Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

Fru talman! Det behöver inte sägas, men jag säger det ändå: Vi har en väldigt allvarlig situation i Sverige vad gäller skjutningar, sprängningar och gängkriminalitet. Otryggheten växer, liksom antalet personer knutna till de kriminella gängen. Det är egentligen svårt numera att vakna på morgonen och öppna en tidning utan att se att det har inträffat nya saker som för bara några år sedan hade inneburit olika extrasändningar på tv. Häromdagen fick vi nya siffror som visar att år 2020 av allt att döma kommer att bli ännu ett mörkt rekordår när det gäller antalet skjutningar i Sverige. Det har hittills inträffat en skjutning varje dag hela 2020. Låt det sjunka in!

Men det stannar inte där. Vi ser också hur antalet döda i skjutningar ligger på mycket höga nivåer. Antalet sprängningar, eller egentligen sprängdåd, ett ord som på ett bättre sätt beskriver vad det egentligen handlar om, ligger också på en hög nivå. Häromdagen kunde vi konstatera, eller tvingas ta del av, att kriminella personer placerat en sprängladdning inne på en läkarmottagning och detonerat den, med följden att en 85-årig kvinna skadats svårt.

Alla de här tråkiga sakerna har ökat de senaste åren: skjutningarna, sprängningarna, antalet personer i de kriminella miljöerna och antalet mord genom skjutningar. Det är egentligen bara en sak som har sjunkit, och det är antalet poliser i yttre tjänst. Så ser det ut, när vi nu samlas till budgetdebatt i december 2020.

Fru talman! Ansvaret för den här situationen faller mycket tungt på den regering som nu är inne på sitt sjunde år i regeringsställning. Det innebär inte att det inte finns andra som saknar skuld eller att alla problem uppkom 2014. Det inser alla. Men det går inte att frånskriva sig ett ansvar för den som sitter vid regeringsmakten och har gjort det under väldigt lång tid. Man är inne på sitt sjunde år i regeringsställning, och situationen i Sverige vad gäller otryggheten är värre än någonsin tidigare.

Ansvaret faller tungt på regeringen, som länge vägrade att inse problemen och deras omfattning. Man pekade finger åt dem som påpekade problemen och som sa att någonting inte stod rätt till och att det måste vidtas ett antal kraftfulla åtgärder. Efter att riksdagen på flera punkter tvingat regeringen att agera har man sent omsider börjat göra förändringar. Men av allt att döma verkar man mer intresserad av att lägga de förändringarna i utredningar som ska arbeta i många månader, i flera fall till och med i åratal, och ha fokus på det snarare än att leverera lagstiftning, konkreta reformer och tydliga resultat här och nu. Det ansvaret kan den här regeringen inte lägga på någon annan. Det ansvaret måste de klara av att ta själva.

Fru talman! Den stora risken är att människor i Sverige håller på att tappa hoppet och känner att det inte finns någon framtid i ett Sverige som blir alltmer otryggt och där skjutningar, sprängningar och kriminalitet är vardagsmat. Jag har under de här åren talat med så många människor som sagt: Finns det någon framtid i Sverige? Vågar man ha sin familj, sina barn och sina nära och kära här? Jag föreställer mig att det är många här i kammaren som har mött ungefär samma beskrivningar. Det är en väldigt tråkig utveckling. Mitt svar till dem är: Även om situationen är allvarlig är den inte hopplös. Det är ingen naturlag att det ska se ut på det här sättet, att man ska vakna varje morgon och ställa sig frågan inte om det har inträffat någonting utan vad som har inträffat och på hur många olika platser.

Vi har från Moderaternas sida länge pekat på Danmark, men inte för att Danmark skulle vara ett perfekt land, för att det inte skulle finnas kriminalitet där eller för att de på alla sätt skulle vara bättre än vi. Vi har pekat på Danmark utifrån ett visst perspektiv, nämligen att man för några år sedan hade mycket allvarliga problem med gängkriminalitet men inte nöjde sig med att bara säga: Det är oacceptabelt; nu måste någon göra någonting – kan vi inte bara sätta oss ned och prata lite förutsättningslöst under några års tid och se om vi eventuellt kan bli överens om någonting? Nej, där valde de politiska partierna, faktiskt i bred politisk enighet, att genomföra mycket tuffa reformer mot gängkriminaliteten.

Flera av de reformerna har vi moderater lagt på riksdagens bord, för vi ser att de fungerar. I Danmark har antalet personer i de gängkriminella miljöerna minskat de senaste åren, medan det i Sverige har exploderat i rakt motsatt riktning. Det handlar till exempel om kraftigt skärpta straff. Så är det. Vi vill införa den danska modellen med att kunna ge dubblerade straff för gängkriminalitet. Det är i grund och botten återfallsförbrytare vi pratar om här – personer som gång på gång på gång begår nya brott. Det är betydligt svårare för dem att begå nya brott om de är frihetsberövade än om de rör sig ute på gatorna. Vi vill kriminalisera deltagande i de kriminella gängen. Vi vill också skärpa reglerna för utvisning. Är det så att du är utländsk medborgare och begår brott i Sverige är Sverige inte landet för dig.

Men det räcker inte med det, fru talman. Det är även mycket annat som måste ske. Vi måste tillföra nya verktyg till polisen och till hela rättskedjan. Det handlar om att förbättra möjligheten att använda hemliga tvångsmedel och övervaka gängmedlemmar. Det handlar om att införa visitationszoner för att kunna leta efter vapen och sprängmedel. Det handlar om att införa en ny huvudregel i sekretesslagstiftningen för att kunna dela all relevant information med polisen.

Det handlar också om att kunna göra det enklare att beslagta kriminella personers egendom. Det ska inte vara flashigt att vara kriminell. Man ska inte kunna åka runt i den där dyra bilen med den där fina klockan på armen trots att man är nolltaxerad, för det skapar incitament för många unga personer att följa med in i kriminaliteten. Vi ska inte ha det så. Vi behöver även införa anonyma vittnen för att råda bot på den tystnadskultur som håller inte minst många av våra utanförskapsområden i Sverige i ett järngrepp. Skjutningar kan ske på öppen gata mitt på ljusan dag inför människor, men ingen har sett något, ingen vågar träda fram och ingen vågar berätta. Den situationen måste vi förändra.

Fru talman! Dessutom behöver vi öka resurserna till rättsväsendet. Vi har i vår moderata budget föreslagit en miljardsatsning på rättsväsendet. Det handlar om fler poliser. Det handlar om att ge dem bättre betalt, för att öka attraktiviteten. Men det handlar också om att stärka hela rättskedjan och att få alla delar att följa med. Polisen, åklagarna, Kriminalvården, Sveriges Domstolar, Ekobrottsmyndigheten och Säkerhetspolisen – alla skulle de med Moderaternas budget få högre anslag, mer pengar och större resurser än med den budget som regeringen och dess samarbetspartier har lagt på bordet. Det är ett faktum. Så ser det ut. De resurserna hade kunnat ha stor inverkan. De hade kunnat ha stor effekt i den väldigt allvarliga situation som vi just nu har. Men tyvärr har regeringen med samarbetspartier valt att lägga sig på en lägre nivå. För det bär de ett ansvar.

Fru talman! Jag inledde med att säga att det är många människor som tappar hoppet. Jag kan förstå den känslan. Men jag vill återigen uppmana människor att inte känna så. Detta går att förändra. Det går att hantera problemen. Det är ingen naturlag att det ska se ut på det här sättet. Tappa inte hoppet – byt regering i stället!

Fru talman! I varje regeringsförklaring under sex år vid makten har statsminister Stefan Löfven deklarerat att regeringen ska krossa gängkriminaliteten i vårt land. Vi kan nu konstatera fler skjutningar, fler döda genom gängrelaterat våld, fler sprängningar för i år och fler oskyldiga som dödats än någonsin i vårt land.

Lägg därtill att nästan inget gängrelaterat mord har klarats upp eftersom ingen törs prata med polisen. Gängkriminella har tagit kontrollen över hela samhällen i vårt land. När någon kan väl kan åtalas krävs det att de döms i Danmark för att de ska få ett straff värt namnet.

Den rödgröna regeringens totala haveri med att krossa gängkriminaliteten bottnar inte främst i en avsaknad av vilja. Haveriet bottnar helt enkelt i en avsaknad av att bottna i politik och ambitioner som krävs för att ändras den här utvecklingen.

Sverige behöver en mer konservativ kriminalpolitik som står upp för rätt och fel, som betonar det egna ansvaret för egna handlingar och som inte bara törs markera utan som vill markera när gränsen passeras. Vi behöver en regering som vill ompröva politik för att nå andra resultat.

Fru talman! Ingen i vårt land kan på riktigt tro att en regering som har misslyckats varje år har rätt förutsättningar för att göra någonting annat i morgon eller för nästa år.

Vi är ett antal partier i den här församlingen som årligen presenterar politiska förslag men även budgetramar och ambitioner för våra myndigheter. Det måste vara trist, herr talman, att som justitieminister behöva släpa sig hit varje år med den minst tilltagna budgeten av samtliga partier som lägger fram sina förslag här. Till och med Vänsterpartiet satsar mer pengar på rättsväsendet än vad den rödgröna regeringen gör.

Det är såklart ett kvitto på att regeringen saknar en ambitionsnivå som inte minst Sverigedemokraterna ser som nödvändig för att vända utvecklingen med en eskalerande kriminalitet och ett ständigt svek mot Sveriges brottsutsatta.

Sverigedemokraterna satsar nästan 10 miljarder mer än regeringen på rättsväsendet bara för nästa år. Det är en rejäl satsning även för vår del. Men det är en satsning som vi har valt se som en investering för vårt land i en tid där coronapandemin tär på vår ekonomi och våra arbetstillfällen.

Sverige har under många år saknat ambitionsnivåer för rättsväsendet, vilket har gjort att vi har stora och nödvändiga investeringar att göra. Vi anser att det vore en god affär att inte skjuta på de investeringarna när omständigheterna av flera skäl nu talar för att vi behöver handlingskraft här och nu.

Vi vill utöka takten på byggandet av våra anstalter. Vi behöver både fler tillfälliga platser på kort sikt och permanenta platser på längre sikt, inte minst för att fler personer med vår politik kommer att sitta längre tid på anstalt.

Med regeringens ambitionsnivå kommer Kriminalvårdens kapacitet att vara fortsatt ansträngd kanske tio år fram i tiden. Det är någonting som Sverigedemokraterna inte tänker acceptera.

Vi behöver också se över hur vi kan använda en europeisk anstaltskapacitet för att lösa Kriminalvårdens överbeläggningar på kort sikt och när det han hända i framtiden. Men det handlar även om hur vi kan använda europeisk anstaltskapacitet för att bryta ned gängkriminellas status.

Kriminalvården är ett av de områden där vi gör störst investeringar, med nästan 2,2 miljarder mer än regeringen för nästa år. Den andra stora anslagsposten för Sverigedemokraterna är Polismyndigheten, där alla i dag tycks vara hyggligt överens om att det behöver utbildas fler poliser.

Men vi är bekymrade över de tomma platserna på våra utbildningar samt att så många sökande inte är lämpliga. Det krävs helt enkelt nya åtgärder för att nå nya resultat. Sverigedemokraterna föreslår lön under utbildning så att fler grupper i samhället, kanske personer mitt i livet, ska se det som en rimlig möjlighet att kunna utbilda sig till polisyrket.

Vi föreslår också en rejäl lönesatsning på våra poliser, som gör ett fantastiskt jobb och som vi vill behålla länge i yrket med bibehållen kompetens där den gör som störst nytta. Det kräver ett omtag både i arbetsvillkor och i lönekuvertet.Vi satsar nästan 1 ½ miljard för en lönesatsning i nästa års budget samt 1 ½ miljard för att utbildningen ska kunna ske med betald lön.

Vi satsar också pengar på att samtliga utsatta områden i vårt land ska kunna kameraövervakas och på att fler ordningsvakter ska trygga kommuner till dess att vi har tillräckligt många poliser.

Herr talman! Vi möter även upp äskandet från Åklagarmyndigheten, och därutöver satsar vi ytterligare medel. Vi har högre ambitionsnivåer än regeringen för samtliga anslag inom rättsväsendet.

