Vissa frågor om Försvarsmaktens personal

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 1 och 2. I övrigt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. Värnplikten gjordes vilande efter ett beslut som togs med knapp majoritet i Sveriges riksdag, detta trots att det nya personalförsörjningssystem som infördes inte var fullt utrett och att det fanns en rad brister när det gäller lagar och regler för det nya systemet. Bland annat levererade Lagrådet omfattande kritik mot systemets utformning och att den utredning som låg till grund för beslutet blev klar först efter att beslut hade fattats. Att bygga ett nationellt försvar som fungerar och är hållfast över tid är ett långsiktigt projekt. Det arbetet måste präglas av stabilitet. Om de grundläggande utvecklingsfrågorna bör det därför råda en bred enighet, eller åtminstone en bred majoritet, i Sveriges riksdag. Därför bör inte sådana frågor hanteras så att de röstas igenom med en knapp majoritet och bristfälliga underlag som grund. Det skapar en instabilitet inom Försvarsmakten, är en felaktig signal till omvärlden och ger medborgarna intrycket att försvarsfrågorna inte är av någon särskilt stor nationell betydelse. Det beslut som riksdagen tog förändrade i grunden hela det svenska försvaret. Totalförsvarsplikten, kompletterad med en omfattande verksamhet i frivilligorganisationer, skapade en bred kompetens hos det svenska folket om kris- och konflikthantering. Plikten skapade också en sammanhållning kring uppgiften att försvara Sverige och att det var ett medborgerligt ansvar att medverka i samband med olika typer av kriser och konflikter. I sin tur skapade detta en bred folklig förankring för det svenska försvaret. Totalförsvarsplikten var en av de komponenter som svetsade samman Sverige och stärkte den nationella identiteten. Den var också en garant för att demokratiska värderingar skulle prägla Försvarsmakten. Från integrationssynpunkt fungerade den mycket bra. Folkförsvarstanken omfattade mycket stora delar av det svenska samhället. Förutom denna breda, principiella plattform som också framfördes som en kritik när riksdagen fattade sitt beslut fanns det också en rad formella och utredningsmässiga brister, risk för för tidiga avgångar och ekonomiska underskott. Det här pekade vi socialdemokrater konsekvent på i våra reservationer. Det handlade helt enkelt om en bedömning att den nya personalförsörjningen, yrkesförsvaret, inte skulle ha rätt hållfasthet. Farhågorna har infriats av verkligheten, och vi kan nu se i det närmaste 20-procentiga avhopp bland soldaterna. I Försvarsmaktens budgetunderlag kan vi läsa: Den långsiktiga tillväxten av GSS/K - alltså kontinuerligt anställda yrkessoldater - berörs i dagsläget främst av frågor kring förtida avgångar under tjänstgöring och kortare anställningstider än planerat. Det är alltså vad Försvarsmakten i sitt budgetunderlag här presenterar som viktiga och stora problem som måste lösas. När det gäller GSS/T, de tillfälligt anställda soldaterna, har verklighetens svårigheter när det gäller rekrytering gjort att man flyttat fram måluppfyllelsen på 9 500 soldater från 2019 till 2023. Detta innebär i praktiken att insatsorganisationen inte kommer att vara genomförd 2019, vilket var en av förutsättningarna när riksdagen med knapp majoritet beslutade om att göra värnplikten vilande. När det gäller de 5 100 specialistofficerarna har målbilden flyttats fram till 2020. Kan vi lita på att det räcker med dessa justeringar i planeringen? Eller kommer det fler överraskningar? När kommer insatsorganisationen att vara fullt utbyggd? När det gäller den ekonomiska utvecklingen har FOI pekat på ett behov av ytterligare 1 ½ miljard för att finansiera den nya personalförsörjningen. Från första stund har osäkerheten kring ekonomin varit tydlig, även om det förnekats av regeringen. Men verkligheten har kommit i kapp, och för de flesta har det blivit alltmer uppenbart att de ursprungliga ramarna inte håller. Från socialdemokratiskt håll har vi under en längre tid krävt en översyn av personalförsörjningen. Vi har ställt de här kraven år för år, men man har från allianssidan inte velat ta till sig detta utan avslagit förslaget. Vi har drivit det här utifrån att vi har kunnat se bristande stabilitet i systemet, strukturella ekonomiska underskott och en risk för att annat inom Försvarsmakten får stå tillbaka. Därför har vi ansett att det är nödvändigt med en översyn. Därför är det bra att vi nu kan konstatera en överenskommelse i utskottet där vi menar att regeringen måste ta initiativ till att utreda hur personalförsörjningen kan bli långsiktigt hållbar, och regeringen ska nu ta ett sådant initiativ. Det handlar även om åtgärder mot soldatavhopp, ökad totalförsvarsinformation, utvecklat mönstringsinstrument, frivilligorganisationernas framtida roll och hur den folkliga förankringen ska breddas. Jag tycker att det är bra att vi har kommit så här långt. Man föreslår också här nu - det är vi överens om - att den socialdemokratiska motionen delvis ska bifallas. Det är bra. Däremot avslås ett socialdemokratiskt krav på att se över möjligheterna att erbjuda GMU-utbildning på fler platser och över hela landet. Det menar vi skulle vara ett sätt att stärka försvarets regionala förankring och kopplingen till de nationella skyddsstyrkorna. Vi kommer att återkomma med det kravet i olika sammanhang, då vi tror att hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna måste ges en starkare roll i framtiden. Lokal hemvärnsutbildning har varit mycket framgångsrik. Den uppgörelse som vi har gjort i utskottet om att utreda den nya personalförsörjningen tolkar jag som att en insikt nu har börjat växa fram på regeringssidan om att den ensidiga propagandan att den nya personalförsörjningen har fungerat felfritt och att det mesta har varit i det närmaste perfekt har varit felaktig. I den här talarstolen i riksdagen har det stått många ministrar och pratat om hur perfekt detta har fungerat, hur solen har skinit varje dag från en blå himmel och att det inte har varit några problem alls. Man har inte velat ta till sig de sakliga punkter som vi har pekat på inte har fungerat. Nu har man kommit till en punkt där det här inte tål konfrontationen med verkligheten längre. Efter den uppgörelse som nu har nåtts är det rimligt att regeringsföreträdarna lägger all skönmålning av det slag som man hittills har sysslat med åt sidan. Det finns ingen grund för att fortsätta med den. Ur det utredningsarbete som nu ska inledas finns det en möjlighet att leverera förslag som kan ge Försvarsberedningen nya idéer och nya infallsvinklar. Jag tycker att det är bra att man nu kan göra ett jobb som kan leverera lite ny input i det här. Men innan en utredare är tillsatt och innan arbetet över huvud taget har startat eller lett till några konkreta resultat finns det inte anledning att ta ut några som helst segrar i förskott. Vi är överens om att det ska göras en översyn. Sedan får vi se vad som händer. Men det är ett första steg i rätt riktning, och det är ett erkännande av att personalförsörjningen är behäftad med problem som på något sätt måste åtgärdas.

