtill ska väntetiden läggas med ett eller två år. Det är emellertid också mycket viktigt att ett me- tadonprogram, eller subutexprogram, ses som en del av en missbruksvård där andra stödjande insatser måste ske parallellt med denna behandling. Det kan handla om bostäder, om arbete, om utbildning och andra sociala kontakter, där frivilliga organisationer måste stödjas i sitt arbete med narkotikamissbrukare och där missbrukaren möts med medmänsklighet och acceptans utan pekpinnar. Gör man inte detta når man aldrig fram till den arena som behövs för att kunna stödja missbrukaren i hans situation. Det går inte med myndighetsperspektivet. Vi måste lämna det. Vi måste mötas som jämlikar. Avslutningsvis, herr talman, föreligger i detta be- tänkande ett tillkännagivande till regeringen om att riksdagen ska få en resultatskrivning angående nar- kotikafrågan våren 2005. Det är väl bra, men det kommer inte att innebära att vi kommer att förhålla oss passiva i frågan under tiden. Återigen, herr talman, yrkar jag bifall till reserva- tion 1.

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt tråkigt, som sagts tidigare, att inte ministern, Morgan Johans- son, är här när vi diskuterar sådana här viktiga frågor och kan bemöta en hel del av detta. Men vi får nöja oss med varandra. Sedan januari 2002 finns det en nationell hand- lingsplan som det har beslutats om i riksdagen, med ett mål om ett narkotikafritt samhälle. Regeringen har tillsatt Björn Fries som samordnare med sin mobilise- ring mot narkotika. Trots detta kan vi inte säga att missbruket av narkotika har minskat. Det har tvärtom ökat, framför allt bland ungdomar. I dag känner vi nog alla en stor oro över vad som håller på att hända när fler och fler unga människor blir beroende av droger som förändrar deras liv, och i beroendets spår kommer kriminalitet och våld. Nyli- gen var några av oss från socialutskottet i Lund. Vi fick höra att en missbrukare som vi fick intervjua konsumerade ungefär ett gram heroin per dag. Det kostade honom runt tusenlappen per dag, och det ledde förstås till kriminalitet. Han måste få fatt i de här pengarna, och han kände ständigt att han hade polisen i hälarna, vilket förstås inte är så konstigt. Så detta leder till en kriminalitet och även till våld, som vi har sett både i polisens rapporter och i massmedi- erna. Det är bra, tycker jag, att socialutskottet och justi- tieutskottet har påbörjat ett samarbete där man för- hoppningsvis ska komma fram till kloka åtgärder. Folkpartiet tycker att det är viktigt att målet ska vara ett narkotikafritt samhälle, men med dagens nedslå- ende siffror om drogmissbruk har vi lagt fram ett förslag i en motion om att införa etappmål inom ra- men för det övergripande målet. Ett exempel på ett sådant etappmål skulle kunna vara att narkotikamissbruket ska minska till en tred- jedel av vad det är i dag inom fem år. Jag tror att det kan vara ett bra förslag. Ibland kanske man inte orkar gå uppför hela backen på en gång, utan man försöker då se åtgärderna i etapper. När vi inte ens kan få våra fängelser fria från nar- kotikamissbruk har vi långt kvar. Jag läste en skakan- de insändare i Bohuslänningen häromdagen om just detta. Det fanns endast något exempel från Gävle på att man lyckades få någorlunda narkotikafritt på fängelserna. Vi måste kanske ta mera realistiska steg, även om målet alltid måste stå klart för oss: ett nar- kotikafritt samhälle. Herr talman! Vi vuxna är så omedvetna om vad som pågår mitt ibland oss. Jag var i höstas i en hög- stadieskola och träffade brukarrådet, alltså föräldra-, lärar- och elevrepresentanter. Jag frågade, som jag ofta gör i sådana här sammanhang, hur drogsituatio- nen såg ut i skolan. Föräldrar och lärare sade att det inte fanns några stora bekymmer, medan elevrepre- sentanten sade att det gick hur lätt som helst att få tag i knark och alkohol utanför skolan, alldeles på utsi- dan, och att flera elever varit påverkade både av dro- ger och alkohol under lektionerna, men lärarna hade inte märkt det. De vuxna satt där häpna och kände sig löjliga för att de inte hade förstått något. Jag tror att det är så här. Vi vuxna är inte medvet- na om vad som pågår. Det behövs mycket mer infor- mation och engagemang från skolornas sida och i skolorna av föräldrar och personal omkring de här frågorna. Det behövs också fler fritidsaktiviteter för ungdomarna, så att de inte kommer in i missbruk över huvud taget, så att det finns någonting att göra för dem, så att de inte kommer in i fel kretsar. Vi har från Folkpartiets sida lagt fram ett förslag om en handlingsplan för unga missbrukare av både alkohol och narkotika. Jag tror att den behövs, för det är mest unga under 25 år som testar. Carl-Axel Jo- hansson sade just att det var partydroger, och det är det som det handlar om. Det är trender som gör att ungdomar lockas in, och för några går testandet över i missbruk. Det är viktigt att fånga det här missbruket tidigt. Annars kan det vara svårt att behandla. Många kvinnor i barnafödande åldrar, som jag har träffat i mitt jobb, har hamnat i missbruk som också har gett skador på barn. Det handlar om hur svårt det är för dessa barn och föräldrar att sedan klara sig framöver. Behandlingsplatserna har också minskat mycket inom narkomanvården. Tvångsvården när det gäller narkotika är i dag bara en tredjedel av vad den var för tio år sedan. Det är en minskning från 750 platser till ungefär 250 platser. Är det majoritetens sätt att hjälpa de unga som har hamnat i missbruk? Jag tror att det är fel sätt att åtgärda problemen. Folkpartiet har visat på att det är viktigt att Sveri- ge inte får förlora kampen i Europaparlamentet när det gäller de alkoholpolitiska frågorna. Vi måste också kräva en internationell statistik där utgångs- punkterna är gemensamma och ger möjlighet till rättvisande jämförelser mellan till exempel länder som Nederländerna och Sverige. Det är viktigt att Sveriges röst blir hörd i Europa i de här frågorna. De nordiska länderna har samarbetat inom narko- tikaområdet under en lång tid. Jag var med i Helsing- fors i höstas då ett sådant samarbete diskuterades i Nordiska rådet på ett mycket positivt sätt, och vi hoppas att åtgärder ska kunna komma framöver. Dock har det genom Öresundsbron blivit svårare att kontrollera inflödet av narkotika och andra droger. Det behöver skapas en samsyn mellan svenska och danska myndigheter och politiker om hur Öresunds- regionens problem ska bemötas, inte minst i Christia- nia, även om det har hänt en del positiva saker där. I Christiania är det stora bekymmer. Alltså behöver regeringarna i de båda länderna komma samman för att komma på gemensamma åtgärder. Det behövs alltså krafttag för att vi åtminstone ska få en minskning, även om målet självklart ska vara ett narkotikafritt samhälle. Mycket mer kan göras. I det samarbete som nu pågår mellan justitieutskottet och socialutskottet är det positivt att vi tittar på efterfrå- gan, utbud, kriminalisering, kompetens, forskning och internationellt samarbete, men det behövs arbete på många plan, på lokalt plan, på regionalt plan och så vidare. Herr talman! Jag står bakom alla våra reservatio- ner men yrkar bifall till reservationerna 3 och 5.

