Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning (prop. 2006/07:1)

Högt ärade ledamöter! Den första delen av den nya mandatperioden är till ända. Ni som är nya här har nu introducerats till rum, telefoner, datorer, utskott och mycket mer. Arbetet i kammaren har kommit i gång väl och börjar fungera alldeles utomordentligt. Under den allmänna motionstiden väcktes färre motioner än tidigare, 2 414 jämfört med 4 364 förra hösten. Förra valårshösten, 2002, väcktes 3 240 motioner. Som ni vet blev antalet motioner större och större för varje år under nästan alla mina 27 år i denna kammare. Om den här minskningen tyder på att vi har fått en annan utveckling och att den har vänt återstår att se. Om det är bra eller dåligt kan vi alltid diskutera efteråt. En sak är i alla fall säker. Den här minskningen innebär att utskotten får betydligt bättre med tid att ägna sig åt uppföljning och utvärdering av tagna beslut i utskotten, men även för de EU-frågor som kommer att belasta utskotten betydligt mer under det kommande kalenderåret. Talmanspresidiet har ansträngt sig för att försöka få flera statsråd att närvara i kammaren och kammardebatterna. Jag måste erkänna att i den allmänpolitiska debatten var vi mindre framgångsrika, för att uttrycka det försiktigt. Men när det gäller deltagande under budgetdebatterna har vi jämfört med föregående år fått åtminstone en fördubbling av statsrådsnärvaro vid de olika delarna. Vi hoppas fortsatt få flera statsråd närvarande vid debatterna genom betydligt mer kontakter mellan kammarkansli och departement för att vitalisera debatten i kammaren. Även ni, ärade kammarledamöter, har ökat er närvaro i kammaren. Jag erkänner gärna att det är en mycket subjektiv, mycket amatörmässig statistik, nämligen mitt eget räknande vid mina sittningar här i kammaren och jämförelser med föregående år. Min blygsamhet förbjuder mig att tala om hur många det har ökat i antal, men i procent rör det sig om bra siffror, nämligen 10-20 %. Ni vet själva vad basen är, men det är i alla fall en ökning och en början. Jag vill gärna fortsätta att vitalisera debatterna i kammaren i den mån det är möjligt, och ni kan medverka därtill. Det är viktigt att riksdagen får fylla sin roll som central debattarena här i Sverige. Den nya plenisalen fungerar, tycker jag åtminstone, i huvudsak mycket bra och är även ett ansikte på förnyelserna av debattformerna. Det gäller att få den lite tätare stämningen. Och det handlar inte bara om att vi kan dricka kaffe, äta en chokladbit eller diskret läsa en tidning under pågående kammarsammanträde. Det handlar också om rappare replikskiften och mer känsloyttringar. Det kan gärna vara lite fränare tonlägen, men också fler skratt, fler applåder och lite glimten i ögat under pågående debatt. Samtidigt är det naturligtvis så att vi ska följa vad som sägs i riksdagsordningen om debattregler och uppförande i kammaren. På det sättet visar vi respekt för ledamotsämbetet och för riksdagen som institution och ledande i det demokratiska systemet. Jag tror att det gagnar oss alla ledamöter och är också ett gemensamt ansvar för oss alla ledamöter att upprätthålla. Glädjande nog är det också fler och fler ledamöter som är närvarande, men också flera medborgare som följer kammardebatterna, något som jag tror att inte alla i kammaren har uppmärksammat. För närvarande är det ända upp till 70 % av kammarens debatter som går i en tv-kanal av något slag och där tittarsiffrorna är ganska höga. Jag vågar säga att de flesta av oss inte möter så många väljare under hela mandatperioden som man kan möta under ett kammarpass via tv i kammaren. Själv märker jag genast reaktionerna från allmänheten i olika typer av kommentarer till hur vi uppför oss i kammaren, om vi har något vettigt att säga och om debatten är trevlig och skojig. Men i huvudsak är det väldigt mycket positiva kommentarer som kommer in. Ärade ledamöter! När vi kommer tillbaka efter uppehållet börjar en ny era i riksdagens EU-arbete. Sex av sju partier ställde sig i december bakom förändringarna i riksdagens sätt att arbeta med dessa frågor. Men jag tror att enigheten om grundinriktningen på EU-arbetet egentligen var betydligt större än så. Fackutskotten ska nu komma in tidigare och mer tydligt i processen, dels genom att överlägga med fackministrarna, dels genom att behandla EU-kommissionens grön- och vitböcker. De slutliga samråden ska självfallet även fortsättningsvis ske i EU-nämnden. Men det kommer att bli offentliga, öppna debatter om grön- och vitböcker och andra centrala EU-dokument i kammaren. Det kommer även att vara möjligt att votera om alternativa skrivningar i de utlåtanden som utskotten avger. Jag är helt på det klara med att det kommer att innebära en del merarbete jämfört med tidigare. Men det är ju så, ska man ha inflytande får man lägga ned arbete. Det kommer man aldrig undan. Och jag tror att denna kammare är väl så intresserad och väl så skickad för detta. Förhoppningen är naturligtvis att öka riksdagens inflytande men även öppenheten kring EU-frågorna. Jag tror att det är en viktig demokratireform. Min inställning är att vi ska vara mycket lyhörda för hur det nya systemet fungerar och vara mycket öppna för att justera det systemet om det finns behov härtill och vi finner det i vår egen utvärdering. Ärade ledamöter! Riksdagen arbetar hela tiden med att öka tillgängligheten även för funktionshindrade till riksdagens lokaler. Jag vill även gå vidare med mångfalden inom förvaltningen och har därför initierat ett samarbete med förvaltningen för att försöka få möjlighet till arbetsträning för funktionshindrade, men även för människor med annan etnisk bakgrund eller andra som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Det finns även ett arbete med jämställdhetsfrågor som fortsätter att bedrivas med stor intensitet. Det kommer att ha hög prioritet även framdeles. Riksdagsstyrelsen ska under våren ta fram ett program som gäller jämställdhetsarbetet för ledamöter för hela mandatperioden. Jag kommer inte att ha ett Talmannens kvinnliga nätverk, däremot det mer byråkratiska Talmannens referensgrupp för jämställdhetsfrågor. Den kommer att göra samma arbete. Jag tycker möjligen att med en manlig talman kan Talmannens kvinnliga nätverk som namn missuppfattas på olika sätt. När det gäller villkor och regler för oss ledamöter är det viktigt med ett konsekvent och transparent system som är rimligt i allmänhetens ögon. Det har gjorts ett utredningsarbete som kommer att beredas vidare här. Det gäller frågan om det ekonomiska registret och de tänkbara jävssituationerna. Partierna har nu nominerat var sin kandidat till denna beredningsgrupp som ska bereda detta ärende vidare och även se över hur vi ska hantera registret, vad det ska omfatta och om alla ska vara med i registret eller ej. Nu vidtar inte bara jul- och nyårshelgerna utan, vill jag betona, också ett par tre veckor av intensiva väljarkontakter, och denna gång i valkretsarna, inte i Riksdagshuset som sådant. Jag vet att ni alla prioriterar väljarkontakterna, och det kanske är en av de viktigaste frågorna man har som politiker. Det är därför jag också har drivit att kommande år, fram till nästa val, kommer var fjärde vecka i kammartid att vara plenifri för att möjliggöra bättre väljarkontakter i valkretsarna, men också för att bättre möjliggöra resor både inom landet och utom landet utan att det kolliderar med voteringar eller debatter i kammaren. Stort tack vill jag ge till alla ledamöter, all personal här i riksdagen för utomordentliga insatser under denna något tumultartade höst med val och regeringsskifte. Jag vill önska er alla en skön julhelg, ett gott nytt år 2007 och många väljarkontakter under dessa helger. Innan jag ajournerar kammaren före jul och nyår vill jag passa på att bjuda in till några spännande interpellationsdebatter som tar sin början strax efter detta möte. Vi har tio interpellationsdebatter under eftermiddagen och det följer ytterligare ett 20-tal under morgondagen. Vi hoppas vara klara till i morgon kväll. (Applåder)