Herr talman! Förutsättningarna för internationell säkerhet har förändrats i grunden. Det betyder inte att världen är farligare, men den har blivit mindre stabil och samtidigt mer oförutsägbar. Det är svårare i dag att skilja på nationell och internationell säkerhet. De traditionella maktkonstellationerna har förändrats inbördes och i förhållande till varandra, och fortsatta förändringar är att förutse. Oförutsägbarheten och den gemensamma sårbarheten gör att de gränsöverskridande hoten alltmer sammanfaller med de nationella. Sveriges internationella agerande för att möta de globala utmaningarna och riskerna är därför viktigt för landets säkerhet. Därför är massarméns tid med en typ av pliktsystem förbi. Därför var det helt logiskt att Sverige tog steget att gå från ett pliktsystem till en frivillighet. Tittar vi ut i världen kan vi se att de flesta länderna i vår närhet har ett personalsystem som inte är grundat på plikt. När detta är sagt måste man samtidigt medge att personalkostnader generellt sett är mycket höga. Det var just på den punkten som Miljöpartiet också kritiserade regeringen när vi införde den så kallade vilande pliktlagen. Alla bitar var inte på plats då och är inte det i dag heller. Regeringen konstaterar nu också att den högre ambitionen avseende bland annat insatsorganisationens tillgänglighet kommer att leda till ökade kostnader inom främst förbandsverksamheten, men framför allt också i fråga om löner för anställd militär personal och övningsverksamhet. Försvarsmakten står inför en rad stora utmaningar, både organisatoriska och framtida säkerhetspolitiska utmaningar. Risken för skenande ekonomiska kostnader för både personalförsörjning och materiel är stor. Vi har också noterat att regeringens underlag till riksdagen är och har varit undermåligt och att det finns stora risker att soldatlönerna tränger ut till exempel materielbudgeten. Riksdagen har även i år fått väldigt lite information om just ekonomin kring det nya personalförsörjningssystemet. Därför tycker vi att det är ett rimligt krav att regeringen nu presenterar en översyn över personalförsörjningen för att just kartlägga behovet och därmed kostnadsbilden framöver. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1.

Herr talman! Vi ska nu debattera lite grann när det gäller försörjning av personal till Försvarsmakten. Det har varit en rätt het fråga ett tag, och vi har diskuterat olika delar av den under en tid. Det är naturligtvis mot bakgrund av att det har varit stora problem med både rekrytering och avhopp från Försvarsmakten. Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 3. Vi har från Vänsterpartiet i det här betänkandet ett särskilt yttrande och två reservationer, som jag nämnde. I det särskilda yttrandet beskriver vi vad vi egentligen tycker är de viktiga frågorna när det gäller personalförsörjningen. Oavsett vem som regerar och hur det ser ut är det viktigt att vi har ett personalförsörjningssystem som är dimensionerat för att klara av att förse Försvarsmakten med den personal som behövs. Det måste vara anpassat efter det. Vi menar att det inte är så i dag. Vi måste ha en hög kvalitet. Vi måste ha en säkerhetspolitisk och ekonomisk syn som funkar. Oavsett konjunktur i landet måste man alltså kunna förse Försvarsmakten med personal. Så är det inte i dag. Även Försvarsmakten har redovisat ett antal osäkerheter och svårigheter i det system som har genomförts av regeringen. Vi från Vänsterpartiet tycker att det system som vi har i dag riskerar att medföra inte bara en rätt kraftig kostnadsökning, utan det kan också innebära ett antal vakanser inom Försvarsmakten som måste fyllas hela tiden. Det är en sak som vi definitivt tycker är rätt riskabel för Försvarsmaktens förmåga att försvara landet. Vi tror alltså att det nya system med yrkessoldater som finns i dag innebär betydande risker för att man blir mer konjunkturkänslig, att man till slut får rusande personalkostnader och att man har svårigheter att nå rätt kompetenser, att rekrytera rätt människor. Med de osäkerheter som finns i dag tror jag att vi definitivt behöver diskutera det som har öppnats upp lite grann av vissa av Alliansens företrädare, nämligen att återinföra värnplikt, åtminstone till viss del till att börja med. När det gäller Vänsterpartiets syn på personalförsörjningen är vi rätt tydliga med att vi definitivt föredrar en sakta återgång till ett värnpliktssystem, där man försörjer försvarets förband med värnpliktiga. Det här har varit ett stort dilemma hela tiden, från det att man tog beslutet om att genomföra förändringen, som jag vill påstå att regeringen gjorde på egen hand mot bättre vetande. Det fanns inget stort stöd bakom det sätt man gjorde det på. Det har alltså gjort att man i dag inte har kommit fram till ett bra system. Som vanligt har alltså regeringen i det här fallet också gått fort fram, och det har blivit fel. Det är inte första gången, och det är tyvärr kanske inte sista gången heller som vi har sett det. Det som är problemet är naturligtvis att man ska ut på den så kallade öppna arbetsmarknaden och rekrytera soldater. Det är någonting som vi i Sverige är väldigt ovana vid. Det har inte förekommit att man gör på det sättet i Sverige för att rekrytera vare sig soldater eller sjömän. Det har också pedagogiskt varit ett dilemma att förklara hur man kommer in i det här systemet. Vi är vana vid att i grunden ha en värnplikt. Vi har i grunden en rekryteringsmyndighet, ett pliktverk, som plockar fram ett antal unga killar och tjejer. Man mönstrar dem och visar på vad de kan göra och hur de skulle kunna slussas in i systemet. Det har varit ett bra system. Det har fungerat bra utifrån att man har haft