Herr talman! Varför super Jeppe? Varför provar alltfler ungdomar narkotika i ett välfärdsland som Sverige? Vad är det som är fel? Jag lyssnade i måndags på en forskare som visade på ett samband. Det handlar om när våra ungdomar har flera riskfaktorer i sin omgivning och saknar skyddsfaktorer, hur stor betydelse det har för situatio- nen. De här faktorerna finns i familjen, i kamratkret- sen, i skolan, i närmiljön och i samhället. Det kan handla om hur mycket tid föräldrarna har för sina barn, ifall de visar sin kärlek och sätter tydliga regler och gränser eller om de inte riktigt klarar av den bi- ten. Kamrater har stor betydelse, om det är kamrater som sköter sig i skolan eller om det är kamrater som har problem i skolan. I skolan kan det ha stor betydel- se om man ställer krav på eleverna eller om man inte riktigt klarar av den biten. När alla dessa olika faktorer summeras blir sam- bandet väldigt tydligt. Man kan också se sambandet mellan tidig alkoholdebut, testandet av narkotika och kriminell karriär. Dessa samband visar tydligt att det inte finns något politiskt område som inte har bety- delse för vår narkotikapolitik. Det vi behandlar i dagens betänkande är en liten pusselbit, men vår strävan efter ett narkotikafritt samhälle handlar om så väldigt mycket mer. Jag står bakom Centerpartiets samtliga reservatio- ner, men här och nu yrkar jag bifall endast till reser- vation nr 2 i betänkandet. Om det nu finns flera olika riskfaktorer som sam- spelar, hur ska vi då agera? I mycket är vi överens. Det är bra eftersom det ger en styrka, och det behövs i den här frågan. Samhällets arbete med att göra nar- kotikaanvändningen så svår som möjligt medför att det blir en enorm drivkraft för dem som använder narkotika att hela tiden hitta nya vägar och nya dro- ger. Den uppfinningsrikedomen har vi i dag inte verktyg för att kunna möta. Lagar och kontroller behöver både ändras och utökas. Vi har från Centerpartiet motionerat om en änd- ring i klassningen av narkotika. GHB är i dag klassad som narkotika, men det har redan kommit efterfölja- re. Detta klarar vår lagstiftning i dag inte av att hante- ra. När lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor infördes var tanken att den skulle medföra ett snabba- re förfarande när det gäller att förbjuda olika preparat. Sedan dess har nya syntetiska droger dykt upp utan att bli klassade som hälsofarliga varor. Jag och Centerpartiet anser att regeringen måste vidta åtgärder mycket snabbare än vad som görs i dag. Utöver en sådan lagändring behöver både polis och tull givetvis få möjligheter så att de kan möta den verklighet som finns och agera på ett tydligt och konsekvent sätt. Men det finns också nya sätt att distribuera denna vara. På Internet förmedlas adresser och annonseras öppet om olika droger. Snabba leveranser, stort ut- bud! Man skulle kunna säga att det råder stor valfri- het på området - tyvärr i negativ bemärkelse. Kring dessa frågor krävs ett intensifierat samar- bete även internationellt. Vi måste driva frågan i EU så att vår hållning med en restriktiv narkotikapolitik blir den ledande. Trots allt har vi en bred samsyn kring dessa frågor i våra olika partier, och det är bra. Men just nu är det en trög vagn som skulle behöva smörjas för att inte hamna på efterkälken. Och vi måste hela tiden ställa frågan: Vad är det för fel, varför super Jeppe?

