Vissa handelspolitiska frågor

Fru talman! En ung kvinna cyklar hem från sitt arbete. Hon är 17 år gammal, och klockan närmar sig midnatt. Hon är inte skiftarbetare. Hon har arbetat från tidig morgon. Hon har lite ont i fingrarna efter alla timmar vid symaskinen. Hon bor i en industri- och exportstad, Xiamen, i Kina. I en liten by i Indien utanför Bangalore sitter två små flickor. De är omkring elva år gamla. Deras familjer är fattiga, och alla inkomster behövs. De knyter mattor. Deras små fingrar är flinka. De två flickorna borde vara i skolan i stället och lära för livet. När skoldagen är slut borde de vara ute och få möjlighet till lek. I en alltmer globaliserad värld är prislappen många gånger viktigare, även här i Sverige, än arbetsförhållandena. Därför måste kraven öka. Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservationerna 2 och 5 i betänkandet om vissa handelspolitiska frågor. Det är viktigt att det internationella handelssystemet tar ett större ansvar för hållbar social och ekologisk utveckling. En rättvis globalisering kräver att kampen mot oacceptabla arbetsvillkor förstärks. En ökad konkurrenskraft får inte skapas genom rovdrift på människor och miljö. På lång sikt är det endast en socialt och miljömässigt hållbar utveckling som skapar en varaktig tillväxt. De mänskliga rättigheterna i arbetslivet måste stärkas. Global fri förenings- och förhandlingsrätt måste garanteras och slavarbete, barnarbete och diskriminering elimineras. Det är inte acceptabelt att 70 miljoner barn under tio år i dag arbetar. När konkurrensen i världen hårdnar är en av globaliseringens utmaningar att samarbeta inom ramen för EU. Det är så det blir möjligt att stärka löntagarnas rättigheter och bekämpa arbetslösheten. För att klara detta måste EU satsa på en rättvis konkurrens, och det måste bli svårare för de multinationella företagen att erövra allt större marknadsandelar på konsumenternas bekostnad. Fru talman! Att frihandeln är viktig för Sverige och alla länder över hela världen är vi överens om i riksdagen. Det som skiljer oss åt är att vi från oppositionens sida inte har samma information om vad det är som händer inom WTO och med förhandlingarna vad gäller Doha och EPA. Vi behandlar här i kammaren i dag handelspolitiska frågor, och handelsministern är inte här. Det beror kanske på att det är ett motionsbetänkande, så det må vara hänt. Men utskottet har inte heller fått någon information. Därför känner vi socialdemokrater en viss oro. Vad är det som händer på detta område? Vi har inte fått någon information i en sådan här viktig fråga som frågan om frihandel som berör jordbruk och industrifrågor som är så viktiga för Sveriges fortsatta utveckling och tillväxt. Men det kanske är så att vi här i kammaren i kväll kan få information från de borgerliga riksdagsledamöterna om vad som händer på området. Det kan förhoppningsvis vara så att åtminstone de har fått information. Det är bra om vi kan få veta mer här i kammaren i dag. Det är viktigt att Doharundan ros i hamn och att ett avtal inom WTO blir klart. Det är inte utan att vi nu känner en viss oro över att det drar ut på tiden. Det handlar om WTO:s trovärdighet långsiktigt men också legitimitet. Att ha multilaterala handelssystem är en garant för stabilitet och kan också vara en arena för konfliktlösningar. Man krigar inte med dem som man gör affärer med. Fru talman! Tjänstedirektivet som ska skapa en bättre inre marknad för tjänstehandeln måste utvecklas. Det får aldrig vara så att arbetsrätt eller lönenivå sätts på spel eller utgör ett hot mot samhälleliga tjänster. För svensk del är det viktigt att behålla regleringen av arbetsmarknaden genom dispositiva lagstiftningar och avtal mellan arbetsmarknadens parter. Varje land har fått i uppdrag att anpassa sin lagstiftning. Och på UD finns det ett så kallat tjänstedirektivssekretariat som arbetar med att samordna och stödja departementen i arbetet med att genomföra direktivet. Men frågan är: Vad händer? Det handlar om en ny lagstiftning, och det är inga parlamentariker inblandade. Det kommer förmodligen en proposition sent omsider hit till kammaren, och då ska vi ta ställning till den. Men kanske kan vi få lite mer information här i kväll om hur arbetet fortskrider, hur det går framåt med tjänstedirektivet som ska anpassas till svensk lagstiftning. Det här är oerhört viktigt för tjänstesektorn. Det finns säkert runt om i vårt land företagare inom tjänstesektorn som sitter och funderar över att komma ut på en ny marknad. De vill nog ha besked om vartåt vägen går i den här frågan. Fru talman! Vi socialdemokrater ser samhällsbygget som en armkrok - trygga människor vågar. Den välfärd som skapats i Sverige och Norden har skapats genom en helhetssyn på samhället och på hur förutsättningar för ekonomisk utveckling skapas. För ett litet exportberoende land som har haft framgångar på världsmarknaden har detta bidragit till att vi har kunnat utveckla vår välfärd och höja människornas levnadsstandard. Tillsammans med de övriga nordiska länderna har vi byggt upp en välfärdsmodell som bygger på att både män och kvinnor arbetar och att samhället reducerar de ekonomiska riskerna vid sjukdom och arbetslöshet. Sverige och andra nordiska länder är förebilder för många andra länder när de arbetar för tillväxt. Det är i det här perspektivet som vi socialdemokrater ser dagens betänkande Vissa handelspolitiska frågor , som handlar om rättvis handel och WTO, det vill säga världshandelsorganisationen. Fru talman! I en liten by i Indien jobbar männen med att färga tyger till tekoindustrin. De har betalt så att de har mat för dagen och tak över huvudet. Men deras arbetsgivare har inte investerat i bra arbetsmiljö eller i återvinningssystem som tar till vara och renar sköljvattnet vid infärgningen. Det påverkar hela byn och deras hälsa när färgämnena från tygerna rinner ut i vattnet. Den 17-åriga kvinnan från Xiamen har gått och lagt sig på natten. Hon somnade direkt. Hon ska snart upp till ett nytt arbetspass. Flickorna som knyter mattor har fått mat och har somnat utmattade och ska vakna upp till en ny arbetsdag, inte en dag i kunskapens tecken. Det är för dem vi ska se globaliseringen som en möjlighet till ökat välstånd i alla delar av världen, men globaliseringen måste fördelas rättvist. Vi har alla ett ansvar, särskilt i industriländerna, att driva på och förbättra vardagen för alla dessa som inte har samma rättigheter som vi. (Applåder)