en bra bild av vilka ungdomar det finns att tillgå och som man faktiskt har kunnat placera ut. Vi är inte rädda för att säga att plikten är en del. Somliga tycker att det är jättefarligt att ha en plikt, att göra någonting för samhället. Det tycker inte vi. Vi tycker att det är bra. Här visar vi också att det faktiskt är ett bättre sätt när det gäller att göra personalförsörjningssystemet mer robust. Det finns vissa farhågor att kostnaderna sticker i väg för dagens system. Rekryteringsmyndigheten har påpekat att det kan komma att krävas till exempel något slags premiesystem eller bonussystem för att locka till sig ungdomar och få dem att stanna kontraktstiden ut. Sex till åtta år är en lång tid att jobba med dessa uppgifter om man inte får något slags morot. Enligt FOI:s beräkningar från 2011 finns det en fördyring av systemet med upp till 1 ½ miljard kronor jämfört med ett annat system. Det är något som vi tycker att man måste ta hänsyn till när man tittar på systemet. Systemet har varit föremål för kritik eftersom det har varit svårt att få rätt information och tillräckligt bra information från regeringen och Försvarsmakten om hur det går. De har gärna målat upp en glättig bild av att det går bra. Vi har diskuterat olika sätt att rekrytera, till exempel man att går ut på gymnasieskolorna och målar upp en bild av att arbetet är lätt och bra att göra. Vi tycker inte att man ska göra så på den nivån. Vi i Vänsterpartiet är tydliga med att vi står bakom kritiken som har framförts här. Vi har själva ett förslag till lösning, nämligen att man på något sätt tar i beaktande möjligheten att återinföra en partiell värnplikt och så småningom återinföra värnplikten helt i förbanden.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkande 7 från försvarsutskottet, som handlar om personalförsörjningen. Jag vill ta min ansats i årtalet 1987. År 1987 befann jag mig i Västerås och gick på fyraårig teknisk linje, maskinteknisk gren. Under vårkanten såg jag att jag hade en treveckors lucka under sommaren som jag inte hade fyllt med extraarbete. Ungefär vid den tidpunkten damp det ned ett reklamblad från frivilligorganisationen marinlottakåren om en grundläggande utbildning, som lyckades passa in på de tre veckorna. Frivilligorganisationen var på inget sätt okänd för mig. Min mamma var sedan länge engagerad i bilkåristerna, och min pappa var sedan länge engagerad i hemvärnet. Jag tyckte självklart att det skulle bli spännande, och jag utbildade mig i marinlottakåren i några år. Tre år senare, 1990, när jag hade slutat gymnasiet, stod jag vid ett annat vägskäl. Jag stod inför vägvalet att bli lärare - jag hade jobbat som lärarvikarie - ta dykinstruktörsjobbet i Dominikanska republiken som väntade på mig eller göra värnplikten. Värnplikten var ingalunda heller särskilt obekant för mig. Förutom att jag hade träffat värnpliktiga inom marinlottakåren hade jag många killkompisar på ingenjörsutbildningen som skulle göra sin tjänst efter gymnasiet. Lo and behold! Jag valde att göra värnplikten och hamnade i Karlskrona. Ombord på fartyget HMS Carlskrona, där jag sedermera gjorde min värnpliktstjänst 15 månader som radiosignalistplutonbefäl, träffade jag mina kamrater som först och främst var män. Jag var då frivillig, något som i dag alla är. Mina kamrater var både inkallade och tjänstgjorde motvilligt. Men under tiden - det var en bra läroperiod - väcktes intresset för att fortsätta inom Försvarsmakten och sedan tillsammans på Marinens officershögskola. Just den breda ansatsen, att väcka intresset hos dem som vi i dag inte normalt kommer i kontakt med via värnplikten, är en av de stora utmaningarna för Försvarsmakten. Till det återkommer jag strax. Redan då, herr talman, mitt under brinnande ubåtsjaktstider, märktes resultatet av ett värnpliktssystem med fluktuerande effekt på verksamheten. När vi sedermera muckade och en ny värnpliktsbesättning kom ombord sjönk effektiviteten för förbandet tills man hade arbetat upp sig igen. Det påverkade självklart arbetet som utfördes på förbandet. Det som var allra dyrast i verksamheten - när vi pratar om kostnader - var inte i första hand en fråga om kronor och ören utan den kompetens som tappades och som inte togs till vara. Efter många års omställningar inom försvaret under socialdemokratiska regeringar tog systemet inte heller till vara kompetensen med hjälp av repetitionsövningar och krigsförbandsövningar. Man arbetade upp kompetensen och släppte den. Det är oerhört dyrt. Herr talman! Det här är anledningen till att alliansregeringen, när vi tog över 2006, tog sig an utmaningen att titta på alla delar av den försvarsreform som var så nödvändig för att åstadkomma just det jag talar om, nämligen effektiviteten i försvarsförmågan. Den ska vara jämn, rörlig, flexibel och tillgänglig. Det var det som Försvarsberedningen 1 och 2, 2007 och 2008, utmynnade i. En del var den framtida personalförsörjningen för Försvarsmakten, som ingalunda var någon hastig process. Jag har, herr talman, inne på mitt kontor en tjock bibba av olika utredningar. Om någon i oppositionen saknar underlag är man välkommen att ta del av dem. Jag kan räkna upp de två försvarsberedningarna 2007 och 2008, Pliktutredningen 2009, med vilken vi var överens med Miljöpartiet, inriktningspropositionen 2009, sedermera utredningsvillkoren 2010 och därmed den sista propositionen från regeringen 2011 i den delen, det vill säga den del som hanterar tidvis tjänstgörande personal. Det är en gedigen bakgrund till varför vi har landat där vi är i dag. Vad är bakgrunden till reformen? Vi har i dag en frivillighet där Försvarsmakten är en del av den reguljära arbetsmarknaden, vilket man tidigare inte har