Men inte minst har vi även för i år en statlig skadeståndsgaranti som gör att brottsoffer ska få ut hela sitt skadestånd på ett enkelt sätt med garantin.

Sverigedemokraternas budgetförslag utgör just den ambitionshöjning som är nödvändig på kort sikt. Men vi har också stora investeringar för att rättssamhället ska stå sig starkt under en väldigt lång tid i vårt land. Det är vad svenska folket verkligen förtjänar efter decennier av samhällsutveckling åt fel håll.

Herr talman! Vi lever i en utmanande tid där alltför många känner en otrygghet och en oro. Det är en oro över om deras barn kommer att få tillräckligt mycket hjälp i skolan, oro över om bussen till jobbet kommer vara full nu under coronatiderna och oro över att gå till butiken på hörnet på kvällen. Otryggheten i samhället växer för att alltför många också vill att det ska vara lite oroligt.

Men det behöver inte vara så här. Om vi vill kan vi förändra samhället till det bättre. Vi kan skapa en skola där alla elever har en självklar plats och en kollektivtrafik som även under tuffa perioder som den här har plats för både undersköterskor och lärare. Vi kan förändra så att torget på kvällen är en välkomnande plats och inte en plats där gängkriminella tar någons liv.

Jag vet att det går att förändra. Jag vill förändra. I mitt Sverige finns det inte några utsatta områden. Det finns bara trygga områden. Det är trygga områden för vanligt folk, utan höga stängsel och murar. Trygghet därför att vi litar på varandra.

Men då måste en förändring ske i grunden. I ekonomiskt jämlika samhällen är brottsligheten lägre. När klyftor mellan människor minskar så minskar också kriminaliteten. Det är egentligen en självklarhet att om skillnaden mellan oss är liten har alla ungefär samma förutsättningar från början, och då ökar också tryggheten.

Samtidigt som antalet brottsutsatta i Sverige har gått ned i stort har skjutningar och mord drabbat några fattiga storstadsområden hårt. Det är ingen slump utan har att göra med att ojämlikheten har ökat snabbast i Sverige sett till hela västvärlden. Ojämlikheten växer för varje dag, och då ökar också oron, otryggheten och skjutningarna.

Dagens unga kriminella växte upp under år av växande klassklyftor, arbetslöshet, barnfattigdom och hopplöshet. Det enda sättet att långsiktigt vända den utvecklingen är att minska klyftorna och göra Sverige till ett land där alla barn har rimliga livschanser.

Regeringen påstår sig vilja minska kriminaliteten och dess orsaker. Men det stämmer inte. Då hade inte ojämlikheten i Sverige varit så pass stor som den är i dag. Den socialdemokratiska regeringen ser medvetet till att klassklyftorna växer. De rika blir rikare. Eliten växer på bekostnad av alla andra.

Hade regeringen menat allvar med att skapa trygghet för alla i hela Sverige hade privatiseringen av skolan stoppats, för skolan är i dag ett utsorteringssystem – du duger, men du duger inte. Lärare ser redan i lågstadiet vilka barn som det kommer att gå illa för och som löper störst risk att hamna i kriminalitet – vilka barn som kommer att bli unga grabbar som utnyttjas av gängkriminella till att agera springpojkar med narkotika och vapen. Ändå görs inget förrän det är för sent.

Jag är dotter till en mellanstadielärare. Min mamma är känd för att alltid få de jobbigaste klasserna, de bråkigaste eleverna. Herr talman, Katarina Snecker är inte någon du bråkar med; det kan jag lova. Jag vet inte hur många gånger jag har sett min mammas gamla elever gå fram till henne i mataffären i Bålsta och tacka henne för kraven hon ställde på dem som unga så att de inte hamnade snett i livet.

Men den sortens skola finns inte i dag. I dag är vinstjakten för skolans ägare viktigare än lärarnas undervisning. Hur ska jag som rättspolitiker kunna skapa trygghet i Sverige när svensk skola går på knäna?

Den skenande ojämlikheten är grogrunden för skjutningar och dödande. Utsatta områden är fortfarande alldeles för utsatta.

Det är helt nödvändigt att Sverige får fler poliser som är riktigt bra på sitt jobb, känner området de arbetar i och har rätt uppbackning och bra förutsättningar. Det behövs fler poliser som är riktigt bra på sitt jobb, har en bra arbetsmiljö och orkar ta fajten mot kriminella varje dag. Detta har Vänsterpartiet fixat. Nu måste vi också se till att poliserna blir 10 000 fler, som utlovat.

Men om du frågar poliserna själva vad de tror kommer att hjälpa för att bekämpa kriminaliteten är det få som tror att de kan lösa detta problem på egen hand. Mycket behöver förändras. Det hjälper föga att skjuta till en massa ytterligare poliser med den ena handen samtidigt som man med den andra handen gör livschanserna ännu mer orättvisa för dem som växer upp i utsatta områden.

Det behövs modiga politiker som tar modiga beslut och vill förändra på riktigt, inte bara dutta med lagstiftningen, och som inte för allt i världen vill inneha regeringsmakten.

Vänsterpartiet vill förändra på riktigt. Vi vill minska kriminaliteten och minska de ekonomiska klyftorna mellan människor. Varje unge som inte passar in i privata skolors vinstmarginaler blir nämligen ett barn som gängkriminella kan fostra in i en mörk och destruktiv värld. Varje unge som ser sina föräldrar söka jobb efter jobb och alltid få avslag är ett barn som inte vill vara en del av samhället.

Bara om vi skapar en ekonomi där alla unga i förorten har samma chanser som andra unga kan vi få stopp på skjutningarna på allvar. Det enda sättet att uppnå detta är att ge alla barn tillräckliga möjligheter att lyckas i livet, från förskola till skola och det första jobbet, och att se till att alla vuxna har tillräckliga möjligheter att ge sina barn ett bra liv.

Det trygga Sverige kan vi skapa. Det går att förändra, och det går att minska klyftorna mellan människor. Samhället sitter ihop, och detta måste rättspolitiken se. Då kan inte klyftan mellan människor fortsätta att växa.

Herr talman! Jag lyssnade intresserat på Linda Westerlund Sneckers anförande. Det finns mycket där som jag tror att många håller med om, och jag delar också bilden när det gäller skolans viktiga roll. Skolan är en murbräcka mot både segregation och utanförskap och även mot kriminalitet. Även om den inte löser alla problem ger den, tror jag, en väldigt bra start i livet.

Sedan är svaret kanske inte riktigt så enkelt som att det bara handlar om att det finns ett vinstintresse och att det innan dess inte fanns några problem. Många av de dåliga skolorna är faktiskt kommunala skolor, som drivs på andra sätt. Detta tycker jag att Vänsterpartiet missar i sin analys, och det gör ingen förvånad.

Jag funderade lite på just att det ändå finns vissa saker som vi, oavsett om vi tycker olika om många andra saker, kan försöka bli överens om. Ingen gillar ju kriminalitet, för att ta en ganska självklar sak.

Det pågår nu ett initiativ från regeringens sida för att mellan de olika partierna försöka resonera sig fram till olika typer av lösningar som ska hålla över tid. Jag var redan från början ganska kritisk till detta – inte till ambitionen att försöka komma överens, för det är väldigt bra. Men det är bra om man i så fall inleder med att försöka tala om vad man ska bli överens om och göra det på ett förtroendefullt sätt så att man inte bjuder in med armbågen via medierna utan kan ha en bra diskussion redan från början.

Jag skulle gärna vilja höra hur Linda Westerlund Snecker ser på både den ambitionen och det arbete som genomförs i den så kallade Trygghetsberedningen.

Herr talman! Tack, Johan Forssell, för frågan! Jag tror att du och jag och våra partier är ganska överens om att just Trygghetsberedningen var en bra ambition. Låt oss försöka komma överens! Jag tycker att det är bra att vi i politiken har stora konfliktområden där vi inte alls är överens, men också områden där vi faktiskt försöker möta de stora utmaningar som samhället står inför.

Jag tycker inte att regeringen och Centerpartiet har lyckats med den ambitionen. Vi kan diskutera hur inbjudan till oss i de olika partierna såg ut, men jag kan efter åtta månader som ledamot i Trygghetsberedningen konstatera att vi står långt från varandra när det gäller vårt sätt att se på samhället och vilka de största kriminalpolitiska utmaningarna är.

Då tänker jag att det finns två alternativ. Antingen lägger vi ned beredningen. Det tycker jag vore tråkigt; jag tycker inte att det är så politiken ska fungera, och jag tycker inte att det är så Sveriges befolkning ska uppfatta oss politiker. Jag skulle hellre vilja att vi gör om direktiven till beredningen och faktiskt tittar på vad vi skulle kunna komma överens om och vilken dialog vi kan ha i stället.

Jag tänker att det finns ett par saker vi skulle kunna diskutera närmare, bland annat hur rättskedjan i Sverige ska fungera. Vi kan alla konstatera att den inte fungerar i dag. Storsatsar man på polisen kommer det att bli väldigt mycket jobb för åklagarmyndigheterna. Det är just nu väldigt fullt på Sveriges anstalter och häkten, just för att man har lyckats bra i domstolarna, som har jobbat järnet för att få fällande domar för kriminella.

Låt oss tala om helheten på våra myndigheter! Det tror jag skulle vara ett bättre steg än att filosofera kring vilka stora utmaningar den rättspolitiska debatten har.

Herr talman! Jag är inte helt säker på att jag är överens med Linda Snecker och Vänsterpartiet när det gäller vad man kan komma överens om eller ens den grundläggande analysen. Men det finns ändå någon form av samsyn, tycker jag mig höra när jag lyssnar till Linda Westerlund Snecker: Det är enklare att bli överens om saker om man pratar med varandra om vad man ska bli överens om och vilka områden man ska titta på än om man inte gör det. Detta gäller väl inte bara i de här parlamentariska beredningarna utan även i livet i stort. Samarbete underlättar ju.

Jag tror att det finns en hel del områden som kanske inte är så politiskt laddade och som man skulle kunna nå någon form av långsiktig samsyn kring. Det som är lite ironiskt, tycker jag, är att flera av de områdena saknas i beredningen trots att den tar upp väldigt många andra områden.

För det fall det inte blir ett förändrat direktiv för utredningen finns ju fortfarande justitieutskottet. Där har vi alla ett ansvar att hela tiden fatta kloka beslut. Det har vi, tycker jag, gjort det senaste året. Jag tror att vi har riktat drygt 60 tillkännagivanden till regeringen. Vänsterpartiet har varit med på flera av dem, och det välkomnar jag naturligtvis. Vi har i närtid till exempel frågan om vapendirektivet, där vi har landat i en ganska gemensam hållning.

Jag tror att det kan finnas fler sådana områden, till exempel detta med att få hela rättskedjan att fungera bra och undvika den typ av flaskhalsar som kan finnas. Det kan också finnas saker som inte är så politiskt laddade men ack så viktiga. Jag vet till exempel att Vänsterpartiet har tagit sig an detta med återfallsförebyggande åtgärder inom Kriminalvården – att se till att människor inte återfaller i brott utan att den första gången i Kriminalvården också blir den sista.

Min fråga till Vänsterpartiet är: Om detta inte blir ett förändrat direktiv och om vi ska fortsätta att tröska runt utan några konkreta resultat, är Vänsterpartiet då berett att fortsätta vara med och tvinga regeringen att agera genom tillkännagivanden i riksdagen?

Herr talman! Jag tycker att det är oerhört viktigt att regeringen ständigt kommer ihåg att man är en minoritetsregering. Regeringen har inte majoritet i Sveriges riksdag. Regeringen måste komma till riksdagen och föra en dialog om man vill ha igenom sin politik. Detta verkar bevisligen Justitiedepartementet, justitieministern och inrikesministern återkommande glömma bort. De blir väldigt förvånade när vi som är oppositionspartier, som inte sitter med i regeringen och inte budgetförhandlar, kör över regeringen, vilket fungerar i vilken sund och välfungerande demokrati som helst. Oppositionen har makten så länge de styrande inte har majoritet. Det är inga konstigheter.