Herr talman, åhörare och kamrater i salen! Ingen här vill väl att ungdomar ska bruka narkotika. Det är vi rörande eniga om. Men precis som Marita sade för en stund sedan är vi kanske fortfarande lite ovetande. Det har inte riktigt gått in. Den här gången är jag sams med Carl-Axel om Öresundsbron, inte om in- vigningen för den var väl inte så farlig, men om att byggandet blev av. Jag säger också: Vad var det vi sade? Jag är glad att vi i denna fråga har ett samarbete med justitieutskottet. Det borgar för att vi kanske kan komma överens om åtminstone några bra och effekti- va åtgärder. Jag hörde tidigare Annika prata om riskfaktorer. Vid den hearing som vi hade tillsammans med justi- tieutskottet pratades det om att många som använder narkotika också saknar skyddsfaktorer. Min kamrat i bänken viskade då till mig att det väl inte var något nytt. Nej, det är det inte, men det är just det som är problemet. Vi har vetat om detta hur länge som helst, och ändå har alldeles för lite hänt. Det är det kusliga. Skyddsfaktorerna skulle alltså vara en trygg uppväxt, bli sedd av vuxna, ha regler och så vidare. Vi måste hålla i dem och hela tiden komma ihåg hur viktiga de är. Vi har alltså många problem att brottas med när det gäller narkotika. Vi har riskfaktorerna, bristen på skyddsfaktorer, tillgängligheten både geografiskt och nu även via Internet, och vi har nya preparat. Det är alltså ett accelererande problem. Det är en bomb! Jag hörde på radion härommorgonen om Rohyp- nol, som är ett sömnmedel. Vid den hearing jag nämnde berättade polisen att det tas för att våga begå brott. Och om man använder narkotika måste man begå brott eftersom det hela tiden saknas pengar då det är så dyrt. Rohypnol gör att man blir kaxig, våld- sam och tappar minnet. De intervjuade som använde medlet sade att de då inte behöver ha så dåligt sam- vete eftersom de inte kommer ihåg vad de gjort. Justitieministern funderade på om man kanske skulle kunna stoppa Rohypnol eller åtminstone mins- ka tillgången. Men då kom nästa upplysning. Det spelar nämligen ingen roll för det finns redan mäng- der av andra preparat med samma verkan. Det kusliga är att problemet accelererar så snabbt. För många år sedan arbetade jag på ungdoms- mottagningen. Vi betalade pengar i en kassa varje vecka, och för de pengarna reste vi ibland runt och tittade på olika verksamheter. En gång var vi i Ams- terdam. Det var en kuslig upplevelse att besöka en högstadieskola där de hade höga järnstängsel runt skolan och en bevakningskur. De var hela tiden tvungna att värja sig mot langare. Då tänkte jag: Hjälp, när är vi där i Sverige? Vi har en väldigt fin målsättning när vi säger att vi vill ha ett narkotikafritt samhälle. Det ligger någon- ting i det som Folkpartiet säger, nämligen att vi kan- ske ska trappa ned målet. Även då är målet väldigt högt. Frågan är alltså hur man ska bära sig åt. Två ljuspunkten ser jag. Den här gången kommer EU in lite grann. Inte heller i andra EU-länder vill man ha narkotika, åtminstone inte så mycket. De kanske är lite mer liberala, men de vill inte ha den tunga narkotikan. På den punkten har vi lite liknande kulturer. Det skiljer inte lika mycket som det gör i alkoholfrågorna. Här kanske vi kan arbeta tillsam- mans på ett större plan. Sedan kan vi också arbeta i det lilla formatet - där kommer det lilla goda exemp- let igen. Jag upplevde det lilla goda exemplet när jag var med utskottet i Lund för att studera Sprutbytespro- jektet. Det handlade inte om själva sprutan - det ska vi diskutera en annan gång. Det som var så bra var anordningen runtomkring. Missbrukarna fick alltså komma till ett ställe där det fanns någon att prata med, någon som såg dem, någon som inte klankade på dem. De blev sedda och fick stöd och hjälp. Pro- jektet gick inte ut på att uppmuntra till narkomani utan snarare till det motsatta. Det var någonting i det lilla formatet som jag tror väldigt mycket på. Jag tror att det går att komma fram den vägen hellre än att ha stora mål och många hand- lingsplaner. Här får vi hjälpas åt med alla krafter.

