Utlåning till Irland

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation. Under 90-talet, efter den ekonomiska kris som vi upplevde då, var vi i Sverige, som i resten av Europa och en stor del av världen, överens om vikten och behovet av en självständig penningpolitik och en oberoende riksbank som kunde sätta styrräntan. Trots det har ett flertal länder i vår närhet, genom EMU-samarbetet, frångått just de här så viktiga principerna. Bara några år senare har de avskaffat sitt oberoende och låter i stället ECB sätta räntan och penningpolitiken underkasta sig Europa. För Irlands del kunde man till exempel se konsekvenserna i den fastighetskris som de upplevde för några år sedan när det snarare fanns ett behov av att höja räntan för att hålla nere utvecklingen eftersom det fanns risk för en bostadsbubbla. Men det fanns andra behov i andra delar av euroområdet. Det fanns andra regioner som hade ett behov av en sänkt ränta, och därmed bidrog euron snarare till att blåsa upp den här bubblan. Dessutom har Irland hållit sig med oansvariga statsfinanser under en längre tid. Sammantaget är det Sverigedemokraternas uppfattning att det inte är vårt ansvar att andra länder väljer att ha oansvariga statsfinanser och underkastar sig en penningpolitik som de själva bara några år tidigare har förkastat genom att gå med i euron. Med de här riskerna som grund ser vi inte heller att kreditrisken är värd att ta till den ränta som det rör sig om för de aktuella lånen. Det är inte värt att äventyra över 5 miljarder svenska kronor i skattemedel genom de här lånen. Därför yrkar jag som sagt bifall till Sverigedemokraternas reservation.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation. Jag vill också vara mycket tydlig med att Vänsterpartiet gärna lånar ut pengar till andra länder i en mycket svår situation. Det vi däremot inte kan göra i det här fallet är att ställa oss bakom de kriterier man har satt upp för att få ta del av det här lånet. Det gör mig lite orolig att se att det finns väldigt många partier som tycker att det är helt rimligt att vi ställer krav på andra länder enligt följande: Enligt det här avtalet som Irland ska uppfylla för att få ta del av lånet ska Irland förbinda sig att sänka minimilönerna och reformera kollektivavtalen, och det ska ske i samråd med kommissionen. Dessutom förbinder man sig att skära i arbetslöshetsförsäkringen och genomföra sanktioner mot arbetslösa för att garantera ett aktivt arbetssökande. Irland ska dessutom privatisera sjukvården, apoteken och elmarknaden samt säga upp anställda i välfärden och sänka deras pensioner. Är det så att Irland har bedrivit en osund finanspolitik? Har Irland haft osunda statsfinanser? Var det detta som var problemet som orsakade att Irland hamnade där man hamnade? Svaret är nej. Irland var ett ekonomiskt mycket välskött land med en mycket låg stadsskuld på ungefär 25 procent. Man hade överskott i statsbudgeten i många år. Men det Irland gjorde var att garantera de sju stora bankernas verksamhet, vilket i sin tur ledde till katastrof. Man fick ett budgetunderskott på 30 procent av bnp, och helt plötsligt hade man en statsskuld på ungefär 120 procent. De hade inte för stora offentliga utgifter, det vill säga de hade inte för många anställda i välfärden eller för höga löner. Det var inte det som var problemet, utan det var att man gick in och räddade sin banksektor. Det var det som var det grundläggande problemet. Jag tycker att det här är ett väldigt tydligt exempel på hur det ser ut runt om i Europa där man gång på gång försöker få det till att det är osunda statsfinanser som ligger bakom krisen när det oftast är valutaunionens uppbyggnad som har orsakat hela krisen. Irland är ett sådant exempel, Spanien är ett annat. Man har dragit ned de offentliga utgifterna väldigt kraftigt och inskränkt fackliga rättigheter och kollektivavtal fast det egentligen är på den privata sidan som man har en hög skuldsättning - eller man har gått in och räddat banker. I Greklands fall går 7 av 10 kronor i de olika räddningspaket som sätts in just till att rädda banker, och så är också fallet i Irland. Det är därför vi inte kan ställa oss bakom de här lånekraven för Irlands del. Vi hade gärna lånat ut pengar. Vi var del i de förhandlingar som pågick, men när vi fick se de slutliga villkoren för att ta del av det här lånet kunde vi inte vara med längre, för vi tycker inte att det är rätt att inskränka fackliga rättigheter. Vi tycker inte att det är rätt att gå in i andra länders kollektivavtal. Vi tycker inte att det är rätt att sänka löner som redan är låga, och vi tycker inte att det är rätt att kräva att andra länder ska privatisera sjukvård, apotek eller elmarknad. Därför har vi motionerat om ett annat alternativ, och jag yrkar bifall till vår reservation.