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 1, som handlar om WTO och organisationen av WTO, samt reservation 8, som handlar om EKN eller Exportkreditnämnden och miljöfrågor där. Handelspolitiken och det här betänkandet inrymmer en rad frågor inom en rad olika områden. Därför är det viktigt att vi i utskottet har möjligheter att ta del av den svenska ställningen i handelspolitiken och handelsfrågorna. Och jag är, som Carina Adolfsson Elgestam, faktiskt väldigt irriterad över att vår nuvarande handelsminister inte har orkat besöka utskottet för att informera om pågående förhandlingar inom WTO, vad som är på gång och den svenska ståndpunkten. Den förra handelsministern hade åtminstone den ansatsen och kom och besökte oss i utskottet. Jag ska inte säga att jag tycker att det här är upprörande, för det finns värre saker här i världen än så, men det underlättar ju inte diskussionerna i kammaren och underlättar inte för oppositionen att ta del av hur långt diskussionerna inom Doharundan har kommit. Det är ändå på det sättet, fru talman, att internationell handel har en stor betydelse för fattiga länders möjligheter att minska fattigdomen. Hur handelsavtal utformas är därför avgörande för utvecklingsländernas möjlighet att påverka utvecklingen i sina egna länder, för det är verkligen skillnad på frihandel och fri handel. Frihandel leder inte nödvändigtvis till utveckling för alla utan att man diskuterar vad den ska innehålla. Här måste vi göra en åtskillnad mellan vad som är mål och medel. Är målet frihandel eller ska det ses som ett medel för den ekonomiska utvecklingen? För Vänsterpartiet är det ett medel och inte ett mål i sig. Ett frihandelsavtal som syftar till att ge utvecklingsländerna bra förutsättningar bör därför ta hänsyn till ekonomiska, sociala och medicinska faktorer vid utformningen av de nya handelsavtalen. Tyvärr finns det anledning att känna oro, inte minst över regeringens brist på hållning i denna fråga. Jag kan inte göra någon annan tolkning eftersom jag inget annat vet, utan den kunskap som jag har är den som jag har fått via debattartiklar eller intervjuer av vår handelsminister. Det handelsavtal som nyligen undertecknades mellan EU och stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, de så kallade ACP-länderna, alltså före detta europeiska kolonier, kräver att de fattiga länderna ska öppna sina marknader för tjänsteexport. Samtidigt skyddar EU sin egen industri genom handelshinder. Jag tänker då närmast på EU:s jordbrukssubventioner som uppgår till nästan 50 miljarder euro. Risken är stor att jordbrukssubventionerna kommer att dumpa priserna på världsmarknaden och därmed riskerar att beröva hundratals miljoner människor deras levebröd. För att handeln ska kunna ske på rättvisa villkor måste den svagare parten få fördelar. Fattiga länder måste ges rätt att skydda inhemska näringar på marknaden mot de transnationella bolagen. Fackliga rättigheter och miljöhänsyn måste gå före frihandeln. De rika länderna måste upphöra med sin ensidiga protektionism, subventioner och dumpning av priser. Ett annat exempel på EU:s protektionism är tull på etanol. I dag finns handelstull på importerad etanol från Brasilien. Det gör att etanolen beläggs med en avgift på 1:80 kronor per liter. Och det går inte att utesluta att tullavgifterna syftar till att försvara den sydeuropeiska vinetanolen. Jag kan inte dra någon annan slutsats. Man kan också fråga sig vad som är det rimliga i att det ska finnas särskilda tullar på brasiliansk etanol när det inte finns några tullar på råolja, vilken omvandlas till bensin eller diesel. EU:s tullmyndighet har nyligen föreslagit att denna tull ska höjas ännu mer. Nu har Sverige visserligen fått ett undantag under ett år, men vad som händer därefter vet vi inte. För Vänsterpartiet är det viktigt att tullavgifterna på importerad etanol avskaffas. Jag vet att regeringen har sagt så, men det måste vara ett krav. Det blir inte trovärdigt om vi dessutom ska tvinga på utvecklingsländer nya handelsavtal som ensidigt gynnar EU:s politik. Man kan fråga sig vad Sverige skulle ha varit i dag om motsvarande politik hade drivits från starkare länder vid förra sekelskiftet när Sverige tog itu med det utbredda supandet och införde restriktioner, med starkt stöd av folkrörelsen, med statligt monopol på försäljning som exempel. När det gäller svensk handelspolitik finns det anledning att känna oro. Exportkreditnämnden är en statlig myndighet som har till uppgift att främja svensk export. De utfärdar exportkrediter till företag som en försäkring mot uteblivna betalningar från köpare. Den löpande verksamheten finansierar EKN genom exportföretagens premier, men det är staten och skattebetalarna som är den slutliga garanten om affären går fel. Innan EKN beviljar en kredit ska de också göra en miljögranskning. Men det gäller bara för projekt som omfattar minst 100 miljoner. Vi menar från Vänsterpartiet att det är viktigt att också projekt som understiger 100 miljoner ska omfattas av denna miljöprövning - inte att de bör eller ges möjlighet utan att de ska. Det ska vara ett obligatorium. För det behövs tydliga riktlinjer för vilka klimat- och miljömål som ett företag måste uppfylla för att få en ansökan beviljad. Mot denna bakgrund är det rimligt att regeringen gör en översyn av EKN:s miljöpolicy så att det framgår vad som är en acceptabel klimat- och miljöpåverkan samt att projekt även under 100 miljoner kronor omfattas av detta. Sverige har skrivit under ILO-konventionen, barnkonventionen och konventionen om mänskliga rättigheter. Dessa konventioner anser Vänsterpartiet att de företag som erhåller exportkrediter från EKN måste följa. Det bör vara ett krav för att staten över huvud taget ska garantera krediter till företag. Sverige skulle på det sättet kunna bli ett föregångsland när det gäller krav på exportföretag som uppbär statliga krediter. Kravet bör ställas bland annat mot bakgrund av att den svenska staten via EKN gett exportkrediter till Saab för ca 16 miljarder kronor när de har sålt militär utrustning till Pakistan som är en diktatur och ett synnerligen instabilt land där man bryter mot de mänskliga rättigheterna. Misslyckade svenska exportaffärer har under alliansregeringen förvandlats till bistånd i och med att regeringen använder biståndsbudgeten till att göra skuldavskrivningar. Det skulle även kunna hända med affären i Pakistan. Förra året uppgick skuldavskrivningarna till 1,5 miljarder. I budgeten för 2008 finns 500 miljoner kronor avsatt. Skulderna som skrivs av som bistånd uppkom genom misslyckade affärer av svenska företag som hade försäkrat sina investeringar hos Exportkreditnämnden. Det är viktigt att veta. Biståndspengar används för skuldavskrivningar av misslyckade handelsavtal.