Herr talman! Egon Frid har frågat mig hur jag ämnar arbeta vidare med EU:s alkoholstrategi för att långsiktigt föra in mer resultatinriktade åtgärder. Han har vidare frågat vad jag avser att göra för att föra upp frågan om totalkonsumtionsmodellen som utgångspunkt för alkoholarbetet i EU-sammanhang samt om jag anser att det finns risk för att EU:s strategi kan påverka den svenska alkoholpolitiken i urholkande riktning. Låt mig börja med att konstatera att riksdagens intresse och engagemang för de alkoholpolitiska frågorna nationellt och inom EU är mycket stort just nu. Det är glädjande, för om vi ska lyckas med att flytta fram de alkoholpolitiska positionerna och folkhälsoperspektivet inom EU och internationellt så krävs engagemang, vilja och inte minst ett strategiskt nytänkande från alla parter. Så sent som i förra veckan - förrförra, tror jag till och med - redogjorde jag i en interpellationsdebatt för regeringens syn på alkohol och folkhälsa och på den nyligen antagna EU-strategin för att minska de alkoholrelaterade skadorna. Jag betonade då att jag ser alkohol som en ödesfråga för folkhälsan och att det är angeläget att minska alkoholkonsumtionen för att förbättra folkhälsan och minska de sociala problemen. Jag underströk också att regeringen välkomnar strategin som ett viktigt steg mot en mer balanserad och hälsoinriktad alkoholpolitik inom EU. Åtgärder behövs inom många politikområden. Det gäller till exempel konsumentskydd, transport, reklam och marknadsföring, skattefrågor och andra gränsöverskridande frågor. För att nå framgång även inom andra områden än hälsosektorn krävs en gemensam plattform för dialog och erfarenhetsutbyte under balanserade och strukturerade former. Därför välkomnar regeringen också kommissionens förslag att inrätta ett forum för alkohol och hälsa för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att genomföra strategin. Jag vet att förslaget har mött kritik för att även representanter för alkoholindustrin kommer att bjudas in. En del medlemsstater och frivilligorganisationer är oroliga för att industrin därigenom kan få för stort inflytande. Jag respekterar dessa farhågor, men jag tror att betydelsen av dialog överväger riskerna. Jag ska dock göra mitt bästa för att sammansättningen av och arbetet i detta forum, liksom i andra relevanta EU-organ, främst ska syfta till att stärka folkhälsoperspektivet på alkoholfrågan, både inom unionen och i medlemsstaterna. För detta synsätt finns ett starkt stöd i de rådsslutsatser som antogs av ett enigt ministerråd den 30 november i år. När det gäller totalkonsumtionsmodellen delar jag uppfattningen att en ökad totalkonsumtion innebär ett ökat hot mot folkhälsan. Detta perspektiv måste på sikt inlemmas i strategin och få ökad tyngd i EU-samarbetet. Jag tror emellertid inte att det är möjligt eller ens strategiskt klokt att nu försöka göra totalkonsumtionsmodellen till utgångspunkt för allt alkoholarbete i EU. Därtill är skillnaderna mellan länderna i uppfattning om vad som är att betrakta som skadlig alkoholkonsumtion för närvarande alltför stora. Om vi ska kunna bygga upp ett framgångsrikt alkoholpolitiskt samarbete inom EU krävs respekt länderna emellan för varandras olika alkoholpolitiska ställningstaganden. Men genom att skapa starka allianser med likasinnade länder - det finns flera - kan vi på sikt flytta fram positionerna och få gehör för uppfattningen att en hög alkoholkonsumtion generellt skadar folkhälsan. Enligt min uppfattning finns ingen risk för att strategin kan komma att urholka den svenska alkoholpolitiken. Den kommer snarare att öka möjligheten att sprida förståelse för våra särskilda förutsättningar och problem, till exempel med den illegala alkoholhanteringen. Därmed ökar också möjligheten att finna gemensamma lösningar. Alkoholpolitiken är en nationell kompetens. Strategin syftar inte heller till att ersätta nationella alkoholpolitiska åtgärder med åtgärder på EU-nivå. Däremot finns det utrymme inom ramen för strategin att verka för förbättrade insatser både nationellt och på EU-nivå, framför allt inom vissa prioriterade områden. Kommissionen ska regelbundet återkoppla till ministerrådet med rapporter om hur arbetet utvecklas och de resultat som görs. Den första rapporten kommer år 2008. Om resultatet uteblir måste skarpare åtgärder vidtas. Vi har inte råd att vänta. Därför är det viktigt att arbetet med att genomföra strategin följs och utvärderas, både i alla medlemsstater och på EU-nivå.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Maria Larsson för svaret som jag i mångt och mycket kan tycka är bra och omfattande. Jag vill också tacka för att denna interpellationsdebatt hanns med innan jul så att vi får julstäda i morgon båda två. Den var inplanerad i morgon egentligen, men den flyttades, och det är vi nog glada för båda två. Herr talman! Som nyvald ordförande i riksdagens nykterhetsgrupp och som medlem i Alkoholpolitiskt forum i riksdagen har jag som ett av syftena med denna interpellation att lyfta intresset och engagemanget för de alkoholpolitiska frågorna i riksdagen och i riksdagens partier som förhoppningsvis sprider sig utanför riksdagen. Det är extra angeläget att vi får denna diskussion nu innan jul, den högtid och helg i Sverige då alkoholen för många får stora negativa konsekvenser. Jag noterar att statsrådet konstaterar att intresset och engagemanget för de alkoholpolitiska frågorna nationellt och inom EU är mycket stort just nu. Jag hoppas att statsrådet inte tycker att det blir för stort nu när ni får en interpellation till att besvara så nära inpå den som ni besvarade om alkohol och folkhälsa den 12 december. Det viktigaste syftet med denna interpellation är naturligtvis att debattera EU:s alkoholstrategi, eller som den heter: En EU-strategi för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att minska de alkoholrelaterade skadorna. Vi behöver, som statsrådet säger, ett engagemang för och en vilja att flytta fram de alkoholpolitiska positionerna och folkhälsoperspektivet inom EU ytterligare. Men jag har en liten undran och en fråga om vad statsrådet menar med att det behövs ett strategiskt nytänkande från alla parter. Själv menar jag och Vänsterpartiet att det behövs en folkresning mot alkoholen, för en minskad alkoholkonsumtion är ett minskat alkoholmissbruk och minskade alkoholskador för våra medborgare nationellt och internationellt. Jag vill så här inledningsvis, herr talman, när det är första gången som jag får debattera alkoholfrågor med statsrådet och folkhälsoministern Maria Larsson, uttrycka en positiv hållning till de nya signalerna om den tillnyktring av alkoholfrågan i EU och inom EU-politiken som sker. Alkoholfrågan har under arbetet med alkoholstrategin som har pågått i fem år gått från en jordbruksfråga till en folkhälsofråga. Det är naturligtvis positivt. Visst är det också ett litet steg i rätt riktning att man föreslår en höjning av minimiskatten, men som jag förstår det hela är det bara en höjning som syftar till att kompensera att skatten urholkats av inflationen under de senaste åren. Det är alltså ingen större skillnad och ingen reell höjning av minimiskatten inom EU. Herr talman! Statsrådet Maria Larsson är något svävande i formuleringarna när statsrådet säger att det behövs ett strategiskt nytänkande från alla parter. Vad betyder det? Statsrådet menar också att det inte är strategiskt klokt att försöka göra totalkonsumtionsmodellen till utgångspunkt för alkoholarbetet i EU. Hur kommer det sig att Maria Larsson säger så? Är denna ståndpunkt förknippad med att den samlade hållningen i regeringen är en annan än den som kristdemokraten Maria Larsson står för? Denna ståndpunkt kan ju leda till en farhåga om att regeringen inte tänker driva Sveriges alkoholpolitiska ståndpunkt, totalkonsumtionsmodellen, tillräckligt hårt.