Herr talman! När jag växte upp i Gottsunda, en förort till Uppsala, blev jag bästa kompis med en kille från Palestina. Det var väl när vi gick i fyran ungefär. Vi umgicks hela tiden. När vi började sexan började min vän röka hasch. När vi kom upp i sjuan fick han mer och mer intresse för reggaemusik. Han började kalla sig rastfarian och odlade dreadlocks. Vi lyssna- de på mycket musik tillsammans, och många av tex- terna innehöll mycket drogpropaganda. Man pratade om don't walk on the grass, smoke it och God made grass, humans made booze, who do you trust? Det var mycket sådant. Hela den här förortsmiljön handlade mycket om detta, om inte legalisering så åtminstone drogromantisering. I åttan någon gång kom vi i kontakt med det som kallas "fludder", det vill säga mediciner, sådant som vi tog upp tidigare, till exempel Rohypnol och annat som innehåller bensodiazepiner. Min vän blev också ganska snabbt duktig på att veta vilka av de här medi- cinerna som var bäst. Han förordade oftast stesolid, sobril, valium och liknande. Det här rökandet blev på något sätt normalt och en del av vardagen för honom. Så när jag flyttade ifrån Gottsunda till Norrtälje och började på folkhögskola började han med amfetamin. När jag gick in i SSU gick han in i heroinet. På lördag ska jag till min kompis. Han fyller 30 år. Jag ska hälsa på hans kropp, skulle man kunna säga. Själen, den har heroinet tagit. Man skulle kunna tro att det blir en ganska stor grupp folk som kommer på den här födelsedagen, för vi var ju ganska många när vi växte upp i Gottsunda. Men jag törs säga att den stora majoriteten av de här människorna nu har mött narkotikan och inte kommer att komma. Många sitter i fängelse. Många har gått en alldeles för tidig död till mötes. De som kommer är inte vid alltför god vigör. Det här exemplet är ett av tiotusentals som be- kräftar att målet om det narkotikafria samhället är något som vi måste fortsätta sträva mot. Vi måste fortsätta sträva mot att ingen ska behöva bli slav under narkotikan. Ingen mamma ska behöva bli rånad av sin son för att sonen behöver få ihop pengar till narkotikan och ingen far ska behöva gå runt och vara orolig för att hans dotter bjuder ut sin kropp för peng- ar. I socialutskottets betänkande, som vi här ska dis- kutera, slår vi på nytt fast målet om ett narkotikafritt samhälle. Det är måhända bara en vision, och måhän- da är också visionen ganska långt borta, men målet står fast och vi har redskapen för att bit för bit ta oss mot målet. Oavsett vad många säger är vi i ett inter- nationellt perspektiv ett av de länder som har den bästa narkotikapolitiken i världen. Så är det om man jämför internationellt. Många säger att det inte funge- rar, att det är dåligt. Men som sagt var: Vi är åtmins- tone en liten bit på vägen mot att kanske vara bäst i världen. Vi har en hel kavalkad av insatser mot narkotikan i Sverige. Vi kämpar på längden och på bredden, vi kämpar på alla plan. Vi har inte bara en repressiv politik utan också en restriktiv politik. Det innebär just att man har en hel skala med åtgärder. Vi har polisen, vi har socialtjänsten, vi har fältassistenter. Vi har alla dessa ideella organisationer som kämpar mot narkotikan. De kan också ge styrka till varandra, och det är grunden till styrkan och framgången i den svenska narkotikapolitiken. Utskottet pekar på att det framför allt krävs för- stärkningar av det förebyggande arbetet. Förebyggan- de arbete är det som både sparar flest människoliv och mest pengar. Utskottet pekar också på att det krävs förstärkningar av vård- och behandlingsinsat- ser, det vill säga att vi måste satsa på dem som behö- ver rehabiliteras så att de ska komma bort från drog- missbruket och tillbaka till samhället. Även där, alltså i rehabiliteringen, sparar man både människoliv och pengar. Som framgår av utskottsbetänkandet, som fram- hålls av regeringen och som konkret kan avläsas i handlingsplanen kan målen konkretiseras i tre grund- bultar. Dessa är: Minska nyrekryteringen till miss- bruk, förmå fler missbrukare att upphöra med sitt missbruk och minska tillgången till narkotika. Det handlar helt enkelt om att färre ska börja knarka, om att få dem som börjat knarka att sluta med det och om att se till att det inte finns mer narkotika att få tag i. Det är vår kamp i korthet. Det är våra delmål på vä- gen mot det narkotikafria samhället. Vårt kanske skarpaste vapen just nu i kampen är den här nationella handlingsplanen, som riksdagen godkände i våras. Vi kämpar i det stora och i det lilla. Vi satsar på lokala, nationella och internationella insatser. I betänkandet understryker utskottet betydel- sen av sådant arbete som både är lokalt och interna- tionellt. Vi inser att utbud skapar efterfrågan, det vill säga att mindre knark på gatan ger färre knarkare. Därför måste vi ha insatser som bekämpar framställningen av narkotika i ursprungslandet, där det tillverkas. Vi måste också ha insatser som stoppar narkotikan när den ska in i landet. Vi ska också ha insatser som be- slagtar knarket när det kommer ut i landet. För att genomföra handlingsplanen har en särskild narkotikapolitisk samordnare tillsatts. Den narkotika- politiska samordnaren presenterade i höstas en ak- tionsplan, Mobilisering mot narkotika. Aktionsplanen ligger helt i linje med utskottets uppfattning om nöd- vändiga insatser. Herr talman! Utskottet framhåller i betänkandet att de motioner som lagts på avsnittet om narkotika- politik väl ligger i linje med det arbete som regering- en har presenterat. Motionerna anses i huvudsak till- godosedda. Bara genom att blunda kan man inse att så inte är fallet. Bland de insatser som Mobilisering mot narkotika planerar kan nämnas satsningar på att påverka attity- derna till droger samt drogförebyggande arbete på grundskolor, gymnasieskolor och högskolor. Det gäller även satsningar riktade mot föräldrar och anhö- riga samt bekämpning av brott som begås med ny teknologi. Herr talman! Folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson har nyligen haft bilaterala över- läggningar med ansvariga ministrar från Italien, Ir- land och Slovenien. Nästa vecka deltar han i FN:s ministermöte om internationella narkotikafrågor i Wien. Det är utan tvekan så att Sverige aktivt deltar i kampen på ett internationellt plan. Vi kanske inte bara deltar i kampen utan också går i bräschen. Och det är precis där Sverige ska vara. Vi ska fortsätta vara ett föregångsland när det gäller att gå emot legaliseringsförespråkarna i kam- pen mot narkotika. Vi har nu inte bara målen klara. Vi har också de effektiva verktygen för vår kamp mot narkotikan. Jag vill därför yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Jag vill också mot bakgrund av att motionerna i många delar redan är tillgodosedda, yrka avslag på dessa.

Herr talman! Jag tycker det låter väldigt lovande att även Socialdemokraterna har ambitionen att fort- sätta vara världens bästa land på det här området. Men i vissa bitar känner jag att jag är lite fundersam. Ska man vara i framkant handlar det ju också om att se hur det fungerar i dag. Vi pratar om att vi ska be- slagta narkotika vid gränserna. Vi ska beslagta nar- kotika i landet var vi än kommer åt det. Men då måste det ju först och främst vara klassat som narkotika enligt lag. Det är där vi har ett problem i dag, att vi inte hänger med. Vi kan inte vara tillräckligt snabbt ute och klassa de nya ämnen som kommer fram. Därför har ju vi lagt fram ett förslag om att det är de bitar som ingår i narkotika som man i stället ska klassificera och i så fall kunna komma åt betydligt snabbare. Vidhåller du att ambitionen fortfarande är att vara världens bästa land skulle jag gärna se att den här biten var med också.

Herr talman! Självklart vidhåller jag att vi ska fortsätta vara världens bästa land. När det gäller klas- sificeringen av narkotika finns det ju en viss proble- matik. I viss tvål finns det till exempel tillsatser som gör att ungdomar har ätit den här tvålen. Då är det lite bökigt att rent praktiskt se till att innehållet försvin- ner. Eller ska vi förbjuda hela tvålen? Det finns alltså medel som man smörjer sadlar med. Det finns alltså medel som det produceras 250- 300 ton om året av och som kommer in till Sverige. Och det är alltså rent praktiskt väldigt svårt att klara av detta. Men du frågade: Hänger vi med? Jo, vi hänger återigen med väldigt bra om man ser det i ett interna- tionellt perspektiv. Och vi är fortfarande bland värl- dens bästa när det gäller att se till att dessa medel fort förbjuds. Men det måste också gå att genomföra i praktiken.

Herr talman! I EU förs nu diskussioner om detta. Jag skulle tycka att det vore väldigt underligt för ett land som säger sig vara ett föregångarland på detta område om man inväntar att EU tar dessa initiativ. Det handlar om en viss rättssäkerhet och en sådan process. Men någonstans måste man börja. Man måste se över detta för att se vad man kan göra åt det. Det handlar också om användandet av Internet. Användandet av Internet kommer inte att minska. Och det finns även fantastiskt mycket positivt där. Men vi måste på något sätt se till att vi har en bra övervakning och kontroll av Internet för att det inte ska vara den nya distributionsvägen. Hur ser du på detta?