Fru talman! Jag tänkte inleda med att markera att handel är viktigt och att det är viktigt att vi i Sverige fortsätter att driva en inriktning mot att vi ska ha en handel så fri från tullar som det är rimligt att ha. Detta främjar givetvis också välstånd, samarbete och annat som vi har nämnt. Jag tänkte också göra en liten historisk tillbakablick. Tullar och andra medel har tidigare använts för att få in pengar till staten, och det har varit en ganska stor källa till inkomst. Nu har vi i stället gått över till skatter på arbete och så vidare. Historien har så vitt jag vet inte stannat ännu så jag hoppas att vi kan gå vidare med andra typer av medel, som till exempel skatter på miljöförstöring. Tillbaka till nutid. Hur är det nu? Vem är det som lyckas i världen och varför? Vad har handeln för del i detta? Frälser handeln de länder som jobbar mycket med handel? Tyvärr kan vi se att det inte gäller alla. Länderna söder om Sahara i Afrika har i dag en handel som motsvarar ungefär 30-35 procent av bnp medan OECD-länderna har en handel som motsvarar 25 procent av bnp. Det är i mitt tycke ett bevis på att handeln inte är allenarådande för vad som gör att länder lyckas. Man måste till exempel också ha en egen produktion och så vidare. Det är viktigt att se att handeln bara är en del i hur man lyckas och att handeln inte får motverka de andra faktorerna. Det är där vi ska ha fokus. Vi har en stor enighet i kammaren om att handeln i grunden är något bra. Men hur ska vi göra för att komma vidare och göra det ännu bättre? Vi i Miljöpartiet har insett att om man ser det historiskt krävs det en viss flexibilitet för att lyckas. De länder som har lyckats bra har successivt lagt tullar på saker som man har byggt upp en egen produktion av. Man har skyddat sin egen produktion tills den har varit konkurrenskraftig. Sedan har man släppt på tullar och handelshinder steg för steg och hanterat de effekter som uppkommit. Detta är egentligen grunden. Man har varit flexibel och anpassat sig till den situation och verklighet man lever i och inte bara avskaffat alla tullar på en gång. Går man tillbaka till den historiska utblicken har det handlat om vårt land och andra länder. Men nu är det inte längre så. Vad är det som ska vara flexibelt? Fattiga länder måste få ha en viss flexibilitet. Men den ska inte handla om de mänskliga rättigheterna, miljöhänsynen eller den grundläggande arbetsrätten. Det är därför viktigt att se att FN:s konventioner på dessa områden, sociala konventioner, miljökonventioner och arbetsrättsliga konventioner, är mycket viktiga och måste anses som viktigare än de handelsavtal som vi har med olika länder. Även om inte handelsministern har lyckats komma till utskottet har jag förstått av olika debatter att regeringen tydligt har deklarerat att man menar att dessa handelsavtal är precis lika viktiga och att man mycket väl kan vara flexibel när det gäller mänskliga rättigheter eller miljöhänsyn och att det inte är lika viktigt. Det är riktigt illa. Man måste se vad som är rättvist och bra för människor. Handel och rättvisa är något som man borde förknippa med varandra. Nu är det inte så att handeln är rättvis. Den gynnar rikare länder. Det kan till exempel handla om läkemedel där patentdelarna av handelsavtalen gynnar de rika ländernas läkemedelsbolag medan den tulleskalering man tillåter sig missgynnar fattiga bönder som inte kan gå vidare i en inhemsk förädling av produkter. Rika länder har också många åtgärder att ta till för att reglera handelns effekter. Det kan handla om många andra saker än tullar medan fattiga länder ibland inte har något annat än tullar att ta till, vilket också skapar någon form av orättvisa. Vidare har det tidigare nämnts i kammaren, nu och vid andra tillfällen, att EU:s subventioner av egen jordbruksproduktion och exportsubventioner och så vidare drabbar fattigare länder. Man kan också se att vi använder en onormalt stor del av EU:s medel till dessa subventioner i stället för att satsa på forskning och annat som vi har pratat om i till exempel Lissabonstrategin. Det är väldigt dumt. Dels blir det orättvisa villkor, dels missgynnar det oss själva. Jag tror därför att vi måste se att rättvisa i det här fallet handlar om att vi kan behöva ha olika villkor utifrån olika länders olika förutsättningar. Varför är det då så? Olika länder befinner sig som sagt var i olika skeden. Ett annat exempel när det gäller detta kan vara att om det är en 18-årsgräns när jag går på krogen så kan jag tycka att det är rimligt. Det är 18-årsgräns för alla. Så har jag kanske något yngre syskon som inte får komma in, och det är också rimligt. Men så när syskonet blir 18 höjs gränsen till 22. Man kan tycka att det är rättvist - det är ju 22 för alla. När syskonet blir 22 höjs gränsen igen och så vidare. Problemet är att man måste se att vi är i olika situationer. Därmed blir det inte rättvist att ha samma regler. Vi måste ge ett politiskt manöverutrymme för fattiga länder. När det gäller de särbehandlingsregler som finns inom handelsavtalen klassificerar man länder in i specifika grupper, och då kan de få några särbehandlingsregler. IATP har tidigare visat att man i stället kan ha andra typer av kriterier som bättre passar länder så att man inte oflexibelt passar in länder i särskilda fack. I stället kanske vi borde ha separata kriterier när det gäller produktionsberoende, marknadsberoende, begränsningar av råvaruförsörjning för industrin och till exempel kapacitet att stå emot valutakriser. När det gäller WTO är det ganska oflexibelt med de breda rundorna, för de kan, som tidigare sagts, inte direkt anpassas till vissa länders specifika förutsättningar. Det finns många exempel på detta. Min tid börjar rinna mot sitt slut, men jag tänkte också lyfta upp de tvistlösningsmekanismer som i dag finns inom WTO. Det är bland de starkaste om inte de allra starkaste internationella domstolsliknande mekanismer vi har. Man kunde hoppas att de skulle vara rättvisa. I stället är det svårt för fattiga länder att tillämpa dem. Det blir mest för de rika länderna. Därför måste de reformeras så att vi får någon sorts rimlighet. Slutligen hänvisas det i betänkandet till att vi ska vänta på Doharundan innan vi gör de reformeringar av WTO som tydligen alla tycker borde göras. Det kan man tycka, och jag kan ha viss respekt för det, även om jag tror att det är alldeles fel. Dels riskerar ju Doha att ytterligare fördröjas, dels är dessa förändringar nödvändiga nu för fattiga människor i världen, till exempel sådana som Carina beskrev här tidigare. Men om vi nu ska vänta vill jag få ett svar på om ni ändå anser att de förändringar som vi har beskrivit i vår motion till exempel är bra, eller är vänta-svaret bara ett sätt att fördröja debatten? Vad anser ni om dem konkret? Det vill jag veta. Jag hade egentligen tänkt nämna något om rättvisemärkt också. Jag vill bara kort säga att jag hoppas att vi får se en fortsatt satsning från regeringen på detta så att det inte sjabblas bort. Men vi får väl se vad som kommer. För tids vinning tänkte jag inte yrka bifall till alla våra reservationer, utan jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Vikten av frihandel kan inte nog understrykas, och behovet av stabila spelregler är en viktig förutsättning för tillväxt och sysselsättning här hemma såväl som globalt. Sverige är som vi alla vet ett mycket handelsberoende land med ett fåtal stora, framgångsrika globala företag. Men för att små och medelstora företag ska växa krävs satsningar för att de ska våga expandera på den internationella marknaden. Den nyligen presenterade handelspolitiska deklarationen har många bra initiativ för handels- och investeringsfrämjandet. Detta tycks ha gått Carina Adolfsson Elgestam totalt förbi. En av nyheterna är satsningen på ett nätverk för svenska företagare med utländsk bakgrund, och jag välkomnar att kompetensen hos våra nya svenskar nu bättre kommer att tas till vara. Dessa företagare är en resurs i det svenska samhället. De har möjlighet att agera dörröppnare för svensk export eftersom de ofta har kontakter och unika kunskaper om de länder de tidigare varit bosatta i beträffande den rådande affärskulturen, språket, politiken och inte minst religionens roll. En annan nyhet är att Exportrådet tillsammans med närmare 700 företag har skapat en plattform för att marknadsföra svensk miljöteknik och hållbart byggande världen över. Det finns spjutspetskompetens inom dessa viktiga områden i Sverige, där vi kan vara behjälpliga för att lösa miljö- och klimatproblem globalt. En tredje nyhet i den handelspolitiska deklarationen är en ny företagsrådgivning som ska göra det enklare för småföretag att dra nytta av EU:s inre marknad. Det är viktigt att svenska företag faktiskt betraktar Europa som sin hemmamarknad - en marknad med 27 länder och nästan 500 miljoner konsumenter. Med EU:s nya tjänstedirektiv har marknaden för tjänster fått bättre förutsättningar, vilket innebär en stor möjlighet för svensk tjänsteexport. Totalt sett ökar handeln världen över. Men dessvärre finns indikationer på att Sverige trots allt tappar marknadsandelar på för Sverige viktiga marknader. Därför är handels- och investeringsfrämjandet så viktigt. Fru talman! Utskottet stöder EU:s kurs i WTO-förhandlingarna som syftar till att nå ett ambitiöst slutresultat med mer öppna och rättvisa handelsregler. Världen väntar fortfarande otåligt på ett nytt multilateralt frihandelsavtal. Dessa förhandlingar har pågått sedan 2001 och Sverige har varit pådrivande i att få till stånd ett nytt avtal. Bilaterala och regionala handelsavtal är bra, men det är också viktigt att få till stånd globala spelregler. Är Doharundan död, frågar sig många, eller finns det fortfarande hopp? Jag vill vara fortsatt optimistisk, men utgången är fortfarande osäker. Det är främst de minst utvecklade länderna i världen som mest gynnas av att det faktiskt blir en succé på slutet. Utskottet tycker att det är viktigt att Världshandelsorganisationen präglas av öppenhet, inte bara i de formella förhandlingarna, utan även i organisationens externa kontakter. WTO:s frihandelsavtal tar inte upp frågan om arbetsvillkor, vilket vissa länder gärna skulle vilja se. Men många utvecklingsländer anser att dessa frågor inte har någon plats i WTO-samarbetet eftersom de föreslagna standarderna för arbetsvillkor många gånger är alltför höga i förhållande till landets utvecklingsnivå. Det innebär att man i utvecklingsländerna ser att sådana villkor skulle underminera deras komparativa fördelar av lägre lönekostnader och därigenom försämra deras möjligheter till handel. WTO:s program Aid for Trade syftar till att ta bort flaskhalsar i utvecklingsländernas handelssystem och stärka utvecklingsländernas möjlighet att dra nytta av internationell handel. Ökad frihandel och förbättrade kommunikationer har öppnat nya möjligheter för svenskt näringsliv att verka internationellt, och givetvis förväntas svenska företag följa nationella lagar och förordningar i länder där de är verksamma. Internationella regler avseende mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, korruption och miljöhänsyn finns i dag genom mellanstatliga avtal och konventioner, till exempel FN:s Global Compact, ILO som reglerar frågor inom arbetslivsområdet och OECD:s utformade riktlinjer för multinationella företag. Det är viktigt att påpeka att riskhanteringsverktyget liksom riktlinjerna är frivilliga åtaganden från företagens sida. Enligt UD går det inte att utvärdera resultaten av enskilda företags arbete med dessa instrument, men en uppföljning är på gång om riskhanteringsverktyget verkligen varit till nytta. Många multinationella företag har bildat ett nätverk där de frivilligt tar socialt, etiskt och miljömässigt ansvar, så kallad corporate social responsibility - CSR. Det är företagsdrivet och företagsägt och är ett kraftfullt verktyg för globala företag för socialt ansvarstagande. Det handlar om att sprida uppförandekoder och förhållningssätt som företagen har utvecklat för att kunna möta olika utmaningar, och svenska företag är här ledande på världsmarknaden. Vi ska komma ihåg att CSR har blivit ett starkt konkurrensmedel för företagen. Just därför arbetar svenskt näringsliv i dag så framgångsrikt med dessa frågor. Konsumenter världen över kräver att få veta under vilka förutsättningar en produkt tillverkats. Annars kan det lätt leda till bojkott av vissa företag eller produkter. Miljömärkning och social märkning spelar en viktig roll för att informera konsumenter om globala rättvisefrågor. Globalt finns det många organisationer som arbetar seriöst med märkning som exempelvis Fair Trade, Rainforest Alliance och Krav. Ett konkret exempel på hur storföretag framgångsrikt arbetar med CSR-frågorna hade vi förmånen att få information om i samband med utskottets resa till Indien där vi besökte exempelvis Ikeas kontor i New Dehli. Företaget tar ansvar för sina underleverantörer, deras medarbetare och miljön. Det finns en strategi och ett levande dokument som företaget går igenom med samtliga leverantörer och underleverantörer. Bara i Sydasien finns 130 000 medarbetare som arbetar hos 100 leverantörer som i sin tur har ca 4 000 underleverantörer. Konkreta exempel kan vara att medarbetarna får ett bankomatkort för insättningen av lönen och på så sätt får kontrollen över familjens ekonomi. Företaget bygger dagis och skolor i anslutning till fabrikerna för medarbetarnas barn. Inte minst vid hantering av kemikalier vid infärgning av textilier visar exemplet hur ansvarsfullt man arbetar med frågorna. Detta tillvägagångssätt lyfter bokstavligen hundratusentals människor från en extrem fattigdom på ett sätt som traditionellt bistånd aldrig kommit i närheten av. Vikten av frihandel kan inte nog understrykas, och behovet av stabila spelregler är en viktig förutsättning för tillväxt och sysselsättning.