Herr talman! Det finns många olika sorters Sverige. Jag kommer från den del av vårt land som ligger absolut längst söderut, nämligen Skåne. Där är alkoholpolitiken inte bara svensk utan i allra högsta grad europeisk. Den är dansk, och den är tysk. Rätt många av skåningarna åker så här i jultid eller redan i november ned och handlar mycket av sin alkohol inför julen i Tyskland. Man kan träffa på många grannar och bekanta om man befinner sig i Puttgarden eller Burg. Det är också rätt vanligt att den alkohol som serveras i Skåne inte kommer från det svenska Systembolaget utan snarare från Danmark eller Tyskland. När vi pratar svensk alkoholpolitik måste vi nog därför inse att det ser olika ut i min del av Sverige, i Skåne, i Mellansverige och i norra Sverige. Samtidigt vet vi att det inflöde av alkohol som vi märker i Sydsverige skapar nya situationer. Vår lokaltidning NST/HD skrev för någon vecka sedan om sprittaxi som åker omkring till ungdomar i 15-17-årsåldern. Med ett telefonsamtal kan de beställa alkohol och få den levererad dit de vill. Det handlar om sprit som kommer från länder utanför Sverige och som ungdomarna kan förse sig med. Jag tycker att statsrådets svar på interpellationen är glädjande. De här frågorna löser vi inte exklusivt själva, utan vi måste lösa dem tillsammans med andra. Vi måste lösa dem som europeiska medborgare. Jag tror också att det i mångt och mycket inte är själva tillgången som är det stora problemet utan attityder och förhållningssätt. Därför var det glädjande när man för någon dag sedan kunde läsa att det nu sups mindre bland ungdomar. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning hade gjort en undersökning där man konstaterade att andelen niondeklassare som uppger att de inte dricker alls har ökat med mer än 10 % sedan 1990-talet. Framför allt är det pojkarna som väntar med sin alkoholdebut. I 2006 års undersökning uppger nästan var tredje tillfrågad högstadieelev att de helt avstår från alkohol. Inte sedan undersökningen genomfördes för första gången 1971 har andelen icke-konsumenter varit så hög som nu. Det är oerhört glädjande. På samma gång ska vi vara medvetna om att detta sker samtidigt som möjligheten att få tag i alkohol utifrån, till exempel från Danmark eller Tyskland, nog aldrig har varit större än i dag. Därför tror jag att själva problemet inte är tillgången utan just attityder och förhållningssätt. Därför måste man också arbeta med attityd- och förhållningssättsfrågor, precis som jag tycker att statsrådet framhäver i sitt interpellationssvar. Dock vill jag påpeka en sak. Jag tror, inte minst som sydsvensk, att det är väsentligt att vi ytterst gör något åt alkoholbeskattningen. Differensen mellan svensk alkoholbeskattning och den som finns i Tyskland eller Danmark leder nämligen till att väldigt många söker sig bort från den svenska marknaden till den tyska eller den danska. Då uppstår också möjligheter för illegal försäljning och för olika kriminella nätverk att arbeta med alkoholen som en av de produkter de säljer. Jag tror att en svensk alkoholbeskattning som var lägre än den är i dag skulle göra det onödigt för rätt många att lägga dyra pengar på att söka till Puttgarden eller Burg. I stället skulle man då handla sin alkohol på det svenska Systembolaget eller kanske i framtiden i licensierade butiker - nu är vi inte där än, men åtminstone på det svenska Systembolaget. Jag tycker att det svenska Systembolaget, eller i framtiden svenska licensierade butiker, är långt mycket bättre än sprittaxi som kör hem till barnen.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret på interpellationen, som jag tycker är intressant i flera delar. Till exempel signalerar det att vi faktiskt lever i en annan värld än den vi hade när vi gick med i EU. Om man först tittar tillbaka lite grann kan man se att det var först 1993 som EU tog beslut om att vi skulle ha en öppen handel med alkohol i Europa. Det finns en viss saktfärdighet, kan man säga, i Sveriges politik för att följa detta. Vi kan dock konstatera att vi har en annan politisk verklighet i dag än den vi hade när vi fick vårt medlemskap. Det är väl också det statsrådet talar om när hon säger att totalkonsumtionsmodellen kanske inte är den som ska användas. Det finns många problem som har kommit med den nya alkoholpolitiska verklighet vi har. Man pratar mer om att försöka skydda, att ha harm reduction som ett mål för att nå framåt i alkoholpolitiken. Jag tror att det i grunden är bra. Den alkoholpolitiska modell vi har bygger faktiskt på att vi har stängda gränser och att ingen införsel kan ske. Det detaljhandelsmonopol vi har i Sverige är ju i princip avskaffat då mer än 50 % av de drycker som konsumeras i Sverige inte säljs via Systembolaget. Man kan också konstatera att den passivitet som funnits i den svenska alkoholpolitiken har lett till stora problem. Vi har inte sett att det blivit en ny verklighet. Därför tycker jag att det är bra att statsrådet nu signalerar att det blir nya åtgärder. Bland annat säger man att tullens resurser måste stärkas, och det är bra. Frågan är dock om detta är tillräckligt. Vi vet exempelvis att vi har en tull som jobbar väldigt hårt mot narkotikan, samtidigt som vi i dag kan se att narkotikan strömmar in. Vi kan se att det redan i dag läggs ned ett ganska stort arbete på att begränsa införseln av illegal sprit till Sverige, men att det kanske inte alltid lyckas så bra. Därför är jag intresserad av det som sägs om ett strategiskt nytänkande i den här politiken. Det behövs faktiskt en ny politik för en ny tid. Jag tror att det var en branschorganisations vd som sade att den politik vi har i Sverige bara skulle fungera i Nordkorea. Jag tror att han går lite långt där, men jag tror ändå att det precis som statsrådet säger krävs ett strategiskt nytänkande i dessa frågor. Man kan exempelvis titta på Danmark, som gjorde en sänkning av alkoholskatten och därmed faktiskt minskade sin konsumtion. Det är intressant att ett land som ligger så nära oss och som har en politik liknande vår faktiskt har valt en annan väg som har varit väldigt lyckad. Vi kan också se att det finns väldigt stora ekonomiska incitament. Expressen gjorde för ett tag sedan en undersökning av var break-even gick för att åka och handla en full ranson för en person i Tyskland. Enligt deras beräkningar kunde man åka någonstans från Sundsvall ända ned till Tyskland bara för att köpa en ranson. Då förstår man att vi som bor i Småland och Skåne naturligtvis har en helt annan ekonomisk verklighet. Detta är också ett miljöproblem. Enligt beräkningar från Schenker släpps det ut ungefär 112 000 ton koldioxid bara på den alkoholturism som svenskar står för. Jag välkomnar alltså svaret och det du säger om ett strategiskt nytänkande. Jag har noterat att finansministern säger att det för närvarande inte är aktuellt med skattesänkningar när det gäller dessa varor, men jag tycker att vi bör se vad som händer med de åtgärder som nu är på gång för att sedan kunna utvärdera detta igen. Kanske är dörren inte stängd när det gäller hur alkoholpolitiken ska se ut den närmaste tiden. Jag tackar för svaret och återkommer.