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och poängtera att sex av riksdagens partier står bakom förslaget. I dag ska riksdagen fatta beslut om ett bilateralt lån till Irland. Bakgrunden är att när den irländska staten hösten 2010 fick svårt att finansiera den kraftigt stigande statsskulden begärde man den 21 november 2010 ett internationellt finansieringsstöd. Då slöts en överenskommelse om ett stödpaket på 85 miljarder euro mellan den irländska regeringen, EU, ECB, alltså den europeiska centralbanken, och Internationella valutafonden. Vid ett möte i Ekofinrådet samma dag lovade också Danmark, Storbritannien och Sverige att sammanlagt låna ut 45 miljarder euro till Irland. Efter ett samråd i EU-nämnden söndagen den 28 november åtog sig Sverige att bidra med 600 miljoner euro av den här utlovade krediten. En förutsättning för Sveriges åtagande var att riksdagen skulle godkänna den här kreditgivningen, och det är därför vi är här i dag. Man kan absolut kritisera Irland för att de delvis själva har orsakat den situation som de har hamnat i - det är inget snack om saken. De hade kunnat bedriva en annan inrikespolitik för att mildra krisens effekter. Man skulle ha behövt en betydligt starkare reglering, bättre övervakning av finanssektorn och bättre system för kreditanalys och riskhantering. Men nu hamnade Irland i den här situationen, och man kan fråga sig: Varför ska Sverige bistå med ett bilateralt lån till Irland som de kan utnyttja om de vill? Det finns flera orsaker till det, och man skulle kunna sammanfatta det med två ord. Det ena är solidaritet, och det andra är självbevarelsedrift. Vi ska vara solidariska. Irland drabbades hårt av finanskrisen, och det krävs lån för att de ska kunna klara upp sin situation och för att den inte ska förvärras. Vi vill helt enkelt stödja Irland. Men det är också en form av självbevarelsedrift i detta eftersom Irland har omfattande finansiella kopplingar till många av de största ekonomierna i Europa och resten av världen. Risken är stor att en finansiell oro i Irland sprider sig till andra länder, framför allt genom att den europeiska banksektorn har stora exponeringar mot Irland. Sveriges ekonomi är liten och öppen och extremt känslig för finansiell oro. Därför är det viktigt att vi som har goda möjligheter att bistå Irland också gör det.

Fru talman! Elisabeth Svantesson tog upp behovet av kreditreglering och finanssektorns oansvariga utlåning, och jag vill ställa följande frågor: Varför ska då Sverige ställa krav på Irland att de ska sänka sina minimilöner? Varför ska då Sverige ställa krav på Irland att de ska ändra sina kollektivavtal och dessutom göra det i samråd med tjänstemännen i EU-kommissionen? Varför ska då Sverige kräva att ett annat land ska privatisera stora delar av sin verksamhet? Varför ska då Sverige kräva att man ska säga upp anställda i välfärden och sänka deras pensioner? Jag skulle gärna vilja ha en förklaring. Irland har ju inte haft en oansvarig finanspolitik, utan snarare har Irland drabbats hårt av den icke-fungerade penningpolitiken inom valutaunionen som inte alls har varit anpassad efter den situation som rådde i Irland där inflationen var högre än räntan och det blev en lånekarusell. Varför ska man inskränka fackliga rättigheter, skära i minimilöner och privatisera? Varför ska Sverige ställa sådana krav?