Fru talman! Det var väldigt mycket gott som Marie Weibull Kornias hade att säga om handelspolitiken, WTO i synnerhet och globaliseringen. Det är ökad rörlighet, ökad handel och ökad tillgång. Men det finns en annan sida på samma mynt. Om man tittar på andra sidan, som Globaliseringsrådet har gjort i sin rapport, konstaterar man också följande. Inkomstspridningen ökar. Klimatförändringen ökar som ett resultat av globaliseringen och ökad handel. Trafficking och narkotikahandeln ökar. Den ekonomiska tillväxten sker i många diktaturer. Det är den andra sidan av myntet. Där är därför det är så viktigt att vi utformar ett handelsavtal som även tar hänsyn till barnkonventionen och ILO:s och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Det är vad som saknas i den här delen. Jag funderar lite grann. Det var ett nyvaknande hos regeringen när det gäller världshandeln. Det är riktigt att den ökar och att den svenska andelen har minskat. Det är helt rätt. Regeringen säger att det nu ska göras någon satsning på Exportrådet som ska få nya uppgifter. Sanningen är att ni drar ned på resurserna till Exportrådet i budgeten för år 2008. Politiken håller inte ihop. Det håller heller inte ihop när man använder biståndsmedel för att garantera exportkrediter när länder inte klarar av att uppfylla sina åtaganden enligt de avtal de har ingått med svenska företag. Det är sanningen om alliansens politik.

Fru talman! Jag är väldigt glad för att WTO startade Doharundan år 2001. Syftet var att ha fokus på de minst utvecklade länderna. Alla länder är betjänta av konkreta spelregler. Bilaterala handelsavtal är bra, och regionala handelsavtal är bra. Den typen av avtal förhandlar samtliga länder fram. Det är extra svårt för de små och underutvecklade länderna att ha den kapaciteten att förhandla åter och åter igen. Det är därför det är så viktigt att vi får till stånd ett nytt frihandelsavtal inom WTO just för att göra det mer lättförståeligt och lättarbetat för alla världens länder men kanske speciellt för de minst utvecklade länderna.

Fru talman! För att det inte ska bli något missförstånd vill jag säga följande. Jag vill verkligen se att det blir någon form av nya stabila spelregler när det gäller den stora världshandeln. Men jag är definitivt inte nöjd med det sätt det hanteras i dag. Jag är oerhört skeptisk till regeringens inställning och hållning när man ser den praktiska politiken. Det kan låta bra och fint när man står i en talarstol och talar om världshandel och våra intentioner. Men man går i praktiken ut och för en annan politik. Man drar ned på resurserna till Exportrådet. Man använder biståndsmedel för att garantera handeln när den inte fungerar i form av krediter. Det är sanningen. Är Doharundan död? Hillary Clinton hävdar det i en intervju i Financial Times för inte så länge sedan. Hon är inte säker på om hon blir president att hon kommer att uppta de förhandlingarna igen. Doharundan och det upplägget är inte aktuellt i dag. Det har kommit in så många nya uppgifter och fakta som gör att det måste ses över. Bland annat var klimatförändringarna inte alls uppe år 2001. Det är någonting som i dag berör världen över oavsett vad man tycker om handelspolitiken. Det kommer vi att drabbas av oavsett den. Det måste därför lyftas in, menar hon, i dessa diskussioner.

Fru talman! Rättvisa är att verka för mer frihandel i världen, Kent Persson. Det är frihandeln som gynnar de minst utvecklade länderna. Det är de som har allra mest att vinna på det. Det är Sveriges linje och har alltid varit Sveriges linje att verka för mindre protektionism och färre tullar.

Fru talman! Marie Weibull Kornias nämnde i sitt anförande att detta med att ställa krav på arbetares rättigheter i fattiga länder var att underminera deras komparativa fördelar. Min slutledning blir att för deras eget bästa ska de helt enkelt inte ha bra arbetsvillkor. Det blir en väldigt konstig slutledning. Vi ska inte säga att vi ska ha bra arbetsvillkor, får då blir det bättre för dem. Är det inte bättre för människor i fattiga länder om de har bra arbetsvillkor? Är det inte bättre när det gäller de eventuella problemen med industrin att vi ser till att man bygger upp en vettig industri som inte bygger hela sin kapacitet på att man utnyttjar fattiga människor som måste skaffa sig ett levebröd? Är det inte bättre att vi låter bli att ha subventioner som konkurrerar ut den verksamheten? Jag tycker att resonemanget att för deras eget bästa ska vi inte ha några bra arbetsvillkor är väldigt konstigt. Jag skulle önska att Marie Weibull Kornias tydliggjorde det. Jag skulle också vilja veta vad Moderaterna anser om FN:s konventioner. Borde inte de vara överställda handelsavtalen när det gäller olika rättigheter? Är inte människors individuella rättigheter viktigare än exakt vilka tullnivåer man har i olika länder?

Fru talman! Jag tror att Lage Rahm missförstod mig. Det är inte alliansregeringens eller Sveriges hållning att vi inte vill att arbetsvillkoren ska ingå i förhandlingarna för de minst utvecklade länderna. Det är WTO:s förhållningssätt, och det är de minst utvecklade ländernas ståndpunkt att de helt enkelt inte vill ha den typen av krav i förhandlingarna. Det är de själva som ser det som ett hot mot sina egna komparativa fördelar. Det är inte Sveriges linje. Jag tror som sagt att du missförstod mig på den punkten.

Fru talman! Det är ju bra om det är tydligt att Sveriges linje är att det är viktigt med arbetarnas rättigheter. Det tycker jag känns bra. Jag vill återvända till att se om inte FN:s olika konventioner för sociala, arbetsrättsliga och miljömässiga hänsyn skulle kunna få vara överställda de olika WTO-avtalen. Jag tycker att det är ett konstigt synsätt dels om de skulle vara underställda därför att man anser att handeln är viktigare, dels om man tycker att de är likställda. Det blir konstigt om de krockar, vilket händer. Vad ska man då tycka är mest relevant? Är det mest relevant med de olika specifika tullnivåerna för olika företag och produkter eller är det mest relevant med människors hälsa, deras miljö och möjligheter till att fortsatt leva i det samhälle de lever i? Är det viktigast att miljön inte förstörs, att deras barn kan växa upp i en giftfri miljö och så vidare? Det tycker jag borde vara viktigare. Jag tycker att det är konstigt om Sveriges linje inte är sådan. Marie Weibull Kornias nämnde tidigare i ett replikskifte med Kent att rättvisa är att verka för mer frihandel. Jag håller med om det till viss del, men det är inte hela sanningen. Rättvisa är, som jag nämnde i mitt anförande, också att man anpassar sig till verkligheten för de fattiga länderna och gör det möjligt för dem att ta sig ur sin fattigdom och verka för bättre villkor för de människor som bor där.

Fru talman! Vi kan slå fast att med den ökade globaliseringen har fler och fler människor världen över lyfts ur extrem fattigdom. Det sker tack vare dessa nya handelsströmmar med kapital och handel med varor och tjänster som ökar dag för dag. Där tror jag att vi är överens. Vissa frågor förhandlas inom frihandelsavtal. Sedan finns det andra internationella regler avseende mänskliga rättigheter och så vidare. De tecknas i FN-deklarationer, till exempel genom Global Compact, eller genom ILO. Det finns olika nivåer, och jag tror inte att man ska blanda samman dem. OECD har utformade riktlinjer för multinationella företag. Jag tror att de fungerar bra. Vi ska ha förståelse för att internationella företag agerar på en internationell arena där det gäller att spela med sjysta spelregler. Jag tror inte att man ska blanda ihop de olika nivåerna. Vi kan se att det är svårt nog nu att med WTO:s frihandelsavtal över huvud taget nå ett resultat. Då tycker inte jag att det är en bra idé att lägga in nya komponenter och försvåra ännu mer. Då tror jag aldrig att vi når någonstans.