Herr talman! Tack för ett flitigt deltagande! Detta är den första interpellationsdebatten, och alla hinner hem och julstäda ändå - om det nu är det ni ska göra, om nu det är viktigast. Den svenska alkoholpolitiken har skrivits in på ett tydligt sätt i regeringsförklaringen. Låt mig därför börja med att upprepa vad som står i den. Där finns skrivningar både om det nationella planet och om det internationella planet. Det står att vi ska verka för att minska totalkonsumtionen i Sverige och att vi i EU ska verka för en restriktiv alkoholpolitik. Det är ganska tydliga riktlinjer. De är inte bara giltiga för det närmaste året, utan regeringsförklaringen måste betraktas som en inriktningsförklaring för den kommande mandatperioden. Detta har bäring på folkhälsan i allra högsta grad, och det är naturligtvis därför skrivningarna är så tydliga. Vi vet att totalkonsumtionen är väldigt starkt och tydligt kopplad till antalet rattonyktra, våldet mot kvinnor, alkoholrelaterade sjukdomar och så vidare. De sambanden är tydligt klarlagda. Vår stora utmaning är att se till att folkhälsan utifrån det perspektivet kan bli bättre. Det har skett trendbrott på flera sätt. Det har skett förändringar i alkoholpolitiken och i synsättet på alkohol i Sverige. Vi har sett en ökad totalkonsumtion under en rad år. Vi ligger i dag på drygt tio liter per vuxen i årskonsumtion, vilket är ett mycket högt tal. Därför är det intressant att notera precis det som åberopades här: att ungdomar i dag står för ett trendbrott. 30 % av grabbarna i årskurs 9 säger att de inte alls nyttjar alkohol. Så högt procenttal har det inte varit på mycket länge. Detta är intressant. Den här frågan behöver förnyas för varje ny generation. Här har det uppenbarligen på många plan pågått en opinionsbildning som varit framgångsrik. Jag tror att det ska tolkas som ett resultat av den ökade alkoholkonsumtionen under en längre tid. Vi har ju sett resultatet av den. I dag väljer många ungdomar i stället att helt avstå från alkohol. Ett av de verktyg som vi använder oss av på det nationella planet är Systembolaget, ett försäljningsmonopol, som får ökat förtroende hos svenska folket. I dag är det alltfler som supportar tanken på ett försäljningsmonopol än det var förra året och förrförra året. Det finns en ny syn; man ser att sortimentet är tillfredsställande och att försäljningsmonopolet med begränsade öppettider, ingen merförsäljning och så vidare är ett väl fungerande verktyg. Svenska folket är relativt nöjt med Systembolaget som försäljningsmonopol. Hög beskattning är också ett verktyg. Glädjande nog har vi nu fått en dom i Joustramålet som indikerar att de skatterna kan behållas, alltså att Internetförsäljningen inte på något sätt ska undantas här. Vi väntar fortfarande på Rosengrenmålet, och vi har fått generaladvokatens dom som går i samma riktning som domen i Joustramålet. Det här är intressant att se därför att det indikerar att den svenska linjen alltmer vinner gehör också i ett europeiskt perspektiv. Detta tolkar jag väldigt positivt. När jag var på ministerrådsmöte om alkoholstrategin talade jag med Nederländernas representant. Han sade: Sverige har en bra alkoholpolitik. Vi andra borde lära av er. Det Bror Duktig-syndrom som kanske funnits tidigare har övergått i respekt för att vi valt att ha en restriktiv alkoholpolitik och att arbeta med de här verktygen över en lång tid. Talartiden försvann fort. Jag får återkomma till EU-nivån i nästa inlägg.

Herr talman! Jag vill först tacka mina meddebattörer. Det är intressant med alkoholpolitiska debatter. Sedan får jag väl dela ut min julklapp. När vi nu har en borgerlig alliansregering får jag väl ändå uttrycka min tacksamhet över att det är Maria Larsson och Kristdemokraterna som i regeringen har ansvaret alkoholpolitiken - detta sagt naturligtvis utifrån den tydliga spännvidd vi ser i regeringen när det gäller alkoholfrågan. Anders Borg har på EU-nivå uttalat att det är bättre att jobba än att supa och gett signalen att det inte är aktuellt att sänka några skatter på EU-nivå. Jag hoppas att det gäller också i Sverige. Naturligtvis vill jag anknyta till den nya verkligheten, till de trendbrott som vi sett inom svensk alkoholpolitik. Det är viktigt att konstatera att de här trendbrotten är positiva för totalkonsumtionsmodellen. Vi ser att det finns stöd för den svenska nationella nivån när det gäller att forma vår egen alkoholpolitik som bygger på totalkonsumtionsmodellen. Det är väl också en signal om att vi, trots att vi har kunnat försvara skattenivån och trots att vi har kunna försvara monopolet, lyckats få ett trendbrott när det gäller totalkonsumtionen först och främst för unga, vilket är en jätteviktig början. Men vi har också kunnat få ett stopp när det gäller de negativa signalerna om en kraftigt ökad införsel via spritresorna till Danmark och Tyskland. Vi ser att kostnaderna för de här resorna har blivit så stora att det första nöjet med det så att säga har avtagit och att vi fått en tillnyktring i det sammanhanget. Från egna resor till Kiel i Tyskland kan jag intyga hur det nu är. Jag har en dotter som har bott i Tyskland i två och ett halvt år. Nu bor hon i Kiel. Jag har gjort några resor dit. Naturligtvis har folk tittat på mig när jag har åkt hem med både tom bil och tom släpkärra. Jag vill också intyga att införselresorna inte riktigt är så omfattande som många vill göra gällande. Det är en minskning även där. Sedan är det intressant att man som ett exempel nämner utvecklingen i Danmark. Men när det gäller utvecklingen i Finland och konsekvenserna av den finska spritskattesänkningen blev det inte samma resultat där. För att återknyta lite mer till EU-strategin och den kritik som finns mot den, att EU-strategin ligger långt från den svenska alkoholpolitiken, är det ingen kritik mot alkoholkonsumtionen i sig. I stället inriktar man sig på den skadliga och riskfyllda alkoholkonsumtionen. Det är i och för sig bra. Man måste ju jobba också på den fronten. Det är viktigt att betona att strategin inte inriktas på totalkonsumtionsmodellen. Ur svensk synvinkel har vi stöd för att som medlemsland få styra den egna alkoholpolitiken. Det är en positiv utveckling av totalkonsumtionsmodellen i Sverige. Det är viktigt att vi slår vakt om och formar vår alkoholpolitik utifrån den. Men vi ser, som sagt, den spännvidd som finns inom alliansregeringen när det gäller alkoholpolitiken. Maria Larsson har i regeringen ett viktigt arbete för hela nationens skull när det gäller att försvara totalkonsumtionsmodellen.

Herr talman! Låt mig först i likhet med Vänsterpartiets Egon Frid få uttrycka glädje över att Maria Larsson är minister i Sverige. Jag uttrycker glädje utifrån många flera dimensioner, inte bara den enskilda som Frid tog upp. Ministern hälsade till oss och sade att det här är hennes första interpellationsdebatt. Hon uttryckte sedan sin önskan om att hinna hem till julstädningen. Det är viktigt. Men familjen är nog det viktigaste, eller hur, statsrådet? När det gäller hur man ska kunna minska totalkonsumtionen tror jag att det finns en stor likhet mellan statsrådet och mig. Det handlar om att försöka forma attityder. I all tydlighet kan det uttryckas på det sättet att det är bättre att man jobbar än att man super. Det tror jag att de flesta här i kammaren håller med om. Jag tror att man ändå inte kan förneka trycket utifrån. Inte minst vi i Sydsverige märker ganska påtagligt det trycket. Det handlar inte om att vi har lyckats försvara Systembolaget, för man kan inte säga att vi har lyckats försvara Systembolaget när kanske hälften av all alkohol som förtärs i Sverige inte sålts via Systembolaget. Då finns det så att säga ett strukturfel, ett strukturproblem. Därför är det viktigt att vi har en minister som säger att man ska följa utvecklingen inom alkoholpolitikens område. Jag tror att man ändå får iaktta just det tryck som nu kommer utifrån. Rätt många människor i Sydsverige väljer trots allt att inte använda Systembolaget för sina inköp, utan man väljer Calles eller gränsshoppen i Puttgarden eller Burg. Det jag tycker är det långsiktiga problemet är kanske inte att vanliga konsumenter gör de här affärerna utan att det också inbjuder till kriminella nätverk. Man köper sin alkohol i Burg och Puttgarden och säljer den helt utom kontroll i Jönköping eller Kalmar. Det finns alltså här en koppling till annan kriminalitet. Detta gör att jag tror att vi långsiktigt inte kan frikoppla den svenska alkoholdiskussionen utan att också se över alkoholbeskattningen.