varit. Här ligger utmaningen för samhället att vara Försvarsmakten behjälplig i denna stora samhällsreform. Det är kanske den viktigaste frågan i inriktningen av det nya försvaret. Det innebär ett oerhört viktigt fokus för oss som sitter och bevakar frågan, framför allt i utskottet. Därom är vi fullkomligt överens. I arbetet behöver Försvarsmakten bli bättre på sitt inre arbete, sina attityder till förändrade anställningsförhållanden för sina gruppbefäl, soldater, sjömän och civilanställda, att vara synlig på annat sätt där man tidigare har haft förband men inte längre har det och även i skolor och utbildning. Jag kan passa på att rikta ett ord till landets skolor att öppna dörren för Försvarsmakten, liksom skolorna gör för polismyndigheterna, att hålla presentationer och föra samtal om försvars- och säkerhetspolitik. Sedan har vi frågan om att vara synlig på ställen där många människor rör sig. Senast i måndags sprang jag på Malmö Centralstation på två representanter från Försvarsmakten som tillsammans med representanter från Arbetsförmedlingen pratade med några ungdomar. Jag passade på att prata med dem och med ungdomarna, och jag rekommenderade ungdomarna att ta tillfället i akt och göra GMU - något de aldrig kommer att ångra. Precis detta arbete måste utvecklas och bli bättre. Herr talman! Var befinner vi oss i dag? I nuläget vad gäller rekryteringen ser det både bra och bekymmersamt ut. Det är inte så konstigt eftersom det är fråga om en stor reform. Det råder ett högt söktryck. Senast i går fick jag siffrorna elva sökande per plats. Men det visar självklart inte hela bilden. Många söker, men hur många är lämpade, fullföljer och stannar kvar? De är de gemensamma utmaningarna. Vad gäller de kontinuerligt anställda, det vill säga de fast anställda soldaterna, sjömännen och gruppbefälen, meddelar Försvarsmakten att man är i fas. Däremot är det många avhopp, som tidigare har sagts. I detta arbete är det många som tittar på hur man skulle kunna förbättra arbetet. Det har nämnts en del här i talarstolen. Riksrevisionen har tittat på det och kom senast med en rapport i oktober. Totalförsvarets forskningsinstitut tittar på det. Försvarshögskolan producerar ett antal rapporter. Försvarsministern redovisade detta inför utskottet. Försvarsmakten har också fått i uppdrag att utveckla extra både sin årsredovisning och sitt budgetunderlag i personalförsörjningsfrågan, och det förbättrar man ytterligare. Vad det gäller betänkandet, herr talman, kan man självklart ägna sig åt att knäppa varandra på näsan om utvecklingen hittills. Jag tycker att den här överenskommelsen är mycket viktigare än så, och jag tänker inte ägna mig åt det. Jag tycker att det är oerhört viktigt - jag vill understryka detta - att vi har en gemensam och bred överenskommelse i detta betänkande, en gemensam förflyttning mot att ta nästa steg, att ta ett helhetsgrepp, att peka på viktiga beståndsdelar i vad Försvarsmakten behöver utveckla, i breddad rekrytering och i folkförankring, och att ta till vara frivilligorganisationen på ett bättre sätt. Trots att vi har hållit på att diskutera den här frågan sedan 2007 skulle jag vilja påstå att vi fortfarande bara har påbörjat resan och att vi behöver justera längs vägen. Jag tycker som sagt att det är viktigt. Ledorden i vårt framtida arbete, och det utredningsuppdrag som utskottet riktar till regeringen, träffar just de problemställningar som vi har, för vi behöver vara behjälpliga. Det kan vi också vara som enskilda ledamöter, genom att engagera det omgivande samhället i rekryteringsarbetet, bland annat i de försvarsmaktsråd som växer fram runt om i landet. Det gäller också i den södra regionen, där jag och min socialdemokratiske kollega Peter Jeppsson verkar och har en bakgrund och ett nätverk. Här har vi ett gemensamt ansvar och ett gemensamt arbete, och därför är det självklart mycket glädjande att vi i stället för att knäppa varandra på näsan krokar arm i detta arbete framöver. Jag yrkar bifall till förslaget i försvarsutskottets betänkande nr 7. I detta anförande instämde Abdirizak Waberi (M).

Herr talman! När det gäller personalförsörjningen förhåller vi oss från vår sida till en reform som vi aldrig har ställt upp på. Vi är alltså i grunden motståndare till denna reform. Men nu är detta ett faktum, och det existerar. Då måste man förhålla sig till det. Då försöker vi bidra konstruktivt på olika sätt, dels med uppgörelsen om reglerna för soldatanställningar där vi fick med en lång rad punkter om olika saker som man skulle se över när det gäller premier, löner, försäkringar och så vidare, dels med denna uppgörelse. Jag tycker därför att vi tar ett stort ansvar för en reform som vi egentligen inte står bakom. Så är det. Annicka Engblom beskriver detta som den största samhällsreformen och den kanske viktigaste. Sedan har vi en statsminister som säger att försvaret är ett särintresse. Sedan spelas allt så att säga ned, som sker inom Försvarsmakten. Detta är ett särintresse. Är detta en uppfattning som du delar? Är detta ett särintresse, och i vilket perspektiv ska man betrakta att detta är en så oerhört stor samhällsreform? Jag delar uppfattningen att detta är en genomgripande förändring. Min syn är att försvaret är en nationell angelägenhet. Det är ett nationellt intresse av det mest grundläggande slag. Men det blir på något vis en obalans i retoriken när moderatföreträdarna i ena stunden säger att detta är den största reformen, och i nästa stund spelar statsministern så att säga ned allt genom att säga att försvaret är ett särintresse. Delar du statsministerns uppfattning, eller hur ska man förhålla sig till dessa olika synsätt och sätten att betrakta det som händer?