Fru talman! Det är väl känt att Vänsterpartiet även tidigare, när vi hade diskussioner om Island, har velat förhandla om egna krav vid utlån av pengar. Jag har all respekt för detta. Jag tror dock att det är bättre att man i hela den här sammanslutningen har gemensamma krav. Sverige var med i förhandlingen, och finansminister Anders Borg var rätt tydlig mot oss i EU-nämnden, när vi hade förhandlingen söndagen den 28 november, med att Sverige har lyft fram kraven att det ska vara en sammanhållen politik. Sedan är det många parter i detta. Nu låter det som att kraven främst handlar om att man ska konsolidera statsfinanserna. Självklart måste man konsolidera i en situation där man har drabbats otroligt hårt av krisen när finanserna har blivit bedrövliga, men en viktig hörnsten i det här programmet är att man ska återställa stabiliteten i banksektorn och höja kapitalbasen, vilket man har gjort. Man har vidtagit rätt kraftiga åtgärder i Irland just för att göra bankerna betydligt mer stabila. Man jobbar hårt på att öka konkurrenskraften. När jag ser på Irland nu ser jag att de verkligen går åt rätt håll. Jag kan ha missat något, men jag märker inte att det finns någon stark och högljudd opinion i Irland just nu om det som Ulla Andersson här nämner. Det kan hända att det både längst ut till vänster och längst ut till höger finns en opinion, men vad jag ser är att Irland går åt rätt håll och att stora delar av det irländska folket ser att det här var nödvändigt.

Fru talman! Du svarar inte på mina frågor, Elisabeth Svantesson! Varför ska man inskränka de fackliga rättigheterna? Varför ska man korrigera ingångna kollektivavtal i samråd med kommissionen? Det är ju det ni har krävt. Under de här förhandlingarna fick man höra: Sverige kan inte ställa så mycket krav, för vi är så långt bak. Därför får vi ställa oss bakom detta, för det är viktigt att man är överens. Men här går vi in och gör en väldigt politisk markering och talar om för ett annat land exakt vilka politiska åtgärder de ska vidta för att uppfylla kriterierna för lån. Man kunde ju faktiskt ha varit solidarisk och sagt: Vi lånar gärna ut pengar till er! Sedan kunde man visst ha haft krav, men frågan är om de kraven skulle vara så politiska som de är i det här fallet och som dessutom inskränker fackliga rättigheter. Jag kan tala om för Elisabeth Svantesson att det är ganska upprört i Irland. Man har massarbetslöshet. Många människor flyttar från Irland. Jag känner människor som har bott i Irland som nu har flyttat till Sverige, för man ser ingen framtid. Oerhört många människor har lämnat landet just för att de inte känner någon framtidstro längre. Jag tror inte att det blir bättre av att man går in och säger: Nu ska ni vara under förmyndarskap av EU-kommissionen, och ni ska göra nya förhandlingar med de fackliga organisationerna där kommissionen ska ha det avgörande ordet. Jag skulle vilja fråga Elisabeth Svantesson - och egentligen skulle jag vilja ställa samma fråga till Socialdemokraterna eftersom jag har väldigt svårt att förstå hur de kan ställa sig bakom ett avtal som inskränker kollektivavtal och fackliga rättigheter - var det sägs att man har rätt att göra ett sådant ingripande i ett annat lands nationella självbestämmande.

Fru talman! Som Ulla Andersson säger är Sverige en av flera intressenter, höll jag på att säga, som lånar ut pengar, och vi har också varit med i diskussionerna. Det är ett brett och stort reformprogram där man sett att man måste hålla nere de offentliga utgifterna, och då har lönerna varit en del i det. Jag vet inte allt om den irländska inrikespolitiken just nu, men jag tror att det, generellt sett och inom varje del av programmet, är det bästa tillvägagångssättet. Programmet har gett effekt. Marknaden har lugnat sig och räntorna går ned, och det gynnar i längden de irländska arbetarna. Om vi inte hade fått programmet på plats hade räntorna stigit och vi hade haft större underskott och större skulder och ännu fler i arbetslöshet. Det hade definitivt inte varit bättre för de irländska arbetarna. Men visst: Man kan absolut diskutera hur långt man ska gå när det gäller fackliga rättigheter och minimilöner - absolut. Jag tror dock att det var fullständigt nödvändigt, med tanke på den irländska situationen, att man förhandlade fram avtalen för att de skulle få pengarna. Sedan kan man diskutera vissa delar - jag håller med om det - men jag tror inte att lösningen hade varit att ställa sig vid sidan av, ställa hårda krav på Irland och kanske inte låna ut pengar. Det skulle ha fått förödande konsekvenser.