Herr talman! Jag tror att den viktigaste frågan i den här debatten, som jag ser det, handlar om ungdomars attityder till alkohol. Man kan se på flera sätt att vi har fått en förändring. Dels dricker ungdomar mindre i dag, och det är intressant. Dels kan man titta på den utvärdering som Folkhälsoinstitutet gjorde av de befarade alkoholpolitiska konsekvenserna av den ökade införsel som skedde. Man konstaterar där att de ökade skador som man trodde skulle ske med en ökning av införseln inte blev så allvarliga. Det visar väl att vi har fått en ny alkoholkultur, att vi använder alkoholen på ett annat sätt. Jag delar regeringens och folkhälsoministerns syn på en restriktiv alkoholpolitik. Däremot menar jag inte att en restriktiv alkoholpolitik innebär att vi måste ha så höga skatter som vi har i Sverige i dag. Valto Koski, som är ordförande i socialutskottet i Finlands riksdag, försvarar exempelvis den finska sänkningen. Han gör det av framför allt ett skäl, och det är att man lyckades begränsa tillgången till alkohol just för unga. Jag kan berätta från min hemstad Kalmar att om jag tar mig för att promenera in till stan en söndagsmorgon hittar jag givetvis en och annan flaska eller burk. Min högst ovetenskapliga syn på detta är att det är väldigt sällan jag ser en svensk burk. Det är just för ungdomarna som jag tror att det här är en väldigt allvarlig fråga, och tillgången där har ökat dramatiskt. Visst ska vi ha en strategi för specifika åtgärder på sikt, och det som EU har presenterat är i stora delar väldigt bra. Men det problem vi har i dag är de som dricker nu i helgen och nästa vecka. Strategin måste vara en sak, men det problem vi har i dag måste vi lösa i närtid, inte genom en strategi. Därför tror jag att skattefrågan måste komma upp.

Herr talman! Jag skulle bara vilja göra ett tillrättaläggande när det gäller Systembolagets försäljning. Det nämndes en siffra som jag möjligtvis kan tänka mig, utan att ha de aktuella siffrorna med mig, handlar om enbart spritförsäljning. Om man tittar på totalförsäljningen ligger den inte på de talen. Dessutom är det ju så att Systembolaget i dag återtar marknadsandelar och ökar sin försäljning, vilket är väldigt glädjande. I det första inlägget ställdes frågan vad som menas med strategiskt nytänkande, och jag måste svara på den. Det förekom lite olika tolkningar här. Jag tror också att det är jätteviktigt att vi satsar på ungdomarna. Då handlar det om att använda verktyg som vi har på ett mycket mer aktivt sätt än vad som hittills har gjorts. Det handlar till exempel om att vi nu i budgetpropositionen tydligt ger mer pengar till tullen, 25 miljoner, med ett uttalat uppdrag att också bekämpa Internethandeln, den illegala handeln. Det har aldrig gjorts tidigare, och Tullverket har kanske inte fått den tydliga fingervisningen om att detta ingår i uppdraget. Det handlar om att intensifiera polisens arbete. Vi kan tydligt se att där polisen har varit aktiv mot smugglingen till ungdomar förändras skeendet om man orkar vara uthållig i ett aktivt arbete. Växjö är ett sådant exempel, där man har lyckats få bukt med smugglingen till ungdomar, just för att polisen har engagerat sig i frågan. Vi behöver sprida det kunnandet och tänkesättet över hela landet. Sedan handlar det naturligtvis om opinionsbildning, som hela tiden måste pågå och där många olika aktörer behövs på arenan. Jag vill gratulera Egon Frid till hans nya uppdrag. Det spelar också roll. Olika intresseorganisationer, inte minst ungdomsorganisationer, kan också fungera som opinionsbildare. Skåne är inte som Sverige, eller Sverige är inte som Skåne. Nej, så är det förvisso. Det ser olika ut i olika delar av landet. Men en lagstiftningsförändring eller en skattesänkning innebär att hela landet får nya förutsättningar. Det vi vet genom erfarenheter av skattesänkningar i alla länder omkring oss som har prövat det är att totalkonsumtionen ökar. Vi kan se att konsumtionen i Finland ökade med 15 %. Men våldet mot kvinnor ökade med 25 %. Det är inte en utveckling som jag vill se i Sverige. Den vill inte jag stå för. Kostnaden i Sverige är i dag 20 miljarder kronor, enligt Sorads beräkningar. Alla tycker att det är ganska låga beräkningar, då det finns en del saker som de inte har inkluderat. Det finns andra beräkningar som går upp i helt andra tal. Det spelar kanske inte så stor roll vilka tal det är, därför att alla utredningar konstaterar att kostnaderna för de alkoholrelaterade skadorna och olyckorna är otroligt stora. Det är klart att det är vår uppgift som lagstiftare om bland annat skatter att försöka minimera de kostnaderna. En annan del i strategiskt nytänkande tror jag är att ta till vara det som händer i Europa i dag, nämligen att hitta en strategisk samverkan med andra. Jag är intresserad av att se vad man kan använda det nyinrättade forumet till, till exempel för att diskutera och föra upp saker som vi nu ser är på gång i andra medlemsländer. Båda de kommande ordförandeländerna Portugal och Slovenien har indikerat att de kommer att ha alkoholfrågan som en prioriterad del i sitt ordförandeskap. Vi har sedan gammalt ett nordiskt samarbete. Finland bär nu med sig nya erfarenheter. Opinionen i Finland har svängt så att man vill ställa regeringen till svars för att mäns dödlighet har ökat så graverande, och man menar att regeringen genom sina skattesänkningar är ansvarig för detta. Det pågår en ny debatt. Diskussionsklimatet ser helt annorlunda ut nu än det gjorde för fem år sedan. Det här är nya strategiska orienteringar i form av samarbete med andra länder. Vi kan inte driva den här frågan bara på ett nationellt plan. Det är vi alla överens om.

Herr talman! Tack än en gång, Maria Larsson, för svaret på interpellationen! Tack också till er andra som har deltagit i interpellationsdebatten. Jag vill säga att jag naturligtvis har respekt för de problem som Hans Wallmark och Jan R Andersson tar upp och som har bäring på den svenska alkoholpolitiken. Men jag drar inte samma slutsats som Jan R Andersson om den nya alkoholkulturen, att vi skulle kunna få ett mer europeiskt drickande som konsekvens av att vi ser att det har blivit ett trendbrott bland unga. Jag tror snarare att totalkonsumtionsmodellen är ett stöd för den förändrade attityd som vi har fått bland unga i landet för att dricka mindre. När respekten för den här problematiken diskuterades sade jag också utifrån min utgångspunkt att jag har jobbat inom socialtjänsten i över tio år med alkoholmissbruk och beroendeproblematik, så jag har sett detta i min tjänsteutövning tidigare. Jag vill också poängtera att det inom EU:s alkoholstrategi finns saker som är positiva. En av de sakerna är att man konstaterar att alkoholen är ett gränsöverskridande problem och att vi måste jobba med gränsöverskridande åtgärder internationellt för en så viktig nationell fråga som alkoholpolitiken är för Sverige, för landets invånare och framför allt för våra unga invånare, som utsätts för enormt stora risker med en stark exponering av alkohol. Frågan om harm reduction hoppas jag att vi kan debattera i samband med narkotikaberoende, i stället för att dra in den i alkoholdebatten. Jag vill avslutningsvis säga, herr talman, att det finns all anledning för regeringen, statsrådet och folkhälsominister Maria Larsson och alla ledamöter i riksdagen att vara fortsatt mycket kritiska till EU:s alkoholpolitik och arbeta med kraft för en restriktiv alkoholpolitik i Sverige och EU.