Herr talman! Dessa satsningar har tagits upp i re- geringens handlingsplan under ett flertal punkter. Där står det också vilka satsningar som vi ska göra för att kunna komma åt dem som försöker försälja narkotis- ka preparat via till exempel Internet.

Herr talman! Det som du sade lät lovande, Jan Emanuel. Men ibland vet jag inte riktigt om jag vågar lita på dig. Du säger också att vård- och behand- lingsinsatserna ska öka. Men antalet vårdplatser har under tio år minskat från 750 till ungefär 250. Nu är antalet bara en tredjedel jämfört med hur det var för tio år sedan. Tycker du att ni har jobbat på rätt sätt under dessa år?

Herr talman! Med tanke på den ekonomi som vi har haft och med tanke på de satsningar som har gjorts tycker jag att det har skötts på ett alldeles kor- rekt sätt. Men jag kan använda ett uttryck som kanske är bekant. Vi är stolta med inte nöjda. Det är därför som dessa fortsatta satsningar görs. Vi fortsätter ock- så att tillföra budgeten mer medel för att kunna göra ytterligare satsningar. Även detta kan man läsa och ta del av både i handlingsplanen och på andra sätt.

Herr talman! Man kan säga att pengar saknas. Men du vet att det rinner ut pengar på andra håll. Insatser för vård och behandling behövs. Du och jag träffade häromdagen en narkotika- missbrukare nere i Lund. Han sade att han hade vän- tat i åratal på behandling. Det är klart att det kostar samhället enormt mycket pengar att han stjäl för 1 000 kr om dagen eller mer eller på annat sätt till- skansar sig dessa pengar för att kunna fortsätta med sitt missbruk. Och man skulle kanske kunna spara stora summor om man kunde behandla honom tidiga- re.

Herr talman! Återigen gläder det mig att vi tycker så lika. Det kan man också, som sagt var, avläsa i texterna. Men ditt exempel är väldigt målande med tanke på att den man som vi träffade var heroinist, och han sade att han behövde ungefär 1 gram heroin om dagen för att klara sig. En kapsel på 0,2 gram kostar ungefär 500 kr. Det finns bollar att köpa som innehåller 0,3 gram. Han behöver alltså oftast mycket mer än 1 000 kr. Och man kan bara gissa sig till vad det kostar samhället när han gör inbrott och när han stjäl för att få ihop dessa pengar. Det som både Björn Fries och vi har kommit fram till i aktionsplanen är just att det är så oerhört mycket bättre ur ett mänskligt perspektiv där vi kan rädda liv och också ur ett ekonomiskt perspektiv att först och främst arbeta förebyggande men att också när det gäller människor som har kommit in i ett beroende satsa för att så snabbt som möjligt få dem ur detta beroende. Sedan håller jag helt med om att denna individ i detta fall hade fått vänta alldeles för länge på vård. Men det tas också upp i handlingsplanen som ett av målen att ingen ska behöva vänta på behandling.

Herr talman! Det gläder mig också att Jan Ema- nuel Johansson tycker att våra motioner lika väl kun- de ha tillstyrkts av utskottet eftersom man ändå är på väg i den riktning som framgår av motionerna. Så uppfattar jag det. I våra motioner pekar vi mycket på att familjen, närstående, skolor och så vidare har mycket god kunskap och ska kunna ta del i detta och stötta och tidigt upptäcka missbruk till skillnad från många institutioner som så att säga byggts upp i den tidigare kanske socialdemokratiska världen. Med det är inte lösningen på det hela. Det är bra om vi är överens om det. Det finns en motion som jag ändå skulle vilja framhäva. Den handlar om Metadonprogrammet. Den avstyrks klart av utskottet. Där tycker jag mig ändå se att man inte är så lång bit på väg i fråga om kriterier- na att luckra upp det hela. Utskottet skriver att Social- styrelsen vidare påpekar att heroinmissbruket spritt sig och opiatberoendet ökat även i andra delar av Sverige och anser därför att läkemedelsassisterad behandling bör kunna ges med bättre geografisk spridning än vad man nu gör i Stockholm, Göteborg och Malmö. Men kriterierna för detta är att det finns minst fyra års dokumenterat missbruk och att perso- nen i fråga inte får vara yngre än 20 år. Finns det inte, med tanke på att heroinmissbruket kommer in tidigare, anledning att skynda på denna förändring så att Metadonprogrammet eller Subutex- programmet skulle kunna användas tidigare och på ett bättre sätt? Nu är det kanske lite väl lätt att få tillgång till Subutex genom förskrivning. Vad har Jan Emanu- el Johansson för synpunkter på just detta?

Herr talman! Det som vi talar om är en substitu- tionsbehandling som är en medicinsk form för att ersätta opiatberoende. När det gäller Metadonet som sådant och att komma in i ett Metadonprogam är det nog väldigt viktigt att man noga går igenom vissa kriterier för att ta del av det. Vi vet nämligen numera att det finns ganska stora läckage både när det gäller Metadonpro- grammet och när det gäller Subutexprogrammet. Det finns en andrahandsmarknad. Jag kan ta Subutex som exempel. Det finns till och med priser på begagnad Subutex, alltså sådan som man har lagt under tungan och bevarat där tills man har kommit ut från läkaren. Då tar man ut den ur munnen och säljer den vidare. Metadon kan både injiceras och rökas. Det ger en effekt som liknar den som man får av heroin. Jag tror att det är väldigt viktigt att programmen finns kvar och att man måste gå igenom dessa kriteri- er. Men självklart behöver väntetiderna för att kom- ma in i programmen, när man väl har gått igenom dessa kriterier, minska. När man väl har kommit in på programmet måste man också garanteras vård, som har tagits upp till diskussion. Detta ska inte vara ett alternativ till be- handlingshem eller alternativ till behandling över huvud taget, utan det ska vara en del av en behand- ling. Det går inte att bara låta en person komma in på programmet och ge honom eller henne Metadon eller Subutex och säga åt vederbörande att gå hem.