Därför tycker jag att det är ett misslyckande att regeringen inte har lyckats få mer av majoritet för sina lagförslag i allmänhet. Vi i justitieutskottet kör ständigt över regeringen med annorlunda förslag, förslag som är bättre och mer framåtriktade. Jag tycker att det är bra. Det är något som Vänsterpartiet kommer att fortsätta att göra. Så länge vi inte sitter i regeringen är vi i opposition. Så länge man inte pratar med oss i Vänsterpartiet är vi i opposition. Det är inte svårare än så. I de fall vi är överens med andra partier måste vi alltså hitta lösningar. Det är inga konstigheter.

Men jag tror att det är bra att regeringen tänker mer på detta. Jag tror också att det är bra att regeringen tar med sig kritiken om Trygghetsberedningen tillbaka till departementet och funderar på vad man faktiskt vill med denna beredning. Man kan kanske fundera på om vi ska ha en mer aktiv ordförande i beredningen, något som polisernas fackförbund, Polisförbundet, har föreslagit. Det är nämligen inte bara Vänsterpartiet som vill ändra direktiven, utan även Polisförbundet är med på det. Både polisen och Vänsterpartiet är överens om att vi måste ha ett tryggare Sverige.

Herr talman! Sverige är hårt drabbat av den skenande kriminaliteten. Sedan 2017 har Sverige drabbats av 1 200 skjutningar. 2020 ser ut att bli ännu ett mörkt och dystert rekordår. Det är tio gånger högre risk för en ung man att bli skjuten i Sverige än i Tyskland. Bombdåden saknar motstycke i andra EU-länder.

Det gäller att satsa på rättsväsendet för att klara detta. Sverige behöver fler åklagare som kan åtala kriminella. Åklagarna begärde 50 miljoner mer. Regeringens svar i budgeten: 0 kronor.

Sverige behöver fler domstolar där brottmål kan prövas. Regeringen svarar med att ge domstolarna en spottstyver av vad de kräver. Det är en total underfinansiering med en halv miljard kronor.

De kriminella försöker tvätta sina svarta pengar. Den ekonomiska brottsligheten är en bärande del av den organiserade brottsligheten. Detta måste stoppas. Ekobrottsmyndigheten begärde 70 miljoner kronor mer. Regeringens svar: 0 kronor.

Polisen behöver långsiktig finansiering. Poliserna måste bli fler. Lönerna måste upp. Pensionerade poliser och utredare måste lockas tillbaka för att avlasta. Teknisk utrustning måste bli bättre. Det krävs långsiktighet. Vad är regeringens svar? Jo, polisen underfinansieras med 1,7 miljarder år 2023.

Detta är regeringens rättspolitik. Det är dags att någon annan tar över rodret.

Herr talman! Regeringen och januaripartierna hade 105 miljarder att spendera i sin budget men valde att hantera de rättspolitiska prioriteringarna med en förödande nonchalans. Det räcker inte med ord för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Det krävs åtgärder, och det krävs mer resurser.

Den stora ökningen av dödligt våld utmanar på allvar tryggheten i samhället. Åklagarväsendet har försökt beskriva konsekvenserna med otillräckliga resurser men har mötts med kall hand av Morgan Johansson. Efter hårt tryck har det rapporterats att det kommer mer pengar, men det är oklart när. Samtidigt har Kriminalvården meddelat att man går upp i stabsläge för att det helt enkelt saknas plats på svenska fängelser.

Det är en mycket dyster situation. Man kan känna ett nästan hopplöst mörker. Det är många som får den känslan varje dag när de slår upp en tidning eller får en flashnotis om att något nytt hemskt har inträffat. Men det går att vända situationen. Det kommer att ta tid – enligt rikspolischefen 10–15 år – att vända den negativa utvecklingen. Det krävs lagstiftningsändringar, andra arbetssätt och nya befogenheter. Men i dag debatterar vi budgeten, och jag ska fokusera mitt anförande på de resurser som Kristdemokraterna vill lägga på hela rättsväsendet.

I vårt budgetalternativ avsätter vi mer medel till varje del av rättsväsendet. Vi satsar drygt 2 miljarder mer än regeringen nästa år, och under treårsperioden lägger vi totalt 8,7 miljarder mer än januaripartierna på hela rättsväsendet.

Regeringen har missat att se hela rättsväsendets behov. Även polisen är underfinansierad för år 2023, som jag sa. Det är en märklig signal när polisen måste ges möjligheter att återta kontrollen. Målet om 10 000 fler polisanställda måste uppnås, och det måste nås i en snabbare takt. Vi kristdemokrater presenterar därför i vår skuggbudget skarpa förslag för att snabbt frigöra polisiära resurser och rekrytera fler. Vi gör det i olika steg, olika delar. Jag vill redogöra för några av dem.

Det första är att utöka det nordiska polissamarbetet och möjliggöra anställning av norska poliser i Sverige. I Norge är det ca 250 utbildade poliser som går arbetslösa. Det skulle kunna vara en snabb och kraftfull resurs på kort sikt om de efter en kort introduktionsutbildning skulle kunna börja arbeta i Sverige under ledning av svenskt polisbefäl och med samma polisbefogenheter som svenska poliser.

Det andra är att vi vill att polisen ska få möjlighet att anställa polisstödsassistenter. Vi har en riktad satsning på detta i vår skuggbudget. Det handlar om att avlasta poliser, framför allt i yttre tjänst, med deras administrativa börda. I dag kan så mycket av en fjärdedel av en polis arbetstid gå åt till administration i stället för kärnverksamheten att bekämpa brott. Ett enda ingripande kan i dag leda till timmar av administrativt arbete.

Vi satsar i vår skuggbudget på att anställa 375 polisstödsassistenter som skulle kunna bistå med exempelvis att avrapportera ärenden, diarieföra beslag, skriva anmälningar och efterlysa personer.

Det tredje är att vi avsätter medel för att man ska kunna anställa civila utredare i lokalpolisområdena. För att trycka tillbaka de kriminella gängen med större kraft behövs just detta. Det kan handla om analytiker och tillgångsutredare för att polisen ska få större kraft att gå på pengarna och plocka statussymboler från de kriminella grupperingarna – det är ju sådant som är viktigt för gängens rekrytering av unga. Med detta kan polisen hålla uppe och öka trycket mot de kriminella nätverken i det långsiktiga och lokala arbetet.

Tillsammans med andra KD-förslag såsom en riktad polislönesatsning för poliser i yttre tjänst och utredningsverksamhet bedömer vi att målet om 10 000 fler anställda kan nås snabbare.

Vi presenterar dessa satsningar för att de behövs i det nödläge som Sverige är i. Det räcker inte att bara satsa på polisen – man måste satsa på hela rättsväsendet. Men fler poliser snabbare är helt avgörande för att bekämpa den grova brottsligheten.

Herr talman! Därtill behöver också Säkerhetspolisen byggas ut kraftigt och långsiktigt. Vi ser hur den islamistiska våldsbejakande extremismen har legat bakom flera dåd runt om i Europa den senaste tiden. Vi i Sverige är inte förskonade. Hotet gäller även oss. Den högerextrema miljön är också ett allvarligt hot och tar sig nya uttryck, nu senast i något som kallas ekofascism. Därutöver är aktiviteten från tredjeland hög. Säkerhetspolisen behöver därför mer resurser för att hantera dessa mycket komplexa hot. Kristdemokraterna avsätter 100 miljoner mer än regeringen i vårt budgetalternativ.

Vårt budgetförslag, herr talman, finns beskrivet i vår motion. Jag har här redogjort för ett särskilt yttrande i betänkandet.

Jag vill också yrka bifall till den reservation i betänkandet som handlar om återrapporteringen av tillkännagivanden. Vi delar inte regeringens bedömning att tillkännagivandena som tas upp är slutbehandlade. Det handlar om brott som begås av djurrättsaktivister och om tydliga och mätbara mål för polisens verksamhet.

Herr talman! Vi socialdemokrater vill se ett starkare samhälle med en bättre välfärd, snabbare integration och en kompromisslös kamp mot brottsligheten.

Vi gick till val på det största trygghetsprogrammet i modern tid, med reformer för ett tryggare Sverige. Det handlar om trygghet för dig som enskild när livet förändras, när arbetslösheten knackar på dörren eller när livet som pensionär tar vid. Det handlar om tryggheten för dina barn att ha en skola som sätter elevernas kunskap i fokus och inte aktiekursen och om en sjukvård som finns där när du behöver den, långt ifrån en verklighet där sjukförsäkringar öppnar gräddfiler för den som kan betala lite mer.

Det handlar om trygghet genom livet, på riktigt, för vanligt folk, före övertron på skattesänkningar som det ständigt återkommande svaret på hur man skapar frihet för oss människor.

I vår vision om det starka samhället kan alla, oavsett kön, plats eller tid på dygnet, röra sig fritt på gator och torg, vara i sitt hem och i sitt bostadsområde utan att känna oro eller otrygghet. Man kan lita på att polisen finns där när man behöver den och att polisen har tid och resurser att utreda brott.

Det starka samhället backar inte undan för den grova brottsligheten och gängkriminaliteten utan gör allt för att vanligt folk ska känna sig trygga. Det starka samhället backar heller inte undan för mäns våld mot kvinnor.

I grund och botten handlar det om jämlikhet och allas rätt till en trygg uppväxt och tillvaro, oavsett var man bor och vem man är.

Herr talman! Dagens budgetdebatt handlar om rättsväsendet och utgiftsområde 4 i budgeten. Det omfattar 56 miljarder 430 miljoner kronor och är siffror, prioriteringar och texter bakom det som ute i samhället syns som den historiska satsning på polisen som vi är mitt uppe i, med målet om 10 000 fler polisanställda till år 2024, den utbyggnad vi nu gör av landets anstalter och häkten som är fulla och det målmedvetna och förebyggande arbete som sker emot våldsbejakande extremism, för att nämna något.

Vårt arbete som socialdemokrater handlar om att bekämpa brottsligheten men också brottens orsaker. Det här kräver ett hårt, tålmodigt och beslutsamt arbete över lång tid och på en lång rad områden i samhället, både med brottsbekämpning och med insatser för att människor inte ska dras in i kriminalitet. Är det något jag verkligen skulle önska är det att den diskussionen fick ta ett lite större utrymme här i kammaren, i medierna och runt om i samhället.

Vi har under de senaste åren levererat på detta område som ingen regering levererat förr. Vi har skärpt mer än 50 straff och gett de brottsbekämpande myndigheterna nya verktyg. Det handlar om fler poliser, mer resurser, en starkare rättskedja, kraftfullare åtgärder och hårdare straff.

Allt detta är bra. Men ärligt talat: Jag tror att vi alla här inne vet att detta inte ens är halva lösningen utan att det krävs mycket mer av vårt gemensamma samhälle. Vi behöver se

att lösningen på gängkriminaliteten som vi brottas med och som alla är överens om ska stoppas också stavas jämlik skola, starkare välfärd och minskad utsatthet

att vi för varje polis eller resurs i rättsväsendet som vi i denna kammare tillför också gemensamt borde tillföra mer resurser till skola och socialtjänst

att det bakom varje gängledare som grips finns ett gäng unga killar som tävlar om vem som ska få äran att ta över

att lösningen inte bara handlar om allt som samhället måste göra efter att allt tragiskt har hänt och allt har gått snett utan att den också behöver handla om hur vi kan förebygga, fånga upp och få unga människor att välja en annan väg i livet.

Herr talman! Regeringens arbete mot kriminaliteten handlar om brottsbekämpande insatser i dag och förebyggande insatser för framtiden. I Sverige ska alla vara trygga, oavsett var man bor.

Vi har påbörjat den största utbyggnaden av Polismyndigheten någonsin och bland annat lanserat ett 34-punktsprogram med åtgärder som angriper kriminaliteten från flera håll på både kort och lång sikt. Sammantaget pågår just nu den mest omfattande satsningen någonsin mot gängkriminaliteten i Sverige.