Herr talman! Jag tänker vara snäll i dag och inte ge mig in i sådana krumbukter eftersom jag tycker att detta är betydligt viktigare än att, som jag tidigare sade från talarstolen, vi står och knäpper varandra på näsan. Jag tycker att det är viktigare att faktiskt understryka att vi har kommit närmare varandra i dessa frågor och tycker att det är mycket positivt att vi faktiskt tar gemensamma tag i fråga om denna stora utmaning. Denna reform som gäller personalförsörjningen är inte bara tagen ur luften. Den är väl utredd och genomarbetad. Om jag är rätt underrättad är även den socialdemokratiska gruppen i försvarsutskottet mycket flitig med att besöka förband, ofta nere i Blekinge och inte bara på Kockums utan också inom marina förband och flygförband. Där torde väl ändå även Peter Hultqvist ha snappat upp också Försvarsmaktens önskan om att detta faktiskt fungerar så mycket bättre eftersom personalförsörjningen är nödvändig för att upprätthålla försvarsförmågan, en försvarsförmåga som länge låg i träda efter ett antal olika försvarsbeslut tagna av den tidigare regeringen utan att man hade gjort de grundläggande analyserna. Det är därifrån vi kommer, om vi nu ska ägna oss åt att titta över axeln. Herr talman! Frågan är om man ska ägna sig åt att bara ösa mer vatten från ett tidigare läckande skepp eller om man ska ägna sig åt att proppa i de riktiga hålen som läcker i detta skepp så att det faktiskt flyter och vi får en fungerande försvarsmakt. Jag väljer att se till den överenskommelse som vi har gjort om att utreda hela personalförsörjningsreformen i sin helhet. Sedan arbetar vi tillsammans framåt för att få detta att fungera bättre i framtiden.

Herr talman! Det är bra att det har blivit en förändrad attityd på så sätt att det under en lång period var bara skönmålning som gällde i fråga om hur personalförsörjningen fungerar. Det var oavbrutna framsteg varje dag. Det var nästan så att man funderade på om talen var skrivna i gamla Sovjetunionen eller något sådant land eftersom det inte fanns en spricka i muren. Nu är vi i det läget att verkligheten har kommit i kapp och man inte kan gå ifrån detta längre utan man ser problemen med ekonomin, man ser problemen med avhoppen, och man ser en lång rad andra saker som inte fungerar som de ska. Då börjar vi titta på detta. Så långt är det bra att vi ska göra det nu. Det är en politisk framgång. Detta har vi från vår sida krävt länge. Men man grundade så dåligt i fråga om detta. Man grundade med att köra över halva riksdagen i fråga om detta. Ni har alltså sått en dålig matta från början när det gäller detta. Nu gör vi upp om lite olika småsaker i detta och försöker gå vidare. Och vi försöker förhålla oss konstruktivt till detta. Men ni gjorde alltså ett grundfel som inte är så lätt att komma ifrån. Sedan är det klart att jag förstår att Annicka inte vill diskutera Reinfeldts uttalande. Det är mest pinsamt i sammanhanget. En konkret fråga som man så att säga skulle kunna växla in i detta är att Försvarsmakten nu pekar på att man inte kommer att klara måluppfyllelsen när det gäller GSS/T - 9 500 soldater ska vara rekryterade till 2023 i stället för till 2019. Detta visar att det är svajigt i systemet. Insatsorganisationen kommer inte att vara genomförd på det sätt som riksdagen har sagt. Jag bedömer detta som rätt så allvarligt. Jag bedömer att detta är ett problem när det gäller försvarsförmåga. Detta visar en allvarlig svikt i detta problem. Vad är din uppfattning om vad vi bör göra för att närma oss någonting som liknar en lösning? Hur bör man agera när vi befinner oss i en sådan situation med fyra års fördröjning och kanske ännu mer?

Herr talman! Om vi nu ska prata historia kanske vi kan ägna en stund åt den försköning som har gjorts av de tidigare försvarsbesluten som har tagits och också de överenskommelser som har gjorts av Socialdemokraterna. Låt mig ändå säga, påpeka och understryka återigen vad gäller de överenskommelser som har slutits tidigare att det vare en enig försvarsberedning, inklusive Socialdemokraterna med dåvarande representanten Håkan Juholt, som underströk att denna utveckling är nödvändig. Ett halvår senare vänder Socialdemokraterna. Nu har man vänt igen, och vi är jätteglada för det. Här har vi nämligen både ett ansvar och en utmaning att vara Försvarsmakten behjälplig för att få detta fungera. Det är precis de frågor som vi också ställer gemensamt i den utredning som regeringen har tillsatt och som undersöker detta. Detta är inte några småsaker. Det är en stor reform, och den kan vi göra gemensamt. Det kan också Peter Hultqvist bidra till i Dalarna genom att man tillsammans i dessa orter lyfter fram det samarbete med det civila samhället som Försvarsmakten så väl behöver. Nu när Försvarsmakten inte heller är så närvarande vad gäller förband i Dalarna som man var i spåren av de tidigare förbandsbesluten kan vi göra det här på ett annat sätt. Jag hoppas att vi i spåren av denna ändå positiva utveckling - jag hoppas att den består inom socialdemokratin och att man inte vänder igen - kan hitta gemensamma vägar till att bredda rekryteringen, hjälpa till med folkförankringen och stå fast vid att det är precis det här som är nödvändigt för att försvarsförmågan ska vara fortsatt hög i det här landet.