Fru talman! Jag har debatterat frågan om Irland och Grekland med Jonas Sjöstedt och Lars Ohly, och nu är det dags att debattera den med Ulla Andersson. Anledningen till det är att jag tycker att detta är höjden av hyckleri från Vänsterpartiets sida. De talar om att man måste satsa. Vem "man" är vet man inte. Det finns ju inga pengar i vissa av dessa länder. De kan inte låna. Det finns ingen som vill låna ut till dem. "Man" ska ändå satsa. "Man" ska ändå investera. Om det nu är så viktigt att "man" ska satsa och ingen annan vill - IMF säger nej, de måste uppfylla villkor först, och andra säger att de inte vill ställa några ytterligare garantier - då går bollen till Vänsterpartiet. Ska Sverige inte ställa upp av solidaritetsskäl? Om det är så viktigt att satsa, varför föreslår inte Vänsterpartiet att Sverige ska ställa upp? Det kan man möjligen förstå beträffande Grekland, för där verkar situationen vara oerhört komplicerad och hopplös, men även i fråga om Irland säger Vänsterpartiet, tillsammans med Sverigedemokraterna, nej. Extremerna berör varandra. För att svara på Ulla Anderssons upprepade frågor vill jag säga att man på Irland har en demokratiskt vald regering. De har ett parlament som är demokratiskt valt och en majoritetsregering med bra stöd. De har begärt att få hjälp från andra länder med sitt program. De välkomnar Sveriges stöd. Men då överprövar Ulla Andersson och Vänsterpartiet denna demokratiska regering och säger: Nej, demokraterna på Irland, de som är utsedda av det irländska folket, vet inte sitt eget bästa. Jonas Sjöstedt, Lars Ohly och jag vet bättre vad som passar det irländska folket. Det är nykolonialism i andra sammanhang, men här är det tydligen inte så från Ulla Anderssons sida. Vänsterpartiet kan sjunga Internationalen på sina möten och gå i förstamajtåg med banderoller om solidaritet, men det är snack, för när det kommer till verkstad är det inte värt någonting. Då ska man motarbeta att andra länder hjälper en demokratisk regering och ett folk i en demokrati som Irland. Det är skamligt. I detta anförande instämde Hans Rothenberg (M).

Fru talman! Tack, Carl B Hamilton, för ditt inlägg! Jag hör att du övat på det, för du hade ungefär samma ingång i den förra debatten. Det var väl helt enkelt en repris. Jag har även tidigare hört det inlägget från dig. Men har man inget nytt att komma med kör man med fula slagdängor. Irland har en folkvald regering. Där har man inte tillsatt en tjänstemannaregering, vilket man gjort i Italien och Grekland. Krisen har lett till att demokratin fått betala ett mycket högt pris. Carl B Hamilton anser att han vet bättre än den folkvalda regeringen. Det är han som ställer kraven som ska vara uppfyllda, inte Vänsterpartiet. Vi säger att vi gärna lånar ut pengar till Irland men inte under de villkoren. Vi tycker inte att man kan inskränka fackliga rättigheter. Vi tycker inte att man kan gå in och riva upp kollektivavtal. Sverige ska inte ställa det som krav på ett annat lands folkvalda regering. Inte heller tycker vi att Sveriges riksdag ska besluta att Irland ska privatisera sin sjukvård, sin apoteksrörelse och sin elmarknad. Vi tycker inte att det är rimligt. Det irländska folket ska självt bestämma om de vill göra det. Det är det som demokratin handlar om. Jag förstår inte hur Carl B Hamilton kan anse att han ska bestämma över det irländska folket, vilka reformer man ska genomföra, hur man ska inskränka de fackliga rättigheterna, hur man ska riva upp kollektivavtalen. Det tycker tydligen Carl B Hamilton att han och Sveriges riksdag ska ha rätt att göra. Jag tycker inte det. Vänsterpartiet tycker inte det. Vi hade gärna lånat ut pengar, men när vi såg avtalen kunde vi inte ställa oss bakom de kraven. Hade inte privatiseringar och inskränkning av fackliga rättigheter funnits med skulle vi ha ställt upp. Ni gjorde ingenting för att dessa inte skulle finnas med. Ni lyfte inte ett finger. Ni tyckte att det var helt okej, för så ser er politik ut.