För att öka tryggheten i vårt land och stärka samhället måste vi mobilisera oss i kampen mot den organiserade kriminaliteten. Tidiga insatser med en likvärdig skola och en starkare socialtjänst och välfärd är helt avgörande i kampen mot brotten såväl som skärpt lagstiftning och effektiva verktyg till polis och brottsbekämpande myndigheter.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet 2020/21:JuU1. Även om jag inte kan det yrkar jag också bifall till hela den budget som ligger på riksdagens bord just nu, för det är den som innehåller just det här breda angreppssättet, förutsättningen för en helhet som håller ihop och som är ett resultat av det samarbete vi socialdemokrater har med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna.

Vi måste bekämpa brotten och samtidigt bekämpa brottens orsaker. Den långsiktigt bästa brottsbekämpningen är att bygga ett samhälle där de sociala klyftorna är små, där alla har rätt till ett arbete, där kvinnor och män har lika mycket makt och där barn och ungdomar har trygga uppväxtvillkor. På det sättet är välfärdspolitiken en viktig del av kriminalpolitiken. Sverige ska hålla ihop. Det är den svenska modellen.

(Applåder)

Herr talman! Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, och givet den verklighet vi i dag lever i när det gäller tryggheten behöver kedjan vara så stark att den kan kopplas mellan det som behöver styras upp och det ledarskap som ska stå för själva dragandet.

Bygget av en stark, rättvis och pålitlig rättsstat görs inte över en natt, och även om denna budget är en bit på vägen måste vi inse att det är en strävan som måste präglas av långsiktighet.

Jag förstår, och delar i mångt och mycket, den frustration som många ger uttryck för. Jag delar också en del av den kritik mot regeringen som går ut på att ledarskapet inte alltid varit alldeles tydligt. Jag har länge saknat en tydlig vision för rättspolitiken och en uttalad ambition om vad regeringen egentligen vill uppnå. Kanske saknas det också i varierande grad från oss andra, även om det tyngsta ansvaret naturligtvis ligger på den som gör anspråk på att styra landet.

Det är lätt att veta vad vi är emot och vad vi inte vill. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte känna upprördhet över alla de grova brott och svåra kränkningar som vi får rapporter om varje dag. Men för att komma framåt tror jag att vi måste prata mer om vad vi faktiskt vill åstadkomma än om hur mycket vi är emot de brott som begås. Där torde vi vara eniga.

För mig och Centerpartiet handlar det om att återuppbygga och utveckla förtroendet för rättsstaten i hela landet. Från ett läge för några år sedan när det mesta gick åt rätt håll när det gäller trygghetsutvecklingen finns nu allt fler svarta moln på himlen. Trots att vissa brottskategorier har minskat i omfång har vi inte lyckats hålla tillbaka andra med tillräckligt stor kraft för att människor ska känna förtroende för att polisen faktiskt kommer när man ringer, att den som behöver hjälp får det och att den som begår brott faktiskt åker fast.

I den budget som vi nu debatterar finns några viktiga pusselbitar. Satsningarna på att förstärka polisen fortsätter. Många av de problem som vi upplever med att utredningar läggs ned till synes alltför lättvindigt och att det ibland tar väldigt lång tid mellan det att ett brott begås och att åtal väcks handlar helt enkelt om kapacitetsbrist. Det är för få händer, fötter, hjärtan och hjärnor som ägnar sig åt det polisiära arbetet.

Till 2024 ska det finnas 10 000 fler polisanställda än vad som fanns 2016. Det kommer inte att räcka, herr talman. Vi kommer också att behöva höja effektiviteten och kvaliteten i det polisiära arbetet. Detta är dock någonting vi får ta i kommande budgetar.

Kriminalvårdens arbete förstärks i den här budgeten, och med tanke på vilken enormt central roll Kriminalvården spelar när det gäller återfallsförebyggande arbete är det troligt att ytterligare förstärkningar kommer att behövas över tid. Det får vi bevaka mycket noggrant.

Det finns också faktorer som har hindrat Kriminalvårdens utveckling som inte har med rena budgetfrågor att göra. Jag tänker på svårigheten att komma överens mellan Kriminalvården och Specialfastigheter. Det är en alldeles onödig konflikt som tillåts hindra viktiga utbyggnadsprojekt. Konflikten är nu löst, och spaden kan sättas i marken för nya, effektiva och ändamålsenliga anläggningar.

Säkerhetspolisen har växt ordentligt de senaste åren och fortsätter att utveckla sin verksamhet för att kunna möta alla de hot mot vårt land och vår demokrati som ligger under deras ansvarsområde. Även Rättsmedicinalverket får förstärkningar för att klara sitt viktiga uppdrag, med mera, med mera.

De budgetsatsningar som hamnar på rättsområdet är naturligtvis viktiga, men de flesta av de åtgärder som de rättsvårdande myndigheterna har att sätta in görs i ett skede där det redan har hänt en hel del. Det är ganska mycket som har gått snett.

Herr talman! Ingen människa föds kriminell. Vi vet från forskningen ganska väl vad som leder till kriminalitet. Ibland avfärdas resonemang om sådant som flum och att fokus måste ligga på repressiva åtgärder mot dem som hemfaller till kriminalitet. Det är naturligtvis en viktig del. Men om vi ska kunna vända utvecklingen på riktigt måste vi angripa de orsaker som gör att kriminalitet utvecklas.

Mycket i den totala budgeten handlar om att hantera pandemins ekonomiska skadeverkningar. Vi vet, herr talman, att ekonomiskt och socialt utanförskap är en viktig grogrund för att kriminalitet utvecklas. Att bekämpa ekonomiskt utanförskap är att bekämpa kriminalitet, om än på lite sikt.

Skolan har debatterats och nämnts i olika sammanhang även i den här debatten. Jag tänker inte fördjupa mig i det ämnet nu. Men en insikt som jag vill berätta om och som gjorde mig oerhört ledsen var en artikel jag läste om ett barn i lågstadieåldern som kände sig utsatt i skolan. Barnet var nedstämt och hade tankar på att skada sig självt. Det barnet fick vänta i åtta månader på en tid hos barn- och ungdomspsykiatrin. Det är åtta enormt långa månader som barnet inte vill gå i skolan och till och med hotar att försöka ta sitt eget liv. Det är, herr talman, alldeles oacceptabelt ur ett rent mänskligt perspektiv.

Anledningen till att jag lyfter upp denna fråga i en budgetdebatt på rättsområdet är att de barn som inte får den hjälp de behöver löper stor risk att växa upp till vuxna som begår brott. Därför kanske en av de allra viktigaste rättspolitiska satsningarna i budgeten inte ligger på vårt område utan på utgiftsområde 9, nämligen på förstärkning av barn- och ungdomspsykiatrin. Det är fråga om 370 miljoner – jag hade önskat att det var miljarder – i insatser för att korta köerna och stärka första linjens vård. Ytterligare 150 miljoner är riktade till att främja psykisk hälsa hos barn. Utöver det är det även andra satsningar på att främja den psykiska hälsan för alla, vilket naturligtvis träffar barnen i förlängningen och även påverkar tryggheten positivt.

Herr talman! Vid ett tidigare replikskifte i dag nämndes också Trygghetsberedningen. Jag kan inte låta bli att bli rörd av den varma värdegemenskap som håller på att växa fram mellan Moderaterna och Vänsterpartiet.

De sammanträden som vi har haft under åtta månader är inga inspirationsföreläsningar. De är faktatunga, och det tar oerhört mycket energi att jobba med dessa frågor. Men det är något vi måste göra för att på sikt höja kvaliteten i den rättspolitiska debatten. Vi behöver höja vår kunskapsnivå för att kunna fatta bättre beslut. Det är inte alltid roligt eller ens inspirerande, men det är absolut nödvändigt för att åstadkomma den kvalitetshöjning som gör att vi kan fatta bättre beslut i riksdagens kammare.

(Applåder)

Herr talman! Centerpartiet är en del av regeringsunderlaget. Den 29 augusti 2019 presenterade Johan Hedins partiledare Annie Lööf Trygghetsberedningen. Sverige behöver en långsiktig trygghetspolitik, står det i pressmeddelandet.

Nu har åtta månader gått. Både Johan Hedin och jag är ledamöter i denna trygghetsberedning. Jag har all ambition att vi politiska partier ska komma överens, att vi kan prata mellan blockgränserna, att vi kan veta att vi har olika ideologiska ingångspunkter, att vi ser på samhället på olika sätt, att vi kan hänvisa till olika akademiska teorier. Men det senaste mötet i denna trygghetsberedning visade tydligt hur stor splittringen är i det arbete som pågår just nu. Att ställa kravet att vi ska hitta ett gemensamt synsätt på de rättspolitiska utmaningarna verkar vara dömt att misslyckas – tyvärr.

Jag saknar ledarskapet i denna trygghetsberednings arbete. Jag saknar regeringen, och jag saknar Centerpartiet. Ni lovade att arbetet skulle bli så bra. Jag saknar en dialog mellan partierna. Vad jag tror att vi behöver är helt nya direktiv, en helt ny utgångspunkt, där vi kan komma fram till realistiska saker som vi kan komma överens om i stället för stora samhällsutmaningar där vi står på olika positioner. Var är ledarskapet i denna trygghetsberedning?

Herr talman! Jag tror att ledarskapet för vårt arbete i våra uppdrag måste komma inifrån oss själva. Vi måste stå för den energi som behövs för att genomföra bra saker. Om man inte vill komma överens kommer man inte att komma överens. För vissa är det viktigare att ha en konfliktyta på området. Jag menar inte att just Linda Westerlund Snecker gör sig skyldig till det, men det är tydligt att det ibland är viktigare att ha en konflikt som skapar opinionsdrivande dramatik än att faktiskt komma framåt.

Hela ambitionen med denna trygghetsberedning var att skapa en infrastruktur där vi kunde lägga konflikter åt sidan och faktiskt bidra konstruktivt från alla olika håll. Jag har själv drabbats av det ganska besvärliga förhållandet att man får kunskap sig till livs, som vi har fått i olika omgångar i beredningen, som utmanar tidigare föreställningar man har haft, byggt en politik på och investerat tungt i i debatter i riksdagen och på andra ställen där man har försvarat positioner och där man nu förstår att det saknades en pusselbit. Jag förstår att det är utmanande, men det är också oerhört utvecklande. Jag hoppas och tror att Linda Westerlund Snecker kan vara en bidragande del i denna trygghetsberedning även framöver. Hon är det ofta i utskottet och i andra diskussioner, och jag har stort utbyte av Linda på många olika sätt.

Låt oss med gemensamma krafter skjuta in mer energi. Om det är så att vi inte talar med varandra, lyft luren, Linda Snecker, och ring inför nästa sammanträde, så kan vi prata om hur vi kan utveckla och göra beredningen ännu bättre.

Herr talman! Jag håller med Johan Hedin om att konfliktytorna inom rättspolitiken är onödigt stora. Jag brukar vara den som ständigt upprepar i debatterna att många vill ha otrygghet och hög kriminalitet för att kunna genomföra sina bisarra förslag om visitationszoner eller dubbla straff för gängkriminella.

Jag gillar idén med denna trygghetsberedning. Jag gillar ambitionsnivån. Därför har jag gått in med liv och lust i arbetet, och därför har jag kanske blivit extra djupt besviken när vi har fått fantastisk kunskap från Jerzy Sarnecki. Jag baserar mycket av min politik på hans forskning från till exempel Brå, en myndighet som jag tycker har hög kompetens. Men nu säger Johan Hedin att vi ska skylla en stressig arbetsmiljö på en arbetsplats på att individen ska gå i kbt-behandling för att lära sig att djupandas. Jag tycker att ledarskapet behöver vara större än så.

Herr talman! Att ledarskap är större än djupandning är vi djupt överens om. Det handlar om att ackumulera den energi som krävs för att uppfylla alla delar i våra uppdrag. Vi har ansvar för att göra det själva. Naturligtvis kan vi ha förväntningar på andra i beredningen.

Herr talman! Man måste se detta i ett större perspektiv. Vi måste våga utmana våra invanda mönster och våra insikter. Det blir ibland besvärligt för rörelser som till exempel skyller alla problem med kriminalitet på invandring, eller för den delen på kapitalism eller vinster i välfärden, när man i dessa sammanhang upptäcker att bilden är något djupare än så.