Herr talman! Annicka Engblom talar gärna om hur bra saker och ting kan vara. Om vi till exempel talar om underlag beskriver hon hur mycket papper det naturligtvis har funnits till underlaget. Med facit i hand och när man ser hur problemen hopar sig - för det är faktiskt så att problemen hopar sig - undrar jag dock varför man inte kan erkänna att det här är någonting som är problematiskt, att man måste hantera det på ett sådant sätt att det blir bättre och att man faktiskt gjorde ett misstag som inte ansträngde sig mer för att verkligen förankra det i ett riksdagsbeslut. Det gäller oavsett tidigare hantering av detta från olika partier. Vänsterpartiet har alltid varit för att behålla värnplikten och se till att det på något sätt blir bra, oavsett försvarsberedningar tidigare. Det var alltså inte en enig försvarsberedning i det här, utan Vänsterpartiet ställde sig utanför. Jag vill bara påminna om det. Man har problem framför allt när det gäller kostnaderna. Vi har en ovanlig situation i Sverige med den här rekryteringen. Så är det. Vi är inte alls vana vid att gå ut och rekrytera yrkessoldater i Sverige, vilket egentligen är det stora dilemmat. Vi har ett system som jag tror blir konjunkturkänsligt i dag - om man tittar på dem som söker och dem som sedan blir kvar ser man att ett stort söktryck inte beror på att det är så jätteintressant. På många sätt söker man i stället för att man har behov av att ha ett jobb. Vi har i dag en hög arbetslöshet - regeringen har sett till att den är på 24-25 procent för ungdomar - vilket gör att många söker. Vad man sedan får tag på - om man får tag på rätt och kan rekrytera rätt - blir kontentan av att man inte gör det. Jag menar också att just problemet med att man inte har ett bra mönstringsförfarande är ytterligare en sak som påverkar. Det innebär också att man kanske gör fel när det gäller rekryteringsbiten till exempel på gymnasieskolan. Det kan jag återkomma till.

Herr talman! Jag respekterar Vänsterpartiet i den delen att man åtminstone har varit konsekvent i sina ställningstaganden. Det är väldigt intressant att just Vänsterpartiet lyfter fram det här med kostnader. Där är det också en konsekvent linje; man föreslår en betydligt lägre ram än vad regeringen har gjort sedan 2006. Det är därför jag tycker att det steg Socialdemokraterna har tagit är positivt. Den första fråga Socialdemokraterna kom överens med V och MP om inför 2010 var faktiskt en minskning på försvarsanslagen om 2 miljarder per år. Om man nu lyfter fram kostnaden som ett problem i ena delen och i andra delen föreslår minskade ramar för Försvarsmakten är det åtminstone med min enkla skolmatematik någonting som inte går ihop. Återigen: Det är bra att Socialdemokraterna närmar sig oss i det här och nu ligger på samma ram som regeringen föreslår. Sedan, herr talman, delar jag absolut inte Torbjörn Björlunds slutsats i att man söker sig till Försvarsmakten för att man saknar ett jobb. Det är inte vad jag ser bland de ungdomar som mönstrar, genomgår GMU och sedermera genomgår sin yrkesutbildning och tar anställning i Försvarsmakten. Jag har förmånen att ha följt dem under lång tid nere i Karlskrona eftersom marinen ju var försöksförband vad gäller att anställa sina sjömän sedan flera år tillbaka. Några mer välmotiverade och goda ambassadörer som också levererar med kvalitet får man faktiskt leta efter. Ungdomar söker sig till Försvarsmakten därför att det är en bra arbetsgivare med viktiga uppgifter och för att det är ett intressant yrke.

Herr talman! Det är intressant det här med kostnader. Man kan lägga upp en försvarsbudget på många olika sätt. Man kan i en stor statsbudget dra ned intäkterna genom att ha en väldig massa skattelättnader, jobbskatteavdrag och sådant, men man kan lägga på för att till exempel köpa in Gripen. Det finns alltså olika sätt att hantera det här. Det gör vi i Vänsterpartiet också, och vi gör det på ett väldigt bra sätt - vi sparar pengar genom att göra andra saker än vad regeringen gör. Det är det första vi gör. Vi ser också till att det finns pengar i statskassan. Det som är oroande är dock att man inte ser att just det system med yrkessoldater vi har enligt vissa faktiskt befaras bli dyrare än värnpliktssystemet. Det är det som är kärnan i vår kritik också. Tittar man på det Rekryteringsmyndigheten har tagit fram ser man att de befarar att vi kanske måste lägga in bonusar och sådana saker för att få dem att stanna kvar under de åtta åren. Det kommer att driva på kostnaderna. Likadant när FOI lägger fram sin undersökning: Den visar att det här är någonting som kommer att drivas på, för det krävs en omsättning av personal. Man måste ta hänsyn också till den biten. Gjorde man inte det innan man tog det här beslutet? Det är en fråga som är rätt intressant. När det gäller rekrytering av ungdomar tycker jag också att det är klokt att man berömmer dem som tar anställning och gör ett bra jobb. Så är det nämligen; vi har alltid haft bra kompetens i det svenska försvaret, vill jag påstå, oavsett om det har varit värnpliktiga eller yrkesanställda officerare. Rekryteringen i dag blir dock helt annorlunda; till exempel har man inte ett underlag från en mönstring som gör att man faktiskt kan plocka. Det är en sådan sak vi har lyft fram i debatten: Hur gör man för att få tag på dem som verkligen skulle kunna göra en insats, och hur får man dem att komma in? Kritiken som har framförts när det gäller gymnasieskolorna är att man har förskönat själva uppdraget, vilket sedan kan leda till att man hoppar av. Jag menar att det ändå finns en risk att just konjunkturkänsligheten påverkar det här. Får vi mängder med jobb som ungdomar erbjuds blir det här mindre attraktivt om man inte lägger på en massa pengar. Det är där vi har dilemmat i slutändan, och jag skulle vilja veta hur man löser det. Lägger man på pengar, eller gör man något annat för att få dem att stanna kvar, till exempel?