Herr talman! Det tycker jag också. Men det är fy- ra års väntan, och man ska vara 20 år för att få ta del av programmet. Man skulle kunna komma in tidigare i det. Det är helt klart att man inte enbart ska använda Metadon eller Subutex. Utan som jag sade i mitt anförande ska det användas i samband med ett vård- program, så att man går in med en avgiftning och alla andra åtgärder som kan behövas. Min fråga är fortfarande: Om man börjar missbru- ka tidigare och fastnar i heroinmissbruk och kan do- kumentera det, varför ska man då behöva vänta tills man är 20 år? Detta kanske kan behövas tidigare för att undvika att människor går ned sig ännu mer i heroin och skaffar det på olaglig väg med kriminalitet och prostitution som följd. Det borde vara bättre att kunna luckra upp detta. Det är klart att vårdprogrammen måste vara strikta så att man verkligen dricker sitt Metadon på mottag- ningen eller var man nu är och inte försöker få det med sig ut, eller motsvarande med Subutex. Man måste inom vårdprogammet ta ansvar för att så verk- ligen sker. Skulle inte Jan Emanuel Johansson mot den bak- grunden kunna ställa sig positiv till att man kanske skulle kunna få börja tidigare och enklare med ett Metadonprogram som avgiftning i stället för att fort- sätta med heroininjektioner?

Herr talman! När det gäller den fyraåriga väntan som här nämns är det inte så att man står i kö i fyra år, utan det är missbruket som mäts till fyra år. Det är min absoluta förhoppning och också min vetskap att utbudet av behandling även är väldigt brett. När jag talar om medicinsk behandling ser jag substitutionsbehandlingen som ett ganska långt steg framåt. Jag vill inte se att skolelever räknas ut och att man säger: Den här pojken är ej behandlingsbar. Han fungerar inte i kognitiv beteendeterapi och inte på Hassela eller vad det nu kan vara. Anledningen till den långa perioden är att man först vill prova de behandlingsformer som står till buds. Det är alltså fråga om något som kommer in ganska sent, när annat inte har fungerat, och så vill jag nog att det fortsatt ska vara. Jag vill inte att man på ett så tidigt stadium som möjligt ska komma in på de olika programmen.

Herr talman, åhörare och ledamöter! Liksom med alkoholen har vi sett en dramatisk ökning också av narkotikamissbruket under 90-talet, i synnerhet under de sista åren då. Nytt är också den dramatiskt ökade dödligheten bland narkotikamissbrukare - en narkoti- karelaterad död per dag noterades förra året. Liksom för alkoholen har vi för narkotikans del sett hur kontrollapparaten har demonterats under tio år när det gäller tull och polis och minskad tillgång. Vi vet också att kriminalvården inte mäktar med att hålla våra anstalter narkotikafria. Frivården efter kriminalvården har inte de resurser som skulle behövas för att aktivt följa och guida den frigivne ut i ett annat liv. Den positiva kontrollen - att finnas nära barn och ungdomar genom socialtjänsten och skolan - kan inte heller med bästa vilja i världen sägas ha blivit kraft- fullare. Ser vi inte i tid barn i riskmiljöer blir det många gånger mycket svårt att ingripa och att bryta ett destruktivt drogbeteende hos barn när tioårsåldern passerats. Vidare är det väldigt lätt att iaktta en förändrad attityd av nonchalans när det gäller droger. Vad skulle vara så farligt med att ta lite skojiga piller? Den här politiken, som vi alla är väldigt eniga om, vill Jan-Emanuel Johansson gärna kalla för fram- gångsrik. Men med tanke på den situation som vi i dag befinner oss i kan vi inte gärna, tycker jag, säga att den är framgångsrik. För att den ska vara fram- gångsrik måste vi rimligen ha ett annat resultat än det vi i dag faktiskt möter i kommunerna runtom i Sveri- ge. Den nationella handlingsplanens punkter har det också gått bakåt med. När det gäller detta med att förmå fler missbrukare att upphöra med sitt missbruk, som Jan-Emanuel Johansson nämnde, har det ju gått åt andra hållet. Det talas om insatser mot efterfrågan - men efter- frågan har gått upp. Det talas om insatser mot utbudet - men utbudet har ökat i Sverige. Det talas om insatser inom kriminalvården - men insatserna inom kriminalvården har försvagats. När det gäller den fjärde punkten i handlingspla- nen - kompetensutveckling och forskning - fattas det fortfarande väldigt mycket, trots att vi i Sverige under en väldigt lång tid, åtminstone i 30 år, har debatterat narkotikan. Också när det gäller den femte punkten - interna- tionellt samarbete - är det, som bekant, en avsevärd uppförsbacke. Utöver handlingsplanens huvudpunkter vet vi att det har blivit svårare att få avgiftning och behandling, vilket tidigare talare så väl har beskrivit. Men ett anständigt samhälle kan naturligtvis inte ge sig. Det är glädjande att det politiskt finns en oer- hört bred uppslutning bakom en restriktiv narkotika- politik - till skillnad från hur det är med alkoholpoli- tiken. I namn av en gemensam front mot narkotikan har vi kristdemokrater i det här betänkandet ingen egen reservation, utan vi yrkar bifall till utskottets förslag till beslut. På plussidan kan det också nämnas att det finns en mycket bred folklig uppslutning bakom restriktioner och nolltolerans mot narkotikan, något som vi inte ser vad gäller alkoholen. För både alkohol och narkotika gäller att det är helt nödvändigt med en jättelik folkrörelseuppställ- ning för en restriktiv politik för att denna politik ska kunna vara framgångsrik. Målet om ett narkotikafritt samhälle har fått mycket kritik. Givetvis ter det sig omöjligt med ett samhälle fullständigt fritt från narkotika. Men det är väldigt svårt att lägga sig på ett slags nästan fritt från narkotika så att säga. Socialutskottet har lagt upp en plan för att följa narkotikasamordnaren Björn Fries arbete och kom- mer, på kristdemokratiskt initiativ, att tillsammans med justitieutskottet följa det här arbetet. I betänkan- det begärs att regeringen mot slutet av mandatperio- den överlämnar en så kallad resultatskrivelse till riksdagen om vad som faktiskt har blivit gjort under mandatperioden. De båda utskotten kommer även att ha ett antal aktiviteter och har startat upp detta under perioden. Egentligen måste väldigt mycket inom narkoti- kaområdet "hända redan i förrgår", med tanke på dödstalen och nyrekryteringen. I det här betänkandet är åtgärderna begränsade. Det finns ändå anledning att lite grann peka på reso- nemangen om hur vi ska förhålla oss till metadonpro- grammet. I en moderat och en socialdemokratisk motion begärs att kriterierna bör ändras för att fler ska kunna komma in på metadonbehandlingen. Soci- alstyrelsen har begärt att få utfärda nya föreskrifter, och regeringen funderar på om man ska få göra det. Enligt Kristdemokraterna kan det vara motiverat med en genomgång av kriterierna, exempelvis när det gäller föreskriften om att ha ett minst fyraårigt intra- venöst opiatmissbruk bakom sig. Det kriteriet kan behöva ägnas en eftertanke. I dag finns det just ing- enting som skulle kunna kallas för rent opiatmiss- bruk, utan alltmer handlar det om blandmissbruk - ofta med till exempel opiater, bensodiazepiner och Rohypnol. Enligt vår mening ska det vara en genomgång med stor försiktighet. Bekänner vi oss till en restriktiv narkotikapolitik kan vi inte samtidigt bejaka ett stats- understött missbruk, vilket är risken med alltför vida kriterier för metadonbehandling och med ett alltför slapphänt skött metadonprogram. Metadonbehandling fordrar en mycket fast struktur med motiverade pati- enter, för annars blir metadonet en handelsvara på stan och en del i ett blandmissbruk som ingen är hjälpt av. Rätt skött kan dock metadonet vara livräddande och räddande tillbaka till ett värdigt liv. Men här ser vi i dag faktiskt en skandal i Vård-Sverige. Det råder inte vård på lika villkor. I Skåne får man köa mellan ett och ett halvt år och två år för metadonbehandling, medan man i Stockholm kan komma i gång tämligen omgående. Första steget borde rimligen vara att de som i dag uppfyller de fyra kriterierna för metadonbehandling också får denna. Därefter kan man, tycker jag, ta ytterligare ett steg och fundera på om en vidare krets skulle kunna få denna behandling och på om det går att förändra kriterierna i någon mening. Tyvärr har vi hittills i den här debatten egentligen inte fått något besked från Jan Emanuel Johansson och Socialdemo- kraterna om hur man ser på det faktum att det är en så ojämlik situation i Sverige. Inte heller har något initi- ativ aviserats om vad man kommer att göra åt denna situation. I den här vårdkön kan man i bokstavlig mening dö. Beträffande det internationella arbetet frågade jag i mars statsrådet Morgan Johansson vad den svenska regeringen kommer att göra på FN:s ministermöte om de internationella narkotikafrågorna. Ministern bety- gade att den svenska regeringen kommer att tala för den svenska politiken. Herr talman! Jag tackar igen för visad enighet i politiken angående narkotikan. Liksom för alkoholen gäller också här att det finns öar av mycket gott kommunalt arbete. Och liksom vad gäller alkoholpolitiken kan man inte nog betona vikten av att vi i tid ger föräldrarna stöd - detta för att man ska vara medveten om missbruksrelaterade frå- gor. Det handlar alltså om fortsatt aktiv kamp i narko- tikamissbruksmotverkande former på alla sätt.