Jag tror att vi alla måste ta ett par djupa andetag och försöka jobba ned detta. De problem vi upplever, och som Linda Westerlund Snecker själv tog upp i sitt anförande, är nämligen inget man löser över en natt. Detta kräver en enorm långsiktighet. Trygghetsberedningen är ett kärl för att jobba med det, och jag hoppas att vi kan göra det framgångsrikt även framöver.

Herr talman! I Sverige tänds det ljus för människor som har mördats. Det ordnas insamlingar till brottsoffer. Det arbetas ideellt i brottsofferjourer, kvinnojourer och vittnesskyddsprogram. Allt detta är imponerande insatser från människor som vill se till att brottslighetens offer ändå får heder, stöttning och hjälp när vi har misslyckats med att förhindra brott och bekämpa brottsligheten.

Det ämne vi har att debattera i dag handlar om demokratins kärna. Det är dessutom välfärdens kärna, vill jag påminna om, för det är ju inte så att brottsligheten på något sätt slår blint. I all forskning – vilket bland annat framgår av Trygghetsberedningens arbete, som diskuteras flitigt just i dag – är det tydligt att de mest utsatta människorna är de som drabbas hårdast i brottslighetens spår. När otryggheten växer är det de människorna som tappar mest livschanser – om inte, i värsta fall, livet. Med all tydlighet kan brottsligheten dock även slå blint, som bekant.

Vi satsar 56 miljarder här. Jag tycker att det hade kunnat vara lite mer; Liberalerna hade gärna sett större satsningar. Vi ska också komma ihåg att vi får tillbaka en del genom skatt från dem som jobbar i rättsväsendet. Vi får minskade sjukvårdskostnader, ökad produktivitet och ökad tillväxt. Affärsklimatet blir bättre när brottsligheten minskar. Inte minst brotten mot företag har ju ökat på senare år.

Det pratas mycket om att det alltid finns mer pengar. Ja, det är ju så – vi från Liberalerna tycker att den här budgeten, och de här åren av samarbete med regeringen, har burit viss frukt. Vi ser minst 10 miljarder brutto i ökade satsningar på rättsväsendets myndigheter. Det är viktiga investeringar för framtiden. Men mer måste komma – mer behöver komma – och det är också Liberalernas krav på regeringen i det kommande budgetsamarbetet. De här satsningarna måste fortsätta, och det måste bli mer än de 10 miljarder netto som nu är inmutade.

Det står i budgetpropositionen, som vi alla har läst, att vi som medborgare ska vara skyddade mot brottsliga angrepp på liv, hälsa, frihet, integritet och egendom. Då blir ju en retorisk fråga, som justitieministern kan svara på senare: Hur tycker du att det går? Men vi är väl egentligen alla det svaret skyldiga.

Jag tror att de avvägningar som ska göras mellan rättssäkerhet och rättstrygghet, som nogsamt tas upp i propositionen, också måste vägas mot integritet. Vi skulle de facto kunna i stort sett utrota brottsligheten på tisdag, om vi ville, med lite snabb lagstiftning. Det skulle bli ett ganska obehagligt samhälle, vill jag understryka, men det är fullt möjligt. När vi inte vill gå dit är det dock satsningar på myndigheterna och relevant lagstiftning som är vår väg.

Vi mäter också den här verksamheten. Vi tittar på Nationella trygghetsundersökningen för att se upplevelsen, och vi tittar på förtroendet för myndigheterna. Vi tittar på själva antalet anmälda brott, alltså den officiella statistiken, men vi tittar också på utsattheten. Vi vet nämligen att alla brott inte anmäls. Låt mig göra några nedslag, herr talman!

Vi vet att det skedde en bred försämring av den upplevda tryggheten mellan 2014 och 2018. Den har studsat upp sedan dess, och det välkomnar jag. Jag hoppas att det beror på relevanta satsningar på just rättsväsendet, trots att mycket grova brott har ökat i omfattning.

Vi kan dock se det mycket allvarliga att upp till 36 procent av kvinnorna förra året upplevde en rädsla att utsättas för brott, inte minst när de vistades utomhus.

Tittar vi på anmälda brott ser vi att en hel del brottslighet minskar men att bedrägerier ökar, inte minst tack vare digitaliseringen och brotten på nätet. En hel del sker i följden av corona.

Vi ser att sexualbrotten har ökat, framför allt de som har lägre straffvärde. Det är en ökning som är mycket, mycket allvarlig.

Vi ser hur skjutvapenvåldet ökar, och det gör även den allmänfarliga ödeläggelsen. Det låter kanske konstigt, men det gäller alltså sprängningar. Vi ser även att det dödliga våldet har ökat.

När man tittar på utsattheten kan man se att det är en väldigt stor grupp som drabbas av brott, och av mycket brott. NTU:n visar till exempel att det är 6 procent som drabbas av 75 procent av brotten. Vi vet också att det är samma sak på andra sidan, bland gärningspersonerna, det vill säga att det är en väldigt koncentrerad grupp personer som begår en stor mängd brott. Det är därför vi i andra sammanhang pratar om att det är viktigt att dessa personer låses in för en längre tids rehabilitering och begrundan över sin verksamhet.

Det är alltså ömsom vin, ömsom vatten, herr talman, men generellt sett ökar förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna. När man frågar svenska folket får man svaret att deras förtroende för våra myndigheter, som gör ett fantastiskt jobb, ökar. Myndigheterna vill man också tacka så här i juletid; utöver alla de ideella krafter som jobbar vill man ju tacka alla myndighetspersoner som gör fantastiska insatser i allmänhet, inte minst under corona.

Vi fortsätter satsningen på polisen. Det är just nu 3 000 under utbildning, och fler ska in. Vi slår snart också svenskt rekord i poliser per capita. Vi har redan slagit svenskt rekord vad gäller antal, men nu blir det snart rekord även per capita. Hundratals nya poliser har kommit ut till regionerna i dagarna. Detta är viktigt.

Det är dock fler myndigheter som är avgörande i den så kallade rättskedjan. Vi ser i domstolarna hur överbalanserna ökar ganska allvarligt, och där har inte minst justitieministern ett stort ansvar för det allvarliga läget. Regeringen skriver i propositionen att man noga bevakar detta, och här kommer det att behövas fler resurser. Jag har pratat med många människor runt om i våra tingsrätter och inte minst i våra hovrätter om att resursbehovet är fortsatt stort.

Åklagarna fick en lite styvmoderlig behandling i propositionen, men som flera ledamöter har hört har det annonserats en tilläggsproposition. Det är numera väldigt vanligt med tilläggspropositioner; det är inte bara så att det kommer en på våren, om en vårändringsbudget, utan nu kommer de lite titt som tätt med tanke på att vi behandlar och försöker möta konsekvenserna av corona.

Kriminalvården får rejäla tillskott, men det kommer inte att räcka att vi bara bygger nytt. Vi måste även bygga om gamla lokaler, och vi måste vara beredda att kolla ute i Europa om det finns överkapacitet vi kan använda. Vi måste också se till att fler personer som har begått brott faktiskt lämnar landet omgående. Det är ett sätt att minska både kostnader och belastningen på Kriminalvården.

Vi tvingas göra stora satsningar på rättsliga biträden, vilket är en konsekvens av att fler brott klaras upp. Fler tas till domstol, och det är mer omfattande förhandlingar och mer komplicerat. Vi måste därför se till att det finns offentliga biträden och advokater som får god ersättning för sitt utförda arbete. Så här i slutet av året vill jag dock skicka med en tanke till Advokatsamfundet om att de verkligen måste fundera på om de behöver stämma i bäcken. Vi har nämligen sett en oroande utveckling där det faktiskt förekommer att enskilda advokater – en klar minoritet, såklart – missköter sig å det grövsta och har helt andra uppdrag än de som är tänkta med hjälp av satsningarna i budgeten.

Vi fortsätter utveckla Sis, Statens institutionsstyrelse.

Mer kan sägas, fru talman, men jag vill avslutningsvis slå ett slag för vikten av att hålla ihop detta. Vi kan göra mängder av relevant lagstiftning och satsningar på myndigheterna. Det handlar om minst 10 miljarder brutto under mandatperioden. Men vi måste också se oss vidare omkring. Det handlar inte minst om de socialpolitiska penseldragen – ni vet, skola, arbetsmarknad, integration och jobb. Människor ska kunna känna hopp för framtiden och känna att de är en del av möjligheternas Sverige. Då minskar trycket på de rättsvårdande myndigheterna, och tryggheten ökar.

Vi behöver förstärka det internationella samarbetet på alla sätt, inte minst inom Norden men också inom det europeiska samarbetet. Här sker viktiga förhandlingar på EU-nivå i dagarna.

Fru talman! Liberalerna önskar slutligen sina kollegor i justitieutskottet och andra närvarande i kammaren en god och synnerligen välförtjänt jul.

Jag yrkar bifall till förslaget.

Fru talman! Jag tackar för en intressant debatt denna eftermiddag. Särskilt tackar jag Centern och Liberalerna för det goda samarbete vi haft kring budgetpropositionen som vi nu ska besluta om. Jag tackar också er som deltar i debatten för bra och konstruktiva inlägg.

Debatten har handlat mycket om gängkriminaliteten, med all rätt. Jag ska också komma in på det temat mot slutet. Men i dag hade jag tänkt börja i en annan ände, med en fråga som är minst lika viktig som gängkriminaliteten men som jag tycker får alltför lite utrymme.

Det är en fråga som inget av högerpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – nämnde med ett endaste ord i sina inlägg. Inte ens Linda Westerlund Snecker gjorde det, vilket jag trodde att hon skulle. Maria Strömkvist gjorde det. Johan Pehrson gjorde det.

Det jag talar om är mäns våld mot kvinnor. Jag tänkte börja i den änden.

De senaste tre åren har 48 kvinnor mördats av en man som man tidigare haft en relation med. Det är nästan en kvinna var tredje vecka. Morden har ofta föregåtts av åratal – ja, kanske decennier – av misshandel, övergrepp, trakasserier och hot från mannen men inte sällan också av misstänkliggörande och skuldbeläggande från omvärlden. ”Ja, men om han nu är så elak, varför lämnar hon honom inte?” Så har det kunnat låta. Så lägger man skulden på brottsoffret, på kvinnan som ofta försöker skydda och värna inte bara sig själv utan också sina barn. Det förhållningssättet är ett svek mot de kvinnorna.

Jag vill vara väldigt tydlig här. Den här regeringen har två prioriteringar på det kriminalpolitiska området. Den ena är att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten, vilket jag strax ska återkomma till. Den andra är att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våldet i nära relationer, och där är det hedersrelaterade våldet en del. Dessa två prioriteringar är likvärdiga.

När det gäller mäns våld mot kvinnor är jag väldigt stolt över det vi gjort sedan vi tillträdde för sex år sedan.

Vi har gjort stora satsningar på polisen. Polisen har nu mer pengar än någonsin och fler anställda än någonsin, och vi har fler poliser än någonsin. Polislönerna har höjts. Polisen har fått en modern organisation med bättre teknik, fler kameror och bättre rättsliga verktyg än man någonsin tidigare haft.

Detta har också möjliggjort en satsning mot brott i nära relationer. I år har 380 nya utredare rekryterats som är särskilt inriktade på sexualbrott, våld i nära relationer, våld mot barn och hedersrelaterade brott. Det är en mycket viktig satsning för att kunna lagföra fler gärningsmän.

Vi har också skärpt straffen på de här områdena. Med samtyckeslagstiftningen från 2018, vår viktigaste straffrättsliga reform förra mandatperioden, fick Sverige inte bara den strängaste sexualbrottslagen någonsin utan också en modern lagstiftning som utgår från det självklara att sex ska vara frivilligt och att allt annat är ett övergrepp. Vi ser nu glädjande nog att flera länder vill ta efter den lagstiftningen.

I år skärpte vi straffet för mord. Vi pekade då särskilt ut mord på en närstående, som ska ge livstids fängelse i ökad utsträckning.

När det gäller hedersbrott införde vi vid halvårsskiftet en ny straffskärpningsgrund och utreseförbud för att skydda barn som riskerar att giftas bort eller könsstympas. Den lagstiftningen har varit på plats i mindre än sex månader, och utreseförbudet har redan tillämpats 14 gånger. Det har alltså redan räddat många barn från ett fruktansvärt öde.