Fru talman! Anledningen till att jag tar upp det igen är att jag aldrig får några bra svar. Jag tror inte att det finns några bra svar från Vänsterpartiet att ge när det gäller detta. Varken Jonas Sjöstedt eller Lars Ohly har kunnat ge det tidigare. Det är helt enkelt en enorm inkonsekvens i er politik, Ulla Andersson. Ni snackar mycket om solidaritet och talar om att man måste hjälpa till. Ni talar om investeringar och satsningar, och därför undrar man varifrån pengarna ska komma. Det finns en källa för att få pengar, i detta fall Sveriges pengar till Irland. Det finns ett avtal mellan Irlands demokratiskt valda regering och internationella organisationer samt bilateralt med ett land som Sverige, men då säger Vänsterpartiet nej - den överenskommelse som den irländska regeringen är beredd att ingå, och som den har stöd för i sitt parlament, måste överprövas. Den irländska hållningen ska överprövas av Vänsterpartiet. Vänsterpartiet underkänner den demokratiska regeringen i Irland och dess ställningstagande i den här frågan. Det kallar jag för nykolonialism i andra sammanhang, men nu är Irland knappast en koloni och ligger inte heller utanför Europa. Om irländarna begär stöd från ett annat land, i detta fall Sverige, och har ett avtal som de bejakar och vill att Sverige ska skriva under för att stödja dem med krediter ska vi göra det. Vi ska inte gå in och överpröva den irländska demokratin. Jag tror att det irländska folket klarar sin demokrati själva och skulle om de vore här betacka sig för att Ulla Andersson lägger sig i deras inre angelägenheter.

Fru talman! Jag tycker inte att Carl B Hamilton egentligen alls har svarat på mina frågor. Det är trots allt jag som ställer frågorna till Carl B Hamilton eftersom jag begärde replik på honom. Jag förstår att frågorna är känsliga, alltså varför Folkpartiet vill inskränka fackliga rättigheter i Irland, varför Folkpartiet kräver att man ska privatisera verksamheter i Irland och varför man inte låter det irländska folket självt avgöra det. Det är de facto så, Carl B Hamilton, att Irland inte var ett land med krisande ekonomi innan de gick in och räddade sina banker. Det var inte så att de hade för stora offentliga utgifter eller en stor statsskuld. De krav ni ställer på Irland handlar så gott som enbart om att dra ned på de offentliga utgifterna, att inskränka de fackliga rättigheterna och att privatisera verksamheter. Jag har svårt att förstå hur det kan vara medicinen för en skenande banksektor och en illa fungerande valutaunion. Jag har också svårt att förstå - om vi ska tala om solidaritet - varför Sverige inte ska ta ett större ansvar och upprätthålla sin konsumtion och efterfrågan i krisen, vilket även Tyskland egentligen borde göra. Någon ska ju efterfråga produkter och tjänster i EU och EMU. Alla kan inte dra ned samtidigt, för i så fall kommer vi aldrig ur krisen. Men det är det vi gör, och Sverige har faktiskt ett ansvar även i det fallet. Som sagt lånar jag gärna ut pengar till Irland. Men jag kunde inte ställa mig bakom inskränkta fackliga rättigheter och krav på privatiseringar av apotek, sjukvård och elmarknad. Jag kunde inte ställa mig bakom det ingrepp man gör i den nationella demokratin. Jag tycker att det är det irländska folket som ska ha detta avgörande. Innan vi tog beslutet hade vi ganska omfattande kontakter i Irland angående hur man själv såg på situationen och vilka krav som borde ställas på landet. Jag kan säga att ni hade väldigt lite stöd för de här förslagen. Det var därför vi valde att säga att vi gärna lånar ut pengar, men inte till dessa villkor. Det kan uppröra Carl B Hamilton, som tycker att han har rätten att diktera villkor för andra länder, men det tycker inte vi att vi har.