Herr talman! Utskottsledamöter och åhörare! Varje ung flicka eller pojke som tillfrågas eller bjuds på droger utsätts för mycket stark provokation. Han eller hon måste ta ställning: ja eller nej, här och nu. Alltför många ungdomar uppger att tillgängligheten till narkotika är stor och ökar. Vill de ha droger finns det att köpa såväl under skoldagen som på fritiden. Många prövar av nyfikenhet eller därför att de känner att någon som har provat. Alltfler prövar narkotika och andra droger eller är blandmissbrukare. Detta är en starkt negativ utveckling som måste brytas. Det är vi vuxna, jag och du, som måste ta ansvaret för att bryta denna utveckling, men det är också ett ansvar för riksdag och regering. Det är vårt gemen- samma ansvar att skydda ungdomar att hamna i drogmissbrukets ohållbara situation. Den fysiska, psykiska och sociala hälsan slås snabbt ut av narkoti- ka och andra droger. Vi föräldrar, lärare och fritidsle- dare måste erbjudas och skaffa oss kunskap om var riskerna finns, vilka de tidiga symtomen är och hur vi ska agera för att skydda ungdomar från droger. Men vi bör också ha en attityd som klart förespråkar drog- fria miljöer. Skolan inom alla nivåer, såväl grundskola som universitet, socialtjänsten, polisen, hälso- och sjuk- vården måste på ett professionellt sätt stödja de barn och föräldrar som kan behöva hjälp att bryta ett miss- bruksbeteende på ett tidigt stadium, långt innan de avbryter skolan, långt innan de blivit kriminella eller börjat utföra destruktiva handlingar. Herr talman! En trygg drogfri miljö, ett personligt engagemang från en hjälpare man litar på, ett trovär- digt budskap, en klar struktur är gemensamma näm- nare för behandlings- och stödinsatser som fram- gångsrikt hjälpt drogmissbrukare att bli drogfria. Andra positiva faktorer är att man får hjälp med de yttre livsbetingelserna, till exempel bostad, utbild- ning, arbete samt att man blir bemött med respekt och får stöd efter individuella behov. En ung ensamståen- de mamma riskerar att bli socialt, fysiskt och psykiskt utslagen mycket snabbare än en 20-årig man som bor hemma hos sina föräldrar. Åtgärder och behandling måste finnas och formas utifrån vars och ens indivi- duella behov. Vi politiker ska stifta lagar, ange riktlinjer och av- sätta resurser för detta. Men vi ska inte avgöra vilken vårdform, medicinsk eller psykisk behandling den enskilde individen behöver. Det är de professionella inom olika områden som ska samverka och på veten- skaplig grund eller efter annan kunskap avgöra vilka insatser som är bäst för den individuella missbrukaren och hans eller hans familj. Det viktigaste för oss poli- tiker är att se till att vården, behandlingen och andra insatser utvärderas strukturerat så att resurserna ska sättas in där de behövs och när de behövs. Herr talman! Den restriktiva hållningen mot libe- ralisering av narkotikapolitiken måste stå fast och fortsätta. Sverige ska även fortsättningsvis verka på den internationella nivån och arbeta för denna inställ- ning. Tillgången till och smuggling av droger måste stoppas i ett internationellt perspektiv och i ett inter- nationellt samarbete om vi ska lyckas. Det finns oer- hört starka ekonomiska drivkrafter som förser mark- naden med droger, och vi måste ha en beredskap att snabbt sätta stopp för nya droger. Missbruket, dödlig- heten och kriminaliteten måste minska. Fängelser och andra miljöer måste bli drogfria. Målet ska vara ett drogfritt samhälle. Det är syn- nerligen angeläget att samhällets samlade resurser och insatser stärks på alla nivåer såväl inom det före- byggande arbetet som i vård och behandling. Folkhälsopolitik, skolpolitik, socialpolitik, krimi- nalvårdspolitik, bostadspolitik är exempel på områ- den som är av avgörande betydelse för att vi ska lyckas med ett narkotikafritt samhälle. Mobilisering- en mot narkotika ska fortsätta och förstärkas. Väns- terpartiet välkomnar detta. Herr talman! Det som bäst borgar för att vi ska nå målet är att det finns en stor samsyn i Sveriges rege- ring och mellan de olika partierna i Sveriges riksdag. Jag yrkar därmed bifall till socialutskottets förslag i betänkande nr 5.