När det gäller sexköp och prostitution och människohandel, som ju är en annan form av exploatering av kvinnor och barn, har vi ändrat lagen så att den som köper sex av en kvinna utsatt för människohandel nu kan straffas också för våldtäkt och inte bara för sexköp. Det ger förstås en mycket högre straffskala.

Jag tror inte att någon kunnat missa hur polisen under det här året har skruvat upp trycket mot människohandel och sexköp. Det har ju uppmärksammats inte minst efter att någon kändis och någon politiker åkte fast. Så kan det gå. Det är en påminnelse om att polisen jagar de här nätverken och att ingen står över lagen.

Vi har tittat på polisen, på straffen, på människohandel men också på brottsoffren. Vi har sett till att brottsofferjourer och kvinnojourer nu har mer pengar att röra sig med än någonsin tidigare, och vi har gjort så att den som utsatts för sexualbrott nu får ett målsägandebiträde redan vid anmälan – mycket tidigare än vad som förut var praxis. Dessutom har vi ökat möjligheterna att sätta fotboja på de män som förföljer sina före detta och har brutit mot kontaktförbudet.

Det här är bara ett axplock av allt vi gjort på detta område. Det finns mycket mer att redovisa, men jag måste ju också hinna med att berätta om det vi ska göra härnäst under de kommande åren.

Vi kommer naturligtvis att gå vidare med ökade insatser från polis och åklagare men också med mer straffrätt.

Vi kommer att skärpa straffen för sexualbrott ytterligare. Vi gör en översyn av straffskalorna där. Det gäller bland annat sexuellt ofredande och våldtäkt.

Vi ska ta bort böter från straffskalan för sexköp. Det ingår också i översynen.

Vi ska införa ett särskilt hedersbrott med en särskild straffskala efter mönster från det kvinnofridsbrott som vi socialdemokrater införde för 20 år sedan och som varit en oerhörd framgång för att få upp straffskalorna i det avseendet. Med ett särskilt hedersbrott får vi en avsevärt strängare straffskala också för de brotten.

Vi ska ta fram en ny nationell strategi mot våld mot barn. I samband med det kommer vi också att lägga fram förslag om ett nytt barnfridsbrott. Det innebär att om en man slår sin fru inför sina barn kommer också barnen att betraktas som brottsoffer och därmed bland annat kunna få skadestånd av sin pappa. Det är rimligt, för enligt min uppfattning begår mannen i den situationen ett brott inte bara mot kvinnan utan också mot sina egna barn. En sådan man sviker då sin viktigaste plikt i livet, som ju är att ge sina barn en trygg uppväxt, och det ska han bära ansvar för. Det är innebörden i det nya barnfridsbrottet, som vi kommer att kunna gå till Lagrådet med i början av nästa år och sedan till riksdagen med i mars.

Fru talman! Jag har pratat länge om vad vi har gjort och vad vi ska göra, framför allt när det gäller brottsbekämpning och straff. Men vi förstår ju alla att om vi verkligen ska komma någonstans, då måste vi också arbeta mycket mer förebyggande. Om mäns våld mot kvinnor ska upphöra, då är det männen som måste förändras.

Här måste vi ta en rejäl diskussion om hur det kan komma sig att det är män som begår så gott som alla brott mot kvinnor. Men inte bara det, det är också män som begår så gott som alla brott mot män. Kort sagt: Det är män som begår så gott som alla brott. Nästan 95 procent av alla som sitter i fängelse är män. Det är klart att man måste ställa frågor om det. Är det en naturlag? Måste det vara så? Varför är det så? Och vad kan vi göra åt det?

Det handlar förstås om ett långsiktigt arbete; det måste börja redan i barndomen. Våldsamma pojkar blir våldsamma män. Här finns bryggan över till det som ni har talat om hela eftermiddagen, nämligen gängkriminaliteten och det vi ser i en del av de utsatta områdena. De skjutningar och sprängningar vi ser nu och den organiserade kriminaliteten är ett resultat av strukturer som etablerades för länge sedan. Det vi gör nu, när vi sätter hårt mot hårt mot gängen, borde Sverige ha gjort för länge sedan. Det gjorde man inte då, och därför kunde dessa strukturer växa sig starka. Det blir svårare att rå på dem nu. Det blir dyrare och kommer att ta längre tid, men det kommer att gå.

För att vi ska lyckas med detta räcker det dock inte bara med de hårdare tagen, utan vi måste också öka integrationstakten ytterligare. Våra reformer under den förra mandatperioden innebar att nyanlända kunde komma i arbete mycket snabbare än under alliansåren; jag tror att etableringstiden för nyanlända nästan halverades under den förra mandatperioden. Socialbidragstagandet sjönk. Detta är bara ett exempel.

Detta är bra, och det måste fortsätta. Vi måste dock också se vilka normer, värderingar och sociala förutsättningar som utgör grogrunden för kriminaliteten.

Precis det könsmönster som jag talade om tidigare finns också avspeglat i de utsatta områdena och i den här typen av brott. Det är pojkarna som dras in i gängkriminaliteten; det är nästan aldrig flickorna. Det är snarare tvärtom – det går ofta ganska bra för flickorna. De gör bra ifrån sig i skolan, får fina betyg och kan göra den där klassresan och bryta upp från klassamhällets förtryck och begränsningar. Men det går ofta mycket sämre för deras bröder. Här måste vi fråga oss vilka normer, värderingar och förväntningar som dessa pojkar växer upp med och hur vi kan påverka och förändra detta så att det helt enkelt går bättre för dem.

Här har Sverige, menar jag, trots allt ganska bra förutsättningar. Sverige är i grunden en välfärdsstat byggd på idén om generell välfärd. För att förebygga brott måste välfärden vara stark; det är min bestämda uppfattning. Det måste finnas en bra skola, bra socialtjänst, bra fritidsverksamhet och bra barnomsorg och mödravård oavsett var man bor i Sverige, och detta måste nå alla.

Det får inte vara som i Hjällbo i Göteborg, som jag besökte för ett par månader sedan. Det var ett i övrigt väldigt bra besök; jag träffade många härliga barn, lärare och ledare. Men jag fick höra att i Göteborg får inte barn till arbetslösa någon fritidsverksamhet efter skolan, trots att det kanske är just dessa barn som behöver det allra mest. Efter skolan delas barnen upp – de barn vars föräldrar har ett arbete får gå på fritis; de barn som har arbetslösa föräldrar får gå hem. I värsta fall hamnar de hängande på torget med äldre som de absolut inte ska umgås med. Det är pojkarna som hamnar där; det är väldigt sällan flickor.

Varför är det då så i Göteborg och i många andra kommuner? Detta är kommunala beslut, men alla politiska beslut kan ju ändras. Politik har betydelse också i detta avseende.

Vi gör nu enorma satsningar på brottsbekämpning från statens sida. Ingen kan längre tvivla på den här regeringens beslutsamhet när det gäller att bekämpa gängen. Vi sätter av pengar. Vi skärper straffen. Vi sätter upp kameror. Vi fyller fängelser med de gängkriminella, och vi bygger fler fängelser, som flera er har varit inne på. Men vi måste också bryta nyrekryteringen.

För att detta ska fungera måste kommunerna nu, enligt min uppfattning, svara upp när det gäller det brottsförebyggande arbetet och satsa på skolor i de utsatta områdena samt satsa på socialtjänsten, på fritis och på idrott, musik, kultur, teater och allt annat som lyfter dessa områden.

Det ber jag nu om att kommunerna ska göra. Jag ber förresten inte – jag så gott som kräver att de gör det i den här situationen, inte minst mot bakgrund av att jag vet att kommunsektorn går med över 40 miljarder i överskott i år. Då måste det finnas utrymme för brottsförebyggande insatser. Det är bara så, fru talman, vi på sikt kan klara av både att bekämpa brotten och att bekämpa brottens orsaker.

Fru talman! Det lackar ju mot jul; det har ingen missat. Ännu ett år som vi kan lägga till handlingarna har passerat i den här kammaren.

För den här regeringen är det ju inte bara ett år vi kan lägga till handlingarna, utan det är faktiskt sex år. Tiden går fort i politiken. Det har gått sex år sedan Sverige fick en rödgrön regering, och det är ju, får man väl säga, väldigt lång tid i ett politiskt liv.

Det är många beslut som har fattats. Det har varit många utredningar. Det är många möten som har hållits. Det är säkert mycket av det mesta.

Frågan man kan ställa sig just när ett år har passerat är: Hur går det egentligen? Och hur har det gått under de här sex åren? Vad är resultaten? Jag föreställer mig att justitieministern ofta funderar kring dessa frågor. Jag hoppas i alla fall det.

Annars kan jag hjälpa till. Jag kan nämligen konstatera att 2020 verkar bli ytterligare ett år av mörka rekord. Skjutningarna slår rekord i år. Antalet döda i skjutningar slår också rekord. Det dödliga knivvåldet slår rekord. Antalet personer i gängkriminella miljöer slår rekord. Otryggheten i det svenska samhället slår rekord, enligt den nationella trygghetsundersökningen.

Jag undrar, fru talman, om Morgan Johansson är nöjd med utvecklingen på hans område de senaste sex åren. Och vilket ansvar har han som justitieminister, och ytterst som chef för Justitiedepartementet ända sedan 2014, för den trygghetskris som Sverige just nu, just här och just i dag upplever?

Fru talman! Jag kan konstatera att jag företräder en regering som har gjort mer på det här området än vad någon annan regering har gjort. Jag tror att jag under mina sex år har gått till riksdagen med över 200 lagförslag, och alla har gått igenom. Vi har skärpt straffen för ett femtiotal brott. Vi sätter nu av mer pengar till polisen än någonsin tidigare. Vi har fler poliser än någonsin, och vi har fler kameror uppe än någonsin. Vi har också bättre rättsliga verktyg för polisen än någonsin för att komma åt de här gängen.

Vi har också sett till att klara av att bura in en hel del av dem som tidigare sprang runt med vapen på stan; nu sitter de i stället i häkte eller på anstalt. Förra året dömde domstolar ut över 10 000 fängelseår – en ökning med 30 procent.

Jag tror att alla förstår att det här är problem som går ganska långt tillbaka i tiden och att det här är strukturer som fick bita sig fast i Sverige i mitten av 90-talet och som inte kvävdes i sin linda då. Det vi gör nu borde man ha gjort redan vid den tidpunkten.

Jag vill påminna Johan Forssell om att det inte bara handlar om att klara av alla de brottsbekämpande delarna. När jag talar med polisen i de utsatta områdena säger de ofta tre saker. De säger att de behöver bli fler. De säger att de behöver ha bättre verktyg – då handlar det om kameror, straff, häktesmöjligheter och avlyssningsmöjligheter. De säger också en sak till: Tänk på att det inte bara handlar om oss, utan för att det här ska fungera måste vi också bryta nyrekryteringen. Då måste vi se till att skolan och fritidsverksamheten fungerar, att socialtjänsten är stark och att det finns en framtid för ungdomarna.

Det är precis där Moderaterna är helt tomhänta. Ni må ha politik kring repressiva åtgärder – det har vi också – men ni har ingen politik för att bryta nyrekryteringen till gängen.

Fru talman! Det är så det alltid låter. Oavsett fråga, oavsett problem och oavsett område är det alltid någon annans fel. Det är alltid någon annan regerings fel. Visst skulle man säkert ha gjort mer tidigare, men det, fru talman, är ju ett väldigt dåligt argument för att inte i dag göra vad som krävs för att få bukt med problemen.

Det är ju faktiskt lite märkligt att man i en tid när skjutningarna, antalet döda i gängkriminalitet, det dödliga knivvåldet och otryggheten slår rekord inte märker någon krisinsikt hos justitieministern. Han pekar i stället finger åt andra partier och lägger ansvaret på andra och berättar sedan om det antal lagförslag han har lagt fram. Om regeringens politik har varit så lyckad, varför ser då Sverige ut som det gör?

Jag hoppas att justitieministern får en god jul. Jag hoppas också att han tar en del av den tiden till att fundera kring sitt eget ansvar. Sex år är en lång tid att ha varit justitieminister, och det är ett stort ansvar – det ska man inte fly ifrån, utan det måste man ta.