Fru talman! Jag tror säkert att Ulla Andersson haft kontakter i Irland, sannolikt med meningsfränder till henne själv. Men frågan är om hon haft kontakt med majoriteten i det irländska parlamentet. Irländska folkets åsikt är ändå den som kommer fram i ett beslut stött av majoriteten i parlamentet. Om man hittar enskilda personer eller organisationer som tycker likadant som man själv kan det vara intressant och kul medan man är där. Men om man som annat land ska ta ställning till vad Irland tycker som land kan man inte gå någon annanstans än till den regering som finns och det demokratiskt valda parlament ur vilket denna regering springer. Ulla Andersson sade flera gånger att hon har svårt att förstå. Jag förstår att Ulla Andersson har svårt att förstå det här om hon inte förstår hur demokratin i Irland fungerar. Det är den irländska regeringen som företräder Irland, inte enskilda personer eller organisationer som Ulla Andersson träffar när hon är där. Jag tycker att det är lite magstarkt att säga att Sverige inte ska hjälpa ett annat land därför att det inte har gjort sin apoteksavreglering på det sätt som Ulla Andersson tycker är bäst. Ulla Andersson kanske är helt emot det. Och elmarknaden i Irland får inte förändras på det sätt som irländarna gör. Det ska göras på Ulla Anderssons sätt. Först då kan Ulla Andersson acceptera att Irland får stöd. Jag tycker att det är lite småttigt, för att inte tala om att Ulla Andersson säger att den irländska demokratin inte fungerar som hon vill och att man därför inte ska stödja Irland. Den irländska demokratin är förvisso inte någon kopia av den som råder i Sverige. De har sina egna valkretsar, valsystem etcetera. Men den duger gott för att Sverige som demokrati ska kunna göra upp med ett annat land som också är demokratiskt om ett avtal för att hjälpa det landet och visa solidaritet i praktiken och inte bara snack.

Fru talman! När det gäller Socialdemokraternas positioner i de här frågorna ser det ut så här: Vi har sagt att vi naturligtvis är beredda att hjälpa till för att rätta upp situationen, bland annat i Irland, men också i andra euroländer. Sedan är det så, som Ulla Andersson säger, att det inte var någon offentlig skuldkris i Irland som var utgångspunkten för att krisen uppstod. Det gäller också Spanien och en rad andra länder. Det var en privat skuldsättning och en finanskris som triggade i gång det hela och sedan ledde till att man fick problem i den offentliga ekonomin. Jag förstår däremot inte varifrån Ulla Andersson hämtar sin bild när det gäller verklighetsbeskrivningen av hur det här går till. Vi har såvitt jag vet inte ställt några krav, och vi har lyft fram frågan gång på gång i EU-nämnden och finansutskottet. Det är en sak att ett land som har hamnat i skuld måste ha en plan för att konsolidera och rätta upp sin ekonomi. Det är självklart. Men det är upp till landet självt att bestämma hur man gör det. Jag hoppas verkligen att vi inte har rekommenderat några privatiseringar. Jag tycker inte att det är särskilt vettigt att lösa ekonomiska kriser av den sort som vi ser med hjälp av privatiseringar och utförsäljningar. Men det är irländarnas beslut. Jag kan tycka att det är dumt, men det är irländarnas beslut. Vi har gång på gång i EU-nämnden tagit upp frågan om fackliga rättigheter med Anders Borg, och vi har drivit den när det gäller sexpacken, lagstiftningen som vi nyligen har genomfört. Vi har fått viss framgång beträffande att skriva in att man måste visa respekt från kommissionens, andra medlemsländers och IMF:s sida för fackliga rättigheter och löner. Vi har nått framgång på den punkten, tycker jag. Men sedan är det så att vi inte riktigt kan veta vad som händer mellan skål och vägg. Det är rätt dystert. Inte minst om man har en enda valuta är handlingsutrymmet begränsat. Det skulle inte vara enklare att gå ur valutan heller. I dag tror jag att det är ofrånkomligt att det leder till försämringar och stora påfrestningar också för löntagargrupperna. Det är dystert. Man kan säga att det är orättvist, eftersom det var finanssystemet och bankernas utsvävningar som ledde till krisen. Det drabbar löntagarna. Notan hamnar dess värre till sist någonstans. Bara för att upprepa detta: Från vår sida är det glasklart. Det som har gällt i diskussionerna om Irland, den europeiska terminen och så vidare är att det är en sak att man när ett land hamnar i kris ställer krav på att de måste upprätta en plan för att ta sig tillbaka till hållbara och uthålliga statsfinanser. Men sedan måste kommissionen och vi respektera att det är länderna själva som väljer vilka åtgärder de ska sätta in. Jag kan, som Ulla Andersson, tycka att vissa av åtgärderna som Irland eller andra länder har valt inte är särskilt vettiga, till och med att de är kontraproduktiva. Det är för mycket åtstramning och för lite investeringar. Men det är faktiskt inte vårt beslut. Vårt beslut har gällt frågan: Vill vi vara solidariska med Irland - vilket vi är; vi är faktiskt en del av Europa - eller vill vi inte vara det?