Herr talman! Jag hoppas att både Rekryteringsmyndigheten och Försvarsmaktens HR-avdelning kanske sitter och tittar lite grann på såväl det här replikskiftet som den här debatten. Många av de frågetecken och frågeställningar - och utmaningar, skulle jag vilja säga - som Torbjörn Björlund har lyft fram här delar jag nämligen absolut. Det är också det vi gemensamt vill ha belyst i det betänkande flera partier har anslutit sig till att föra fram i den här utredningen, där man också ger handfasta tips på vad vi behöver ha en uppföljning på. Vad gäller kostnaderna står det faktiskt också i betänkandet att regeringen i budgetpropositionen både 2012 och 2013 har meddelat att förstärkningar eventuellt behöver komma till men att man behöver ha ett ordentligt underlag. Man har också gett i uppdrag till både Försvarsmakten och FOI att titta extra på hur man kan vässa rekryteringsinstrumenten, eftersom det är så pass viktigt. Det är nämligen en attityd- och kulturförändring också inom Försvarsmakten, som är vana att så att säga få sig kompetens tillsänd och kunna sålla. Nu måste man ändra sig och också kunna tala om hur duktig man är. Jag tycker ändå inte att vi ska förringa det höga söktryck som är, men vi ska definitivt lyfta fram också de utmaningar som finns längs vägen och även uthållighet i tid. Det är nämligen mycket såväl tid som kompetens och resurser som investeras i varje anställd i dag. Då är det också meningsfulla arbetsuppgifter som ligger bakom, och det finns det en räcka av i Försvarsmakten. Jag ser alltså fram emot att kunna göra vad jag kan för att bidra till att det här ska fungera bättre, men jag tycker också att debatten ska lyfta fram det som fungerar väldigt bra. Det tycker jag nämligen är övervägande i Försvarsmakten i dag.

Herr talman! Vi diskuterar nu försvarsutskottets betänkande 7 som behandlar motioner om Försvarsmaktens personalförsörjning väckta under den allmänna motionstiden 2011 och 2012. Försvarsmaktens personalförsörjning är ett lite krångligt ord för någonting som är mycket viktigt, nämligen hur Sveriges försvarsmakt ska rekrytera soldater, officerare och även civilanställda. Detta skedde under förra seklet genom den värnplikt på något år som alla män skulle fullgöra för att fylla rullorna i det invasionsförsvar som skulle försvara vårt land mot angrepp under det andra världskriget och under det långa kalla kriget därefter. Nu har Sverige, vilket Peter Rådberg beskrev i sitt inlägg, likt de allra flesta länder lämnat invasionsförsvaret till förmån för ett rörligt och flexibelt insatsförsvar. Vi är brett överens om att försvaret ska bestå av både män och kvinnor, och det finns faktiskt en bred uppslutning i riksdagen om att rekryteringen ska ske på frivillig grund. Försvarsberedningen banade, som Annicka Engblom sade, väg för detta, och efter Pliktutredningens genomförande tog riksdagen flera successiva beslut. Det var helt visst så att Socialdemokraterna då ville ha en viss plikt kopplad till mönstringen och kanske till den första tremånaders grundläggande militära utbildningen. Det rådde dock en bred enighet om att huvudutbildningen därefter skulle genomföras efter ett frivilligt beslut av den enskilda mannen eller kvinnan. Motiven för frivillighet är flera. Det är bättre med motivation än med tvång, och antalet värnpliktiga ur en årskull på kanske 110 000 var på slutet inte mer än ca 5 000. Att rekrytera bara 5 procent ur en årskull genom plikt är i längden knappast hållbart, och det är en kraft i sig att framtidens svenska soldater frivilligt väljer detta viktiga uppdrag. Nu rekryterar vi på frivillig grund till försvaret sedan flera år, och intresset är glädjande nog riktigt bra. Det finns dock utmaningar; till exempel slutar alltför många i förtid. Försvarsmakten arbetar intensivt på att göra sitt erbjudande till blivande soldater och officerare så attraktivt som möjligt, och jag tycker att de förtjänar stort beröm för det jobb som de gör med att försöka landa en stor reform som har många utmaningar. Samarbetet med arbetsgivare, kommuner, myndigheter och organisationer utvecklas alltmer. Det är helt klart att Försvarsmakten inte klarar det här på egen hand. Det behövs en uppslutning från hela samhället, och det är desto bättre ju starkare uppslutning och förankring man har i sitt arbete från oss i Sveriges riksdag. Därför är det bra att ett enigt utskott understryker vikten av långsiktighet och förutsägbarhet vad avser Försvarsmaktens nya personalförsörjning, liksom att utskottet slår fast vikten av att utveckla denna i enlighet med de av riksdagen fattade besluten. Jag välkomnar, liksom Annicka Engblom, styrkan i att vi är så pass överens om det hela, oavsett hur mycket vatten som har runnit under broarna. Insikten om att det är en komplicerad och svår uppgift att gå från värnplikt till frivillighet och att det hela tiden måste finnas en beredskap att lösa uppkommande svårigheter har funnits hela tiden. Riksdagen slog fast, vilket vi skriver i betänkandet, att uppföljningen kommer att bli en central uppgift. Grundat i en motion från Socialdemokraterna tillkännager nu en enig riksdag som sin mening att regeringen bör utreda en breddad rekryteringsbas och en stärkt folkförankring. Vi exemplifierar med viktiga delområden som bör tas upp. Jag och Centerpartiet ser ett stort värde i en bred samsyn om försvarets inriktning och personalförsörjning, och vi ser det positivt att så är fallet liksom att förbättringar i personalförsörjningen ska utredas. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. I detta anförande instämde Annicka Engblom (M).