Fru talman! Jag tror att de flesta förstår att här finns en i grunden ideologisk skillnad.

Jag säger att för att kunna lyckas med den stora uppgiften att bryta gängkriminaliteten ska man gå in med de resurser som vi går in med: med poliser, med krav och med straffskärpningar och allt det repressiva som vi gör. Det ska vi göra, och det gör vi också. Och här finns ingen större skillnad mellan våra partier.

Den stora skillnaden, fru talman, är hur vi ser på socialpolitiken och välfärdspolitiken. Ni moderater driver en politik som ökar klyftorna, och ni struntar i satsningar på socialtjänst och skola. Så fort ni får tillfälle skär ni faktiskt ned och tar bort resurser till detta. Det gjorde ni så sent som hösten 2018, då ni trumfade igenom en budget här ihop med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Då plockade ni ju bort de särskilda satsningarna just på de utsatta områdena för att bryta nyrekryteringen.

Här finns en ideologisk skillnad. Vi kommer att fortsätta leverera i de repressiva delarna, men vi kommer aldrig någonsin glömma bort att det också behövs bra skolor, bra fritidsverksamhet och allt annat kring dessa ungdomar för att bryta nyrekryteringen.

Fru talman! Vi ska ju vara skyddade mot brottsliga angrepp på liv, hälsa, frihet, integritet och egendom. Min fråga till justitieministern är hur han tycker att det går och vad vi mer behöver göra. Det är en fråga. Men det som jag tror att vi definitivt behöver göra är att satsa än mer på internationellt samarbete, och det är egentligen det som jag vill fråga justitieministern om.

Avslöjandet och knäckandet av Encrochat har varit en fantastisk framgång. Den franska polisen har tillsammans med Europol avslöjat en gigantisk härva av mycket grovt kriminella högt upp i näringskedjan. Polisen har nu tagit in hundratals i häkte bara i Sverige på grund av detta, och det är en utveckling som vi ser i hela Europa.

Vi vet att användandet av hemlig dataavläsning har varit väldigt viktigt i detta. Det har tidigare tillämpats i andra europeiska länder men bara sedan nyligen i Sverige. Men det är samarbetet jag är ute efter, fru talman. Hur vill justitieministern förstärka samarbetet på europeisk nivå med Europol och rimligen genom ett deltagande i Eppo?

Jag vill påminna justitieministern om att på grund av den senfärdighet som rått är det nu bara Sverige, Ungern och Polen – en udda samling att umgås i – som står utanför detta. Vad tänker justitieministern göra för att förstärka Europol och för vårt inträde i Eppo för att mer fruktsamt kunna bekämpa de grova nätverken som naturligtvis är grunden? Vi måste ju slå i toppen, samtidigt som vi stöder människor så att de inte blir kanonmat i de här gängen. Det är ett dubbelgrepp som krävs.

Vad är svaret, justitieministern?

Fru talman! Det internationella samarbetet och EU-samarbetet måste naturligtvis utvecklas ytterligare.

När det gäller frågan om Eppo pågår just en översyn av hur Sverige ska förhålla sig till den. Det är viktigt att Eppo, den europeiska åklagarmyndigheten, inte påverkar det samarbete som har funnits inom Eurojust, som ju är åklagare till det åklagarsamarbete som har varit oerhört viktigt för Sverige under de många år som vi har deltagit i det.

Jag tror annars att vi behöver utveckla framför allt de bilaterala samarbetena mycket mer. Jag kan ge några exempel.

Det är ett antal länder varifrån internationella stöldligor opererar och som ju står för en mycket stor del av inbrotten i Sverige. Nästan hälften av alla inbrott i Sverige begås av internationella stöldligor. Varifrån kommer de då? Från EU-kretsen pratar vi om Litauen, Polen och Rumänien. Då gäller det, tycker jag, att vi fortsätter att vidareutveckla de bilaterala samarbetena mellan svensk polis och rumänsk, litauisk och polsk polis.

Det kan också handla om att förändringar behöver göras på politisk nivå, till exempel när några av de här inbrottstjuvarna grips och vi dömer dem. De ska då helst inte avtjäna straff i Sverige. Vi behöver ju våra fängelseplatser till våra egna bovar. Vi behöver inte ha människor i våra fängelser som inte kan svenska och som inte ens en gång ska rehabiliteras i Sverige, utan då är det bättre att de avtjänar sina straff i sina hemländer. Vi driver därför den frågan bilateralt med de länderna, hittills med mest framgång med Rumänien som har ökat kvaliteten på sina fängelser i en sådan grad att de nu kan ta emot de klienter som kommer från Sverige.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag delar uppfattningen att det verkligen är konstigt att vi inom EU har fri rörlighet, just nu såklart med ganska stort undantag beroende på pandemin eller av andra orsaker. Det är klart att människor som kommit hit, begått brott och dömts ska skickas tillbaka till sina hemländer, oavsett om de kommer från Rumänien, Angola eller Australien – det sistnämnda är inte så vanligt, men det spelar mindre roll vilket land de kommer från. Det är ju deras problem att fängelserna är för dåliga.

Det vi kan göra här, fru talman, är att ändra regeln om att minst sex månaders straff ska avtjänas för att det ska bli aktuellt att skicka ut den grovt kriminella, som sannolikt inte bara har snott en brödrost utan snott ganska mycket.

Tänker justitieministern vidta några åtgärder för att de här personerna ska kunna skickas ut från Sverige?

Fru talman! Ja, det är precis det vi gör. När vi har våra myndighetsdialoger med Kriminalvården är det två frågor som vi har på agendan varenda gång. Den ena handlar om hur vi bygger ut och vilka nya anstalter och häkten vi ska ha. Den andra handlar om hur vi ser till att fler av dem som vi har i svenska fängelser i stället kan avtjäna sina straff i sina hemländer.

Ibland har det varit problem i andra länders myndigheter som gjort att det har tagit lång tid. Men ibland har det faktiskt också varit problem hos oss – att det har tagit väldigt lång tid och varit väldigt byråkratiskt. Därför ändrade vi lagen från den 1 juli i år och har påfört ett särskilt skyndsamhetskrav just för den här typen av överföringar.

Jag har också sagt till Kriminalvården att om vi begär överföringar till något land och det studsar där, att de inte vill ta emot sina egna medborgare, vill vi ha en lista över dessa. Då ska jag ta det direkt med representanter för deras länder.

Så jobbar vi bilateralt med dessa länder.

Fru talman! Johan Pehrson var i sitt anförande tidigare inne på att Åklagarmyndigheten är styvmoderligt behandlad i regeringens budget. Delar Morgan Johansson uppfattningen att Åklagarmyndigheten behandlats styvmoderligt? Och om Morgan Johansson instämmer i detta, hur ska man då se på behandlingen av Ekobrottsmyndigheten?

Ekobrottsmyndigheten jobbar med att bekämpa ekonomisk brottslighet, som är samhällsskadlig, hotar välfärdssystemen och förtroendet för demokratin samt snedvrider konkurrensen. Det är ett arbete som nu undergrävs av regeringens budget, eftersom behovet enligt myndigheten är 70 miljoner kronor och de nya medlen till Ekobrottsmyndigheten i regeringens budget är noll kronor.

Konsekvenserna, enligt Ekobrottsmyndigheten själv, handlar om minskade möjligheter att hantera organiserade angrepp på skattesystemet, bostadsrättsbedrägerier, pensionsbedrägerier och penningtvätt från narkotikaförsäljning. EBM:s särskilt krävande ärenden har fördubblats sedan 2011, och det behövs dubbla åklagare för att driva förundersökning. Men regeringen gör ingenting för att lätta deras börda, eftersom de inte lägger en enda extra krona när myndigheten har begärt 70 miljoner kronor.

Vilka konsekvenser såg regeringen i den bedömning man måste ha gjort när man bestämde sig för att lägga noll kronor på Ekobrottsmyndigheten? Var det så att regeringen missade Ekobrottsmyndighetens begäran, eller struntade man helt enkelt i den? Det vill jag ha svar på, fru talman.

Fru talman! Vi gör mycket stora påslag på så gott som hela rättsväsendet. Vi måste dock bedöma varje myndighets ekonomiska ställning för sig.

Det har varit en stor diskussion om Åklagarmyndigheten. Men Åklagarmyndigheten har ju gått med överskott fem år i rad. Man har inte förbrukat sina pengar och går även i år med 40 miljoner i överskott.

Vi talar ju om skattebetalarnas pengar, och ser vi en myndighet som inte ens förbrukar de resurser man har fått utan går med överskott kanske vi ska fundera på om myndigheten behöver få ytterligare pengar just nu eller om vi kan vänta lite för att se hur resursutvecklingen ser ut. Så var det med Åklagarmyndigheten.

Åklagarmyndigheten har växt under våra år, och antalet anställda har ökat med över tio procent. Så hur man kan säga att Åklagarmyndigheten är styvmoderligt behandlad när den växer och går med överskott förstår jag faktiskt inte.

Givetvis är vi beredda att fortsätta att följa både Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Används pengarna och man behöver göra ytterligare förstärkningar och anställa fler får vi naturligtvis titta på det, och då gör vi det tillsammans med de två partier vi samarbetar om budgeten med, Centern och Liberalerna.

Men Åklagarmyndigheten har som sagt gått med överskott fem år i rad och även i år.

Fru talman! Det är mycket bekymmersamt att justitieministern inte förstår Åklagarmyndighetens behov av långsiktig finansiering. Åklagarmyndighetens del av rättsväsendet har faktiskt minskat under senare år. Att man har ökat i total summa beror till stor del på alliansbudgeten och MKD-budgeten som gick igenom här. Det var här de stora pengarna till Åklagarmyndigheten fanns.

Jag frågade också om Ekobrottsmyndigheten. Man begärde 70 miljoner kronor och fick noll kronor. Det handlar om att bekämpa brott mot våra välfärdssystem. Jag hoppas att det inte kommer som någon överraskning för justitieministern att behovet av detta är väldigt stort. Ändå nonchalerar man denna myndighets äskande på 70 miljoner och anslår inte en enda krona extra.

Jag fick inget svar på om regeringen missade detta äskande eller om man helt enkelt struntade i det. Jag vill ha det svaret.

Fru talman! Svaret på frågan är att vi givetvis följer utvecklingen i båda dessa myndigheter. Men vi måste hela tiden bedöma om pengarna används eller inte. Behöver man ytterligare pengar för att expandera kommer man att få det om man kan visa på det behovet. Men återigen, detta är skattebetalarnas pengar, och då måste vi vara lite noggranna med hur de används.

Andreas Carlson säger att Åklagarmyndigheten har växt tack vare att de fick mer pengar 2018. Jag sa precis att Åklagarmyndigheten har ökat med 10 procent sedan 2014 och har gått med överskott fem år i rad. Vad jag vet har inte M, KD och SD styrt under dessa fem år, utan det har i huvudsak vi.

Fru talman! Jag noterade att antalet minuter som justitieministern stod i talarstolen var större än antalet uppklarade mord i Malmö de senaste tio åren, det vill säga 4 mord av 57. Det säger något om att det kanske inte är antalet ord som betyder något ute i verkligheten utan att det är den politik man för som spelar roll.

Den dåliga siffran för antalet uppklarade mord beror på att väldigt få individer vill prata med polisen eftersom de därigenom riskerar sitt eller sina anhörigas liv. Det har tyvärr också visat sig att en del personer har blivit skjutna, hotats eller utsatts för sprängdåd och därefter tystnat.

Regeringen säger sig vara beredd att gå vidare med ett av de två förslag som utreds om kronvittnen och anonyma vittnen och vill gå vidare med ett kronvittnessystem. Det är givetvis ett framsteg. Men det måste till kraftiga straffskärpningar för gängrelaterad brottslighet för att ett kronvittnessystem ska vara attraktivt för de gängmedlemmar som väljer att tala med polisen och tjalla på sina kumpaner. Detta måste givetvis vara förenat med en stor strafflättnad, och det är svårt att uppnå med låga nivåer.

Är regeringen också beredd att gå fram med kraftiga straffskärpningar för gängrelaterad brottlighet så att kronvittnessystemet kan bära frukt?