Fru talman! Jag står här med avtalet. Här står det nedpunktat vad Irland ska göra 2010, 2011, 2012 och så vidare. Det är alltifrån pensionssänkningar, lönesänkningar, sänkta minimilöner, sänkta ingångslöner, privatiseringar och inskränkningar av fackliga rättigheter till att kommissionen ska vara rådgivande i kollektivavtalsfrågor och sådana saker. Det är det som Sverige har ställt sig bakom. Därmed har också Socialdemokraterna ställt sig bakom det. Detta var det underlag vi hade när vi fattade beslut om huruvida vi skulle ge lån till Irland. Som jag sade hade jag gärna varit med och lånat ut pengar till Irland. Jag tycker att man kan kräva att de ska upprätta någon form av plan för vilka åtgärder de ska vidta, ungefär som Bo Bernhardsson sade. Men om man sitter i situationen att man har ett budgetunderskott på 30 procent för att man har gått in och räddat banker och helt plötsligt har en statsskuld på 120 procent är man i ett väldigt utsatt läge. Frågan är vilken förhandlingsstyrka man över huvud taget har när det kommer en samlad trupp och säger: Detta ska ni göra för att få ta del av lånen! Jag tycker inte att detta egentligen är riktigt demokratiskt heller, för man är i en väldigt utsatt situation och har bara att köpa det som pådyvlas en. Därför tycker jag att det är tråkigt att fackliga rättigheter och krav på privatiseringar i andra länder inte har större tyngd i Sveriges riksdag än att det är vi som ska stå och ifrågasätta och problematisera detta själva från Vänsterpartiets sida. Som sagt var detta det underlag vi hade innan vi fattade beslut i finansutskottet och när vi hade förhandlingarna om huruvida vi skulle ingå avtalen. Det är inget hemlighetsmakeri. Vi satt och hade de här samtalen via telefon, och så fick vi höra ungefär vad låneavtalen skulle innehålla. Men sedan fick vi det nedskrivet och överskickat till oss innan beslutet togs. Det var då vi sade: Nej, vi kan inte stå bakom de här kraven. Visst kan man ha krav när man lånar ut pengar, men det måste finnas någon form av begränsningar, och de är vida överstigna i de här kraven.

Herr talman! När vi får det här underlaget är det framtaget i en process inom Irlands demokratiska system där fackliga organisationer haft möjlighet att delta. Men om det då inte passar oss ska vi alltså säga att vi tycker att de har kommit fram till fel slutsatser. Ja, det kan man tycka. Men sådan har inte vår utgångspunkt varit, och sådan är den inte. Jag säger det en gång till. Så här är det: Den som är i skuld är inte fri. Det är glasklart så att har man hamnat i en sådan situation har man ett knepigt läge. Det är legitimt att ställa kravet. Vi kan tycka vad vi vill om euron. Men om man är med i det systemet blir det rätt rimligt att andra länder i systemet har synpunkter. Man har satt sig i den sitsen att man måste prestera en plan för att ha hållbara och uthålliga finanser på sikt. Sedan kan man laborera olika med skattehöjningar, låta bli att privatisera och så vidare. Men man måste ha en plan. När man är satt i den skuldsitsen har man inte ett jättebra utgångsläge. Det är irländarna själva som har att prestera och i så fall ta fram alternativ till det som du redovisar att man har kommit fram till. Vi har sagt - och så måste det vara - att man måste respektera den nationella suveräniteten från Sveriges sida och kommissionens sida. Jag utgår från att man har gjort det. Men det är klart att Irland befinner sig i en väldigt svår situation där man måste prestera lösningar som leder till konsolidering av budgeten. Det är rätt otrevliga processer över huvud taget.