Herr talman! Jag tycker att det var väl talat av Gunilla Wahlén, angående kampen mot narkotika- missbruket och allas vårt ansvar. Ett par frågor har jag dock. Jag fick ett klent besked tidigare om vad koalitio- nen av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Mil- jöpartiet har på gång vad gäller att ta initiativ för att kommunerna ska ingripa i tid i fråga om våra barn. Vilket är Gunilla Wahléns besked på denna punkt, alltså om att ingripa i tid i missbruksmiljöer så att de får hjälp och blir sedda? Vi har inte heller tidigare i debatten fått besked om vad socialdemokrater, vänsterpartister och miljö- partister tillsammans kommer att ta för initiativ för att metadonprogrammet ska gälla på samma villkor i hela Sverige. Jag undrar förstås om Gunilla Wahlén har något besked om något initiativ från er tillsam- mans på den här punkten så att även om man är i Skåne ska man kunna komma i åtnjutande av meta- donprogrammet på samma villkor som i Stockholm eller i Göteborg - de tre härdar vi närmast tänker på när vi pratar om narkotikamissbruk.

Herr talman! Det är helt riktigt att det är kommu- nen som har ansvaret, och jag har stort förtroende för socialnämnder, för skolpolitiker, för politiker på den kommunala nivån när det gäller att se och ta reda på vilka behov som finns i den enskilda kommunen. Det vi i riksdagen ska göra på nationell nivå är att tala om vilka regler och lagar som gäller. Men det är den enskilda kommunen och socialnämnden som bäst bedömer vilka insatser som ska ställas till förfogande för att få till exempel en drogfri miljö, vilken skola, vilka insatser som ska göras på vilken skola för att man ska få ned narkotikamissbruket. Det är lands- tingsnivån som ska ta reda på var missbrukarna finns och sätta in åtgärder och behandling.

Herr talman! Jag har också ett stort förtroende ge- nerellt sett för att våra kommunpolitiker kämpar på inom de ramar de har för att göra det bästa möjliga av situationen. Vi kan också se en stor skillnad mellan kommunerna vad gäller när man ingriper och på vilka villkor man ingriper. Det alarmerande är att Barnom- budsmannen, som jag tidigare har nämnt i debatten i dag, har larmat om att kommunerna inte ingriper i tid, att tvångsingripanden sker för sent, och därmed sker också olika frivilliginsatser för sent i våra kommuner. Därav min fråga som jag fortfarande inte fått något svar. Vilket initiativ är på gång nu bland er för att svara upp mot den kritik som barnombudsmannen Lena Nyberg har levererat? Jag ställde också frågan om Vänsterpartiet har nå- got besked angående metadonprogrammets villkor i Sverige? Den berörde du inte i ditt första svar.

Herr talman! Man måste fundera över om det är på den statliga nivån som alla beslut ska fattas om det som gäller för kommunerna. Vi måste ge kommuner- na ansvaret att tolka de lagar som är stiftade. Om vi i Sveriges riksdag säger att alla ska ha rätt till vård på lika villkor, att alla ska ha rätt att gratis gå i skolan och andra saker måste det vara upp till varje kommun att ta det ansvaret. Det är självklart att det ser olika ut i olika kom- muner beroende på var de ligger i landet, hur arbets- marknaden ser ut och om det är fråga om storstad eller glesbygd. Det är fel att vi i riksdagen ska säga hur saker och ting ska se ut och vilka resurser varje kommun ska ha, till exempel om man ska betala ut en capiteringsersättning. Behoven ser olika ut på olika ställen. Ju närmare man kommer den nivå där behoven ska tillgodoses, desto bättre är det och desto mer individuell vård och behandling kan man få. Det finns andra områden där man kan ha mer ge- nerella regler. Det gäller skattepolitik eller när sys- tembolaget ska vara öppet eller stängt. Men när det gäller det bemötande och den behandling som männi- skor ska få ute i landet måste det vara kommunerna som ansvarar för det. Vi ska begära in utvärderingar och göra påpekanden om vad som behöver rättas till. Det pågår en utredning om metadonbehandling. Jag kan inte i dag säga hur den kommer att ställa sig till olika doser eller om man ska låta en läkare avgöra vilken behandling olika individer ska få.