Herr talman! Jag tror att Sverige har spelat en viktig roll för att vi ska vara där vi är i EU:s alkoholpolitik. Den strategi som nu antogs av en enig kommission och de rådsslutsatser som antogs av ett enigt ministerråd hade sin början under Sveriges ordförandeskap 2001, där det här var en av de frågor som lyftes fram. Det har tagit ganska många år fram hit. Det man tydligt kan iaktta är ett förändrat synsätt inom EU som jag vill välkomna. Jag vill verkligen markera att jag med tillförsikt ser fram mot att det kan växa ytterligare inför framtiden. Det är det som jag tycker är så fantastiskt. Man kan ha mycket synpunkter på hur strategin ser ut, att den inte är tillräcklig, att den borde ha gått längre och så vidare, men trots allt är det någonting ganska remarkabelt som har hänt. Om man bara går fem år tillbaka i tiden hade detta nästan varit omöjligt att tänka sig, att det var en enig kommission bakom detta. Alla EU:s 25 medlemsstater har ställt sig bakom att alkohol måste betraktas inte bara som vilken vara som helst utan också med ett folkhälsoperspektiv. Jag tror att vi alla tycker att det är bra och välkomnar det, även om vi har haft olika företrädare i den här debatten. Tack så mycket för ert deltagande! Ha nu en riktigt god jul!

Herr talman! Eva Olofsson har frågat mig vad jag kommer att göra för att säkerställa att satsningen Kompetensstegen kan genomföras på ett bra sätt, om jag kommer att ta initiativ till en konsekvensanalys av de indragna utbildningsvikariaten samt vad jag avser att göra för att öka kompetensen hos personalen i äldreomsorgen. Låt mig börja med att klargöra att man inte kan sätta likhetstecken mellan satsningen på Kompetensstegen och utbildningsvikariaten. Skillnaden mellan Kompetensstegens projekt och utbildningsvikariaten är bland annat att Kompetensstegen, i enlighet med direktiv och förordning, stöder kortare, verksamhetsnära utbildningar utan vikarieersättning, medan utbildningsvikariaten har riktats mot längre grundutbildningar som kräver vikarier. Tack vare Kompetensstegens upparbetade kontakter med kommunernas äldreomsorg gavs kommittén även i uppdrag att ha en stödjande och uppföljande roll i satsningen på utbildningsvikariat. Satsningen på utbildningsvikariat har dock hela tiden hanterats och handlagts av Ams, eftersom det i första hand var en tillfällig arbetsmarknadsåtgärd som den dåvarande regeringen sjösatte för att få ned arbetslöshetssiffrorna före valet. Detta kan man till exempel avläsa genom att studera fördelningen av de mycket stora medel som avsattes. Hela 2 miljarder kronor avsattes för att betala löner till arbetslösa som fick tillfälliga vikariatsanställningar, medan bara en knapp femtedel så mycket avsattes för personalutbildningar. Regeringens skäl till att utbildningsvikariaten avskaffas är att Sverige nu befinner sig i en konjunkturuppgång med en ökning av sysselsatta. I syfte att främja den goda utvecklingen har regeringen lagt om arbetsmarknadspolitiken till att tydligare fokusera på matchning av arbetssökande och lediga arbeten. De program som blir kvar ska användas för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Med det synsättet på vad arbetsmarknadspolitiken ska åstadkomma går det inte att försvara utbildningsvikariaten, eftersom den åtgärden är kraftigt subventionerad samtidigt som den erbjuds personer som varit arbetslösa mycket kort tid. Svaren på Eva Olofssons frågor blir således att Kompetensstegen fortsätter på det sätt som ursprungligen var avsikten. Regeringen fattade så sent som den 7 december beslut om ytterligare drygt 63 miljoner till kommunerna för kompetensutveckling av personalen i äldreomsorgen. Avskaffandet av utbildningsvikariaten är en politisk fråga där regeringen tydligt visat sin avsikt att inte stödja denna typ av arbetsmarknadssatsningar, och jag avser inte att låta göra någon konsekvensanalys. Däremot pågår ett arbete med övergångsregler som kommer att innebära att kommuner som har kostnader för redan påbörjade utbildningar kommer att kunna få ersättning för dessa. Regeringen gör för närvarande en omfattande satsning för att förbättra kvaliteten inom vården och omsorgen om äldre. Personalen är äldreomsorgens viktigaste resurs, och personalens kompetens är avgörande för kvaliteten i utförandet av tjänsterna. Utöver det arbete som Kompetensstegen bedriver kommer regeringen att se över kompetensfrågorna. Om detta ber jag dock att få återkomma till kammaren i ett senare skede.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka folkhälsominister Maria Larsson för svaret, men det känns lite som om vi pratar förbi varandra. Visst tycker jag att det är bra att den borgerliga regeringen inte avbryter den stora kompetenssatsningen på 1 miljard som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet beslutade om. Det hade varit en katastrof. Men om man tittar på de frågor som jag har ställt har jag inte frågat om bara Kompetensstegen som sådan, utan interpellationen handlar om utbildningsvikariat och kompetensen i äldreomsorgen, vilket är en vidare och större fråga. Jag har ställt frågor om vad statsrådet vill göra för att säkerställa kompetensen i äldreomsorgen och hur statsrådet ser på att utbildningsvikariaten har bidragit till att höja kompetensen. Det får jag inget svar på alls. Maria Larsson har tydligt svarat att hon inte kommer att göra någon konsekvensanalys. Det är synd. Jag vet inte om statsrådet har tagit del av det brev som Sveriges Kommuner och Landsting har skickat till Närings-, Social- och Utbildningsdepartementen. Där skriver de att slopade utbildningsvikariat är ett slag mot kvaliteten i äldreomsorgen. De skriver: Vi vill understryka att utbildningsvikariaten inte bör ses som en arbetsmarknadspolitisk insats, utan som en insats för utbildning och kvalitetshöjning inom äldreomsorgen. Där tycker jag att statsrådet har missat något. I statsrådets svar koncentreras allt på att det är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Men jag tror att Maria Larsson är väl medveten om att det inom äldreomsorgen finns mycket duktig personal som dock saknar den grundutbildning de behöver. 40 % saknar omvårdnadsprogrammet och 90 % av personalen i äldreomsorgen skulle i större eller mindre utsträckning behöva komplettera med en och annan kurs. Det är bakgrunden till att Sveriges Kommuner och Landsting säger att detta är en så viktig fråga. För några år sedan räknade man ut att det skulle kosta 5 miljarder under fem år för kommunerna att utbilda all personal i omvårdnadsprogrammet och ge dem de kunskaper som de behöver. Kommunerna klarar inte det själva. De behöver ett statligt stöd för att höja hela grundutbildningen i äldreomsorgen. Utbildningsvikariatet var det stödet. Man fick stöd för att anställa vikarier under tiden, vilket är den stora kostnaden. Man fick också ett bidrag till själva utbildningen. Därför är det så synd att Maria Larsson ser detta som en viktig men enbart arbetsmarknadspolitisk åtgärd och inte ser att staten måste gå in och hjälpa till att höja kvaliteten och grundnivån på personalen i äldreomsorgen. Är det inte värt att titta på de positiva resultat som utbildningsvikariaten har gett? Är det inte värt att ta med det? Vad vill statsrådet göra för att stötta en högre grundutbildning på äldreomsorgens område? Det är intressant att se att i Göteborg är det runt 100 personer färre som kan börja grundutbildningen. I till exempel Östersund har de fått plocka fram 5,2 miljoner - ganska mycket för en stad av den storleken - för att kunna fortsätta utbildningen. Det finns i dag ungefär 2 000 utbildningsvikariat, och det innebär att det är 3 000-4 000 personer som studerar. Ett utbildningsvikariat är flexibelt och bra, det kan täcka många olika personer som utbildas och man kan sätta in det på olika håll. Det är därför som det har fungerat så bra ute i verksamheten.