Fru talman! Angående WTO och förhandlingarna säger Marie Weibull Kornias till oss här i kammaren: Rättvisa - världen väntar. Det betyder alltså att inte heller de borgerliga riksdagsledamöterna vet vad som händer. De har inte heller fått information om hur långt man har kommit i WTO-förhandlingarna och Doharundan. Det tycker jag är ännu mer allvarligt. Ministern kanske borde ha varit med här i kammaren i dag så att vi alla kunde ha fått del av detta. Det handlar om frihandel och möjligheten att som företag och som land få ökad tillväxt och att växa. Det är betydelsefullt. Industriavtalet pekar oerhört tydligt på det. Med tanke på att tjänstesektorn också ökar känns det lite oroväckande. Marie Weibull Kornias sade i sitt anförande att jag i mitt anförande inte vidrörde något om vad som är nya saker. Anledningen till det är att den handelsdeklaration som vi har fått här i kammaren inte finns med i betänkandet. Det som mest berördes där var Sveriges olika frågeställningar ute i världen. Därför vidrörde jag inte det. Men eftersom Marie själv passade på att vidröra detta tänkte jag ställa en fråga. Med tanke på vikten av export och att Sverige har tappat marknadsandelar har regeringen valt att nästan halvera stödet till Exportrådet. Hur kan det komma sig? På vilket sätt får vi i så fall ökad tillväxt och ökad export?

Fru talman! Om vi tar WTO-förhandlingarna först och främst vet Carina Adolfsson Elgestam lika väl som jag att det pågår förhandlingar hela tiden. Olika grupperingar möts på jordbruksområdet, på tjänsteområdet, på industriområdet och så vidare. På vissa områden har man kommit lite längre, och på andra går det trögare. Jag tror inte att vi här i Sveriges riksdag kan förvänta oss att vara uppdaterade till punkt och pricka. Det är inte riktigt så förhandlingarna fungerar, om jag har förstått det rätt. Men när det väl finns ett konkret avtal på plats är jag övertygad om att vi kommer att informeras om det. Vi får information till utskottet när några resultat har levererats.

Fru talman! Det tror jag också; vi får information när och om ett avtal kommer på plats. Det har vi att se fram emot i utskottet. Samtidigt är det lite märkligt med den nya ordningen för hur vi i riksdagen behandlar EU-frågor. Jag har förmånen att vara suppleant i EU-nämnden. Därav får jag till viss del ta del av vad som händer i WTO-frågorna. Men de andra som sitter i näringsutskottet får inte alls den informationen. Det finns saker att förmedla, men näringsutskottet har inte fått den informationen. Därav tycker jag att det här är allvarligt. De borgerliga ledamöterna i näringsutskottet borde ju också tycka att det är viktigt att få del av detta. En annan fråga som Marie Weibull Kornias inte svarade på var den om exporten. Jag ställde en fråga om halveringarna och utifrån det faktum att vi har tappat marknadsandelar, vilket Marie Weibull Kornias själv nämnde. Med tanke på de tidigare debattinläggen från både Lage Rahm och Kent skulle jag vilja veta hur det egentligen är med spelreglerna på arbetsmarknaden i världens länder. Är regeringen för fackliga rättigheter? Det kändes lite osäkert i svaret.

Fru talman! Jag delar Carina Adolfsson Elgestams uppfattning att den nya ordningen i riksdagen där riksdagsledamöter bereds möjlighet att få information inför de olika rådsmötena är väldigt bra. Givetvis förväntas man som ledamot eller suppleant i EU-nämnden föra den informationen vidare också. Till skillnad mot tidigare när det bara skedde en återrapportering efter rådet tycker jag att vi nu har fått en väldigt bra ordning på det här sättet. Vi vet att Exportrådet hade tillfälliga anslag under den tidigare regeringen. Det har skett en viss översyn där. Samtidigt ska man vara medveten om att det finns exportrådgivare i samtliga 20 län. Exportfrämjandet och investeringsfrämjandet ligger på så många olika plan. Jag tror att det finns en fara i att man bara, som Carina Adolfsson Elgestam, fokuserar på en komponent i det här stora pusslet som handels- och investeringsfrämjandet innebär. Jag tror att vi har en bra mix i dag. Det som är mindre bra ser alliansregeringen över för tillfället.

Fru talman! Jag tänker ta upp två frågor. Den ena är det allra färskaste handelspolitiska problemet i Europa, nämligen det som kallas klimattullar. Där har Miljöpartiet en åsikt, men Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har ännu inte deklarerat sin åsikt. Vi vet Miljöpartiets åsikt från överläggningarna i EU-nämnden. Tyvärr är varken Per Bolund eller Max Andersson här. Jag fokuserar på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. I mars 2007 fanns det en väldig optimism och en väldig beslutsamhet hos EU:s ledare att nu skulle man ta täten i den globala kampen mot klimathotet. Man gjorde ett antal åtaganden. Nu i mars 2008 var det en betydligt mer försiktig hållning vid toppmötet från EU-ledarnas sida. Tidigare skulle man ta befälet över resten av världen och leda resten av världen i klimatkampen. Nu är man mer rädd för resten av världen, inte minst i ljuset av den ekonomiska nedgången. Det var framför allt Frankrike och Tyskland som öppnade för att man skulle kunna införa handelshinder mot länder som inte driver en lika ambitiös klimatpolitik som Europeiska unionen gör. Man skulle kunna motverka så kallat kolläckage, det vill säga att länder utanför Europeiska unionen har lägre kostnader på grund av att de inte behöver betala för utsläppsrätter. Man skulle kompensera det genom att införa tullar. Det har uppstått en ohelig allians här mellan miljörörelsen i Europa, det svenska Miljöpartiet och den energiintensiva, energitunga europeiska industrin. Jag vill ta upp detta därför att jag tror att det är en fullständigt felaktig linje och ett djupt olyckligt beslut som EU-ländernas ledare öppnade för. Om EU skulle införa denna typ av handelshinder mot resten av världen skulle det starta ett globalt handelskrig med länder som USA, Kina, Indien, Brasilien och andra. Det skulle utlösa repressalier från dessa länder. Kineserna till exempel skulle kunna komma tillbaka och säga att vi i Västeuropa släpper ut tre gånger så mycket koldioxid per person som de gör. Då ska de i Kina naturligtvis ha mycket högre tullar på varor från Europa än vad européerna har. Det är en väldigt farlig väg att gå. Det skulle naturligtvis också i sig fördärva möjligheten att nå en global klimatöverenskommelse, vilket vi strävar efter att få i Köpenhamn år 2009. Förhandlingsklimatet skulle fördärvas fullständigt av att en handelspolitisk konflikt skulle dominera över ansträngningarna att nå en global överenskommelse i klimatfrågan. I denna process skulle nog också det som har diskuterats här, nämligen Doharundan, haverera. Ska man fokusera på handelspolitiska konflikter i stället för på klimatfrågan är Doharundan helt dömd. Man skulle behöva traggla nya handelspolitiska tvister hela tiden. Det finns andra synpunkter som man kan ha på detta. Jag skulle gärna vilja veta hur Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ställer sig till de här kraven från miljörörelsen och den energiintensiva industrin i Europa på att öppna för kompenserande tullar på varor från länder som inte har samma klimatpolitik. Den här frågan är väldigt aktuell. Den diskuteras, och den drivs av Tyskland och Frankrike. Nu ska jag gå över till det andra, nämligen några synpunkter, svar och kommentarer till det som har sagts här tidigare. Carina Adolfsson Elgestam tog upp den här bilden av den unga kvinnan. Det står i er reservation att barnarbete ska "elimineras". Jag tror att man ska vara väldigt försiktig på den punkten. Rädda Barnen och andra har pekat på att det intresse som finns i industriländerna för att gå väldigt långt beträffande barnarbete i u-länderna och använda handelspolitiken inte nödvändigtvis är särskilt bra för barnen, och i många fall är det helt kontraproduktivt. Det är förvisso så att miljontals familjer och barn över hela världen lever under vidriga förhållanden. Men frågan är om deras levnadsbetingelser blir bättre eller sämre av en sådan här inställning. Rädda Barnens hållning är att vi ska fokusera på de allra värsta formerna av barnarbete. Det handlar om trafficking, skuldslaveri, påtvingad prostitution, deltagande i droghandel och sådana saker. I själva verket far barn i u-länder inte så illa i den här industriproduktionen för export till i-länder som de gör i jordbrukssektorn och i hushållsarbete hemma och framför allt när de arbetar i hushållet i andra familjer där det inte finns någon insyn utifrån i vilka vidriga villkor de kan leva och arbeta under. Som liberal måste jag anklaga Kent Persson för en bristande klassanalys, vilket är väldigt ovanligt. Du använder u-länderna som ett begrepp, men då bortser du ifrån att u-länderna inte är någon homogen samling människor. Det finns de som tjänar på handelsrestriktioner, och det finns de som förlorar på dem. Det traditionella är att fabrikörer i u-länderna vill ha tullar som skyddar deras fabriker, men det är till nackdel för konsumenterna, för den urbana befolkningen. Samma sak gäller jordägarna. De vill ofta ha tullar, men det är till nackdel för dem som ska köpa billiga livsmedel. Jag efterfrågar en bättre klassanalys från Vänsterpartiet i den här frågan, Kent. Fru talman! Jag ska inte tala alltför länge. Jag ska bara säga att jag tycker att det är en helt konstruerad motsättning att ställa mänskliga rättigheter mot handel och att ställa möjligheten till en bättre miljö mot handel. Lage Rahm var inne på detta. Om det är någonting som man kan säga att utrikeshandel kräver är det är en ökad öppenhet. Med ökad öppenhet finns också en större insyn och förhoppningsvis, men det finns motexempel, också ett större inslag av ansvarstagande, krav på ansvarstagande och demokrati.