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag på samtliga punkter. Den av riksdagen beslutade Insatsorganisationen 2014 har som mål att markförsvaret ska bestå av tolv manöverbataljoner. Redan detta är enligt vår mening för lite, men det är en annan diskussion. Insatsorganisation 14 intas inte år 2014 utan planeras nu att förhoppningsvis intas år 2023. Den begränsade förmåga till territoriellt försvar som IO 14 eventuellt kommer att ha har vi alltså inte ännu. När vi väl har intagit IO 14, ja, då och först då kommer vi att ha tillräcklig förmåga att försvara en del av landet i en vecka, om en potentiell fiende är snäll nog att säga till i tid först förstås så att vi kan mobilisera våra styrkor och förflytta dem i lugn och ro. I det tidigare försvaret med fördelningar och brigader hade markstridskrafterna sammanlagt mellan 150 och 200 bataljoner, hemvärnet oräknat. Det fanns då stora personalreserver. Det säger sig självt att det är extra viktigt att personalen nu är fulltalig när försvaret är så bantat som det är nu. Riksrevisionen har kunnat konstatera att det tyvärr föreligger svåra problem. Sett över alla försvarsgrenarna saknas det redundans för personalen så att vi ibland är tvungna att skära ned på nyttjandetiden för dyra materielsystem, vilket ofta får direkt negativ inverkan på beredskapen. Det är inte utan att man kan se en koppling mellan denna typ av problem å ena sidan och det faktiska utfallet av situationer likt den som nyligen uppstod med ryska plan som övade i närheten av svenskt territorium under den så kallade ryska påsken å den andra. Om vi hade haft en bättre redundans, om vi annorlunda uttryckt hade haft ytterligare markpersonal och piloter tillgängliga för att tjänstgöra under denna helg, hade vi då kunnat hantera denna situation på ett bättre sätt? Jag misstänker att svaret är ja på den frågan. Herr talman! På armésidan har det varit svårt att över tid teckna nödvändiga kontrakt för dem som temporärt ska tjänstgöra, de så kallade GSS/T. Det gäller att komma ihåg att det inte enbart räcker med att uppfylla målen för intresseanmälningar och tecknade kontrakt, utan det är också viktigt att de som anställs stannar kvar i organisationen tillräckligt länge. Om detta inte sker håller inte beräkningarna för den nya organisationens personalförsörjning. Det har sparats på försvaret länge med både tårtspadar och osthyvlar. Till sist blir kvarvarande förmåga på många olika sätt urholkad. Personalpolitiken är ett område som tyvärr kan sägas ha urholkats på detta sätt. Till att börja med är soldaternas löner ett problem. Varför ska unga duktiga killar och tjejer behöva uthärda löner på städarnivå trots att de är skyldiga att tjänstgöra till och med i krig utomlands? Varför ska de betala för sin mat i fält? Varför ska de betala hyra för sina logement? Naturligtvis bottnar detta i grunden i Sveriges ekonomi och riksdagens budgetprioriteringar. Att höja löner generellt för hela kategorier av människor är inte billigt eller lätt att räkna hem. Men vi måste se och förstå dessa problem och på sikt försöka rätta till dem. Vi har inte råd att vara naiva. Herr talman! Totalförsvarsplikten är nu enbart ett verktyg vid höjd beredskap. Normalt ska vårt försvar bemannas med anställd frivillig personal. När frågan om villkor och lagstöd för de nya kontraktsformerna GSS/K och GSS/T, alltså kontinuerliga respektive tidvisa kontrakt, lades fram för beslut i riksdagen röstade Sverigedemokraterna för förslaget - detta för att det aktuella systemet ska fungera. Men det är ingen hemlighet att vi vill att värnplikten återtas även i fred och normal beredskap för att fylla ut och utöka antalet förband. Socialdemokraterna påpekar ofta att det var med en mycket knapp majoritet som riksdagen beslöt om det nya personalförsörjningssystemet. Det stämmer. Vi sverigedemokrater var dock inte med; det var före vårt inträde i riksdagen. Frågan är hur majoriteten ser ut i dag. Många talar i alla fall med värme om värnpliktsutbildning. Kanske hade vi i denna kammare med kammarens nuvarande sammansättning kunnat besluta om någon form av värnpliktsutbildning, även inom ramen för regeringens budget - nåväl. I detta betänkande samsas 13 motioner specificerade i fyra punkter. Under punkt 1 biträder vi Hultqvists motion 228 yrkande 11. Varför gör vi detta? Jo, därför att i yrkandet föreslås en översyn av befintligt personalförsörjningssystem. Vi finner detta lämpligt. De brister som tycks finnas bör verifieras om vi politiker ska kunna föreslå konkreta förbättringar. Åtgärder för att åter folkförankra försvaret bör vidtas. Samtidigt med dessa ambitioner måste vi veta att personalkostnader och förbättringar inte kan finansieras av den nuvarande materielbudgeten, där det redan saknas tiotals miljarder för att kunna nå fram till de krav som ställs för IO 14. Anslagen till försvaret har ramlat ned till lägsta tänkbara nivå. Försvarets anslag måste öka, och äntligen har vi hört att statsministern vaknat i frågan. Tyvärr är det svårt att fästa särskilt stor tilltro till uttalandena från statsministern, med tanke på den historia som finns av Moderaternas och borgerlighetens tidigare tal om satsningar på försvaret. Budgetförstärkningar tycks betyda något helt annat för Moderaterna än vad de gör för resten av världen. Vi är alla redo för debatten om hur mycket försvarets anslag måste öka fram till 2023 som ett planmål för insatsorganisationen. När vi sedan i Nordefco söker vidga det nordiska försvarssamarbetet följer frågan: Kan de svenska soldaterna på sikt tjäna väsentligt mindre än sina nordiska kollegor? Är det verkligen rimligt?