Är regeringen lika tydligt beredd att gå fram med förslaget om anonyma vittnen? Det skulle hjälpa den skötsamma och laglydiga allmänheten att beivra brott tillsammans med de brottsbekämpande myndigheterna, det som människor i dag inte törs trots att de kanske har sett ett mord nedanför sin egen balkong.

Fru talman! Låt mig börja med situationen i Malmö som jag känner väl till. Malmö är ett exempel på att just det ökade trycket och de olika nya metoderna mot gängkriminella av allt att döma har medfört att både skjutningar och sprängningar har minskat rejält. I sociala medier brukade Malmö tidigare utmålas som ett skräckexempel, inte minst från högerhåll.

Nu talas det inte längre om Malmö på samma sätt eftersom utvecklingen där har gått i en annan riktning tack vare det polisarbete som utförts och att man har arbetat på ett annat sätt mot gängkriminella. I projektet Sluta skjut, som ska utvärderas om någon månad, tar man in en del av de gängkriminella och säger att om ni fortsätter med detta kommer vi myndigheter att jaga er med allt vad vi har, men om ni hoppar av har vi program för det som ger er en möjlighet att lämna gängkriminaliteten. Detta har medfört att fler i både Malmö och Stockholm vill hoppa av. Jag tror mycket på detta sätt att arbeta.

Jag tror på ett kronvittnessystem, och Socialdemokraterna har drivit detta under många år och gått till val på det. Nu kan det äntligen komma på plats. Utredaren, justitierådet Stefan Johansson, har sett att detta i andra länder, inte minst i de andra nordiska länderna, bedöms som mycket effektivt. Därför ser jag med spänning fram emot utredningens förslag.

Det görs en översyn av straffskärpningar relaterat till just gängkriminalitet, och här kommer vi också med förslag när det resultatet kommer.

Fru talman! Regeringen säger ofta att vi alla är överens om de straffskärpningar som sker och att mycket har gjorts. Men det finns stora skillnader mellan oppositionen och den rödgröna regeringen. Vi är inte nöjda med straffskärpningar med miniminivåer på sex till nio månader för allvarliga våldsbrott, utan vill vi gå betydligt längre än så eftersom vi förstår värdet av inkapacitering.

Det konkreta problem jag nämner med anonyma vittnen visar att det finns en stor skillnad. Det tog sju år för Socialdemokraterna få till en utredning om kronvittnen. De hade med det i valrörelsen 2014 utifrån 2013 års kongressprogram.

Det är otillfredsställande att man som parti låter det ta så lång tid som sju år att komma fram med ett förslag när man väl sitter i regering. Hur lång tid ska det då ta för regeringen att komma fram till slutsatsen att anonyma vittnen är en viktig nyckel för att komma åt alla dagens ouppklarade mord?

Fru talman! Kronvittnen är effektivt. Anonyma vittnen är något annat och av många olika skäl mycket mer problematiskt. I de länder man har ett sådant system används det så gott som aldrig. Varför? Jo, för att kriterierna för att få lov att använda det är så högt ställda. Därför verkar det åtminstone hittills bara vara ett slag i luften.

Om man ska ha ett system med anonyma vittnen måste också försvararen få använda sig av anonyma vittnen, inte bara åklagaren. Om försvararen plötsligt åberopar ett anonymt vittne som placerar den misstänkte på en helt annan plats än åklagaren måste man även ta med det. Det innebär att den här frågan är mycket mer komplicerad än den om kronvittnen. Men vi får se vad utredaren kommer fram till också i denna del, och sedan går vi fram med straffskärpningar. Skillnaden oss emellan är att vi också finansierar Kriminalvården, på ett helt annat sätt än vad Sverigedemokraterna har gjort när de har fått chansen att styra budgeten.

Fru talman! Jag är väldigt glad över att justitieministern tänker på mig och mitt parti och över justitieministerns eget stora engagemang mot mäns våld mot kvinnor. Jag är glad över att du ägnade en så stor del åt detta i ditt anförande, Morgan Johansson. Det är viktigt.

Vänsterpartiet föreslår i budgeten ett femicid-paket, helt enkelt för att vi ser att det fortfarande finns kunskapsbrister och fördomar. Det finns saker i rättsväsendet som ännu inte fungerar. Vi föreslår därför en kompetensutveckling genom hela rättsväsendet. Vi föreslår också ett nationellt resurscenter mot prostitution och människohandel, och det är någonting som jag tycker att justitieministern ska kolla lite extra på.

Jag vill också säga varsågod för att vi i oppositionen drev igenom att vi ska ta bort bötesbrottet för sexköp och att det nu ingår i utredningen. Det är superbra.

Jag är med dig i den här fajten, Morgan Johansson. Det jag inte är med dig på är regeringens stora nonchalans mot hur ekonomisk ojämlikhet drabbar kvinnor. Det handlar om hur klasskillnaderna och den ekonomiska ojämlikheten skapar otrygghet och hur fattigdom och utanförskap skapar den här farliga machokulturen som vi vet driver in barn och unga pojkar i de gängkriminellas klor, där de blir utnyttjade.

Sverige är det land där ojämlikheten ökar allra mest i västvärlden. Där tar inte regeringen det stora ansvar som behövs. Om vi minskar den ekonomiska ojämlikheten minskar vi också kriminaliteten.

Fru talman! Ärligt talat tror jag egentligen inte att det finns något som jag har att invända mot i det som Linda Westerlund Snecker just sa.

Jag tittar gärna på förslagen om att ytterligare flytta fram positionerna när det gäller mäns våld mot kvinnor, för som jag sa har vi två prioriteringar. Den ena är den organiserade kriminaliteten, och den andra är våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor. Även hedersbrotten är en del av detta. Dessa båda är likvärdiga för oss.

Jag störs ibland av att den kriminalpolitiska debatten nästan bara handlar om gängkriminalitet. Jag förstår att det ser ut på det sättet så länge vi har skjutningarna och sprängningarna och all denna dramatik. Men vi har också en annan dramatik: den som finns inom hemmets väggar och som ofta inte alls får ta den plats i debatten som den borde få ta. Därför vill jag markera det här i dag.

Vi är nog också i grunden överens om att ekonomiska klyftor riskerar att driva fram ökad social stress och ökade problem, förstås, och att leda till att fler hamnar i kriminalitet. Det är därför vi alltid måste se till att fortsätta att förstärka de välfärdspolitiska systemen men också se till att människor har arbete, inte minst i de utsatta områdena, så att de kan försörja sig själva.

Jag konstaterade under förra mandatperioden hur vi med den politik vi förde då kunde halvera tiden för en nyanländ att etablera sig på arbetsmarknaden i förhållande till den politik som fördes under alliansåren. Jag tror att det var väldigt viktigt att kunna göra satsningar på utbildning, på den offentliga sektorn och inte minst på kommunsektorn.

Jag noterar att kommunsektorn nu går med över 40 miljarder i överskott till följd av de stora påslag som vi gör till kommunsektorn. När vi nu gör detta bör man också kunna använda dessa pengar till att förebygga brott och till att se till att människor får möjligheter till försörjning och arbetstillfällen.

Fru talman! Att bryta upp klassamhällets förtryck, var det som justitieministern sa i sitt anförande.

Det som blir så lustigt är att vi är så oerhört överens om grundproblematiken, om den feministiska analysen och om den socialistiska analysen av vad ekonomin i samhället gör med personer. Ideologiskt är vi lika. Retoriskt är vi lika. Men sakpolitiskt kunde det inte just nu vara större skillnader mellan Vänsterpartiet och den socialdemokratiska regeringen.

Det som den socialdemokratiska regeringen lägger fram i sakpolitik minskar inte de ekonomiska klyftorna, utan det gör att eliten blir rikare och de fattiga blir fattigare. Sverige dras isär, och det är därför det gör så ont att se det arbete som den socialdemokratiska regeringen utför.

Fru talman! Vi har kanske liknande klasserfarenheter, vad vet jag. Linda Westerlund Sneckers mamma var visst lärare, hörde jag. Min pappa var plåtslagare. Jag vet alltså mycket väl vad det här i grunden handlar om, det vill säga att kunna göra en klassresa. Det handlar helt enkelt om att få möjlighet att via välfärdsstaten och allt det som vi har byggt upp under många decennier göra en klassresa. Det ger möjligheter för unga människor att komma vidare. I grunden delar vi uppfattning.

Men jag delar naturligtvis inte uppfattningen att vi nu gör någonting annat. Titta vad vi har gjort under coronakrisen, där vi förstärker kommunsektorn, alltså skola, socialtjänst och fritidsverksamhet! Det är allt det som sker i välfärden i kommunerna, och vi förstärker det med mycket stora belopp. Överskotten är som sagt 40 miljarder i år i kommunsektorn.

Och titta på hur vi förstärker a-kassan för dem som riskerar att bli av med jobbet under krisen! Vi gör det på ett sätt där vi verkligen ser till att försöka ta hand om den sociala situation som kan uppstå. Vi kommer att fortsätta att slåss för att bryta ned klasskillnaderna.

Fru talman! Sverige 2020 har inte bara präglats av en pandemi utan dessvärre också av en rad uppmärksammade våldsdåd.

En tolvårig flicka sköts ihjäl när hon var ute och gick med hunden. En ung man i Kiruna blev ihjälhuggen på väg hem från arbetet. Det är svårt att ta in och kan aldrig accepteras.

Samtidigt sker mycket i det fördolda som inte får samma uppmärksamhet. Var tredje vecka mördar en gärningsman en kvinna som han har eller har haft en relation med. Våldet i de nära relationerna har ökat under pandemin.

Säkerhetschefer i kommuner rapporterar att anställda utsätts för hot och trakasserier och att personer med kopplingar till organiserad brottslighet försöker påverka myndighetsbeslut.

I en sådan här tid, som präglas av mörker, tycker jag ändå att det finns anledning att titta på det som är bra. I Malmö har skjutningarna gått ned tre år i rad. Här går det att lyfta fram Sluta skjut! och arbetet med avhopparverksamhet. När man kraftsamlar går det att få resultat.

Satsningarna på polisutbildning märks nu när vi får långa rader av nyexaminerade poliser ut i aktiv tjänst.

Fru talman! Jag vill fokusera på två angreppssätt som är viktiga för att skapa ett tryggt samhälle på lång sikt. Det ena är att följa pengarna, och det andra är tidiga insatser.

Att följa pengarna handlar om att systematiskt arbeta för att upptäcka smuggling, välfärdsbrott, skattebrott, bedrägerier och alla de sätt som den organiserade brottsligheten använder för att dra in pengar.

För detta behöver vi brottsbekämpande byråkrater som har medel för att sätta stopp för det här. Den som har smuggling som inkomst bryr sig inte om huruvida pengarna kommer från valpar eller vapen. Det största vapentillslaget i Malmö i år startades med livsmedelstillsyn. En misstanke om olagligt smink gav tillslag av bangers.

Det här visar hur samhället behöver samla alla våra samlade resurser och arbeta gemensamt. Här är Malmö återigen ett gott exempel. De har det här arbetet systematiskt, med samarbete mellan kommunen och statliga myndigheter. Detta ser Miljöpartiet att vi gärna vill sprida över hela landet.

Vad gäller förebyggande insatser är polisen mycket tydlig med att de är viktiga. Det handlar om insatser från barnavården, skolan och socialtjänsten. De är oerhört betydelsefulla. När de nyexaminerade poliserna som kommer ut från Polishögskolan rör sig ute vill de göra det där det begås brott. När de träffar på en ung människa som är på väg in i brottslighet ska de ha en fältassistent eller en socialsekreterare att ringa som kommer och gör det som ligger utanför polisens arbete.

De riktigt tidiga insatserna när barnen är små är viktiga. Därför är en del saker i den här budgeten extra viktiga för mig. Det handlar om satsningar på förskolan i utsatta områden och på barn- och ungdomspsykiatrin. Det handlar också om arbetet med barn som utsätts för våld. Vi stärker avhopparverksamheten och kvaliteten i Sis för de barn som blir omhändertagna. Detta är oerhört viktigt för att stärka samhället långsiktigt så att vi bygger upp trygghet och använder samhällets samlade resurser i en gemensam kraftsamling för trygghet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)