Fru talman! När man lyssnar till dig, Carl B Hamilton, blir man väldigt förundrad. Du tar väldigt ofta upp saker och ting, men du berättar aldrig vad du själv tycker och tänker utan kommer med frågor om andra partiers politik. Men vad du själv, Folkpartiet eller för den delen regeringen - du är ju på något sätt regeringens representant - står för säger du inte. Frågan om miljötullar, som har varit uppe, är komplicerad. Jag är rent principiellt emot miljötullar av den anledningen att de kommer att skapa mer elände än de kommer att motverka. Däremot är det så att vi måste hantera miljöfrågor och energifrågor internationellt om vi över huvud taget ska klara de klimatförändringar som vi står inför. Men det bör man försöka göra på ett särskilt sätt och genom internationella överenskommelser. Men nog om det! Det är klart att du och jag kan ha en ideologisk diskussion om klassanalyser, men man kan titta lite på hur EU:s jordbrukssubventioner slår mot till exempel handeln i Angola, där inhemskt margarin är dubbelt så dyrt som danskt smör. Det är klart att det slår mot den lilla handlaren och den lilla människan i Angola och mot landets handelspolitik över huvud taget när det gäller att bygga upp något. Det är flera komponenter i den typen av politik. Jag hade en konkret fråga, och den gäller huruvida Folkpartiet står bakom att använda biståndsmedel för att täcka exportkreditförluster.

Fru talman! Jag måste tänka efter först när det gäller den sista frågan, för jag blev lite perplex inför den, det måste jag erkänna. Principiellt sett är jag emot att man använder biståndsmedel för att täcka exportkreditförluster. Jag vet att det har skett vissa principlösa avsteg från denna princip, och det beklagar jag. Kent Persson säger att jag är mycket förtjust i att diskutera andras positioner. Ja, men man kan väl vara glad över att det är någon som läser reservationerna. Jag håller helt med om den europeiska jordbrukspolitiken. Den har drivit fram en långt större fattigdom än vad som skulle kunna kompenseras av hela Europas biståndspolitik - absolut. Inte minst i Afrika, men även i andra delar av världen, är det på det sättet. På den punkten är vi helt överens. Kent Perssons parti kanske inte har varit jordbruksprotektionistiskt tidigare, men det finns ju partier som har varit det, och jag är väldigt glad över att de i dag är betydligt mer frihandelsinriktade. Där är ju Sverige ett egendomligt land ur ett europeiskt perspektiv, därför att vi är så överens om att reducera och få ned den gemensamma jordbrukspolitiken. Man kanske inte bara ska tala om u-länderna när det gäller jordbrukspolitiken. Man ska veta att länder som Ukraina också drabbas av detta och inte får exportera till EU som de skulle vilja.

Fru talman! Det är rimligt att man koncentrerar sig väldigt mycket på det som händer i Afrika och södra Afrika, för det är den kontinent som inte har tagit del av den ekonomiska utveckling som övriga världen har fått dra nytta av i denna globaliseringens värld. Det är ju så det är. De har rent ekonomiskt stått stilla ända sedan 1996, tror jag det är, och man kan också se att fattigdomen ökar. Det är mot den bakgrunden som det är så viktigt att vi har någon tanke när vi ingår handelsavtal med före detta APC-länder, om man kallar dem för det längre. Det är med oro som jag ser vad det här kan bära med sig i framtiden och vad det får för effekt för de inhemska möjligheterna att utveckla en industri. Inte blir det bättre av att Hillary Clinton går ut och dödförklarar Doharundan och säger att den knappast är aktuell, att den är omodern och att den behöver ses över. Hon är inte ens övertygad om att hon kommer att sätta sig vid något förhandlingsbord. Därför är det viktigt att vi redan nu måste komma till stånd med någon form av avtal och teckna avtal med länder så att vi kan rulla vidare frihandelsavtal med någon mening, där man tar hänsyn till den sociala och ekonomiska utvecklingen i de länder som bäst behöver det. Är man stor och stark måste man också vara snäll, som Bamse sade en gång i tiden.

Fru talman! Jag håller nästan helt med Kent Persson. Det första jag vill invända emot är att Afrika står still. Man måste acceptera beskrivningen att Afrika faktiskt är inne i en tillväxtperiod och har varit det under ett antal år nu. Allt är inte nattsvart beträffande Afrikas ekonomiska utveckling. Den beror delvis på den starka råvaruboomen i världen och inte minst på att stark efterfrågan från Kina spiller över på alla länder som producerar råvaror och även på Afrika. Det är en annan debatt, men vi har ett ökat kinesiskt inflytande i Afrika för att tillfredsställa en kinesisk efterfrågan, och det har andra nackdelar, som vi har sett i till exempel Sudan. Jag skulle säga att Doharundan och Hillary Clintons inlägg i denna diskussion om amerikansk frihandel är helt avgörande. Det blir inget avslut på Doharundan om hennes ståndpunkt skulle vara den som till syvende och sist blir den amerikanska ståndpunkten. Nu kan man se tillbaka på amerikanska valrörelser. Där är det ofta en kapplöpning om vem som är mest protektionistisk, och sedan, när vederbörande person kommer till Vita huset, blir inte den förda politiken alls så protektionistisk som den har varit under själva valrörelsen. Men risken är naturligtvis, med två demokrater som börjar kapplöpa med varandra om vem som är mest protektionistisk, att om någon av dem blir vald så är situationen låst för en mycket lång tid i världshandeln.

Fru talman! Ibland blir jag mörkrädd, och det är inte alltid när jag är ute. Jag blev det lite här alldeles nyss när jag hörde Carl B Hamilton säga att när det gäller barnarbete ska vi gå försiktigt fram runt omkring det som är vidriga förhållanden. Då kan jag inte låta bli att tänka på ett tv-program som jag såg för ett tag sedan. Det handlade om ganska små pojkar. De var nog mellan sex och elva år. De hade blivit sålda - deras föräldrar var fattiga och hade svårt att få mat för dagen - till en fiskare, som drev en fiskeindustri. De här pojkarna hade de som dykare. Här i industrivärlden har vi ju en annan typ av verktyg när vi fiskar, vilket är ett problem i sig, men här hade man de här småpojkarna till det. De var ju smidiga. En del drunknade efter vad man kunde förstå. Det var en form av barnarbete. Det finns fabriker som har brunnit ned där dörrarna har varit låsta, och det har visat sig att det har bara varit barn som har arbetat där inne. Det fanns en pojke som var tolv år när han mördades. Jag minns inte hans namn just nu, men han jobbade på ett tegelbruk. Jag tror att han var från Pakistan. Han kämpade för barns rättigheter och att slippa barnarbete. Han blev dödad. Man kan ställa sig frågan varför. Är det detta som är Folkpartiets linje, eller är det enbart Carl B Hamiltons? När det gäller barns rättigheter, delar inte Folkpartiet barnkonventionens intentioner? Man blir lite mörkrädd när man hör detta inlägg. Jag och vi socialdemokrater har en bestämd uppfattning: Barn ska gå i skolan - vuxna ska arbeta.