Herr talman! Visst är det så att man har en väldigt begränsad handlingsfrihet när man hamnar i en sådan situation. Irland var ett land som inte hade en stor bruttoskuld och inte heller hade för stora offentliga utgifter. Det var inte problemet. Problemet var att man gick in och räddade sin banksektor. Det man gör och kommer att nästan ensidigt göra är att skära i de offentliga utgifterna. Jag tycker precis som Bo Bernhardsson att man ska ha en plan för hur man ska klara av att hantera sin situation. Men det borde kanske vara Irland själv som lägger fram ett förslag. Så har det inte riktigt varit här. Det är långivarna som har ställt kraven. Jag menar att irländarna har fått köpa det under galgen. Man kan diskutera hur mycket demokrati och frivillighet det är i det. Hade vi velat hade vi kunnat ge ett grannlandslån till Irland och sagt: Varsågod, vi är med och lånar ut pengar till er. Lägg fram en plan för oss hur ni tänker hantera de pengarna i så fall. Men det valde man att inte göra. Man valde att ställa sig bakom EU:s och IMF:s lånekrav. Det är det som jag menar är själva problematiken. Där finns sådana krav som verkligen inskränker det nationella självbestämmandet. Jag menar också att det är väldigt långtgående när man inskränker till exempel fackliga rättigheter och kräver privatiseringar. Om man tittar på historien kan man också se att Internationella valutafonden har varit inne i ett otal länder och ställt sådana krav. Utfallet av de kraven har inte varit så gott. Det har blivit en väldigt stor diskussion. Alldeles före krisen var det väldigt många länder som valde att betala tillbaka sina lån i förtid för att de förlorade så mycket på den politik som IMF och Världsbanken förde. Nu försöker man pådyvla europeiska krisande länder samma medicin. Det finns ett demokratiproblem när man kommer till ett land i väldigt stor nöd och utsatthet och säger: De här kraven ska ni uppfylla, annars får ni klara er själva. Då är inte demokratin så omfattande som den borde vara.

Herr talman! Det finns ett stort demokratiproblem. Det ser vi nu spelas upp framför våra ögon i bland annat Grekland. Det är en större diskussion. Visst hamnar demokratin i en väldigt knepig situation i Europa. När det gäller Irland har vi inte olika uppfattningar om upprinnelsen till krisen. Irland hade ungefär lika bra statsfinanser som vi har nu bara något år eller ett par år innan finanskrisen slog till. Men det hjälper inte. Vi kan diskutera, önska att det hade varit annorlunda och lägga den moraliska skulden där den ska ligga. Men Irland har de facto dragit på sig ett stort ekonomiskt problem som måste lösas någonstans. Ulla Andersson säger att vi skulle ha kunnat ställa till förfogande ett eget bilateralt lån. Det skulle vi väl ha kunnat. Vad hade Ulla Andersson sagt då om irländarna hade kommit med en plan och sagt att nu ska vi försämra fackliga rättigheter, sänka löner och privatisera? Vi hade sagt: Då blir det ingenting. Jag tar det en gång till. Vi har gång på gång hävdat vår utgångspunkt i EU-nämnden och finansutskottet när det gäller detta, europeiska terminen och alla dessa processer som nu pågår. Man måste visa respekt för den nationella suveräniteten. Det är framför allt länderna själva som måste bestämma vilka metoder de väljer. Vi har också understrukit detta med att i högsta grad visa respekt för just fackliga rättigheter och de modeller för lönebildning som man har valt i respektive land. Den som är i skuld sitter naturligtvis i en svår sits. Kan man inte prestera egna bättre lösningar tvingas man kanske lägga fram lösningar som inte är särskilt attraktiva.