Herr talman! Statsrådet Larsson och även Eva Olofsson! Jag vill delta i debatten för att beskriva lite av den verklighet som jag som verksam har sett ute på fältet. Jag har utgått från frågan som Eva Olofsson har ställt: Hur kan Kompetensstegen säkerställas? Det handlar inte bara om kompetensutveckling. När Kompetensstegen introducerades fanns över huvud taget inte utbildningsvikariaten på dagordningen. Jag vill inte, herr talman, tro att Eva Olofsson är helt okunnig om förutsättningarna för de initiativ som hon själv varit med och beslutat om. Egentligen ser jag den här interpellationen enbart som ett sätt att insinuera att alliansregeringen inte bryr sig om kompetensutvecklingen inom äldreomsorgen. För att beskriva verkligheten vill jag säga att jag som vårdlärare, och även ledamot av den kommunala yrkesnämnden, var med på ett seminarium när man introducerade Kompetensstegen. Där fanns också workshoppar för att genom tydliga exempel visa hur man skulle lära under arbetstid och arbeta på ett nytt sätt. Det gavs bland annat exempel från Huddinge där de jobbade med mångkulturella frågor och där personalen arbetade på ett sådant sätt att de samtidigt lärde sig. De kunde även få betyg i kursen Människan socialt och kulturellt. Det är ett bra exempel på kompetensstege. Ett annat arbete har man sjösatt i Hudiksvall där man utbildat 25 coacher i etik som under arbetstid och vid arbetsplatsträffar beskrivit och diskuterat den etiska värdegrunden för sitt arbetssätt. Under våren kommer 900 personal att kunna tentera i kursen Etik. Det var sådant man fick pengar för i Kompetensstegen, och till det gick det inte åt ett enda utbildningsvikariat. Som en fortsättning på den andra delen kan jag säga, beträffande hur man kan kompetensutbilda och säkerställa en bra utbildning inom äldreomsorgen, att jag också varit med och sjösatt arbetsplatsbelagd utbildning där personal, redan anställd inom äldreomsorgen, under sin arbetstid läser in kurser med hjälp av handledare från omvårdnadsprogrammet. De fullgör hela omvårdnadsprogrammet under tiden de arbetar, med hjälp och stöd av handledare och med hjälp av lärare från omvårdnadsprogrammet. Det är ett bra sätt att kompetensutveckla. Jag tror alltså att den här interpellationen egentligen bara handlar om utbildningsvikariaten som arbetsmarknadsåtgärd. Jag vill tillägga, till det som statsrådet Larsson beskrivit om utbildningsvikariaten, att vi i dag har uppfunnit alla tänkbara arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att få ned arbetslösheten - i en högkonjunktur. Och då undrar jag: Vad gör vi när vi inte har någonting att ta till och vi närmar oss nästa lågkonjunktur? Vi har ju redan använt alla åtgärderna. En alliansregering som föreslår kvalitetssäkring, värdighetsgarantier och olika insatser inom äldreomsorgen speglar vår vilja att ha en bra kompetens hos personalen. Vi skulle inte kunna föreslå eller genomföra något av förslagen utan en personal som både är kompetent och intresserad av sitt arbete. Jag tror därför att Eva Olofsson kan vara helt lugn. Vi kommer att med gemensamma krafter i alliansregeringen, och gärna tillsammans med övriga, se till att vi får en bra äldreomsorg.

Herr talman! Jag skulle vilja ställa ett par frågor till statsrådet Maria Larsson om det som står i interpellationen Utbildningsvikariat och kompetensen i äldreomsorgen. Vi vet att utbildningsvikariaten, tillsammans med andra åtgärder, över tid spelat stor roll för kompetensutvecklingen i äldreomsorgen. Det vi nyss hörde från Margareta B Kjellin är inget unikt. Det sker i de flesta kommuner på olika sätt. Det intressanta är på vilket sätt man kan skapa förutsättningar för att kunna genomföra den. Kompetensstegen har varit ett sådant sätt, utbildningsvikariaten ett annat. Det finns ytterligare en del sätt. I svaret sägs bland annat att utbildningsvikariaten handlagts av Ams och att de i första hand var en tillfällig arbetsmarknadsåtgärd, enligt den nuvarande regeringen. Det sägs också att vi nu befinner oss i en högkonjunktur och att det skulle vara skälet till att man vill plocka bort utbildningsvikariaten. Man tänker satsa på en tydligare matchning av arbetssökande och på glädje i arbetet. Man ska också se om det kan finnas någon form av övergångsregler för de kommuner som drabbas av att utbildningsvikariaten dras in. Det största problemet är väl att detta sker väldigt snabbt. Många kommuner har ju planerat för det, just för att kunna ge sin personal kompetensutveckling, och därigenom ge arbetslösa personer möjlighet till arbete och indirekt även till utbildning på plats, vilket man faktiskt får i sin anställning. Utbildningsvikariaten är genialiska, och även om jag delar Olofssons uppfattning att det finns behov av att ytterligare se över de positiva effekterna vet vi att utbildningsvikariaten är de bästa arbetsmarknadspolitiska åtgärderna eftersom de kombinerar kompetensutveckling och vidareutbildning. De är mycket uppskattade och har gett mycket goda resultat. Människor får arbete samtidigt som den befintliga personalen får möjlighet att öka sin kompetens. Efter årsskiftet tillträder jag som kommunalråd i Trelleborg - förvisso i opposition. Jag är inte lika glad som en del andra över att Maria Larsson är ny minister, men jag vill gratulera henne och önska henne lycka till. Jag är väl inte heller lika glad att bli oppositionsråd som jag hade varit om jag blivit kommunalråd. Min poäng är att Maria Larsson och jag haft många debatter, och en av hennes rådgivare, en före detta socialutskottsledamot, har sagt att det skulle satsas massor på äldreomsorgen. Jag tycker inte att det är en riktigt rätt väg ni nu väljer att gå. I måndags, innan kommunfullmäktigesammanträdet i Trelleborg skulle börja, kom en hel klass kvinnor dit. De hade hoppats att de skulle få gå omvårdnadsprogrammet, somliga en variant av omvårdnadsprogrammet, efter jul. Nu blev deras julklapp att de inte kan gå utbildningen eftersom regeringen drar in den möjligheten. Deras julklapp blev också att en del av dem får sänkt a-kassa och några fick av förvaltningschefen höra att de skulle få hjälp med kontakter med socialförvaltningen eftersom de nu kommer att behöva försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Varför, Maria Larsson, väljer ni att så snabbt ta bort utbildningsvikariaten, när de faktiskt fortfarande fyller en funktion? I ena stunden säger ni att det är massarbetslöshet och i nästa att det är högkonjunktur. Ni måste bestämma er för vad det är som gäller. Jag vill också fråga om ni tycker att det är så smart att göra det nu. Helt enkelt: Varför gör ni det? Resultaten blir inte särskilt bra. Och vad tycker Maria Larsson att jag ska säga till kvinnorna i Trelleborg? Kommer Trelleborg att få kompensation för att kunna göra det möjligt för dessa kvinnor att gå utbildningen under nästa år?