Fru talman! Den här debatten är väldigt svår att föra. Jag har gjort det många gånger och har väl misslyckats ibland. Men jag tänker minsann inte misslyckas i dag, och därför har jag beväpnat mig med utdrag från Rädda Barnens hemsida. Där skriver de att fokus ska vara på barn som lever i de värsta förhållandena. Det är precis den typ av situation som Carina Adolfsson Elgestam tog upp, barn som är sålda. Det var det jag också sade i mitt huvudanförande. Det handlar om slavhandel, trafficking, droghandel, prostitution. Det är viktigt att man fokuserar på de värsta formerna av barnarbete. Det finns också en ILO-konvention mot det. Låt mig citera Rädda Barnen: "Orimligt att förbjuda all form av arbete för barn. . har vi sett att det vore lika orimligt att förbjuda allt arbete som barn utför som att tillåta allt barnarbete. Vi menar att man måste utarbeta metoder för att skydda barnen mot arbete som kan vara skadligt. Metoderna ska ta hänsyn till vilken typ av arbete det handlar om, hur gamla barnen är, om det är flickor eller pojkar, vilka attityder som finns i samhället omkring barnen och vad som mest gynnar deras utveckling." När man sedan kommer över på frågan vad man ska göra för att få bort barnen från dessa vidriga arbetsförhållanden är en slutsats att restriktioner på handelspolitikens område inte visat sig vara framgångsrika eftersom dessa exportvaror oftast är gjorda i miljöer som är bättre för barn, och för vuxna, än till exempel jordbruksarbete och hushållsarbete. Sedan tar man upp utbildning. Javisst, det är den effektiva metoden. Man måste emellertid ha en skola där det lönar sig att gå. Barn kommer att arbeta om de inte kan gå i en skola som ger dem en lön framöver som är större än vad de skulle ha när de inte är i skolan. Många gånger finns heller inte någon skola att gå i.

Fru talman! Det känns lite grann som om Carl B Hamilton snurrar runt frågan och bara hänvisar till Rädda Barnens hemsida. Jag antar att Rädda Barnen menar att det tar tid att ställa om i utvecklingsländerna innan man fått en så pass genomgående tillväxt att många i vuxen ålder kan vara ute i arbetslivet. Inte heller kan man putta ut de arbetande barnen på gatan. Så fort går det nämligen inte att ställa om. Jag kan inte låta bli att undra, för Carl B Hamilton svarar inte på frågan: Delar inte Folkpartiet intentionerna i barnkonventionen utifrån det som handlar om barns rättigheter? Där står väl ingenstans att barn ska arbeta? Det hela blir lite märkligt. Jag tror att det vore bra att konkret svara på frågan om det är okej att 70 miljoner barn i världen arbetar i dag. Jag har svårt att se det så. Ska det vara okej att barn i utvecklingsländerna jobbar medan vi i industrivärlden inte accepterar att våra barn jobbar? Som konsumenter vill vi ju inte köpa produkter som tillverkats av barn. Vi är oerhört noga med det och sådant som handlar om sociala rättigheter. Delar inte Folkpartiet dessa intentioner längre? Det är i så fall mycket förvånande. Jag hoppas att vi nu kan få ett klargörande och inte bara en uppläsning från Rädda Barnens hemsida. Var står Folkpartiet i fråga om barnarbete?

Fru talman! 70 miljoner barn är en löjligt låg siffra. Det handlar ju om flera hundra miljoner barn. Man kan inte ta enbart de barn som arbetar i industrisektorn utan man måste även ta de barn som arbetar i jordbrukssektorn, i hushållen, ser efter antingen egna syskon eller andras barn samt boskap. De far mycket mer illa än de barn som arbetar i industrin - dessvärre. Det är det som är erfarenheten. Jag säger inte att vi ska överge barnkonventionen eller något sådant, men jag försöker se världen som den är. Vad hände när en stor amerikansk kedja under tryck från konsumenterna sade att de skulle sluta importera kläder som tillverkades i Bangladesh? Vad hände då? Jo, mellan 15 000 och 20 000 ungdomar blev arbetslösa och hamnade på gatan. Det är inte heller någon bra lösning; det kan vi väl ändå vara överens om. Därför menar jag att om man försöker se världen som den är i dag är det rimligt att göra som ILO framhåller i sin konvention 182 och till att börja med fokusera på de barn som har det allra värst. Och förlåt att jag citerar Rädda Barnen när de går emot Socialdemokraternas syn. De kanske har varit ute i världen och sett lite mer hur det faktiskt går till i stället för att bara sitta hemma och läsa en konvention. De vill alltså att man fokuserar på barn som säljs och bortförs, barn som hamnar i skuldslaveri och tvångsarbete, barn som tvångsrekryteras till barnsoldater, utnyttjas i prostitution och för pornografiska ändamål. Särskilt gäller det barn i tillverkning och handel med droger. Jag tycker att det är en rimlig prioritering, men jag har förstått att det är en väldigt svår debatt att föra, att säga att världen inte är så himla enkel som det kan förefalla från svenskt perspektiv när man ser ned över tredje världen - och verkligen ser ned .

Fru talman! Carl B Hamilton nämnde i sitt anförande att det var synd att våra miljöpartister Max Andersson och Per Bolund inte var närvarande i kammaren i dag. Han ville prata om tullar och klimat. Anledningen till att de inte är här i dag är väl för att den frågan över huvud taget inte berörs i det betänkande som nu debatteras. Det är inte något betänkande från EU-nämnden som kommit, och det kommer väl inga sådana heller. Jag kan inte svara för de andra utan bara konstatera att jag tyckte det var bra när Carl B Hamilton senare återvände till det som berörs i betänkandet. När det gäller mänskliga rättigheter och frihandel vill jag därför säga att jag uppfattade det så att Carl B Hamilton menar att mänskliga rättigheter och frihandel inte står i motsättning till varandra. Min åsikt är att de i de flesta fall inte gör det. Frihandel är i många fall bra för mänskliga rättigheter. Däremot finns det fall när mänskliga rättigheter, indirekt eller direkt, kan åsidosättas på grund av frihandel. Det vore intressant att få veta om Carl B Hamilton kategoriskt menar att mänskliga rättigheter och FN:s konvention om dylika saker aldrig kan stå mot frihandel, att det inte finns några sådana fall och att ens diskutera eller ha något slags idé om att de skulle kunna göra det, och hur man i så fall skulle kunna lösa det, vore fåfängt. Det skulle vara intressant att höra vad Carl B Hamilton anser om det.

Fru talman! Jag tror inte att mänskliga rättigheter, ökad handel och öppenhet i allmänhet står mot varandra, men det finns naturligtvis motexempel. Ett väldigt besvärande motexempel för oss alla är Kina. Där finns år in och år ut en diktatur och en mycket snabb ekonomisk tillväxt som bygger på ett stort deltagande i internationell handel. Det andra motexemplet är de afrikanska staterna, och som vi hörde tidigare deltar de mycket lite i internationell handel, har få kontakter med och en dålig öppenhet mot resten av världen. Det gör det lättare för de diktaturerna att fortsätta att driva sin politik. De är inte under samma inspektion och samma tryck som mer öppna länder. Om vi återvänder till Kina kan vi säga att det faktum att kineserna tagit hem de olympiska spelen och deltar i internationell handel innebär att de trots allt är under större insyn och påverkan från världsopinionen vad beträffar mänskliga rättigheter än till exempel slutna länder som Burma och Eritrea. Men det räcker naturligtvis inte. Ett önskvärt villkor att uppfylla är att man deltar i internationell handel, men det är inte på långa vägar tillräckligt.

Fru talman! Det gläder mig att Carl B Hamilton anser att mänskliga rättigheter och frihandel ibland visst kan stå i motsättning till varandra. Därför hoppas jag att man också kan se över hur man ska hantera konflikter och så vidare. Låt mig kort säga något om Afrika. I mitt huvudanförande nämnde jag att handeln i Afrika söder om Sahara är större i procent av bnp än den är i OECD-länderna. Det handlas ju en hel del. Problemet där är förstås att bnp för dessa länder är för liten för att man ska ha ett bra välstånd. De behöver utvecklas. Det finns många sätt att göra det. Om man ser på hur industrialiserade länder har utvecklats till att bli konkurrenskraftiga länder i en global handel har det i vissa lägen varit nödvändigt med vissa former av handelshinder. Vi ska inte förvägra de länderna det.

Fru talman! Jag säger inte att mänskliga rättigheter och frihandel går emot varandra. Jag säger att frihandel inte med automatik leder till att mänskliga rättigheter förverkligas. När det gäller jämförelsen av hur stor andel av utrikeshandeln som olika länder har är inte det avgörande om de tillhör OECD eller ligger i Afrika. Små länder har en väldigt hög andel utrikeshandel medan stora länder som i stort sett köper sina egna produkter, som USA till exempel, inte behöver ha så mycket utrikeshandel. Därför är deras andel av bnp mycket lägre. Sverige har en väldigt hög andel. Belgien har världens högsta. Jag kommer inte ihåg om det är 120 eller 130 procent. Man kan ju diskutera hur man kommer upp i de talen, men det ska jag inte göra nu. Det är det avgörande. Så till frågan att man inte ska påtvinga andra länder ökad frihandel. Det kan man ju inte göra så länge de är suveräna stater. Men jag kommer tillbaka till den diskussion vi hade tidigare. Jag tycker att man ska uppmuntra andra länder att ha en ökad frihandel. Det gynnar dem som är konsumenter av livsmedel, dem som är konsumenter av enklare industriprodukter, som kläder och skor och så vidare, i u-länder. Jag kan inte se att det ligger något gott i att man ska tillåta diktatorer att skydda sina och sina gelikars innehav av fabriker eller stora lantegendomar som det ofta är. Därför sade jag tidigare att man måste ha en klassanalys när man tittar på handelspolitikens effekter i u-länderna. Man kan inte bara stanna vid etiketten att det är fattiga länder, att det är u-länder. Man måste gå bakom den enkla beskrivningen.

Fru talman! Detta betänkande tar upp åtta olika frågor som rör handel. Jag börjar med att yrka bifall till alliansens samtliga yrkanden i betänkandet. Jag vill fokusera på område 3 som berör miljö, etik och sociala frågor. Det är frågor som jag får vara med och behandla även i utrikesutskottet. Vi lever i en värld där fortfarande cirka en miljard människor lever på under 1 dollar per dag. Den mest framgångsrika metoden att hjälpa dessa människor ur fattigdom är sällan att ge dem mer bistånd. Däremot är det framgångsrikt att se till att dessa fattiga människor får sjysta ersättningar för grödor som man odlar eller produkter som man tillverkar, att man får en sjyst lön om man är anställd, att man har en bra arbetsmiljö, rimliga arbetstider och att barnarbete inte får förhindra skolgång. Med sådana bättre arbetsvillkor där barnen också ges möjlighet till skolundervisning blir det snabbt en positiv utveckling och människorna tar sig ur fattigdom. Fru talman! Under resor i Kina, Vietnam och Indien har jag på nära håll fått se hur detta fungerar, precis som en del andra har berättat. I exempelvis Vietnam jobbar i dag över 200 000 personer med att tillverka varor åt Ikea. Från att tidigare ha tjänat under 1 dollar om dagen i olika vietnamesiska företag i vidriga arbetsmiljöer och med 60-70 timmars arbetsvecka med många barn involverade i arbetet har man i dag, tack vare det svenska Ikea, fått ett himmelrike jämfört med tidigare förhållanden. Lönerna har stigit, inte till skyhöga höjder men tre fyra gånger, till 3-4 dollar om dagen och man har fått reglerade arbetstider, bra arbetsmiljö, och fackligt arbete börjar så småningom formas. Tack vare detta etiska och sociala ansvarstagande hos Ikea och andra svenska företag i dessa länder och hos deras underleverantörer börjar nu fler och fler vietnamesiska företag förstå att det är viktigt med detta etiska förhållningssätt om man ska få sälja till företag i väst. Näringslivet har under senare år blivit en allt viktigare partner i arbetet med mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning. Företag går frivilligt in i CSR-nätverk och vill rättvisemärka sina varor för att ta ett etiskt och socialt ansvar. Det här har vuxit fram under de senaste åren och anses i dag av fler och fler vara närmast en självklarhet. Inom biståndsvärlden råder i dag, äntligen, enighet om att det privata näringslivet är avgörande för en positiv och hållbar tillväxt och utveckling. Snart har var femte krona som investeras i näringslivet i världen CSR-krav på sig. Detta nya sätt att tänka och agera etiskt ansvarigt kommer att hjälpa oss att nå målet att halvera fattigdomen på jorden till år 2015. Det är min bestämda uppfattning att det arbete som görs i dag via FN, OECD, ILO, Rättvisemärkt, Swedwatch, Amnesty Businessgroup, CSR-nätverken och inte minst av konsumentorganisationer av olika slag ger resultat, och vi ska därför fortsätta att ge dessa organisationer stöd för att få större genomslag. Vi ska också öka våra ansträngningar för att få fler länder att skriva på alla konventioner och kriterier för en etiskt och socialt ansvarig handel i världen. Dessutom ska vi genom Global Compact - Globalt ansvar - på UD försöka påverka fler svenska företag att ta ett större ansvar i dessa frågor. Som jag har sagt i något annat sammanhang är Globalt ansvar i dag alldeles för underbemannat för att klara denna uppgift på ett tillfredsställande sätt. Sida borde få ta hand om verksamheten och därmed föra över mer resurser ur biståndsbudgeten till det arbetet. Som enskilda konsumenter påverkar vi också varje dag genom vårt val av produkter i affärerna. Fler och fler konsumenter och inköpare i väst kräver goda etiska och sociala förhållanden hos producenterna om de ska köpa deras varor. När producenter i utvecklingsländerna bättre förstår att goda arbetsvillkor och sjysta löner för de anställda är försäljningsargument som gör att deras orderböcker snabbare fylls har en medvetenhet börjat växa fram som kommer att leda till att fattigdomen kan trängas undan allt snabbare. Vi kan exempelvis se hur svenska konsumenter, kommuner, landsting och företag de senaste åren mer och mer väljer rättvisemärkta varor, så även riksdagen. Man är redo att betala lite mer för de här varorna för producenternas skull. Förra året - 2007 - ökade försäljningen i Sverige av rättvisemärkta varor med 165 procent jämfört med 2006 och omsatte mer än 400 miljoner kronor på den svenska marknaden. Det är fortfarande små belopp, men utvecklingen är kraftig. Varorna kommer från olika utvecklingsländer och hjälper verkligen fattiga människor att ta sig ur fattigdom. Mer än sju miljoner människor i syd är tack vare rättvisemärkningen inte längre svältande och man har nu råd att skicka barnen till skolan. Man kan bygga sitt första riktiga hus, kanske med cementgolv till och med. Sveriges riksdag och regering har sedan 2004 agerat rätt när de har sett till att just denna märkning fått ekonomiskt stöd och nu mer och mer börjat stå på egna ben. Den kraftiga försäljningsökning som nu sker av rättvisemärkta produkter i hela västvärlden är ett kvitto på att det här är en metod som fungerar. Fler och fler stora multinationella företag inom livsmedelssektorn börjar nu ge plats åt rader av rättvisemärkta produkter i sitt sortiment. Fru talman! När nu fler och fler kommuner, landsting, myndigheter och företag går före med gott exempel och gör sina inköp inte bara utifrån ekologiska kriterier utan även utifrån sociala och etiska kommer vi snart att se en snabb omsvängning av hur vi som konsumenter väljer leverantörer i framtiden. Det ger större effekter för producenter i syd och deras anställda än många biståndsprojekt. Traditionellt bistånd kommer att behövas även i framtiden, men ett ökat etiskt och socialt ansvarstagande i näringslivet från småproducenter till storföretag kommer att vara helt avgörande för fattiga länders utveckling till en högre levnadsstandard.

Fru talman! Jag tänkte börja med att säga att jag är glad över Lars Lindéns engagemang i rättvisefrågorna. Jag hoppas att detta smittar av sig på regeringen också. Apropå den replikväxling som jag hade med Carl B Hamilton vill jag bara kortfattat nämna att frihandel självklart är bra i grunden. Om man låter vissa inskränka frihandeln kapitalt kan det givetvis vara problematiskt. Men att tro att det bara finns två alternativ och ställa dem mot varandra ger en falsk bild av verkligheten som är alldeles för förenklad. Det är inte så att man antingen har total frihet och total frihandel eller att man gynnar diktatorer. Det är givetvis så att man kan ha en flexibilitet, som jag talade om tidigare, och ha olika perspektiv på olika situationer och se att viss typ av frihandel gynnar vissa länder i vissa situationer. Det finns faktiskt bland de fattiga länderna även länder som inte är diktaturer. Jag är väl medveten om att Carl B Hamilton också inser och vet det. Just därför blir det så konstigt att bara ta upp det som ett exempel. Jag önskar därför att vi ser på världen ur ett mer mångfasetterat perspektiv.