Herr talman! Jag skulle önska att jag hade lite mer tid till förfogande när jag ska bemöta frågor från tre personer, men det är kul att debatterna väcker intresse i kammaren och att många vill vara med. Det är jätteroligt! Jag ska försöka beta av så många frågor som möjligt, och om jag inte hinner med alla återkommer jag eftersom jag har flera tillfällen. Låt mig först säga att jag tror att det är jätteviktigt att se vad som är statens roll och vad som är kommunernas roll. Äldreomsorgen är ett kommunalt ansvar, och kommunerna har självklart ansvar för att se till att det finns en god kompetensförsörjning och kontinuerlig vidareutbildning för personalen. Ibland, under speciella omständigheter, går staten in och gör extra utbildningsinsatser. Ett sådant exempel är Kompetensstegen. Även om jag inte uttryckt det i ord ligger den satsningen naturligtvis kvar. Vi har bedömt att den är bra, och därför låter vi den löpa tiden ut. Det är förutsättningen för att vi ska kunna fortsätta med något som är igångsatt sedan tidigare. Vi har tyckt att det var en bra satsning och att den fortsatt behövs. Vi tar bort den arbetsmarknadspolitiska delen, en mycket dyr insats, för dem som står närmast arbetsmarknaden. Av förklarliga skäl är det en av de åtgärder där vi vill lägga om arbetsmarknadspolitiken, och den ska alltså inte finnas kvar i vårt kommande koncept. I stället vill vi satsa på dem som står längst från arbetsmarknaden, som fått väldigt lite hjälp att komma tillbaka. De som i dag står nära arbetsmarknaden tror vi kommer att få jobb. Vi har i budgetpropositionen aviserat, det uttrycks tydligt, att vi tycker att kvaliteten på de yrkesförberedande programmen, alltså omvårdnadsprogrammet på gymnasiet, ska höjas genom att fördjupa tiden i karaktärsämnena. Det tror jag är viktigt för att bidra till höjd kompetens hos personalen inom äldreomsorgen och för att också öka attraktionskraften i omvårdnadsprogrammet, göra programmet populärt, genom att erbjuda en bra arbetsplatsförlagd utbildning i form av en större del av programmet. Det är en satsning som vi gör, samtidigt som Kompetensstegen fortsätter att löpa. Jo då, Eva Olofsson, vi har fått brev från SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, och vi har fått det mångfaldigat. Det verkar vara någon liten kampanj. Och det är väl inte obekant att det finns en annan politisk majoritet hos SKL än i riksdagen för närvarande. Vi får många brev. Jag skulle vilja redogöra lite grann för hur siffrorna ser ut i den faktiska verkligheten. Därför har jag tittat lite noga på detta för att se på omfattningen av det som rubriceras som ett slag mot kvaliteten i äldreomsorgen. Den 8 december 2006 fanns det 1 977 verksamma vikarier med utbildningsvikariat. Efter anvisningsstoppet den 24 oktober sker det en kontinuerlig avtrappning av antalet vikarier. Omkring vecka 8 år 2007 kommer många av dessa vikariat att upphöra. Om Kompetensstegens egna antaganden, som bygger på intervjuer, avseende mängden berörda medarbetare stämmer får vi följande sammanvägda bild: Av ca 3 500 studerande medarbetare kommer ca 1 000 att avsluta sina studier i tid och med vikarietäckning. Då återstår ca 2 500 medarbetare. Om vi antar att hälften av dem som har en studieplanering som sträcker sig över en termin - med stöd i en del muntliga underlag vet vi att en del personal studerar mindre än ett läsår - påbörjade studierna under tidig höst 2006 kommer de också att hinna avsluta sina studier i vederbörlig ordning. En försiktig uppskattning är alltså att drygt 1 000 studerande inom vård och omsorg inte kommer att kunna avsluta sina studier enligt ursprungsplanen. Det utgör 0,4 % av personalen inom äldreomsorgen. Vi får vara lite måttfulla i debatten.

Herr talman! Jag vill börja med att berätta hur det ser ut i äldreomsorgen när det gäller utbildningarna. Som jag sade förut är det 40 % som inte har gått omvårdnadsprogrammet. Och det är den utbildning som vi vill att den personal som jobbar inom äldreomsorgen ska ha. Det jobbas nu mycket med att ta till vara de kunskaper som man har. Det handlar om validering och komplettering av ämnen som saknas. Man kanske inte behöver gå hela omvårdnadsprogrammet utan bara en del. Men 40 % har alltså inte genomgått omvårdnadsprogrammet. En stor majoritet av dem som jobbar inom äldreomsorgen behöver gå vidare för att fördjupa sig i vissa delar. Det kan vara fråga om psykiatri, olika sjukdomar, demens etcetera där man inte har tillräckliga kunskaper. Problemet är hur man ska höja denna grundutbildning. Nu säger Maria Larsson att detta är kommunernas ansvar. Och visst är det det. Om man vill ha en bra äldreomsorg så hade vi i alla fall med i utvecklingsplanen för framtidens äldreomsorg att man skulle satsa på personalen. Det var en av de allra viktigaste frågorna. Då måste man ta krafttag. Av de 12 600 vårdbiträden och undersköterskor som har rekryterats under 2005 var det 56 % som hade genomgått omvårdnadsutbildningen - 29 % inom vuxenutbildningen, 19 % inom gymnasieskolan och 8 % inom annan vårdutbildning. Jag håller med statsrådet om att vi naturligtvis ska förbättra omsorgsprogrammet på gymnasienivå. Men jag tror att väldigt många 14-, 15- och 16-åringar inte kommer att välja inriktningen att jobba med äldre just då. Då väljer man barn och ungdom eftersom det ligger så nära jämfört med att jobba med människor som man ska hjälpa i livets slutskede och som är i 80-90-årsåldern. Däremot är vuxenutbildningen oerhört viktigt för att få personal till äldreomsorgen. Det skulle kosta 5 miljarder under fem år för kommunerna om alla skulle få den utbildning som de behöver. Det klarar inte kommunerna själva. Och åtminstone Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet var överens om att det här måste göras statliga insatser. Kompetensstegen är väldigt bra, men den klarar inte grundutbildningen. Självklart går inte äldreomsorgen under i och med att utbildningsvikariaten försvinner. Men man försvårar möjligheterna för kommunerna att klara av att ge så många som möjligt en grundutbildning. Jag skulle vilja veta vilka förslag Maria Larsson har. Vad ska vi göra när 40 % saknar denna utbildning och de flesta behöver någon form av lite längre utbildning? Det hjälper inte att bara ha arbetsplatsförlagd utbildning. Det har vi också i Göteborg. Vi har jobbat med den. Det är jättebra. Men även då behöver man faktiskt gå ifrån och ha samlad undervisning, även om man är större delen av tiden på arbetsplatsen. Äldreomsorgen är sådan att när man går ifrån så behöver man en vikarie. Vore det ändå inte idé att titta på och dra lärdomar av utbildningsvikariaten i fråga om hur man ska fundera framöver och inte bara säga nej och inte ens titta på vad som har varit bra med utbildningsvikariaten? Jag har hittat uppgifter på Kompetensstegens sida. Och det kan bli en sammanblandning eftersom man har stöttat kommunerna med utbildningsvikariaten förutom att man har hållit i pengarna för Kompetensstegen. Västerås stads alternativa utförare satsar på utbildningsvikariat. Deras 500 medarbetare ska nu gå en utbildning med hjälp av utbildningsvikariat. Det tråkiga är att detta var daterat den 25 september 2006. Så de får nog tyvärr tänka om. Men vad har den nya regeringen och Maria Larsson för förslag när det gäller att man behöver höja hela grundnivån inom äldreomsorgen?